Kapitel - 60
”Okej, I'm sorry, it was really stupid, I know..” sa jag sedan.
”that's what I wanted to hear!” sa Niall och log mot mig innan han gav mig en kram.
”Do never ever do that again!” sa han sedan
”Never ever, you got my word!” sa jag tillbaka och gav honom en puss på kinden.
Nästa morgon vaknade jag utan någon Niall bredvid mig. Istället hittade jag en lapp på hans kudde. ”Gone out with the lads and Paul for an hour or two, take something to eat and STAY IN, your Niall” stod det på den och jag log för mig själv. Nä, idag tänkte jag inte gå någon stans, jag skulle hålla det jag lovat.
I kylen fanns lite mat för mig att göra i årdning och när det var gjort satte jag mig vid köksbordet. Jag tänkte mest. Det var inte länge sedan det var min födelsedag. Klart att allt strul med Harry och det hade dämpat stämningen men Niall hade gjort den dagen fulländad ändå, han gjorde rent ut sagt hela mitt liv fulländat och aldrig mer ville jag göra honom orolig, besviken eller arg. Han var för mycket av en ängel för att förtjäna det.
Mitt i alla tankar knackade det på dörren och jag drog snabbt på mig ett par mjukis byxor till t-shirten innan jag gick för att öppna. Till min förvåning mötte jag precis den personen som jag inte ville se.. Jacob.
”Hej..” sa han lågt och lite försiktigt.
”Hej..” mumlade jag tillbaka och tittade bort.
”Alltså, vi behöver nog prata lite” började han.
”Jag pratar inte med främlingar..!” sa jag och började fösa igen dörren. Det gick inte, något stoppade den från att gå ihop och nere vid golvet stack Jacobs fot fram.
”Flytta foten och låt mig vara!” sa jag argt och tryckte lite hårdare.
”Men kan jag inte få förklara?”
”Förklara vad? Du lämnar mig när jag går i blöjorna, kommer tillbaka och slår till den människa som finns där, stöttar mig, älskar mig, bryr sig om mig, som gör allt det där som du aldrig gjorde? Gör mig en tjänst och gå”
”Snälla, du förstår inte, hand drog mig till vanvett! Jag vet att jag är impulsiv och jag vet att det var fel men snälla kan vi inte bara snacka om det Bea? Det var en sak som jag aldrig han berätta för dig innan du stack igår..” Jag blev tyst en stund.. Vad var det han ville få sagt? Var det viktigt eller var det bara en ursäkt för att få prata med mig?
”Jag har redan lovat att inte lämna hotellet..” sa jag tyst.
”Vi behöver inte gå någon stans, jag är ju här, om jag bara får komma in så vi kan prata.. Niall sa väl inget om det? Jag tänkte en stund, han hade rätt han hade inte sagt något om det. Visserligen trodde nog Niall att jag var smart nog att lista ut det själv men jag kunde inte hålla mig borta från att få vet vad det var han ville berätta för mig.
”Kej, men inte länge, och absolut inte så att Niall får reda på det! Han kommer binda fast mig i badrummet eller nått om han märker att jag pratat med dig igen!”
”Tack gumman..”
”Kalla mig inte gumman! Jag är inte din gumma!” väste jag snabbt. Han bad snabbt om ursäkt och vi slog oss ner vid köksbordet.
”Vi har 10 minuter på oss innan Niall är tillbaka som tidigast, han kan komma senare men jag tar inga risker, okej?”
”Uppfattat. Först av allt vill jag verkligen be om ursäkt till Niall, jag har redan fattat att han inte kommer förlåta mig men din förlåtelse skulle verkligen betyda allt..”
”Jo men vist, jag tycker det är helt okej att springa runt och slå folk i ansiktet bara för att dom försvarar något dom älskar. Du är helt klart förlåten!” sa jag sarkastiskt och skrattade ett surt skratt.
”Tänk på saken i alla fall...”
”Klar!” sa jag surt innan han knappt hunnit avsluta meningen. Han bara suckade besviket. Det var han värd.
”Vad var det du inte berättade för mig?” sa jag sedan när ilskan sjunkit ner lite.
”Jo jag lämnade ut en liten del när jag berättade min tidslinje från då till nu..”
”Jag förstod det..” mumlade jag otåligt. Han tog ett djup andetag innan han började prata.. Först reagerade jag inte, inte förens några sekunder av tystnad och förvirring kunde jag säga något och allt som slank ur mig var ett häpet ”Va?!”
Cliffhanger! älskar sånna! haha! Skönt med lov så att man kan ägna dagen åt att tänka på saker man tycker om! Vad trot ni kommer hända? Tack för att ni kommeterar! :)
(Sedan kommer jag på mig själv flera gånger att jag är lite rörig Med tex. datum och sånt men jag hoppas att ni förstår vad jag menar och att det blir lite mycket att hållar reda på)
Kapitel - 59
På avstånd såg vi Niall skrika på någon och jag spände blicken för att se min egen pappa spänna nävarna för att sedan slänga sig över Niall och drämma till honom rätt i ansiktet. Killarna hade snabbare reflexer än mig och var redan springandes mot Niall so gjorde sig beredd att slå tillbaka. Jag bara stod där i chock. varför hade min pappa slagit Niall? När allt landat reagerade jag också och fort fram som ett spjut mot Niall med den blödande näsan.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------”Vad i helvete håller du på med på med?!” skrek jag så högt att rösten nästan skar sig. Jacob kollade chockat på Nialls blödande ansikte och sedan på mig. Niall var fortfarande ursinnig och slet för att komma loss från killarna som höll fast honom. När jag insåg att Jacob inte tänkte prata vände jag mig i stället mot Niall och kramade om honom för att han skulle lugna sig. Det hjälpte och killarna vågade släppa taget om honom så att han kunde krama tillbaka.
”What are you doing here?” Viskade jag med gråten i halsen.
”Making sure that that punsh was at me instead of you! What were you thinking Bea?” viskade han lite högre tillbaka och kramade om mig ännu hårdare.
”I'm sorry. I shouldn't have sneaked out, I'm really sorry!” en tår föll och vi bröt kramen för att kolla på Nialls näsa. Det kokade i mig när jag såg hur han blödde både från näsan och från läppen som spruckit.
”Din idiot!” började skrika mor Jacob och var på väg att fortsätta slänga skit på honom när jag insåg att han hade stuckit.
”What a bastard!” muttrade jag innan vi började föra Niall tillbaka till lägenheten. När vi var framme och inne i mitt och Nialls hotellrum följde Zayn och Louis med.
”So where are the others?” frågade han när han fått torkat bort allt blod.
”We kinda forgot to tell them when we ran out after you. I should go and get them..” sa Zayn och gick mot dörren.
