Kapitel - 12
Jag försökte samla tankarna, försökte förstå och koppla ihop. Detta förklarade mycket, det var nästan svar på alla mina frågor! Jag fick panik! Dom hade ljugit så stort för mig om så mycket. Jag visste ingenting om dom killar jag spenderat min senaste tid med. Fan, jag trodde dom skilde sig från mängden, att dom inte var sånna som ljög. Lögnerna var det ända som tog plats i mitt huvud och jag kunde inte stanna en sekund till. Allt snurrade och jag sprang, mot närmaste exit dör och ut där ifrån. Kl var ungefär 8 och solen stod lågt över Spanien men det var inget som jag la märke till. Jag behövde komma där ifrån,NU! Jag hade nästan slutat andras och tårarna började rinna. Tvärs över gatan fanns en park och jag snubblade snyftade dit, försökte inte ens gömma mina tårar från de förbipasserande. Jag satte mig på en parkbänk drog upp mina ben och gömde huvudet i knäna. Varför kunde man aldrig hitta någon att lita på, varför skulle allt vara så förbannat jävla falskt. Jag tänkte på Niall, hur mycket han betydde för mig och att jag blivit kär i någon som bara berättat om halva sitt liv för mig.. men jag älskade ju honom. I flera timmar, under hela konserten, låg jag på rygg på bänken och såg den Spanska himlen förvandlas fån skymning till natt och alla stjärnor som tittade fram. Miljontals av dom. Det märktes när konserten var slut då det flockades hundratals tjejer utanför arenan som dom uppträtt på. Några skrek så att det hördes ända bort till mig, skulle inte förvånat mig om någon svimmade där borta också, det var inte långt ifrån i alla fall. All denna uppståndelse för min Niall och de 4 bästa vännerna jag någonsin haft. Hur hade dom lyckats dölja allt för mig?
Under tiden jag låg där hade jag tänkt, allt hängde ihop nu, från börjat till slut. Hur dom övertalat mamma att låta mig följa med.. det är klart att hon hade blivit sådär bubbligt fnittrig av att få reda på att hennes egen dotter skulle få äran att följa med ett av världens största pojkband. Och resorna, Louis hade inte vunnit något, detta var ett helt normalt liv för dom. Och såklart var Paul deras livvakt. All spänning och nervositet som fanns när dom skulle av planet i Frankrike och mummlandet om fel dag, jag hade ju hört hur tjejerna i Sverige sörjt över att dom skulle åka redan samma natt som konserten var på och att alla fansen i Frankrike såklart hade varit på flygplatsen den dagen. Alla promenader på natt tid var såklart för att inte stöta ihop med fans, och alla spontana beslut om att helt plötsligt dra oss hemåt igen. Liam och Zayn hade uppenbarligen sätt ett gäng fans som måste ha pratat om dom eller nått och därför bestämt sig att det var bäst att gå. Och varför de hade spökat ut sig med solglasögon och keps, var förstås för att inte bli på komna när vi gick i Paris.. när jag tänker efter måste dom ha haft en förbannat jävla massa tur i allt. Sedan slog det mig också med deras fastfrusna miner när jag stannat och läst om dom på första sidan på en tidning på vår vandring. Även privat planet och att landa på en liten flygplats långt ifrån hotellet måste också ha varit för att hålla sig borta från fansen.
Jag väcktes ur mina tankar av att mobilen ringde. Det var Niall, inte allt för förvånande kanske. Jag svarade.
”Bea! Where are you? You're not mad aren't you?” hörde jag Nialls röst säga genom mobilen
”I don't really know what I am,I'm sitting in the park across the road, we need to talk, come as soon as posible.” gav jag till svar med en låg röst. Sedan la jag på och satte mig upp med lite huvudvärk och lite illamående, kanske inte så konstigt när jag legat på en hård träbänk i flera timmar. Ungefär en halvtimme efter att konserten hade slutat hade det lugnat sig utanför arenan men Niall syntes inte till. Han hade väl fastnat i alla de skrikande fans som slet sönder deras kläder och pillade hans hår. På min Niall. Jag var inte svartsjuk, bara chockad av tanken på det. Efter ungefär ytterligare en kvart kom Niall joggande från en helt annan riktning än arenan. Han hade väl förmodligen tagit någon bakväg eller nått för att slinka förbi fansen så omärkbart som möjligt.
”Please Bea! Don't be mad at me, I just didn't know how to tell you!”
”Shh, Niall, sitt down” viskade jag med gråten i halsen.
”Im so sorry” sa han och kramade om mig och jag kramade tillbaka. När han försökte kyssa mig kunde jag inte, jag vred huvudet istället åt sidan och tittade ner i marken.
”Why didn't you tell me Niall?” sa jag och tittade honom med mina svidande ögon i hans.
”Just the feeling of talking to someone that liked me for who I am and not that Im famous was the best in my life! You came there with your shy personality and beautiful smile and saw me for me as just a normal guy and..”
