Kapitel - 26
Tidigare:
”I just need to ask you, do you remember the other boys?”
”The other boys? Those who are my friends?” Frågade jag och tittade på Vera som hade berättat om dom tidigare. Hon nickade.
”No..” fortsatte jag.
Niall vände sig sedan till Vera.
”Does she remember about us being.. you know..” sa han lite tyst. Vera skakade sedan på huvudet innan hon gick ut för att låta oss vara ifred.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
”What is it I don't remember?” frågade jag lite oroligt.
”Nothing sweetie, we take that when the other guys comes tomorrow.” sa han och log. Jag gjorde lite plats bredvid mig i sängen och han hoppade upp och la sig intill mig. Vi pratade om allt och inget, han berättade allt han visste om mig, oss och honom. Av någon anledning var han den ända som kunde få mig att minnas. Det var inte mycket som kom tillbaka när jag väl mindes något men det var i alla fall något.
”So we've been together for like about a three weeks – a month?” sa jag lite förvånat.
”Yep, it's hard to believe how much I fallen in love with someone on that short time!” sa han och kysste mig på kinden.
”Do you remember the first time we told that we loved eachother?” frågade han sedan.
”I do, but just that we're in a park at night. Where are we at all this places by the way? No memory are like the other one at all. It's all so messy! I mean one is at the eiffel tower and the other one is at a large beach at the middle of the night. What I know, there is no large beaches to a sea in Paris?” sa jag lite förvirrat och kliade mig i nacken.
”It all will soon make sense, let just wait for the other boys first.”
Resten av dagen satt vi bara och pratade, vi försökte så gott det gick att hitta saker att prata om som kunde tänkas få mig att minnas minsta lilla grej. Jag var väldigt nyfiken på mitt liv, på mina kompisar som skulle komma imorgon och inte minst vad det var för något som Niall och Vera lite diskret försökte prata om som han inte ville berätta förens imorgon. Vad kunde det vara för något som var så stort att man var tvungen att vänta tills alla kunde få vara med?
Niall hade fått många samtal och han var alltid väldigt uppmärksam. Jag kunde inte hjälpa att tro att han dolde något, för när man inte mins något alls om sitt förflutna så är det ju kanske inte så jätte svårt att hålla något hemligt.
Nästa dag när klockan var runt tolv knakade det på dörren in till sjukrummet som jag befann mig i. In klev fyra killar i ungefär samma ålder som Niall. Jag granskade dom noga i hopp om att jag skulle minnas mer men det var blankt.
”Hi” ropade dom allihopa och en efter en kramade dom om mig. Jag kunde inte hjälpa att känna mig lite obekväm efter som att dom än så länge fortfarande var främlingar för mig.
”Do you remember us?” frågade dom, fyllda av hopp. Jag gjorde en liten ledsen min.
”Sorry..” sa jag men kunde se att dom var förstående.
”Maybe if you guys tell me some about you it will help” fortsatte jag sedan och log.
Dom alla började presentera sig och Liam drog även upp att vi träffades allihopa samma dag som jag träffade Niall för första gången och jag kunde då ana ett litet, litet minne av dom men jag hade aldrig kunnat gissa att det var dom om ingen hade sagt det. Så mycket minne hade jag inte.
”Guys, come with me out please..” sa Niall och tittade med en ganska så seriös blick. Var han tvungen att göra allt så svårt? Jag kunde inte sluta tänka på vad det var som ha dolde för mig men jag mådde riktigt dåligt av att behöva oroa mig hela tiden.
Efter en lång stund kom dom tillbaka med två styckena sjuksköterskor.
”Dessa pojkarna har övertalat oss att du ska få lämna sjukhuset ett tag” sa hon glatt.
”Vart ska jag?” frågade jag nyfiket och tittade på killarna som stod och fnittrade. Herregud, vad hade dom nu hittat på? Jag skrattade lite innan jag reste mig upp för att gå och byta från sjukhus kläder. Sjuksköterskorna varnade för värmen som var ute så jag satte på mig ett av det massvis av shorts som Vera hade vart här och lämnat, tillsammans med en grått åtsittande linne som jag stoppade ner i shortsen.