”Erm.. can we please not tell Paul about this. Feels better to know that he's not gonna lock me in to my room or in worst case split me from Bea..”
”Yeah sure! That crack on your lip will easy be covered with some makeup!” sa Louis sarkastiskt.
”Maybe not,as it's gonna swell up but can't we just tell him i ran in to something in here instead? I meen, can't I've just slipped in the bathroom and hit the counter or something?” frågade han med papper upptryckt i ansiktet för att stoppa blödningen.
Några minuter senare hade Zayn vart och hämtat både Harry och Liam.
”Oh my, you got a really hard punsh in your face man!” sa Liam när han klev innanför dörren. Niall bara halvskrattade åt situationen. Harry log ett halvt leende också.
”Why are you smiling? I just got hit” sa Niall lite irriterat. Han var fortfarande arg för allt som hänt tidigare.
”Well, if it helps, it looks kinda hardcore!” sa han fortfarande leendes.
”Not hardcore Harry.. painful” rättade han men log åt det Harry hade sagt.
”Niall, what did you do out there?” frågade jag sedan, halvt vetande, halvt ovetande.
”No Bea, what did you do out there? I went after you as I saw you sneak out without telling me so I went after..”
”It wouldn't be a sneak out if I told you, wouldn't it?” sa jag lite försiktigt och det fick både Louis och Harry att skratta.
”Bea!” utropade han. ”No time for jokes. You just can't go out alone in a city like NY at this time!” fortsatte han.
”Did you sneak out?!” frågade Liam sedan som hade fått brist på information om vad som verkligen hänt.
”I'm sorry but you wouldn't let me go if I told you..”
”And you didn't even bring your phone!”
”Yeah but that wasn't on purpose, I forgot it. And so did you!” sa jag till försvar.
”Mhm.. but I didn't plan to go out and talk to strangers either!” sa han och det blev tyst en stund..
”Okey, I'm sorry, it was really stupid, I know..” sa jag sedan.
”that's what I wanted to hear!” sa Niall och log mot mig innan han gav mig en kram.
”Do never ever do that again!” sa han sedan
”Never ever, you got my word!” sa jag tillbaka och gav honom en puss på kinden.
Hmm.. jag har inte riktigt kommit på vad som ska hända nu, får fundera på det en stund och hoppas att jag kommer på något läsvärt. Jag kan tänka mig att det kommer ett utfyllnads kapitel men man vet ju aldrig. Lov nu i alla fall!
Kapitel - 58
”Seriously man, I got a lot of power and I'll promise you that if you don't back off and leave her alone I won't be afraid to make your life like a living hell!”
Niall visste att det här inte var sån som han brukar vara. Nästan aldrig hade hand dragit fram den här sidan men nu gällde det Bea och hav var beredd att slå sig blodig för henne om det skulle behövas. Jacob hettade till. Han spände hårt knogarna och Niall insåg att denna mannen kunde gå långt om någon talade till honom så som han just gjort. Han kunde gå riktigt långt.
Jag hade blivit orolig över att dörren var olåst och att Niall inte var där. Han måste ju har varit där och försvunnit ut igen.. förmodligen efter mig. Mina första tanke var varför han inte hade ringt men mobilen låg såklart kvar på sängen där jag satt och pratade innan jag gick. Jag antog att det inte fanns så mycket val än att fråga killarna om hjälp.
När jag knackade på hos Zayn, vars rum var närmast öppnade han ganska så med en gång.
”Hello there, how's things going?” frågade han glatt.
”Yeah.. umm. Have you seen Niall?”
”Well aren't he with you? He was nagging all the time because he didn't want to leave you so we let him go earlier..”
”How much earlier?”
”Like at half eleven or a little after that, I think” sa han och kollade förvåna på mig.
”What's going on, why that face?!” frågade han sedan.
”Okey, listen.. I called my dad and he wanted to see me so I kinda sneaked out cause I knew Niall wouldn't let me and this was like at half eleven and..” började jag.
”you sneaked out all alone in NY at half eleven when you've never been here before?!” frågade han chockad.
”Well.. yes.. I just got home and now I can't find him. I guess he's out looking for me or something..”
”Have you tried the phone?”
”Ermm.. no..”
”Then you should call him” sa han lite halv stressat.
”Don't got my phone on me, can I borrow yours?” frågade jag som också var lite stressad. Zayn gav mig hans mobil och jag slog snabbt numret. Det ringde och några sekunder senare svarade det.
”Helloooo” sa en tillgjord tjej röst.
”Who am I'm talking to?” suckade jag som inte var på humör för sånt just nu.
”Niaalll.. who elseee?” sa den med samma tillgjorda röst.
”Okey, I can hear that It's not Niall and there is no time for jokes. Have you seen Niall?!” sa jag riktigt irriterat.
”Oh sorreey” började Louis. ”What's going on, isn't he with you?” fortsatte han.
”Obviously not and why do you have his phone?”
”He forgot it, not my fault!” sa han försvarligt.
”Damn, how do I get in touch with him now then?” tänkte jag högt.
”He was seriously dying over here cause he wanted to see you. It seems weird that he didnt go to your place. And why are you calling on Zayns phone?”
”He isn't at my place, he maybe was but he isn't now and I have Zayns phone because I forgot mine..”
”And what do you mean with ' he maybe was'?”
”Well I kinda went out, but I expected to be home before he was..”
”You went out alone?! In NY now?! You're crazy woman!”
”I really needed to talk to my dad so..” började jag men blev avbruten.
”You called him?! And went to meet him, a man you don't know, at this time?”
”Yes it was stupid, I know. I'll guess Niall went out to look for me. Zayn said that he got home like at half eleven and that's the time that I went out..”
”Can I talk to Zayn?” frågade han efter en liten tystnad. Jag gjorde som han bad mig att göra och gav telefonen till Zayn. Dom hummade och pratade lite innan han la på.
”So we're going out to look for him and you are going to show where you went, ok?”
”Sure, it's not far away from here” sa jag och vi gick för att hämta Louis. Mitt i all fart glömde vi helt enkelt bort både Harry och Liam, vi ville bara hitta Niall så snart som möjligt. Vi halvsprang och kom snabbt dit. På avstånd såg vi Niall skrika på någon och jag spände blicken för att se min egen pappa spänna nävarna för att sedan slänga sig över Niall och drämma till honom rätt i ansiktet. Killarna hade snabbare reflexer än mig och var redan springandes mot Niall so gjorde sig beredd att slå tillbaka. Jag bara stod där i chock. varför hade min pappa slagit Niall? När allt landat reagerade jag också och for fram som ett spjut mot Niall med den blödande näsan.
