theonedirectionfanfic

”Mitt söta lilla barn ser då inte ut att vara på så bra humör idag ser ja” sa hon när hon la märkte till min allmänt dryga blick och stön.

”Du var seg med att öppna dörren, Niall ska vara borta i två hela veckor och jag tror jag håller på att bli magsjuk så jag kan inte se honom nu heller.. jo men visst, livet är toppen” sa jag sarkastiskt och knökade mig förbi henne för att ta mig upp på mitt rum.

Väl uppe på rummet han jag knappt slänga mig på sängen av utmattning innan det var dags att springa till toan, stanna där en stund, hämta hinken och be mamma köpa något som kunde hjälpa mig överleva den kommande tiden.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

I ungefär 5 dagar fick mamma springa runt och serva mig medans jag hängde över hinken framför tvn för att få tiden att gå.. äntligen kunde jag stå upp, mitt humör var glatt och allt illamående var som bortblåst. Den sjätte dagen mådde jag så bra att jag till och med trodde att jag skulle kunna gå ut lite senare på dagen. Den var visst ingen aggressiv magsjuka som jag drabbats av men det var fortfarande extremt plågsam och den hade fått mig att inte kunna säga hejdå till min Niall innan han reste bort ända till Australien i två hela veckor. Han ringde i vilket fall varje dag för att kolla hur det var med mig och denna morgonen kunde jag glatt meddela att jag skulle kunna pussa honom utan problem när han kom tillbaka.

När jag gjort mig i ordning tänkte jag gå ner för en kopp te när jag hörde mamma skratta glatt i telefonen. Hon lät lycklig och sådär lite bubbligt fnittrig som min mamma var så bra på att bli. Istället för att gå hela vägen ner så satte jag mig i trappan för att lyssna på lite. De pratade svenska så jag antog att det kanske var någon gammal kompis hemifrån Sverige och jag fick genast skuld känslor över att jag inte förens nu tänkt på att jag inte var den ända i familjen och att jag faktiskt fått henne att lämna allt bakom sig. Jo vist han hade kommit upp med idén att flytta men genom att bo kvar i Sverige så behövde hon ju inte skära av allt ifrån de vänner hon hade där borta.

Efter några minuter av lyssnade så hade jag kommit fram till att hon pratade om gamla minnen. Minnen och upplevelser som hon aldrig hade berättat för mig. Dom lät helt underbara och mamma lät så lycklig när hon tänkte tillbaka på dom. I ytterligare a 5 minuter satt jag och lyssnade.

”Jag tror det är best att vi lägger på nu, samtal mellan England och USA är väl kanske inte det billigaste..” fnittrade hon. Okej? Så hon pratade svenska med någon från USA?

”Jaa, det samma, ha det så bra Jacob..” fortsatte hon sedan. Min haka föll i marken, jag satt stilla i trappan likt en staty, helt förlamad. Sa hon verkligen..? Men hon hatade ju den mannen med hela sitt hjärta? Det måste vara någon annan. Jag menar, det är klart att det finns en chans att mamma känner en svensk i USA, som heter Jacob, och som hon har delat massa minnen med, massa minnen som hon aldrig berättat för att hon vägrat prata om min pappa.. nä, den chansen var inte så stort, det var faktiskt ganska så extremt liten.

Jag slet mig från mitt fastfrusna läge och gick sakta ner för trappan och ställde mig i dörröppningen. Mamma satt med ryggen mot mig och hade inte märkt att jag stod där.

”Mamma..” sa jag, utan att försöka dölja mina känslor i rösten. Hon hoppade till av förvåning.

”Oh, men hjälp, jag hörde inte att du kom..” sa hon och skrattade ett nervöst litet skratt.

”Errmm.. du känner inte att vi behöver prata eller så..?” frågade jag sedan.

”Vad vill du prata om lilla kära?” sa hon och spelade oskyldig.

”Det där samtalet skulle vara trevligt att veta lite mer om”

”Du tjuvlyssnar väl inte på din egen mamma?” sa hon skämtsamt som en undanflykt

”Finns det någon anledning för mig att spionera? Eller tänker du berätta vad det där var om?” frågade jag. Inte surt, bara nyfiket.

”Hmm.. det här var ju inte direkt planerat kan jag säga?” fortsatte hon sedan. Jag slog mig ner på stolen mitt emot och gjorde mig beredd för att höra på vad hon hade att säga.

”Se så.. jag är en bra lyssnare och vi båda vet att jag är envis..” sa jag och log ett lite retligt leende.

Hon satte igång med att berätta. Det var som jag hade anat. Chansen att det inte hade varit pappa var inte stor och det hade inte varit någon annan en självaste Jacob som hon så länge vägrat tala om.

”Vadå så det här är inte första gången ni pratat?” frågade jag när hon var klar.

”Nej.. redan efter att du berättat om dina små äventyr där borta så ringde jag honom för att be honom hålla sig borta.. men.. så blev det ju inte riktigt.. eller alltså.. han förklarade o aa, du vet..” sa hon. Det var rätt gulligt att se min mamma så nervös.

”Mamma, du ska inte tro att jag har något emot att du pratar med pappa. Jag har lärt känna honom och jag tror han har förändrats. Och hans dotter är redan som min egna andra syster..” sa jag och hon log. Jag var lycklig, detta var precis vad jag hade drömt om. Att kunna ha en mamma att prata med, en pappa att prata med, och inga fighter där emellan. Nu var jag på topp, allt som saknades var bara Niall, också Veras reaktion såklart.. den kunde bli rolig och jag bestämde mig för att jag nu med det samma skulle gå över till henne och berätta.

---

Tack för att jag fick litte uppklarning om hur jag skulle göra. Jag har nog planerat det kommande i berättelsen och jag har nog ett skapligt bra slut men det kommer alltså inte än. Jag kommer med 90% säkerhet att starta en ny berättelse men först där i mellan så kommer jag att ha en stunds avbrott så jag hinner komma på, strata upp och förbereda så att det inte kommer komma upp massa tomma dagar imellan (förhoppningsvis). Tack igen! :)