theonedirectionfanfic

”Hoppa på den!” skrattade hon sedan.

”Va?” frågade jag och lyfte på ena ögonbrynet.

”Hoppa på den! Ta ut all din ilska! Denna har vi ju knappast någon användning för”

Jag skrattade och ställde mig upp och hoppade jämfota över den krossade mobilen. De här hoppen var för mitt förflutna. Mobilen representerade mitt tidigare liv. Och mina skratt visade mitt nya.

Veckan när jag skulle få vara med Niall och de andra killarna var nu kommen. Allt som skulle kunna behöva packas för en vecka i Grekland var nere i resväskan och Mamma hade följt mig till flygplatsen där vi höll på att säga farväl.

”Jaha, då åker min lilla flicka ut på äventyr helt själv igen då..” suckade hon men log fortfarande.

”Fast helt själv är jag ju ändå inte.. eller hur” sa jag och gav henne ett leende i hopp om att hon skulle sluta sörja för en stund, hon var självklart glad för min skull men ändå.

”Så länge du inte är med mig så är du själv från min synvinkel!” sa hon men någon sorts bebis röst innan hon började skratta glatt igen.

”Jag bara skojar med dig, off you go!” sa hon sedan när det var dags att gå på planet.

”Bra att du börjar öva in engelskan mamma! Den kommer du behöva!” sa jag sedan innan jag gav henne en sista kram och gick mot gaten. Det skulle bli så härligt att få se Niall och de andra killarna igen, jag hade verkligen saknat alla av dom hur mycket som helst, fast Niall på ett annats sätt förstås.

Planet till Grekland tog sin lilla tid,som senaste gången jag satt på ett plan så var jag för taggad för att kunna sova. Jag gjorde allt jag kunde men det slutade med att jag bara lutade mig bakåt och tittade på filmen som visades på de små tv rutorna på planet. Denna gången hamnade jag längst in och bredvid mig hade jag ett kinesiskt ungt par som satt och spelade sina spel på den lilla datorn dom hade med sig samtidigt som dom i mellan åt puttade upp deras glasögon som gled ner på näsan. Man kunde riktigt se hur deras personligheter passade som pusselbitar och jag log åt tanken, det fanns verkligen någon för alla.

Väl framme hade jag problem med att hitta Niall i folkmassan, min första tanke var att kolla efter en klunga med tjejer men jag förstod sedan att han inte skulle ha gjort det så lätt för fansen att upptäcka honom. Jag kunde inte hjälpa att känna paniken komma krypandes, och att någon mysteriös person plötsligt greppar tag om armen och drar med dig gjorde det inte bättre. Jag såg bara hans bakhuvud och det var definitivt inte Niall. Det fans inget blont hår och Nialls händer som jag hållit om så många gånger var inte dessa som tagit tag om mig. När jag började dra emot vände sig mannen om och drog ner sina glasögon. Aha, Niall hade av någon anledning skickat Harry och han hade väl inte den bästa utklädseln, där med de snabba stegen. Jag följde med honom ut och in i en svart bil som stod parkerad utanför. Först då tog Harry av sig glasögonen och sa hej.

”So where is Niall?” frågade jag efter att ha gett honom en kram.

”He had to much to do, so I offered to come and pick you up” sa han och log.

Klart att jag helst velat att Niall skulle ha hämtat mig men jag trivdes riktigt bra i Harrys sällskap också. Medans vi satt i baksätena på bilen så pratade vi om allt, hur dom hade haft det på alla de konserter som jag missat och hur Louis råkade ramla där han skuttade runt på scenen. Jag skrattade högt samtidigt som jag föreställde mig en bild i huvudet på hur det kan ha sätt ut. Han frågade också på om hur jag trivdes och han tjatade på om alla de ställen och restauranger som jag var tvungen att testa. Han verkade kort och gott riktigt glad över att ha mig boendes i London och med sig mig denna veckan i Grekland. Harry hade massa skämt uppladdade och jag hade en riktigt trevlig tid i bilen.

Harry frågade chauffören hur långt det var kvar och vi var framme om bara fem minuter. Då började en tystnad. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla den.. Den var inte pinsam men inte heller jätte behaglig, i alla fall inte från min sida. Han tittade på mig samtidigt som en mungipan åkte upp till ett snett leende, jag visste inte hur jag skulle tolka det men kunde inte hjälpa att jag började rodna lite lätt och var tvungen att titta bort. Efter säkert en minut öppnade Harry munnen för att säga något men ångrade sig och stängde den igen. Efter ännu en liten stund hade det förvandlats till en pinsamt tystnad och mitt i tystnade hörde jag hur skinnsätet som Harry satt på började knarra samtidigt som att sakta böjde sig framåt mot mig. Panik sköt som en blixt i mig, vad höll precis på att hända?