Lite drama osv. berätta gärna vad ni tycker! och tack för era kommetarer, får mig verkligen att vilja skriva mer! :)
Kapitel - 57
När han var klar sneglade jag upp mot klockan kvart över elva. Shit! Inte bra! Inte bra alls.
”Fan, klockan! Jag måste gå, tack för pratstunden” sa jag och sprang ut från cafét utan att ge honom en chans att säga hejdå. Gud Niall skulle inte bli glad. Utan för hotellrummet tog jag ett djup andetag innan jag tog tag i handtaget.
Den olåsta dörren gled upp och jag kikade försiktigt in. Jag hade varit beredd på att ha en ursinnig Niall stående precis innanför men det var helt knäpptyst. Först började jag undra om han kanske ännu inte hade kommit hem men jag var säker på att jag hade låst dörren efter mig. Jag gick försiktigt in och började söka igenom lägenheten efter honom men det ända som hördes där inne från var Nialls namn som jag frågande ropade ut. Det var tyst. Han var inte där.
Niall hade haft ångest över att han lämnat Bea så han hade skyndat sig tillbaka. När han kände i handtaget var det låst. Han mindes inte att han låste men skyndade sig snabbt in utan att tänka mer på det. Så fort Niall hade märkt att hon inte befann sig där inne sprang han ut på balkongen. Niall hade tur, Bea hade inte kommit långt alls och han kunde se henne i halvmörkret och gatulamporna. Hon stannade upp, som om hon tvekade ifall hon skulle vända tillbaka men fortsatte sedan. Niall avskydde tanken på att hon hade gått utan att säga något. Speciellt i en stad som denna, hon hade ju inte ens varit här i mer än en dag! Niall for ut ur rummet utan att bry sig om att låsa. Han ville hinna ut så att han inte tappade spåret av henne. Hon gick längs samma väg i några minuter och jag gick diskret med lagom avstånd bakom. När hon stannade och vände sig för att gå in mot en dörr, som i detta fallet var ett café, slappnade Niall av lite men bestämde mig för att fortsätta kolla. Precis när hon öppnat dörren stannade hon till för att stirra på någon eller något och Niall insåg att detta inte var ett besök för att hon blev sugen på en fika. Hon väntade någon där inne. Genom de stora café fönsterna kikade Niall in från kanten, han ville inte att hon skulle se att han smugit efter henne, trots att hon hade smugit iväg utan att säga något.
Efter en stund av vilda diskussioner där inne tittade Niall på klockan. Den visade tolv och jag skulle, om vi gått efter planerna, varit hemma nu. Hon hade alltså låtit honom sitta där och vänta på henne utan att ha en aning om vart hon tagit vägen för hennes mobil låg kvar på sängen, tänkte Niall.
Ytterligare en kvart gick och helt utan förvarning flög Bea upp ur stolen och for mot dörren. Niall reflexer satte in och han svängde snabbt runt husknuten av cafét. Hon småsprang på vägen och Niall var på väg att springa efter för att konfrontera hennes idiotiska drag att gå ut självt i en stad som NY när han märkte att Beas pappa, som hon pratat med, började halvspringa efter. Beas reaktion där inne fick Niall att tro att hennes pappa hade gjort något och utan att tänka flög han fram från där han stod gömd och hamnade rätt framför Jacob.
”Don't you dare to touch her!” väste han fram. Jacob blinkade förvånat några gånger.
”No I'm just..” började han
”Don't you understand that she don't want annything whit you to do? Her life has been a total mess, but i guess you had no idéa, right? because you weren't there! Her lige is finaly start to go in the right direction and then you show up.” frästa han argt fram.
”I don't want to hurt her Niall..”
”If so, then just leave her alone!”
”She's my daughter! I love her!”
”You should have thought about that a little earlier.. for like sixteen years ago or so..”
”I know I have no right to just show up like this but I really neaded to talk to her.. and also, she called me.”
”Why did she run?” frågade Niall sedan
”Huh?” svarade Jacob förvirrat.
”Why did she ran off like that and why did you ran after her?”
”No, no! Don't take it wrong, I didn't do anything. She just watched the clock and said she had to go..”
”Then why did you ran after?”
”I just.. ok, I really don't know but..”
”Do you think stalking here will help? I know that girl and neither Bea or her mum want's you back in their life. I don't know about Vera but I'm pretty sure she don't want that either”
”But..”
”Seriously man, I got a lot of power and I'll promise you that if you don't back off and leave her alone I won't be afraid to make your life like a living hell!”
Niall visste att det här inte var sån som han brukar vara. Nästan aldrig hade hand dragit fram den här sidan men nu gällde det Bea och hav var beredd att slå sig blodig för henne om det skulle behövas. Jacob hettade till. Han spände hårt knogarna och Niall insåg att denna mannen kunde gå långt om någon talade till honom så som han just gjort. Han kunde gå riktigt långt.
Som jag sa igår, fullt upp i skolan och det vaar därför det inte kom något kapitel igår. Snart lov, kanske blir det en super uppdatering då. Kan i alla fall lova en awesome uppdatering. Och tack för era fina kommetarer!
Kapitel - 56
Jag stannade när jag tittade in genom de stora fönsterna för att se honom sitta vid ett litet bord och titta ner på sina händer som han flätat ihop med varandra och placerat på bordet. Ett djupt andetag av mod behövdes innan jag gick mot dörren och tryckte upp den. Dörr pinglan plingade till och pappas huvud vreds för att möta mitt.
Jag stannade till när mina ögon mötte hans. Ingen av oss sa något ända tills han ställde sig upp. Jag ville inte att han skulle krama mig eller nått i den stilen så jag gick därför fram till hans bord och satte mig på den plats mitt emot honom. Han satte sig åter igen och ingen sa något och allt slutade i pinsam tystnad.
”Ermm..” började han men blev avbruten av servitören.
”Would you like to order?” frågade hon med ett påklistrat leende. Någon gillade verkligen inte sitt jobb..
”Just a cappuccino” mumlade jag och tittade på Jacob.. eller pappa, för att se vad han ville ha.
”Oh, erm, just black coffee, please” sa han och vred lite på sig i fåtöljen.
”Be right back!” sa hon och försvann. Åter igen kom den pinsamma tystnaden men jag ville att han skulle gå först, det var han som ville ha mig här.
”Så.. det är verkligen roligt att..” började han men jag avbröt honom. Han hade nu börjat och jag behövde inte höra alla hans smöriga kommetarer.
”Jag ville bara klargöra att jag inte är här för att bli vän med dig.. jag är här för att få svar” började jag och tittade med iskalla ögon in i hans.
”Oh, jag förstår..” mumlade han tyst och tittade ner i bordet.
”Jag kan inte stanna länge. Jag borde egentligen inte ens vara här men jag måste få veta. Varför sökte du upp mig igen?”
