theonedirectionfanfic

”I can't go out there..” sa jag lite som en halv viskning.

”Why” frågade han och tog min hand. När minnena hade kommit tillbaka viste jag hur alla avskydde mig. Jag visste hur jag ständigt var i fara av att kunna stöta på någon som skulle skada mig. Det började rinna tårar ner för mina kinder.

”What if I meet them? What if they will find me? I can't go out there!” grät jag och Niall kramade om mig.

”No one will hurt you now! I'll be here by your side all the time” viskade han i mitt öra. Jag kramade honom men kunde fortfarande inte gå. Det gick bara inte.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Efter att få ha satt mig nere och lugnat mig lite hade jag lyckats ta mig ut och gå de få meterna till bilen. Jag förstod inte vad det var med mig? Egentligen var det ju inte så mycket skillnad från förr, jag har ju som sagt blivit påhoppat förr, men kanske inte så allvarligt förstås. Så fort minsta lilla ljud nådde mina öron fik jag panik, det kunde ju vara dom, jag visste ju vilka det var nu!

Niall höll om mig hela vägen tillbaka till sjukhuset. Jag hade börjat skaka lite och Niall oroade sig till döds där han satt och skyddade mig från omvärlden. Det gick lite lättare att andas när han höll om mig och lite lättare att gå från bilen in till sjukhuset men det var fortfarande jobbigt. Niall och Harry tog mig direkt till mitt sjukhusrum medans de andra hämtade sjuksköterskorna.

”I need to call her mum, stay here with her, ok?” sa Niall. Sedan kysste han mig på pannan innan han gick ut. Lite små panik kom när han gick med så tog Harry min hand. Jag tittade på den och sedan honom. Han log mot mig och jag log tillbaka.

”Thank you for caring so much” sa jag.

”I'm always here for you, just so you know that!” sa han och kramade om min hand lite hårdare. Jag sken upp inombords, på något sätt betydde det mer än vad jag kunnat trott av att höra honom säga det.

”I know and I'm always here for you” sa jag och böjde mig fram och kramade honom.

”You have already proved that when we were in spain” viskade han i mitt öra under kraman. Jag gjorde en liten tänkar min innan jag mindes Nora.

”Oh my god, I hate that girl!” brast jag ut när jag, efter några sekunder, hade sorterat allt i hjärnan. Vi båda brast ut i skratt innan vi sedan slutade och bara tittade på varandra. Det fanns något med honom som jag försökte klura ut men det gick liksom inte. Vi avbröts av att de andra killarna kom in och Harrys hand släppte snabbt och diskret min.

”Your mum and sister will be here in any minute, they are in a store right cross the street” sa Niall. Sjuksköterskorna klev bara någon sekund senare in i rummet.

”Vad är det som hände?” frågade en av dom lite oroligt och satte sig på sidan av sängen. Den guppade till, hon var ganska så extremt tjock och när jag sneglade lite åt höger på stolen som Harry satt på så kunde jag se att han kämpade för att inte börja skratta när han såg att sängbenen på ena sidan lyfte lite snabbt från marken. Det fick mig att dra lite i mungiporna. Sedan tvingades jag tänka på världen utanför säkerheten här inne. Jag blev seriös igen och kände paniken komma krypandes.

”Jag får panik” sa jag till dom.

”För?”

”Allt där ute! Jag minns nästan allt igen, jag minns vad som hände och jag minns vilka som gjorde det. Tänk om jag stöter på dom igen? Tänk om jag inte klarar det nästa gång? Allt detta med att jag sitter här nu är bara ren tur och känslan av att dom skulle kunna vara runt hörnet när jag går ut skrämmer mig!” Sa jag och det började samlas sårar i mina ögon och panik i dom synts på lång väg.

”Jag är så rädd” sa jag sedan lågt och drog upp knäna mot ansiktet när jag började gråta.

Niall var snabbt framme och kramade om mig. Då kom även mamma och Vera in genom dörren och såg mig sitta ihop krupen med tårar rinnandes ner för mina kinder.

”Men herregud! Vad har hänt?” sa mamma förskräckt. Niall slutade krama mig och tog istället min hand så att jag kunde få krama mamma.

”Jag kommer aldrig mer kunna gå ut i den här staden utan att behöva oroa mig för att dom finns där. Mamma det finns inget slut på det här helvetet, jag trodde allt var annorlunda nu när jag hade kommit tillbaka och fått nya vänner och nytt självförtroende men vad hjälper det när när knytnävar och muskler kommer in i bilden?” snyftade jag.

”Kära barn, allt kommer bli bra” sa hon men det märktes att hon själv tvivlade på det hon sa.

”Nej mamma! Det kommer inte bli bra! I sex år har jag hoppats på att det ska bli bra, att allt ska få ett slut men dom kommer alltid finnas där! Dom kommer alltid finna en anledning att trycka ner mig, slå ner mig och kasta skit på mig. Vissa är bara födda med ett sånt liv!” sa jag och tittade in med mina rödgråtna ögon in i hennes. Det jag precis sa väckte ilska i henne. Fast vilken mamma skulle inte bli arg när det fick höra sitt barn gråta ut hur eländigt deras liv var. En tår rann ner för hennes kind och hon kramade mig. Sedan tittade hon allvarligt in i mina ögon.

”Då sticker vi” sa hon så seriöst att det inte fanns några tvivel på att hon menade vart ända ord hon sa.

”Va?” frågade jag tyst.

”Då flyttar vi, allt är bättre en här. Låt oss börja om på nytt, låt oss hitta ett ställe där vi inte behöver oroa oss över något.”