theonedirectionfanfic

Efter tonvis med undersökningar och försök att säga något mer som skulle få mig att minnas blev jag utmattad och somnade efter några timmar igen, klockan var då trots allt 11 på kvällen. Den äldre kvinnan.. eller mamma.. hade sagt att Niall skulle komma hit imorgon klockan 9 på morgonen. Vi alla höll tummarna för att han skulle kunna lirka upp mer minnen hos mig, men man kunde aldrig vara säker. Sjuksköterskorna hade blivit otroligt lättade över att jag kommit ihåg något så tätt inpå olyckshändelsen, det var tydligen alltid ett gott täcken på att chansen att allt skulle komma tillbaka var stor. Det hoppades jag verkligen, detta var inte det roligaste kan jag säga.. jag visste ingenting! Absolut inget.. Varför hade inga kompisar kommit och besökt mig? Eller hade jag kanske inga? Och varför hade inte pappa varit där någon gång? Eller varför var Niall borta i Italien? Det fanns så många frågor som jag ännu inte riktigt vågade fråga om. Men någon gång var jag ju tvungen.Så innan Niall kom så passade jag på.

”Veronica.. eller mamma, mena jag.. vart är pappa? Frågade jag lite försiktigt. Hennes ögon svartnade. Och Vera var snabbt på plats för att skuta allt på banan igen.

”Mamma gå ut en stund så tar jag det med Beatrice” sa hon och lyfte upp mamma som ännu inte sagt något.

”Förlåt..” sa jag tyst och oroligt, och visste inte om jag skulle skämmas eller inte över det jag frågat.

”Det är inte ditt fel, mamma har bara lite problem med att prata om honom. Du förstår att vi har inte riktigt någon pappa, han lämnade både vår mamma och oss när du var bara ett halvår gammal..” började hon.

”Varför?” kunde jag inte låta bli att fråga.

”Han träffade en annan, bara sådär, och stack. Mamma var i depression i lite över fyra år innan hon började ta tag i oss och livet igen. Det var inte lätt under den tiden men nu har hon hittat meningen med att leva igen, så länge man inte pratar om honom förstås.”sa hon och log.

”Jag undrade också om jag kanske hade några vänner här som kunde lirka upp minnet lite? Om det finns några här i närheten som kan komma hit?” Niall skulle ju inte komma förens om tre timmar.

”Alltså.. jag vet inte varför, men du har knappt haft några vänner alls de senaste åren och aldrig har du velat prata med mig om det. Men du har nu den senaste månaden lärt känna 4 andra engelska killar som skulle komma lite senare om jag förstod allt rätt. Men Niall är här vilken timma som helst!”

”Så jag har inte haft några vänner?”

”Nej, det verkade inte så i alla fall” sa hon lite ledsamt. Kanske fanns det delar med mitt liv som jag inte ville minnas? Med tanke på Veras min så såg det ut som om hon tyckte det var jobbigt att prata om den delen av mitt liv.

”Förresten, vad gjorde Niall i Italien?” frågade jag nyfiket.

”Det tycker jag du kan ta med honom” sa hon och log.

”Niall är här när som helst, ska du hoppa in i duschen innan? Jag har både hårfön och andra produkter med mig som du kan använda. Eller vänta kan inte jag få fixa ditt hår? Det var så länge sedan!” fortsate hon och lös upp som en sol.

”Haha, självklart!” sa jag och skrattade, så hon tyckte alltså om att greja med hår styling, bra att veta.

När jag var färdig i duschen, satte jag mig på en stol framför den lilla byrån och spegel som fanns inne i det lilla vita rummet. Jag mådde ganska bramen kunde fortfarande inte gå riktigt rakt och stadig pga. smärtan i magen. Det gjorde obeskrivligt ont!

Hon fönade håret, sedan vågade hon det, inte med en våg tång och hon gjorde inga lockar med en lock tång utan hon använde sig av något annat platt och lock tångs verktyg i ett som hon böjde till naturliga stora, inte allt för överdrivna vågor i mitt långa hår. Hon var duktigt på det där.

”Synd att du måste sitta här i fula sjukhuskläder” sa hon lite buttert och jag skrattade åt henne.

Dörren gled upp och i den stod han, Niall, med både lycka och oro i blicken.

”Bea!” ropade han lättat när han såg mig sitta på sängen. Han kramade om mig hårt och jag kramade om honom. Han var det ända jag mindes, det ända som fick mig att ha den blekaste aning om något som hänt i mitt liv. Det ända som kunde visa vem jag egentligen var, i alla fall en del av det.

”Do you remember me, do you know who I am?” frågade han och tittade in i mina ögon. Då kom ännu mer tillbaka, jag såg hur vi träffades första gången. Det var hemskt hur jag mindes att jag blev påhoppad och i nästa stund vakna upp med smärta, men han var där då, Niall.

”I remember only you..” viskade jag och kramade honom igen ännu hårdare med gråten i halsen.

”You do?” sa han lättat och kunde äntligen släppa lite på hans spända muskler.

”Yes, not everything, but you are the only memory I have”

”I just need to ask you, do you remember the other boys?”

”The other boys? Those who are my friends?” Frågade jag och tittade på Vera som hade berättat om dom tidigare. Hon nickade.

”No..” fortsatte jag.

Niall vände sig sedan till Vera.

”Does she remember about us being.. you know..” sa han lite tyst. Vera skakade sedan på huvudet innan hon gick ut för att låta oss vara ifred.

Någon önskade ett lite längre kapitle så ska försöka fixa i alla fall nästa lite längre. Jag har inte riktigt klurat ut framtiden i berättelsen än så jag vet inte om det finns något att skriva ett längre kapitel på men vi kan ju hoppas!