”Jag såg dig i alla tidningar och jag såg även en bild på din mamma och Vera. Det var verkligen roligt att se er igen efter en sån lång tid..”
”Du svarade inte på frågan Jacob..” sa jag sedan. Han ryckte till lite vid tanken på att jag talat till honom med hans namn istället för pappa.
”Du får gärna kalla mig pappa..”
”Kallar du dig själv pappa så har du missat precis allt vad det innebär, nu, kan du svara på min fråga?”
”Ermm, alltså, jag hade gärna sökt upp er tidigare men jag visste inte hur..”
”Varför ville du göra det över huvud taget?”
”För att se hur det är med er såklart”
”Du bryr dig ju inte ett jävla skit om hur vi mår i den här familjen!” skrek jag nästan på honom.
”Beatrice, jag har alltid brytt mig..” började han men jag avbröt.
”Hur då? Hur i helvete har du brytt dig?! Mamma låg i depression i flera år och klarade inte av att ta hand om oss helt själv på grund av dig. Du lämnade oss när vi behövde dig, och mamma har aldrig kunnat lita på en man igen.. Allt på grund av dig! Tänkte du någonsin på hur vi skulle ha det efter att du stack?!” skrek jag på honom utan att släppa blicken från hans. Han vek undan av skam och tittade åter igen ner i bordet utan att svara.
”Men svara då? Du ville ju snacka! Annars kan jag väll lika gärna gå igen!”. Det var tur att det var så sent, det fanns knappt någon folk där alls och stället var ganska så litet. Endast personalen och de två andra personerna där inne hade slutat upp med de dom gjorde för att stirra på oss.
”Snälla gå inte!” började han
”Men du klämmer ju inte ur dig ett skit..” mumlade jag och reste mig upp.
”Jag är ledsen okej?”
”Nej, det är inte okej! Det är fan i mig inte okej!”
”Det jag gjorde var korkat och jag ångrar det, jag önskar verkligen att det aldrig hänt! Ända sedan dess har jag ångrat mitt val men det fanns aldrig en chans för mig att komma tillbaka..” började han. Jag vände mig om efter att jag varit på väg mot dörren.
”Och vad får dig att tro att du har en chans nu?” Mitt i allt föll en tår från hans kind och jag fick plötsligt skuldkänslor i hela kroppen. Jag hade precis fått en vuxen man att gåta. Vi var tyste en stund innan jag suckade och gick och satte mig igen lagom till att tjejen kom en kaffet. Denna gången log hon ett annat leende. Jag kunde se att hon var en sån som roade sig över att se folk bråka trots att hon inte förstod vad vi sa.
”Förklara dig..” sa jag bara och han började lugnt att berätta, ända från början.. Ända från hur han träffade en annan, en med massa pengar och strandvilla här i New York. Hur hon lockade med dyra bilar och andra gåvor som han helt enkelt inte kunde stå emot. Han berättade hur han länge övervägde men att den unga hjärnan tog övertag och fick honom att välja lyxlivet före familjelivet. Kvinnan hade kort där på hittat en kändispartner och lämnat honom. Han hade lyckats tigga till sig att få behålla huset och bilen efter som att det ändå bara var småpengar för henne och hon var inte ute efter att lura skiten ur honom, hon hade förmodligen stannat med honom om hon inte hade träffat en kändis så hon lät honom behålla det. Det är där han bor nu och det är där han har levt ensam i snart tio år.
När han var klar sneglade jag upp mot klockan kvart över elva. Shit! Inte bra! Inte bra alls.
”Fan, klockan! Jag måste gå, tack för pratstunden” sa jag och sprang ut från cafét utan att ge honom en chans att säga hejdå. Gud Niall skulle inte bli glad. Utan för hotellrummet tog jag ett djup andetag innan jag tog tag i handtaget.
Snabb update.. denna veckan är ritkigt hektisk för min del. Alla lärare har någon sort förkärlek till att lägga prov och sånt veckan innan lov så det är fullknökat med provplugg nu. Uppsatser, nationella prov, läxor, lite mer prov.. aja ska försöka uppdater varje dag men kan absolut inte lova något nu känner jag. Kram och puss! tack för alla kommetarer!
Kapitel - 55
Så mycket som jag hade beskådat de siffrorna så kunde jag det med all sannolikhet utan till nu. Min hjärna spelade sitt egna lilla spel och livet var på botten just nu så varför inte? Varför inte bara ringa och se vad som händer? Inget kunde ju bli värre än vad det var nu. Snabbt skrev jag in numret och övervägde mitt val i någon minut innan jag klickade på den gröna luren och tonerna började slå.
Långa sekunder passerade sakta och hjärtat slog hårt. Vad höll jag på med egentligen? Jag hade lovat mamma att inte ringa. Dessutom hade jag sedan jag var liten lovat mig att aldrig låta en vidrig människa som min pappa komma in i mitt liv. Jag hade visserligen inte syftat direkt på min pappa utan mer på en person, lika hemsk som honom. Men samtidigt visste jag att det var något som måste göras, annars kommer jag gå runt resten av livet och undrat vad som hade hänt om jag just den dagen, som råkade vara denna, hade ringt upp honom, träffat honom och pratat med honom. Jag var helt enkelt tvungen.
”Jacob” svarade en mansröst i andra änden av telefonen. Jacob, jag hade nästan glömt bort namnet på min egna pappa.. han var aldrig nämnd och fick aldrig nämnas, ändå satt jag här och var på väg att prata med den man som förändrat hela min uppväxt. Hur hade den varit om han hade stannat?
”Hej.. det.. det är Beatrice” sa jag lågt och försökte hindra mig själv för att börja gråta.
”Du förstår inte hur glad jag är att du ringer!” sa han och jag kunde höra honom le genom telefonen. Jag svarade inte utan lät honom föra samtalet vidare.
”Jag vill så hemskt gärna träffa dig Beatrice, jag vet att det är sent på kvällen men finns det någon chans?” frågade han sedan. Jag sneglade upp mot klockan på väggen. Halv elva, Niall skulle aldrig låta mig gå ut nu.
”Jag vet inte..” började jag lite osäkert.
”Beatrice, vi har inte träffats sen du var ett halvår gammal. Jag dör av längtan efter att få se dig igen!” sa han bedjande. Jag funderade i några sekunder. Jag hade redan brutit löftet om att inte ta kontakt med honom så varför inte fortsätta. Niall skulle som sagt inte låta mig gå, om han visste om det. Han var ännu inte tillbaka från de andra och skulle säkert inte vara det förens klockan elva.
”Okej, men inte länge. En halvtimme max och inte långt ifrån mitt hotell..”
”Åh du förstår inte hur mycket jag har sett fram emot den här dagen!”
