theonedirectionfanfic

Morgonen där på var det upp till skolan igen. Jag fick huvudvärk bara jag tänkte på det. Om en månad var det sommarlov, något som jag helt glömt bort ända tills Vera försökte pigga upp mig när jag pratade negativt om att komma tillbaka till skolan. Det första jag hade gjort då var att ringa Niall och säga att jag då de två sista veckorna kunde komma med honom till de två sista länderna. Han var så glad att jag kunde höra hur han skuttade runt och hur de andra killarna skrattade åt honom. Den sista veckan  skulle även Elenore och Danielle vara med så jag skulle få chansen att träffa dom. Jag såg fram emot det så sjukt mycket. Det jag såg mindre fram emot var att de följande timmarna i skolan. Jag gick med tunga och motvilliga steg mot skolan. Det var tisdag och tack gode gud för att var den kortaste dagen.

Väl framme gick jag raka vägen mot mitt skåp men jag kände en förändring. Denna gången gick jag inte med huvudet ner i backen, huvudet var rakt fram och alla kunde se mitt ansikte som nu inte var gömt bakom mitt mörka hår. Jag kände mig starkare och allt jag behövde göra var att tänka på Niall.

När jag kom till klassrummet var det två minuter kvar tills vi började.

”Nämen, vem har vi här då? Kan det inte vara Beatrice som har vågat sig tillbaka till skolan igen?” Började en av killarna och skrattade lite, de andra hakade på. Jag bara tittade på honom och lyfte på ena ögonbrynet innan jag tittade bort. Det dom sa gjorde inte ens ont längre.

”Lite oartig har hon visst blivit också ser jag. Brukar man inte passa sig jävligt noga när man blivit nedslagen och inte ens vågat sig till skolan?” sa han, lite mer upprörd den här gången. Alla stirrade på mig men jag brydde mig inte. Allt lät så patetiskt att jag, hur mycket jag än försökte, inte kunde hålla inne ett leende och det började dra lite i ena mungipan.

”Vafan är problemet!?” skrek han sen och jag bara fäste blicken i hans ögon. Han han inte längre innan läraren kom.

”Jasså, Beatrice, det var då inte igår! Vart har du hållit hus?” sa läraren medans han låste upp till klassrummet.

”Första veckan var jag skadad – hjärnskakning. Andra veckan var jag bortrest och tredje var jag sjuk.” sa jag och log mot honom. Jag hade allt planerat i huvudet.

”Jasså på det viset” mumlade han och släppte in eleverna.

Under hela skoldagen var allas blickar fästa på mig, ögonen var fyllda med hat och jag skrattade högt inombords. Inget är längre som det än gång var!

Hela veckan försökte dom trycka ner mig med samma metod som förr, den fungerade då men inte nu.

Jag gick ut på eftermiddagarna och jag gick rak i ryggen i skolan. Jag pratade på med mamma och Vera och log mer än på en dag än vad jag gjort sammanlagt på en hel månad förr i tiden. Alla besvär och all den obehag som jag gått runt och burit i sex hela år var nu borta och jag kunde leva livet igen. Jag behövde inga vänner här, Jag hade min syster om jag behövde prata med någon nu och Niall var till största del tillgänglig på mobilen. Även de andra killarna hade ringt och pratat lite med mig då och då. Vi hade alla helt enkelt blivit riktigt bra vänner. Jag och Vera hade till och med gått ut på en shoppingrunda och jag insåg hur mycket jag faktiskt älskade det. Jag kände att mitt liv var precis lika bra som Veras var, jag hade alltid varit avundsjuk på att hon alltid haft vänner att lita på och långvariga förhållanden med trevliga killar medans jag gick och gömde mig i min egen kropp.

Varje kväll pratade jag i timmar med Niall och jag blev bara starkare och starkare för varje gång. Det kändes verkligen som att inget kunde såra mig nu.