Förväntansfullt satt jag på den lilla soffan i det lilla mystiska rummet som dom fört mig till. Jag visste inte riktigt vad jag skulle kalla detta stället för något men det verkade som om dom kände folk här i alla fall. Mitt i all spänning sätts en låt på och killarna ställer sig på rad framför mig. Jag började skratta lite, kunde dom sjunga eller vad skulle dom göra?
Först började Liam sjung, sedan Harry, sedan kom refrängen. Då satte jag mig spikrak upp i soffan med en seriös min och Niall började le större än någonsin. Han hade förstått att jag mindes något, och det gjorde jag ju också. Att låten hette ”What makes you beautiful” var bara en liten del av det som kom tillbaka som ett bombnedslag i min hjärna.
När jag insätt att massa minnen hade kommit tillbaka ställde jag mig upp och hoppade upp och ner innan jag sprang till Niall och kramade honom hårt innan vi all samlades i en gruppkram. Jag mindes dom nu. Och jag mindes min familj, om resorna, om skolan och massa mer.
”Thank you so much!” sa jag högt.
”That's what friens are for!” sa Harry glatt och log brett!När alla hade lugnat sig började jag gå igenom mina nya minnen men inte förens efter några minuter insåg jag att minnet om att killarna, som för övrigt kallade sig One Direction, var ett av världens hetaste pojkband. Mina ögon stornade och jag tittade plötsligt in allas ögon. Dom blev alla lite oroliga över min 'stirreblick' som jag fått.
”Are you alright?” frågade Liam lite bekymrat.
”Oh.. Yeah.. I just realised that you're One Direction and are kind of the biggest boyband right now..” sa jag häpet. Alla började skratta igen och jag förstod dem, jag kunde bara föreställa mig hur mitt ansiktsuttryck var när jag sa det.
”I have to call mum to tell that I know who she is now!” sa jag glatt och de andra började skratta ännu mer, precis som jag, det lät ju faktiskt lite sjukt det jag just sa.
”Mamma! Mamma, jag minns!” nästan skrek jag i telefonen.
”Allt?!” hörde jag henne säga tillbaka i mobilen.
”Nej, men massor, och då menar jag verkligen massor!”
”Men hur? Kan du inte komma tillbaka och berätta allt för mig Beatrice? ” sa hon samtidigt som hon skrattade av glädje.
”Självklart!” sa jag och la på.
”I want to go back! To tell my mum and sister! And also now when I can remember so much I maybe can leave the hospital sooner?” sa jag och hoppade lite jämfota.
”Of course!” sa dom allihopa.
Medan vi gick ut ur rummet såg jag vart vi var. I en studio såklart! Här hade säker killarna hur många kontakter som helst. När vi kom till dörren satte killarna på sig solglasögon och keps. Nu när jag visste så förstod jag varför, fast chansen att dom skulle bli upptäckta här var inte så stor, först och främst så visste ju ingen att dom var i Sverige. Zayn öppnade dörrarna ut och killarna började gå men jag kunde inte. Jag ville inte ut dit. Det gick helt enkelt inte!
”What is it Bea?” frågade Niall som var först med att märka att jag inte rörde mig.
”I can't go out there..” sa jag lite som en halv viskning.
”Why” frågade han och tog min hand. När minnena hade kommit tillbaka viste jag hur alla avskydde mig. Jag visste hur jag ständigt var i fara av att kunna stöta på någon som skulle skada mig. Det började rinna tårar ner för mina kinder.
”What if I meet them? What if they will find me? I just can't go out there!” grät jag och Niall kramade om mig.
”No one will hurt you now! I'll be here by your side all the time” viskade han i mitt öra. Jag kramade honom men kunde fortfarande inte gå. Det gick bara inte.
ett lite längre kapitel, ska jag kanske slänga in sånna imellan åt också? plus att vi nu sätter igång med 'tidigare' delen där uppe också.