”Det finns ett café ungefär 500 meter från hotell Balice, 'half cup of sunshine' heter det. Vi möts där..” mumlade jag och vi sa snabbt hejdå innan vi la på.
Gud, vad höll jag på med. Han må vara min pappa men han var inget annat en en främling för mig. Inte minst att jag ljög för både mamma och Niall, nu ska jag smita ut i en stad jag aldrig tidigare besökt och träffa den man som fått min mamma att falla ner i depression och ständiga tårar. Han hade gjort min och Veras uppväxt så många grader mer komplicerad den vad den behövde vara och han hade inte minst av allt lämnat mig helt ovetande om hur känslan att ha en hel familj och en pappa var. Kort sagt, han hade mer eller mindre slitit sönder vår familj och nu när vi äntligen fått allt ihop lappat igen dök han upp som om han var tillbaka efter en dag på jobbet och trodde allt förblivit som det än gång var. Men han hade fel, denna familjen hade utvecklats och växts sig starkare efter alla problem som vi stött på. Här fanns ingen plats för några hjärtekrossare. Kanske var det fel av mig att gå trots allt. Kanske borde jag vända tillbaka till hotell entrén och glömma allt som hade med honom att göra. Men det gick liksom inte. Hjärnan sa nej men hjärta sa något annat, jag var tvungen att få veta vem min egna pappa var. Mannen som gav mig liv. Jag skulle träffa honom.
Pulsen ökade ju närmre jag kom. Varje steg ledde mig närmare sanningen om honom. Jag tänkte inte komma för att vara artig jag skulle konfrontera honom. Fråga honom hur det kändes att ha krossat en annans hjärta och fått någon att gå ner i depression. Jag ville veta vad han tänkte när han lämnade sina bart och tvingades ta hand om sin mamma och var beroende av en barnmorska för att hon var för svag och för krossad för att klara av att ta hand om oss. Tänkte han någonsin på oss, på våra liv eller på vår framtid? Eller var han helt enkelt en för känslokall människa för att förstå att vi faktisk hade känslor över huvud taget.
Jag stannade när jag tittade in genom de stora fönsterna för att se honom sitta vid ett litet bord och titta ner på sina händer som han flätat ihop med varandra och placerat på bordet. Ett djupt andetag av mod behövdes innan jag gick mot dörren och tryckte upp den. Dörr pinglan plingade till och pappas huvud vreds för att möta mitt.
Jgag vet att jag sa att det skulle komma två kapitel igår men jag har nu listat ut at internetet lägger av under kvällen/natten, aja här är ett till i alla fall! :) och tack för kommetarerna, dom får mig verkligen att vilja skriva mer!
Kapitel - 54
Snabbt vände jag på kortet för att läsa de mobilnummer som var inskrivet samt de datum som hade skrivits in med en annan sorts penna och förmodligen vid ett annan tidpunkt.
”Is it for sure, you on the picture?” frågade Niall sedan och tog beskyddande sina armar om mig.
”I'm to young to see but it is definitely mum and Vera on there. Which makes it kinda obviosly that is me.. and my dad..” sa jag sedan.
Jag låg på hotell sängen och stirrade på kortet. Från badrummet hördes det hur duschen sprutade. Jag hade gärna också tagit en dusch men det fanns för mycket annat som tog plats i mitt huvud så jag brydde mig helt enkelt inte. Mascaran hade runnit ner och gett lite lätta märken på mina kinder och klänningen var fortfarande på, oavsett hur obekväm den var så orkade jag inte ta av den. Jag bara stirrade på kortet. Då och då vände jag på det för att beskåda numret som har skrivits dit. Skulle jag ringa honom? Vågade jag? Var detta ens något att tro på? Mina tankar avbröts när mobilen på sängbordet började vibrera. Den hade legat där hela kvällen, det kändes liksom oartigt att ta med den till en sån föreställning som denna. På displayen visades mammas namn. Så fort jag klickat på svara började hon prata utan att jag ens hade hunnit säga hej.
”Bea, Oh herre gud, jag såg på galan, vad hände?” frågade hon med andan i halsen.
”Vad det han?” viskade jag med gråten i halsen samtidigt som jag förbannade mig över att det såklart skulle ha varit en av de live sändandes tv kamera som hade fångat allt.
”Bea min lilla vän. Håll dig borta från honom, det svinet. Lova mig att han inte kommer i närheten av dig, förstått?” sa hon sedan snabbt, så snabbt han hon nästan snubblade över orden.
”Så det var han.. min pappa” snyftade jag. Hon suckade tungt och det var lagom av ett klartecken för att jag skulle förstå att det var precis det de va.
”Jo men.. en pappa är mer än kött och blod, en pappa finns där när du upplever det första sakerna i ditt liv. När du lär dig gå, cykla, läsa, simma. Men Bea han fanns inte där, han sket fullkomligt i dig och resten av den här familjen. Han är ingen pappa och kommer aldrig att vara en..” sa hon och jag hörde att hon började gråta. I sånna här stunder önskar jag att minnet aldrig kom tillbaka efter smällen och minnesförlusten. Hur jag sätt min mamma efter allt han gjort. Niall hade kommit ut och satt sig bredvid mig i bar överkropp och kramade om mig.
”Bea hörde du vad jag sa, håll dig borta från honom, för min skull Beatrice” snyftade hon sedan.
”Okej” snörvlade jag och min röst var knapp hörbar.
Vi avslutade samtalet några minuter senare och Niall tittade frågande på mig med ledsna ögon, I just sånna stunder förstod jag att han önskade att han förstod svenska.
”It's him.. my dad” snyftade jag sedan och kramade om honom.
”It's okey sweetie. Crying is always good.” sa han.
”How are you so sure now?” frågade han sedan.
”It was the live tv reporters that caught it all and mum watched it.. like the rest of the world. Fun.” sa jag lite buttert.
”I thought so..” mumlade han.
”So what happening now then?” fortsatte han efter någon minut.
”Mum begged me to not meet him again..”
”Is that what you want?”
”I don't know what I want.. I don't know anything at all about him or my life for the moment..” snyftade jag.
Vi kramades en stund till innan jag tog den där efterlängtade duschen. Värmen stod på max och det var på gränsen till brännande men det fick mig i alla fall att tänka på något annat för en stund. Jag kunde inte undgå tanken på hur jag ständigt råkar ut för saker som får mig att falla i tårar. På nått sätt kändes allt det här som ett straff för att jag faktiskt var lycklig. Och straffen skulle bara pågå ända tills den dagen då jag inte längre kunde finna någon glädje alls i mitt liv och den dagen skulle inte komma förens jag förlorade Niall, mina vänner och min familj. Dom gjorde mitt liv värt att leva.
