Kapitel - 1
Skulle jag verkligen behöva göra det här igen? Måste jag verkligen gå igen samma sak dag efter dag? I sex år har jag inte varit något annat än en utstött bortglömd människa som inte betydde något för någon.. jag orkade helt enkelt inte gå till skolan! Vart jag mig än vänder så var jag bara ivägen. Alla de ”coola” tjejerna skrattade åt mig, åt allt jag gjorde, åt allt jag sa. Kunde ju i alla fall trösta mig med att jag fått andra att leva längre pga. alla skratt jag gav dom bara genom att vara jag. Fast jag hoppades innerligt att den teorin inte stämde, då skulle jag säkert vara död vid 30 år ålder, i så fall skulle barndomen var a de ända som höll mig vid liv just nu.
Livet var ett rent helvete ibland.. Mamma hade till och med varit så orolig för mig att hon dragit med mig till en psykolog, men har dom någonsin lyckas klämma ut sig något bra? Jag förklarade alla skabbiga kommentarer om hur ful jag var och hur allmänt störd jag verkade och allt han fick ur sig var ”Kallar dom dig ful?!” Han hade dragit mig till en spegel och ställt sig bredvid och frågat ”Vad gör dig ful? Varför skulle inte du vara lika söt som alla andra?”. ”Allt!” hade jag skrikit och sprungit där ifrån. Allt jag såg när jag tittade mig i spegeln var alla elaka ord upp kladdade i ansiktet med en svart penna, och hur mycket jag än gnuggade gick dom inte bort. Jag fattade inte vad folk tänkte med när dom sa att jag var söt? Vad fanns det för sött med mig? Inget.
Jag är glad att jag bodde nära skolan så jag slapp sitta på en buss, jag kan bara föreställa mig hur det hade varit. Nej, en promenad för mig själv utan att behöva till upp från asfalten och se något i ögon gjorde mig lättad inombords.
Just som alla andra dagar gick jag själv och försökte synas så lite som möjligt. Det var bäst så. Jag tittade inte upp från marken en enda gång förens jag var framme vid mitt skåp. Inklämd i springan i locket satt en lapp. Oftast läste jag dom inte men jag öppnade det, antog att det inte spelade någon roll vad det stod, Jag kunde ju ändå inte må sämre. ”Beagris” stod det på lappen, det hade tydligen blivit väldigt populärt att byta mitt namn från Beatrice till Beagris. Jag slängde lappen in i skåpet och sneglade upp åt höger. Jo, precis som jag trott så stod ett gäng från klassen och flinade åt mig. I rädslan av att dom skulle komma hit så tittade jag snabbt ner i marken igen och passerade så omärkt som möjligt. När jag var förbi sneglade jag upp mot dom igen och tänkte ”Nån dag vågar jag stå upp mot er, nån dag kommer ni förstå att jag inte var något att leka med”.
Sista lektionen på dagen var trög och lärarna var för det mesta rätt trötta på eleverna när flumm-humöret hade satt igång. Nästan inget jobb blev gjort, vilket inte var mig emot. Jag hade placerat mig längst bak i klassrummet, som vanligt, i hopp om att man inte skulle bli sedd. Det fungerade ungefär fyra av fem gånger. Istället för jobb hörde jag ivriga pipiga skrik från klungan med tjejer lite längre fram i klassrummet, jag spetsade öronen i hopp om att höra vad som var en sån big deal. ”One direction på Europa turné” slank ut ur folkmassan och jag log samtidigt som jag fått en klump i magen. Jag hade lyssnat på dom en del men tvingat mig att inte bli för insatt, skulle de andra tjejerna få reda på att jag gillade dom skulle dom va på mig som svältande rovdjur. Därför visste jag nästan ingenting om dom, allt jag behövde hör var deras musik. ska jag vara ärlig så visste jag varken deras namn och knapp hur dom såg ut, bara några få gånger hade jag sätt bild på dom men hade försökt förtränga det så gott som det gick. Och det var nog best om det stannade så.