”..And you didn't want it to end.” fyllde jag i.
”Exactly.. why did I have to be that selfish?”
Jag sneglade upp mot honom och log ett snett leende innan jag tittade ner igen.
”I am at some way understanding you, it just that..” Det var svårt att fortsätta men jag behövde verkligen få det sagt..
”It just that I don't know what to do when you have fallen in love whit someone when I only know the half of hes life...” Klämde jag ur mig nästan viskande. Niall svarade inte utan tog istället tag om mina händer, Jag tittade upp och träffade hans ögon.
”I love you Bea” sa han och kysste mig försiktigt.
Lyckades klämma fram ett till kapitel såhär klockan 2 på natten, haha.. Sedan undrade jag, alla ni få läsare som jag har, att om ni gillar vad jag skriver osv. så får ni gärna göra vad ni kan för att få fler att hitta hit.. har själv inte kommit på någon lösning om hur jag ska göra :)
Under tiden jag låg där hade jag tänkt, allt hängde ihop nu, från börjat till slut. Hur dom övertalat mamma att låta mig följa med.. det är klart att hon hade blivit sådär bubbligt fnittrig av att få reda på att hennes egen dotter skulle få äran att följa med ett av världens största pojkband. Och resorna, Louis hade inte vunnit något, detta var ett helt normalt liv för dom. Och såklart var Paul deras livvakt. All spänning och nervositet som fanns när dom skulle av planet i Frankrike och mummlandet om fel dag, jag hade ju hört hur tjejerna i Sverige sörjt över att dom skulle åka redan samma natt som konserten var på och att alla fansen i Frankrike såklart hade varit på flygplatsen den dagen. Alla promenader på natt tid var såklart för att inte stöta ihop med fans, och alla spontana beslut om att helt plötsligt dra oss hemåt igen. Liam och Zayn hade uppenbarligen sätt ett gäng fans som måste ha pratat om dom eller nått och därför bestämt sig att det var bäst att gå. Och varför de hade spökat ut sig med solglasögon och keps, var förstås för att inte bli på komna när vi gick i Paris.. när jag tänker efter måste dom ha haft en förbannat jävla massa tur i allt. Sedan slog det mig också med deras fastfrusna miner när jag stannat och läst om dom på första sidan på en tidning på vår vandring. Även privat planet och att landa på en liten flygplats långt ifrån hotellet måste också ha varit för att hålla sig borta från fansen.
Jag väcktes ur mina tankar av att mobilen ringde. Det var Niall, inte allt för förvånande kanske. Jag svarade.
”Bea! Where are you? You're not mad aren't you?” hörde jag Nialls röst säga genom mobilen
”I don't really know what I am,I'm sitting in the park across the road, we need to talk, come as soon as posible.” gav jag till svar med en låg röst. Sedan la jag på och satte mig upp med lite huvudvärk och lite illamående, kanske inte så konstigt när jag legat på en hård träbänk i flera timmar. Ungefär en halvtimme efter att konserten hade slutat hade det lugnat sig utanför arenan men Niall syntes inte till. Han hade väl fastnat i alla de skrikande fans som slet sönder deras kläder och pillade hans hår. På min Niall. Jag var inte svartsjuk, bara chockad av tanken på det. Efter ungefär ytterligare en kvart kom Niall joggande från en helt annan riktning än arenan. Han hade väl förmodligen tagit någon bakväg eller nått för att slinka förbi fansen så omärkbart som möjligt.
”Please Bea! Don't be mad at me, I just didn't know how to tell you!”
”Shh, Niall, sitt down” viskade jag med gråten i halsen.
”Im so sorry” sa han och kramade om mig och jag kramade tillbaka. När han försökte kyssa mig kunde jag inte, jag vred huvudet istället åt sidan och tittade ner i marken.
”Why didn't you tell me Niall?” sa jag och tittade honom med mina svidande ögon i hans.
”Just the feeling of talking to someone that liked me for who I am and not that Im famous was the best in my life! You came there with your shy personality and beautiful smile and saw me for me as just a normal guy and..”
”..And you didn't want it to end.” fyllde jag i.
”Exactly.. why did I have to be that selfish?”
Jag sneglade upp mot honom och log ett snett leende innan jag tittade ner igen.
”I am at some way understanding you, it just that..” Det var svårt att fortsätta men jag behövde verkligen få det sagt..
”It just that I don't know what to do when you have fallen in love whit someone when I only know the half of hes life...” Klämde jag ur mig nästan viskande. Niall svarade inte utan tog istället tag om mina händer, Jag tittade upp och träffade hans ögon.
”I love you Bea” sa han och kysste mig försiktigt.
Lyckades klämma fram ett till kapitel såhär klockan 2 på natten, haha.. Sedan undrade jag, alla ni få läsare som jag har, att om ni gillar vad jag skriver osv. så får ni gärna göra vad ni kan för att få fler att hitta hit.. har själv inte kommit på någon lösning om hur jag ska göra :)
Kommentarer
Trackback