När jag klev ur duschen var det som att kliva ut i en lätt dimma. Jag hade verkligen duschat varmt. Huden var svagt, svagt rosa av det varma vattnet. Snabbt gjorde jag mig i ordning och kröp ner under täcket. Niall hade sprungit över till de andra efter som att dom behövde prata om något och jag tog åter igen upp kortet. Mina ögon stirrade på kortet under en lång stund innan jag vände på det och kollade numret igen. Så mycket som jag hade beskådat de siffrorna så kunde jag det med all sannolikhet utan till nu. Min hjärna spelade sitt egna lilla spel och livet var på botten just nu så varför inte? Varför inte bara ringa och se vad som händer? Inget kunde ju bli värre än vad det var nu. Snabbt skrev jag in numret på mobilen och övervägde mitt val i någon minut innan jag klickade på den gröna luren och tonerna började slå.
Ledsen att det inte blev ett kapitel igår, hade inget internet. Kommer förmodligen ett till kapitel senare. Och tack för kommentarerna! blir hur glad som helst.
Kapitel - 53
Vänta lite” sa han. Jag log åt hans snällhet och såg hur han tog upp ett kort ur plånboken som han just plockat fram. Han granskade de lite snabbt med ett leende på läpparna och gav det sedan till mig.
”De var då ett tag sedan vi sågs sist. Du har verkligen förändrats mycket sen när du bara var ett halvt år” sa han och jag hängde plötsligt inte med i svängarna. Mina ögon gled ner från hans och jag såg på kortet. Mitt leende dog ut och allt ljud försvann. Där i handen höll jag ett kort på min familj, hela min familj. Mamma, syster Vera, jag som en bebis och till och med en man som höll om mamma.
Niall hade ropat några gånger på mig men jag hade inte hört. Han märkte hur mitt leende hade försvunnit och hur jag stirrade på en bit papper utan att reagera på att jag ens hade en kamera upptryckt i nyllet och en ivrig reporter som ville veta allt som höll på att hända. Han sprang fram till mig och kramade om mig utan att ännu veta vad som hade hänt, han vara visste att det var något som inte stod rätt till.
”What's going on Bea?” frågade han och kollade ner på kortet. Jag svarade inte utan tittade upp på mannen igen, han log fortfarande, verkade helt oberörd över att jag inte längre log eller att det börjat vattna sig längs nederdelen av ögonkanten.
”är du.. min..?” började jag chockat och tyst så att orden knappt hördes över den ljudfyllda omgivningen runt omkring oss med skrikande fans och galna tv reportrar som gjorde allt för att få en bild eller klipp som skulle skrapa ihop lite pengar.
”Det är fint att se dig igen efter mer än femton år Beatrice.” sa han och log. Med de orden insåg jag det som jag precis frågat mig själv.
”Pappa?” frågade jag men allt kom bara fram som en viskning och både Niall och han fick läsa mina läppar. Niall visste då precis vem mannen framför oss utgav sig att vara.
”You? Dad? To Bea?” frågade han sedan men klotrunda ögon. Han visste att jag inte hade någon pappa och att han skadat mamma på många vis. Jag var i chock tillstånd och kunde inget annat att göra än att följa med när Paul irriterat drog iväg oss mot Limousinen och de andra killarna som förvånat stod och väntade, inget av dom fattade nått över varför jag och Niall kom dit släpandes med blanka ansiktsuttryck. Jag slängde en sista blick mot mannen innan bildörrarna stängdes. Niall var också i ett litet chocktillstånd och blinkade förvånat några gånger. Sedan vaknade han till och kramade om mig hårt.
”There is no chance, or is it? Frågade han och en tår rullade ner över min kind. Jag svarade inte utan Niall tog istället försiktigt ut kortet ur mina fingrar och kollade på det. Ingen av de andra vågade säga något och Paul själv hade insätt att han stört en viktigt och känslosamt stund, en stund som egentligen inte borde förstöras. Han höll därför också tyst.
”I don't want to interrupt or make anything worse but what did just happened?” frågade Liam lite försiktigt. Niall räckte över kortet till Liam och nickade sorgset med huvudet mot mig så att dom skulle förstå att det var mig det handlade om. Jag satt och tittade ut i ingenting, helt isolerad från allt runt omkring. Dom pratade och diskuterade en stund till men jag hörde inte, jag var djupt försjunken i mina egna tankar.
”Bea” sa Niall sedan lite försiktigt och tog mig på ryggen med handen. Jag ryckte till av vidröringen och tittade sedan på honom samtidigt som jag torkade bort en tår som åter igen hade runnit ner för kinden. Han såg orolig ut. Snart märkte jag att han inte länge höll i kortet. Min blick gled automatiskt till de andra och jag såg kortet i Liams hand. Först reagerade jag inte, inte förens jag såg något skrivet på baksidan. Jag slängde mig upp och slet åt mig kortet. Alla hoppade förvånat till av den häftiga rörelsen men jag hade inte tid att be om ursäkt. Snabbt vände jag på kortet för att läsa de mobilnummer som var inskrivet samt de datum som hade skrivits in med en annan sorts penna och förmodligen vid ett annan tidpunkt.
”Is it for sure, you on the picture?” frågade Niall sedan och tog beskyddande sina armar om mig.
”I'm to young to see but it is definitely mum and Vera on there. Which makes it kinda obviosly that is me.. and my dad..” sa jag sedan.
Kapitel - 52
”Why did you all come in to this room?” frågade Danielle sedan när hon torkat bort skratt tårarna ur ögonen.
”Louis came and get us..” sa Niall med ett stort flin på ansiktet
”Did you really not notice me when I was in here for a few minutes ago?” frågade han.
”No” sa jag som precis hade slutat skratta.
”Well, just cause you are girls I would recomend you to go to our makeup artist to fix all the stuff that you need to fix..” sa Liam sedan och kysste Danielle innan vi begav oss bort för att börja göra oss i ordning för kvällen.
Den stora kvällen var nu kommen, alla var klara, klänningarna var på, sminket var på, håret var uppsatt, limousinen väntade och allt kunde bara sluta i perfektion.
”That dress looks amazing on you” viskade Niall i mitt öra efter att han smugit sig upp bakom och kramat om mig.
”Well, I got a little help from these two too..” sa jag och pekade på Danielle och Eleanor som stod och tittade på med 'å så gulligt' minerna.
”Still absolutely stunning on you!” sa han och jag vände mig om så att jag stod ansikte mot ansikte. Han började sig in för att kyssa mig men reaktionen från Eleanor fick oss att börja skratta innan vi ens han börja.
”Aww..! Stop! that's so cute! Now I need to go and find Louis. I wanna kiss someone too!” stönade hon och försvann ut.
