Kapitel - 3
Nästa stund som jag vakna var jag inom hus, i samma ögonblick önskade jag också att jag inte hade vaknat då jag kände smärtan från både pannan och benet. Jag bet mig hårt i underläppen för att inte skrika av smärta samtidigt som jag sakta öppnade ögonen.
”Guys, she's waking up now!” ropade en röst
Plötsligt mådde jag redan lite bättre, fast visste inte riktigt varför.. Jag vred lite på huvudet och mötte ett par blå bekymrade ögon, jag dog nästan lite när jag tittade djupt in i dom. Jag började till och med att le. Fyra andra huvuden ploppade också fram bakom killen med det underbara blå ögonen.
”Hi, are you okey?” frågade en av de mörkhåriga killarna som stod en liten bit längre bak. Jag svarade inte, uppfattade inte riktigt frågan. Hade liksom tankarna på annat håll, nämligen på den blonda killen med blåa ögon. Han började le och upprepade samma fråga som jag fått lite tidigare.
”Jo jag är okej” sa jag.
”Ermm... Do you maybe know english? We...” sa killen med svart hår.
”Oh, yes of course, sorry! Yeah, im fine” gav jag till svar.
Jag satte mig upp och insåg att jag inte alls mådde bra. det kändes som knivhugg i huvudet och jag kved till innan jag la mig ner på golvet igen.
”Wow, okay, you're obviously not fine.” Sa den ena killen med lockigt hår och nämnde något om ”hospital”. Den blonda killen med de blå ögonen satt kvar medans de andra sprang iväg efter en telefon.
”Hi, im Niall” sa han med en sån där värmande omtänksam röst som fick det att gå en rysning av välbehag genom hela kroppen.
”Hi Niall” sa jag och sträckte ut handen, ”Im Beatrice”. Han tog handen och log sådär riktigt stort som fick mig att le också, det slutade med att leendena sprack ut i små fnittrigt skratt och han la sig på rygg bredvid mig.
”Nice to meet you Beatrice” sa han och vred huvudet mot mitt.
Plötslig insåg jag att något var fel, han var snäll, mot mig! Och han hade fått mig att skratta, helt utan anledning. Jag hade inte skrattat på flera år kändes det som. Mitt leende försvann, något var inte rätt. Såhär beter sig inte folk mot mig, speciellt inte söta killar! Klart att det finns något bakom allt det här snälla, och annars var det bara att vänta tills han får reda på vem jag egentligen är. Hur alla ser mig.
”Something's wrong?” sa han bekymrat, när mitt leende dog ut.
”You don't have to do this, you know. I'm used to take care of myself by now”
”Do what?, care when a girl get attacked by five boys that tried to kill you or something?”
”Mm.. if they know that your kind to me they probably will go on you to”
”they? go on me and the lads? Seriously?”
”Why wouldn't they? They done it to other that tried to help me. That's why i don't have friends.”
”Yeah, but I don't think they would go on us, then they probably have like thousens of girls after them later”
”What?, what do you meen whit 'thousens of girls'?”
Jag gjorde en konstig min samtidigt som jag vred huvudet mot Nialls. tusentals tjejer? Herregud vad pratade han om egentligen? Då slog det Niall att Beatrice absolut inte hade en aning om vilka dom var..
”Oh... eemm.. nothing, forget that. But i still not gonna leave you here, you seems like a nice girl and you are really hurt!”sa han i hopp om att inte ha sumpat chansen att lära känna en tjej som inte skrek honom rätt upp i ansiktet.
”Just please, go, i don't want anyone to get in trouble because of me!”
”I'm not going anywhere!” sa han med bestämd röst samtidigt som ha tittade mig rakt in i ögonen med allvar i blicken. Han menade det.
De andra killarna kom in igen.
”The hospitals isn't far away from here we can drive you.”
