theonedirectionfanfic

Jag vaknade nästa morgon fem minuter innan alarmet skulle slås på. Klockan var fem i fem på morgonen så jag skulle ha en halvtimme på mig att göra mig i ordning och äta. Kanske inte så jätte mycket tid men tidigare än så gick ju knappast att gå upp. Igår hade vi inte kommit upp till rummet förens klockan tolv och efter det hade vi inte direkt somnat heller. Jag log för mig själv och blev alldeles varm inombords när jag tänkte på igår. Herregud vad jag älskade den pojken!

När klockan ringde stängde Niall av det och jag kramade om honom.

”Ahh, I wish we could stay here all day, but we don't have much time.” Suckade Niall

”I know, I don't want to go!” sa jag lite deppigt tillbaka.

Stämningen var på något sätt ändå bra inne på hotellrummet. Niall var hur gosig som helst och kramade om mig varannan minut, och precis lika ofta sa han hur mycket han skulle sakna mig. Jag skulle sakna honom hur mycket som helst också. Han hade ju trots allt de andra killarna men allt jag hade var skoldagar fyllda av mobbning.

Paul knackade på dörren och ropade att det var dags att ge sig av nu. Jag hade inte gjort så mycket styling i dag. Håret satt i en tofs och på mig hade jag ett par shorts och en tjockis tröja, eller snarare Nialls tjockis tröja. Den luktade som honom och jag skulle då förhoppningsvis kunna stå ut dessa sex veckorna utan honom.

På flygplatsen var var det en mindre pigg stämning, Niall och jag var deppiga och ingen av oss ville att en sekund till skulle gå, vi ville stanna tiden så att vi kunde fortsätta vara hos varandra. Men sån tur hade vi inte, ur högtalarna ropade dom att gaten som tog en till Sverige nu var öppen och det var dags för mig att ge mig av. Jag fällde en tår innan jag gick på och Niall torkade bort den med sin tumme. Han stod mitt framför mig och jag saknade honom redan.

”Bye honey..” sa han lågt och kramade om mig.

”Bye” sa jag och gav honom en kyss innan jag vände mig om för att gå på flygplanet.

På planet grät jag lite. Usch, detta skulle bli en jobbig flygresa, och inte minst att komma tillbaka till skolan. Ända sättet att sluta gråta och oroa passageraren bredvid var att somna och för förhoppningsvis inte vakna förens vi var framme i Sverige igen.

Jag kanske inte somnade riktigt så snabbt som jag hoppats på men det sista biten sov jag faktiskt. Den gamla damen som satt bredvid väckte mig som lovat tio minuter innan vi skulle landa.

”Hej gumman!” ropade mamma när jag kom ut från gaten. Jag log stort och kramade henne.

”Jag har saknat dig så mycket!” sa jag och kramade sedan om Vera.

”Hur har det varit?” frågade hon lika glad och förväntansfull som ett barn på julafton.

”Allt har bara varit bra.. nä, det har faktiskt varit mer än bra, det har varit fantastiskt!” sa jag och log så det värkte i mungiporna.

”Ah, jag är så glad för din skull, du måste berätta allt!” sa hon lite hyper. En sån söt mamma man kunde ha då!

”Lugna dig, först resväskan, sen bilen, sen kan jag berätta!” sa jag lite retligt till henne.

Mamma lugnade sig lite, Jag och Vera kunde inte låta bli att skratta åt henne.

När vi satt oss i bilen satte jag igång med min berättelse, det fanns så många händelser att ta upp men det var bara att börja från ruta ett. Jag berättade allt från Resan dit, alla kvällspromenader, alla skumma stunder och den första kyssen. Jag berättade om konserten när jag fick reda på allt och om min reaktion, jag tog även upp allt som hände i de följande dagarna i Spanien, om Nora och allt krig henne, om hur vi åkte till Italien och hur jag fick stå backstage. Jag gick inte in så mycket i detalj på dagarna efter konserten, och nämnde definitivt inget om igår kväll. Det var något som jag delade med Niall, och dessutom vet jag inte riktigt vad mamma skulle sagt om det, Vera skulle nog tyckt det var spännande att prata om med sin syster dock. Min mun gick kort sagt i ett hela bilresan hem.