”Well I guess I have to go and find Liam, see you at the loby in five?” Sa Danielle och vände sig mor dörren. Vi nickade till svar innan vi äntligen fick påbörja kyssen.
”Well my love, shall we go?” sa han sedan och tog min hand. Jag fnittrade nervöst, för jag var verkligen nervös vid det laget!
Nere i lobbyn stod Harry, Zayn, Liam och Danielle redan och väntade med Paul. Jag antog att Eleanor hade gett Louis lite distraktion upp på deras rum.
”Let go and have some fun!” ropade Louis sedan ut när hissdörrarna öppnades och han klev ut med sin hand I Eleanors. Vi hoppade in i den överdrivet lyxiga limousinen som väntat ett tag på oss nu.
”You guys couldn't choose a little more fancy limo, huh?” sa jag sarkastiskt när jag imponerat tittade mig omkring.
”This is a big night, no need to hold back” sa Zayn som stortrivdes i de bekväma sätena.
Resan var ungefär en halvtimme lång innan vi nådde fram till de väl befolkade området runt den stora arenan. Limousiner köade för att en efter en få släppa av nästa kändis som klev ut, antingen själv eller med ett känt eller okänt sällskap. Jag granskade noga alla de människor som vandrade upp mot entrén i vackra klänningar eller dyra kostymer samtidigt som blixtar bländades av. Mycket riktigt fanns det ett tv bolag där som filmade allt. Minsta lilla misstag som gjordes skulle gå ut direkt till miljontals människor runt om i världen. Storleken på denna gala kvällen var då inte att leka med.
”Kill me! I'm so nervous!” sa jag och greppade tag om Nialls hand utan att släppa blicken från det som hände utanför bilrutan. Han bara skrattade och sa att allt skulle gå bra. Jo, det var ju lätt för honom att säga som har gjort det här ett antal gånger förr.
Bilen stannade och dörrarna öppnades. Först klev Harry och Zayn ut efter som att ingen av dom tog med någon. Efter det klev Liam och Danielle ut.
”Our time baby” sa Niall lite tyst och puffade upp mig ur sätet. Jag klev ut med min hand i hans efter honom. Ingen återvända nu. Jag satte stadigt ner foten på den röda mattan och klev ut. Blixtarna och ropen chockade mig lite och jag kramade om Nialls hand lite hårdare men försökte se så oberörd ut som möjligt. Jag bara log och och sa hej till dom jag fick ögonkontakt med.
”That wasn't so bad, huh?” mumlade Niall i mitt öra med ett stort leende på läpparna när vi kommit in i den upplysta lokalen. Det var verkligen hur fint dekorerat som helst där inne.
Kvällen var fantastisk och uppträdandena var magiska att sitta och titta på live. Nu var det bara den mest nervösa biten kvar enligt mig. Efteråt skulle vi ut på röda mattan igen. Vi skulle ställa oss bakom reklamväggar, bli intervjuade, bli fotade och jag var kanske tvungen att prata. Tv kameror och mikrofoner skulle vara upptryckta i ansiktet och en stor massa folk som hade önskat sig att få se en glimt av kändisarna hade knökat sig in så tätt att ett flertal av dom såg ut att vara på gräsen till att kvävas, inte för att dom verkade bry sig dock.
”And that's all for tonight guys, thank you for coming and hope you enjoy the rest of the evening” ropade show ledaren ut och jag började känna mig riktigt ordentligt nervös. Först började den bakre delen av salen att tömmas sed den nästa del och sedan vår.
”What should I do if they ask me something?” viskade jag panikslaget.
”First of all, breathe, second, smile and answer simple and short, and say absolutely nothing that can insult anyone. If you do as I sad it will work out fine” sa han och log.
”Okey” sa jag och klämde fram ett leende. Alltså jag var ju glad och så men nervositeten tog allt mer plats en vad jag hade väntat mig.
Vi klev ut och blixtarna slog ett flertal gånger i sekunden. Hela gruppen höll ihop det gjorde mig lite tryggare. De svarade några frågor och jag hängde mest med och såg artig ut. Inte förens vid slutet av den långa mattan som vi stannade på och blev fotograferade hörde jag att någon ropade mitt namn från kanten bakom räckena där de åskådare som ville ha en autografer stod. Rösten var en mörk vuxen mans röst och jag tittade bort från intervjuaren som tackade för att vi tog oss tid för att svara på hennes frågor. Bakom mig hörde jag hur Niall sa att intervjuerna nu förmodligen var över och de gick fram till räckena för att ta kort med fans osv. När vi gick närmare ropade samma man mitt namn igen och jag log mot honom och stannade till efter som att Niall hade blivit bedd att ta kort med en söt liten tolvårig flicka alldeles i närheten.
”Hi” sa jag och log.
”Hej på dig Beatrcie” sa han och jag blinkade förvånat. Pratade han svenska?
”Hej.. en svensk ser jag” och log lite större. Niall hade märkt att jag pratade på mitt språk och bestämde sig därför att ta lite mer kort med dom i närheten för att vänta in mig.
”Inte vilken svensk som helst heller. Jag har nått till dig. Vänta lite” sa han. Jag log åt hans snällhet och såg hur han tog upp ett kort ur plånboken som han just plockat fram. Han granskade de lite snabbt med ett leende på läpparna och gav det sedan till mig.
”De var då ett tag sedan vi sågs sist. Du har verkligen förändrats mycket sen när du bara var ett halvår” sa han och jag hängde plötsligt inte med i svängarna. Mina ögon gled ner från hans och jag såg på kortet. Mitt leende dog ut och allt ljud försvann. Där i handen höll jag ett kort på min familj, hela min familj. Mamma, syster Vera, jag som en bebis och till och med en man som höll om mamma.
En dramatisk cliffhanger på detta lite längre kapitel.. berätta gärna vad ni tycker! :)
Kapitel - 51
Det kändes fantastiskt att kunna sitta här och prata med dom som helt vanliga vänner. Och det kändes nästan som om vi känt varandra sedan långt tillbaka. Och jag älskade tanken på att få uppleva saker, som den som snart skulle komma, tillsammans med dom. Tillsammans med Mina bästa vänner och en underbar pojkvän skulle vi flyga över till NY och uppleva minnen för livet. Plus att de människor som ännu inte fått klartäcken angående mig och Niall garanterat skulle ha det efter detta.
