Kapitel - 31
Jag trivdes i alla fall, för här var jag nu i London och jag vågade nästan kalla mitt liv perfekt. Aldrig tidigare har mitt liv någonsin känts så mycket på topp som det gör nu och jag kan slå vad om att mitt liv som gått från ett rent helvete nu kommit till ett läge där det är flera gånger bättre än de människors liv som jag så länge önskat att jag haft.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Den första natten i huset hade jag sovit som en ängel och inte ens den irriterande mobilsignalen kunde få mig på dåligt humör trotts att jag önskat att jag hade kunnat få sova lite längre än vad jag fick. Jag kollade på klockan innan jag svarade. 8 på morgonen, herregud, vem ringer såhär tidigt på en lördag?
”Beatrice” svarade jag. Jag kunde ju liksom inte vara säker på om det var en svensk eller engelsk som ringde trotts att chansen att den var svensk var liten, om det inte var mamma eller Vera förstås.
”Hej Beatrice!” hörde jag en glad röst.
”Erm.. hej..” svarade jag förvirrat tillbaka.
”Hur är det med dig då?”
”Jo fint.. vem pratar jag med om jag får fråga?”
”Haha, men Sara såklart!” skrattade hon som om det var någon självklarhet.
”Vem?” frågade jag förvirrat tillbaka
”Din klasskompis dummer! Du är alltid så rolig du!” sa hon. Men gud.. Usch jag behövde spy, på riktigt! Herregud hon måste ju på allvar vara den mest vidriga människan jag mågonsin har stött på. Hade hon sätt bilderna på mig och Niall kanske? Ohja! Det kokade bokstavligt talat inom mig!
”Och du vill...?” sa jag utan att försöka dölja min ilska i rösten
”Fråga hur det är med dig, kommer du till skolan på måndag sen? Vi kanske kan ta följe? Vi bor ju inte så jätte långt i från varandra!”
”Joho-o du, de tro som fan att vi vist bor långt ifrån varandra! Och sen när har du brytt dig ett skit om mig?” sa jag och hade nu ställt mig upp från sängen med varenda muskel på helspänn.
”Såja ta det lugnt, jag har alltid velat vara din vän men aldrig riktigt vetat hur jag ska berätta. Vill du att jag ska komma över så att vi kan prata en stund, du verkar lite ledsen?”
”Ledsen? Ledsen?!.. Det är såna idioter som dig som vänt mitt liv helt upp och ner! Såna som dig som tvingat mig lida i sex hela jävla år! Såna förbannat jävla vidriga människor som dig som fått mig att sväva mellan liv och död och du tror att jag är 'ledsen' när dom helt plötslig vill vara min 'vän'! Tror du jag fattat att du sätt bilderna? Tror du seriöst inte det?!” Jag skrek så att ansiktet började skifta till rött och jag klämde så hårt i telefonen att den skulle spricka när som helst, men den gjorde inte det, inte förens jag, mitt i mitt raseriutbrott, slängde den så hårt jag kunde rätt in i väggen. Hela jag skakade av ilska och jag satte mig på rumpan rätt ner på golvet och tog händerna för ansiktet och började gråta. Mamma kom panikslagget in springandes med andan i halsen och rädsla i blicken.
”Sötaste lilla.. vad har hänt?!” frågade hon och slängde sig ner på golvet och kramade om mig.
”Du har väl inte bråkat med Niall va?” frågade hon sedan lite lugnare. Jag kunde inte prata utan skakade bara på huvudet som svar. Vi bara satt där i några minuter och kramades medans jag grät.
”Vilka tror dom att dom är?” sa jag gråtandes när jag äntligen kunde börja prata igen.
”Vilka då, har nån gjort dig illa?” frågade mamma oroligt.
”Alla svin som under alls år fått mig att lida.. en av dom ringde, låtsades som ingenting, trodde vi kunde vara vänner och ta följe till skolan..”
”Men är det så farligt då?”
”Men du förstår inte, igår läckte det ut bilder på mig och Niall, hon ringde ju för att hon såg att jag hade blivit tillsammans med en kändis, inte för mig, för kändisskapet..”
Mamma suckade åt det hon hörde. När jag tittade upp på henne såg jag att hon spände käkarna för att hålla inne den ilskan som växte inom henne också.
”Tänk inte på dom, släpp bara taget om det förflutna och tänk framåt.. vi skaffar dig ett nytt nummer.. eller förresten, vi skaffar nog en ny mobil också..” sa hon och tog upp den krossade mobilen som låg intill väggen.
”Förlåt, kunde liksom inte hjälpa det..” sa jag och vi båda började sedan att skratta innan hon la den på golvet.
”Hoppa på den!” skrattade hon sedan.
”Va?” frågade jag och lyfte på ena ögonbrynet.
”Hoppa på den! Ta ut all din ilska! Denna har vi ju knappast någon användning för”
Jag skrattade och ställde mig upp och hoppade jämfota över den krossade mobilen. De här hoppen var för mitt förflutna. Mobilen representerade mitt tidigare liv. Och mina skratt visade mitt nya.
Sååå.. i nästa kapitel kommer killarna in mer igen, känns som om det har varit lite lågt med dom nu. Snart är ju i vilket fall turnen över så då blir det mer utav dom.
