theonedirectionfanfic

Stockholm var idag inte lika varmt som det vart de tidigare dagarna, det var mulet och regnade. Jag ville egentligen inte ut men var i stort behov av att köpa nya Converse. Mina hade fått en stor spricka i tyget nere vid gummikanten på insidan av högra skon, perfekt när det var vattenpölar över allt.. För tillfället var det uppehåll så jag drog bara på mig en tjockis tröja med luva till ett par shorts och gick iväg så fort som möjligt för att ha störst chans att hinna hem innan det började regna igen.

Ja log åt tanken att jag utan rädsla hade tagit mig ut på gatorna. Jag kände mig obesegringbar och omöjlig att stoppas. Jag ville att livet skulle vara precis som det var nu, fast med mig hos Niall så klart. Jag vet att en månad är en lång tid att vara ifrån arandra men efter som att det var en klar förbättring från sex veckor så kändes det som om det inte alls var lång tid kvar tills vi skulle träffas igen. Åh, jag saknade honom så mycket! Och de andra killarna såklart.

Den var ungefär tjugo minuters promenad väg till Hectors skor, vilket var stället jag alltid köpte skor på. Där jobbade min moster så jag betalade nästan aldrig hela priset när jag handlade där. Efter ungefär tio minuter satte regnet igång lite smått och jag drog på mig luvan, vilket minskade alla ljud runt omkring mig. Det var det sista jag behövde just då när jag plötsligt märkte hur några steg, bara ett par meter bakom, dök upp. Jag vände mig snabbt om, beredd på det värsta och såg precis det jag inte ville se. Där stod dom.. killarna som för några veckor sedan attackerat mig och om jag kunde tyda deras ansikten rätt så ville dom ha revansch för att inte fått avsluta sin lekstund.

”Är det inte Beatrice vi har här?” flinade en och de andra skrattade. Denna gången var det inte bara de fem killarna, dom hade också med sig fyra åskådare.. två tjejer och två killar i samma ålder som mig, varav två av dom gick i min klass. Jag vände mig om och försökte springa men allt en av killarna behövde göra var att ta ett steg framåt och han hade ett hårt grepp om min handled.

”Ska du någon stans?” sa killen som tagit tag i mig och tittade retligt på mig.

”Vi blev ju lite avbrutna förra gången, det känns som om det är dags att avsluta det vi började på, tycker du inte det?” sa en annan av de fem killarna. Jag svor för mig själv, vad menade han med 'avsluta'? Detta helvetet skulle ju tydligen aldrig ta slut. Aldrig skulle jag komma bort från mitt gamla liv, det skulle alltid finnas där och jag skulle aldrig bli fri. Jag började dra, jag ville bara där ifrån men killarna var starka.. dom började omringa mig, jag hade verkligen ingen chans. Det hade jag egentligen inte förra gången heller om inte Niall hade funnits där, men denna gången var jag ensam.. Niall var långt, långt borta, och hade ingen aning om vad som höll på att hända.

Jag väntade plågsamt på den första smällen. Den kom med sån hård kraft att jag tappade andan när den träffade magen. Den andra träffade ryggen. Jag kröp ihop så mycket jag kunde men inget hjälpte. Dom buffade runt mig lite mellan dom, allt detta var bara lek för dom. Jag försökte vara stark, jag försökte hålla mig på benen men när nästa smäll kom gick det inte mer. Den träffade rätt i högra sidan, med så mycket smärta att jag skrek högt. Men ingen hörde, det var bara vi där. Varför hade jag inte hållit mig till de större gatorna? Hur kunde jag ens för en sekund tro att allt skulle få ett slut? Slaget i sidan fick mig att ramla handstupa ner i marken, men innan jag nådde den slog huvudet i en av de riktigt stora och tunga blomkrukor i sten som placerats ut längs hela gatan. Mer än så minns jag inte. Efter slaget mot huvudet var allt borta. Det är som dom säger att bilder flaschar förbi ögonen när man faller mot sin död, även om jag inte viste om det var döden jag var på väg mot. Allt jag såg var Niall, han och jag i Paris, han och mins första kyss. Allt som hade med honom att göra flög förbi ögonen under den sekund jag föll ner mot marken.