theonedirectionfanfic

En tår rann ner för hennes kind och hon kramade mig. Sedan tittade hon allvarligt in i mina ögon.

”Då sticker vi” sa hon så seriöst att det inte fanns några tvivel på att hon menade vart ända ord hon sa.

”Va?” frågade jag tyst.

”Då flyttar vi, allt är bättre en här. Låt oss börja om på nytt, låt oss hitta ett ställe där vi inte behöver oroa oss över något.”

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hennes ord fick förts smälta in innan jag kunde ge en reaktion.

”London” sa jag.

”Ta mig till London!” fortsatte jag. Killarna tittade förvånat på varandra, ingen hade fattat de vi precis hade sagt. Vera var minst lika förvånad innan hon sprack upp i ett leende.

”Mamma, då flyttar jag med er” sa Vera sedan och mamma log. De långa plågsamma sekunderna var outhärdliga.

”Om vi ändå ska böra om så kan vi lika gärna göra det stort.” sa hon till slut och vi kramade om varandra hårt. Vi började skratta och jag kunde knappt sitta stilla. Sjuksköterskorna som stått och tittat på började också le och torkade en liten glädjetår som om dom sätt ett lyckligt slut på en kärleks film men killarna hade fortfarande ingen aning. Jag skuttade upp ur sängen och skrek samtidigt som jag slängde mig över Niall.

”What's going on” frågade han och kunde inte låta bli att skratta han också.

”We're moving to London!” skrek jag och alla killarna sprack ut i sina största leenden. Niall själv kunde knappt tro sina öron has skuttade fram i det lilla rummet med mig i famnen och dansade glatt trotts att alla tittade. Killarna, mamma, Vera och sjuksköterskorna skrattade glatt åt både synen och tanken. Jag kunde knappt tro det. Kanske fanns det ett slut på det här ändå?

De två följande dagarna var jag tvungen att stanna kvar på sjukhuset innan jag skulle få åka hem. Killarna hade varit tvungna att åka tillbaka och fortsätta med sin turné redan samma kväll som vi hade dansat runt av lycka. Mamma hade redan sagt upp mig från skolan och hon hade framför allt börjat tänka stort på hur hon skulle få öppna sin butik i en sån stor stad som London. Hon var riktigt uppspelt av det här och det var Vera också. Hon skulle ju trots allt få fortsätta sälja sitt klädes märke i mammas butik. Dom två var redan i full gång med att leta hus och lokal för butiken. Tänk att allt hon behövde var en liten puff i ryggen för att hon skulle inse att det här var precis vad vi behövde. Jag hade insisterat på mamma att huset inte skulle få ligga längre än en halvtimmes gå tid från Killarnas ställe, det var ju trotts allt på grund av dom som vi skulle till just London liksom.

Varje dag ringde Niall och mamma var och besökte mins fem gånger och varje gång med en ny bunt med hus som hon skrivit ut.

”Denna, den måste nog vara bland mina favoriter!” sa mamma.

”Mamma, två tredjedelar av alla bilder ligger i 'dina favoriter' nu!” suckade jag men kunde inte hålla mig för skratt.

”Men allt är ju så fint! Vilken gillar du mest?” frågade hon sedan. Jag kollade igenom dom och granskade dom noga. Jag ville inte bo i någon lägenhet. Jag ville ha en trädgård. Inte förens jag kom till den sista sken jag upp.

”Hur långt i från killarnas hus är ligger det här?” frågade jag förväntansfullt.

”Jag skrev ner all fakta på baksidan av pappret, vänta lite..” sa hon och tog pappret ur mina händer för att läsa.

”Den ligger ungefär tjugo minuters gå resa från killarna, det tar dock en kvart med bil efter som att man måste köra runt den stora parken som du annars kan gå igenom. Huset är två våningar med två badrum. En på övervåningen tillsammans med två andra rum, ett stor och ett lite mindre plus en balkong. Bottenvåningen är lite större. Kök, tv rum, det största badrummet, ett stort och ett litet rum. Plus altan på båda bak och framsida. Och en trädgård som du kanske ser.”

”Om det nu är så perfekt som det låter, hur kan det då vara så billigt?”

”Utsidan är ganska så nyrenoverad. Men det är vattenskador i stora delar av nedervåningen som vi i så fall måste fixa till.”

”Orkar vi det?” frågade jag nyfiket. Mamma granskade mig en lång stund, hon kunde se att jag verkligen gillade det här huset. Hon suckade och log sedan.

”Jag orkar om du lovar att hjälpa till..” sa hon sedan

”Jag lovar!” Sa jag och hoppade upp för att krama henne. Hon måste ju helt enkelt vara den bästa mamman någonsin.

”Så, så. Jag kan inte lova något än, kanske finns det budare så att priset höjs, eller så kommer renoveringen av skadorna helt enkelt kosta för mycket men denna ligger helt klart på topp av mina favoriter också!” sa hon. Jag antar att det för min del bara var att hålla tummarna och hoppas på det bästa.

När jag äntligen skulle få komma hem från sjukhuset så var jag ju som sagt ledig efter som att mamma redan sagt upp mig från skolan. Hon ville verkligen inte att jag skulle tillbaka dit! Och det ville ju så klart inte jag heller. Man kanske kan tycka att det här att fly från sina problem men om man försökt att handskas med dom i sex år och det nu gått så långt som det gjort så skulle jag inte vilja kalla det fly. Jag kallar det överleva. För vem vet, ett slag till från dom där killarna och jag mitt liv kanske hade varit över.