Måste säga att det kändes ganska hämskt att ha startat en One Direction novell blogg utan att dom ännu kommit med så jagt slängde upp detta kapitlet också. Jag har inte planerat så jätte mycket för framtiden i novelln så har ni några önskemål så kommentera!
”Guys, she's waking up now!” ropade en röst
Plötsligt mådde jag redan lite bättre, fast visste inte riktigt varför.. Jag vred lite på huvudet och mötte ett par blå bekymrade ögon, jag dog nästan lite när jag tittade djupt in i dom. Jag började till och med att le. Fyra andra huvuden ploppade också fram bakom killen med det underbara blå ögonen.
”Hi, are you okey?” frågade en av de mörkhåriga killarna som stod en liten bit längre bak. Jag svarade inte, uppfattade inte riktigt frågan. Hade liksom tankarna på annat håll, nämligen på den blonda killen med blåa ögon. Han började le och upprepade samma fråga som jag fått lite tidigare.
”Jo jag är okej” sa jag.
”Ermm... Do you maybe know english? We...” sa killen med svart hår.
”Oh, yes of course, sorry! Yeah, im fine” gav jag till svar.
Jag satte mig upp och insåg att jag inte alls mådde bra. det kändes som knivhugg i huvudet och jag kved till innan jag la mig ner på golvet igen.
”Wow, okay, you're obviously not fine.” Sa den ena killen med lockigt hår och nämnde något om ”hospital”. Den blonda killen med de blå ögonen satt kvar medans de andra sprang iväg efter en telefon.
”Hi, im Niall” sa han med en sån där värmande omtänksam röst som fick det att gå en rysning av välbehag genom hela kroppen.
”Hi Niall” sa jag och sträckte ut handen, ”Im Beatrice”. Han tog handen och log sådär riktigt stort som fick mig att le också, det slutade med att leendena sprack ut i små fnittrigt skratt och han la sig på rygg bredvid mig.
”Nice to meet you Beatrice” sa han och vred huvudet mot mitt.
Plötslig insåg jag att något var fel, han var snäll, mot mig! Och han hade fått mig att skratta, helt utan anledning. Jag hade inte skrattat på flera år kändes det som. Mitt leende försvann, något var inte rätt. Såhär beter sig inte folk mot mig, speciellt inte söta killar! Klart att det finns något bakom allt det här snälla, och annars var det bara att vänta tills han får reda på vem jag egentligen är. Hur alla ser mig.
”Something's wrong?” sa han bekymrat, när mitt leende dog ut.
”You don't have to do this, you know. I'm used to take care of myself by now”
”Do what?, care when a girl get attacked by five boys that tried to kill you or something?”
”Mm.. if they know that your kind to me they probably will go on you to”
”they? go on me and the lads? Seriously?”
”Why wouldn't they? They done it to other that tried to help me. That's why i don't have friends.”
”Yeah, but I don't think they would go on us, then they probably have like thousens of girls after them later”
”What?, what do you meen whit 'thousens of girls'?”
Jag gjorde en konstig min samtidigt som jag vred huvudet mot Nialls. tusentals tjejer? Herregud vad pratade han om egentligen? Då slog det Niall att Beatrice absolut inte hade en aning om vilka dom var..
”Oh... eemm.. nothing, forget that. But i still not gonna leave you here, you seems like a nice girl and you are really hurt!”sa han i hopp om att inte ha sumpat chansen att lära känna en tjej som inte skrek honom rätt upp i ansiktet.
”Just please, go, i don't want anyone to get in trouble because of me!”
”I'm not going anywhere!” sa han med bestämd röst samtidigt som ha tittade mig rakt in i ögonen med allvar i blicken. Han menade det.
De andra killarna kom in igen.
”The hospitals isn't far away from here we can drive you.”
Måste säga att det kändes ganska hämskt att ha startat en One Direction novell blogg utan att dom ännu kommit med så jagt slängde upp detta kapitlet också. Jag har inte planerat så jätte mycket för framtiden i novelln så har ni några önskemål så kommentera!
Kommentarer
Trackback
