theonedirectionfanfic

Nästa stund vaknade jag upp med smärta över allt. I det ljusa rummet pep en maskin för att hålla koll på hjärtslagen. Vad hade hände egentligen? Vad gjorde jag här och varför hade jag så ont? Jag sneglade lite ner åt höger och såg en kvinna lutandes från stolen med huvudet på kanten av madrassen. Jag skulle kunna tro att hon varit här så länge att hon somnat med tanke på att hon var i sitt ställning. Men vem var hon? Jag märkte sedan att hon höll min hand så jag drog försiktigt tillbaka den mot mig. Av rörelsen vaknade hon till och tittade upp med trötta och förvirrade ögon, hon hade gråtit.

”Åh, Beatrice! Du är vaken, min lilla älskling!” sa hon och hon var på väg att börja gråta av lättnad. En mörkhårig tjej med page vaknade också till från en av stolarna borta i hörnet, henne hade jag inte ens märkt. Hon ryckte till och kom framspringandes till sängen hon också. Den första, lite äldre kvinnan kramade om mig medans den unga ropade efter sjuksköterska. Allt jag kunde göra var att titta mig förvånat omkring, vad var det som hände? Bara några sekunder efter kom en två sjuksköterskor och till min lättnad så bad dom kvinnan att backa undan.

”Hur mår du, kan du berätta vart du har ont?” sa dom medans dom tittade allvarligt in i mina ögon.

”Över allt..” sa jag men rösten svek och det lät mer som en viskning. Bara av att säga orden fick det att värka i magen.

”Minns du något, vad heter du?” sa den andra. Jag tänkte till så mycket jag kunde men inget fungerade, allt bara bankade och slog.

”Jag vet inte” sa jag tyst och kände hur det började tåras i ögonen. Kvinnan på stolen snyftade till och kramade om den yngre tjejen.

”Vilka är de?” sa jag och nickade mot de två gråtande kvinnorna som då började gråta ännu mer.

”Din familj, minns du ingenting? Vet du vad det är för år?” sa en av de två sjuksköterskorna.

”Min familj?” sa jag och tittade på dom som åter igen hade tagit min hand. Jag lät dom hålla i den denna gången.

Ja, snälla Beatrice, kan du berätta mig vad det är för år?” sa den yngsta av de två kvinnorna som skulle vara min familj, hon var lite mer sansad än den andra, som inte tycktes kunna sluta gråta.

”Jag vet inte..” sa jag på den frågan också och tittade ner. Den ena sjuksköterskan tog med sig den äldre kvinnan ut och den andra stannade kvar och fortsatte fråga frågor, jag hade inte något svar på någon av dom.. Hon gjorde några tester innan hon också gick och jag satt själv med den unga kvinnan.

”Vad heter du?” frågade jag försiktigt. Hon fällde då en tår men torkade snabbt bort den.

”Vera, jag är din syster” sa hon och log medans hon fortsatte att fälla tårar. Jag upprepade hennes namn några gånger i huvudet så att jag inte skulle glömma bort det.

”Och jag heter..?” frågade jag sedan.

”Beatrice” sa hon och log ännu en gång åt mig. Jag upprepade de några gånger också. Plötsligt ringde hennes mobil och hon reste sig upp samtidigt som hon klickade på svara.

Jag tittade förvånat på henne när hon började svara på engelska innan hon la på igen.

”Jag ska berätta allt jag vet, så kanske du kommer ihåg, då kanske du börjar minnas. Vill du att jag ska göra det Beatrice?” sa hon när hon satt sig ner.

”Jätte gärna” sa jag och log. Jag kunde se att hon var en god människa. Och att inte veta något om varken sig själv eller något annat var riktigt jobbigt, så hon fick absolut göra vad hon kunde för att få allt bra igen.

”Jag är som jag sa din syster och heter Vera. Kvinnan som satt här förut är din mamma och heter Veronica, vi alla heter Fridh i efternamn..” började hon

”Vad hände, vad gör jag här och varför minns jag inget?” avbröt jag henne.

”Vi vet inte riktigt men som det ser ut så har du blivit ner slagen” sa hon lite dämpat. Hon tyckte inte om att prata om det.

”Av?” frågade jag sedan.

”Vi vet inte, det vara bra du och den, eller dom, där. Det finns inga vittnen” sa hon.

”Vill du att vi ska prata om något roligare kanske?” sa hon och log. Jag log tillbaka och nickade.

”Du kanske vill veta om din kille? Han är från England, vänta lite det finns bilder på honom i din mobil” sa hon och började bläddra efter en bra bild att visa.

”Vad heter han?” frågade jag nyfiket.

”Niall, han är på väg hit nu från Italien” sa hon samtidigt som hon höll upp bilden och visade mig. Då mindes jag! Inte mycket men jag såg de ögonblicket då jag föll till marken och alla bilder med honom och mig flimrade förbi. Jag mindes! Jag stirrade utan att röra en min på bilen på honom och mig.

”Jag minns honom” sa jag tyst och tittade sedan på Vera, som chockat tittade tillbaka på mig innan hon sprang ut i korridoren efter vår mamma.

---

Jag såg att ni tyckte det var spännande så jag tänkte att jag lägger upp nästa del nu så fort jag vaknade! Också hoppas jag på att jag lägger upp en till del senare och jag tror de men lovar inget.