Jag startar upp detta bra känner jag.. Första kapitlet kl 1 på natten och kan inte ens lova att nästa kommer upp imorgon efter som att vi har plågats med internet problem här. På måndag kan jag lova ett i alla fall. Första kapitlet är alltså mest för att lära känna Beatric lite.. förstå hur hennes liv är osv. Så får vi hoppas på nästa kapitel imorgon.
Livet var ett rent helvete ibland.. Mamma hade till och med varit så orolig för mig att hon dragit med mig till en psykolog, men har dom någonsin lyckas klämma ut sig något bra? Jag förklarade alla skabbiga kommentarer om hur ful jag var och hur allmänt störd jag verkade och allt han fick ur sig var ”Kallar dom dig ful?!” Han hade dragit mig till en spegel och ställt sig bredvid och frågat ”Vad gör dig ful? Varför skulle inte du vara lika söt som alla andra?”. ”Allt!” hade jag skrikit och sprungit där ifrån. Allt jag såg när jag tittade mig i spegeln var alla elaka ord upp kladdade i ansiktet med en svart penna, och hur mycket jag än gnuggade gick dom inte bort. Jag fattade inte vad folk tänkte med när dom sa att jag var söt? Vad fanns det för sött med mig? Inget.
Jag är glad att jag bodde nära skolan så jag slapp sitta på en buss, jag kan bara föreställa mig hur det hade varit. Nej, en promenad för mig själv utan att behöva till upp från asfalten och se något i ögon gjorde mig lättad inombords.
Just som alla andra dagar gick jag själv och försökte synas så lite som möjligt. Det var bäst så. Jag tittade inte upp från marken en enda gång förens jag var framme vid mitt skåp. Inklämd i springan i locket satt en lapp. Oftast läste jag dom inte men jag öppnade det, antog att det inte spelade någon roll vad det stod, Jag kunde ju ändå inte må sämre. ”Beagris” stod det på lappen, det hade tydligen blivit väldigt populärt att byta mitt namn från Beatrice till Beagris. Jag slängde lappen in i skåpet och sneglade upp åt höger. Jo, precis som jag trott så stod ett gäng från klassen och flinade åt mig. I rädslan av att dom skulle komma hit så tittade jag snabbt ner i marken igen och passerade så omärkt som möjligt. När jag var förbi sneglade jag upp mot dom igen och tänkte ”Nån dag vågar jag stå upp mot er, nån dag kommer ni förstå att jag inte var något att leka med”.
Sista lektionen på dagen var trög och lärarna var för det mesta rätt trötta på eleverna när flumm-humöret hade satt igång. Nästan inget jobb blev gjort, vilket inte var mig emot. Jag hade placerat mig längst bak i klassrummet, som vanligt, i hopp om att man inte skulle bli sedd. Det fungerade ungefär fyra av fem gånger. Istället för jobb hörde jag ivriga pipiga skrik från klungan med tjejer lite längre fram i klassrummet, jag spetsade öronen i hopp om att höra vad som var en sån big deal. ”One direction på Europa turné” slank ut ur folkmassan och jag log samtidigt som jag fått en klump i magen. Jag hade lyssnat på dom en del men tvingat mig att inte bli för insatt, skulle de andra tjejerna få reda på att jag gillade dom skulle dom va på mig som svältande rovdjur. Därför visste jag nästan ingenting om dom, allt jag behövde hör var deras musik. ska jag vara ärlig så visste jag varken deras namn och knapp hur dom såg ut, bara några få gånger hade jag sätt bild på dom men hade försökt förtränga det så gott som det gick. Och det var nog best om det stannade så.
Jag startar upp detta bra känner jag.. Första kapitlet kl 1 på natten och kan inte ens lova att nästa kommer upp imorgon efter som att vi har plågats med internet problem här. På måndag kan jag lova ett i alla fall. Första kapitlet är alltså mest för att lära känna Beatric lite.. förstå hur hennes liv är osv. Så får vi hoppas på nästa kapitel imorgon.
Kommentarer
Trackback