Allt var färdigpackat inför den långa resan. Eftersom att flyget till NY skulle ta ett antal timmar kändes det som en bra ide att njuta lite av att vara där några dagar efter också. Mamma som åter igen fick se sin lilla flicka åka ut på egna äventyr hade kramat sönder mig och jag rekommenderade att hon skulle åka över till Vera ett tag så att hon inte skulle avlida av ensamhet. Innan jag hade hoppat in i bilen där de andra väntade så hade mamma lovat att hon skulle kolla på live sändningen av galan. Egentligen skulle ju inte uppmärksamheten riktas mot oss efter som att vi bara var gäster men med tanke på att dom nu var en av världens största pojkband skulle dom nog inte gå omärkbara på röda mattan som väntade utanför den stora vackra byggnaden.
”And off we go!” sa Louis glatt när flyget lyfte från marken. Vi hade ett par bra långa timmar på det där flygplanet men det var ju trots allt privat första klass och en bunt med himmelskt mjuka fåtöljer i ljust skin att koppla av i. hela insidan av planet gick i en ljust beige/vit nyans och var upplyst med små lampor på de mest otänkbara ställen. Coolt men välldigt odödigt .
”So when we have landed we have sleep at once as it's night there and we are going to prepare pretty much before we go later at seven..” började Paul.
”Ofcourse, not that we won't sleep at the plane though..” sa Zayn sedan och gäspade.
”Good guys, and you girlfriends, the guys has been on me all day so I gave up. You can share rum with them if you want to, just so you let them get there sleep or I kick you out..” mumlade han och lämnade oss sedan ifred igen.
Resan var lång och Zayn hade rätt, ungefär hälften av resan hade vi alla sovit men framme på hotellet var vi alla fortfarande trötta och jag kröp ner i Nialls säng på hans rum med honom tätt där på.
Klockan åtta nästa morgon. Var det bara att släpa sig upp. Killarna hade saker att fixa som sällskapet inte behövde vara med på så vi tjejer samlades därför på Louis rum för att prata. Det fanns så mycket att tänka på. Vad som helst skulle kunna hända och jag var bra nervös över att visas upp i tv och bland kändisar. Det var skönt att ha både Danielle och Eleanor med mig efter som att dom var minst lika nervösa som jag var. Det var skönt att veta att vi alla skulle hålla ihop under kvällen och att vi alla skulle sitta vid samma bord inne i arenan under galan.
”So.. Nervous, any one?” frågade Eleanor som precis la ifrån sig mobil.
”Werry!” utropade Danielle. Jag var så nervös att jag satt i min egna lilla bubbla och tänkte.
”The world is calling!” sa Eleanor och viftade med handen framför mitt ansikte och skrattade åt mig.
”You have no idéa!” sa jag, fortfarande lite frånvarande.
”Oh come on! Smile, this will be fun!” Skrattade Danielle.
Jag log snabbt men gick sedan tillbaka till mitt tidigare ansiktsuttryck igen.
”Well, you begged for it, her I come!” skrek Eleanor och slängde sig över mig för att få mig att skratta igen. Jag vet inte hur hon visste det men hon började kittla mig precis på de ställen där jag absolut inte tålde att bli kittlad.
”You better stop or I'm gonna hurt someone!” skrek jag mellan skrattanfallen. Danielle fick knappt luft så hon skrattade åt synen.
”I'm warning you Eleanor!” Skrattade jag fram men hon vägrade att sluta. Mitt i allt skratt hördes det inte när killarna kom in genom dörren. Eleanor slutade snabbt med att kittla mig när vi märkte dom men vi kunde ändå inte sluta skratta.
”No! Don't stop. It looked so funny!” sa Louis.
”Why did you all come in to this room?” frågade Danielle sedan när hon torkat bort skratt tårarna ur ögonen.
”Louis came and get us..” sa Niall med ett stort flin på ansiktet
”Did you really not notice me when I was in here for a few minutes ago?” frågade han.
”No” sa jag som precis hade slutat skratta.
”Well, just cause you are girls I would recomend you to go to our makeup artist to fix all the stuff that you need to fix..” sa Liam sedan och kysste Danielle innan vi begav oss bort för att börja göra oss i ordning för kvällen.
Ett ganska så händelselöst inlägg. Mest för utfyllnad men snart händer det grejer! :)
Kapitel - 50
”Niall, that was..” började Liam men slutade för att tänka.
”Stupid and unnecessary, I know but I just couldn't help it. Liam, what would you have done if this was happening to you? Your best friend trying to steal your girlfriend, your everything over and over again?!”
”I dont know man, probably the same..” sa Liam lugnt till svar och vi alla satt tysta en stund och bara tänkte. Vad skulle hända nu? Harry hade åter igen försökt förstöra för mig och Niall, skulle verkligen jag komma över det här igen, förmodligen.. men det var inte mig jag var oroligt för, det var Niall. Skulle han någonsin kunna förlåta Harry?
Den kommande tiden var tuff. Niall som hade haft stora problem med att förlåta Harry första gången skulle definitivt inte ha det lätt efter det här! Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till heller, allt var så komplicerat och invecklat att det gnagde hål i huvudet på mig. Aldrig trodde jag att jag skulle behöva tas med såna här problem i mitt liv. Aldrig hade jag trott att två underbara killar, helt fantastiska på alla vis, skulle tvinga mig att göra någon besviken. Att jag skulle vara tvungen att avvisa någon, vända ryggen till, krossa dens hjärta. När jag suttit uppkrupen själv hemma hos mig och tittade på film, som i detta fallet var alla de hittills släppta twilight filmerna, insåg jag att mitt liv kunde motsvara Bellas. Hennes val stod mellan Jacob och Edward. Hon älskade dom båda men hennes val var ändå solklart. Hennes val var Edward precis som mitt var Niall.
Mitt i mina tankar började mobilen ringa i fickan och jag log när jag jag såg Nialls namn på displayen.
”Hi Niall!” sa jag glatt
”Hello my dear! I have some big news..” sa han lika glad som vanligt.
”Really?” frågade jag lite nyfiket.
”Well this is just if you want to..”
”What Niall? You making me curious!”
”Well.. as we all know is our relationship not so much of a secret anymore..”
”Yeah, I know that”
”And then I wanted to ask you something..”
”Niall, please just stop teasing and tell me!” sa jag ivrigt. Han flinade i andra änden.
”Oh, excuse me!” fnittrade han
”Niall!”
”Okey so Simon called and on tuseday, that will be in three days, we are heading over for a music gala in New York as guests and we are allowed to bring someone..”
”Are you telling me..?” började jag lite halvtyst.
”Well, Louis is bringing Eleanor and Liam is bringing Danielle so if you're not to uncomfortable being at a crowded place with som fame persons I would like you to come with me..”
”You want to bring me?” frågade jag chockat och spänt men samtidigt överlycklig.
”Yeah, And don't worry to much, Eleanor and Danielle hasn't been so much on these public things either so.. would you like to come?”
”Oh my god yes please!” sa jag glatt och önskade att jag hade kunnat slänga mig över honom just precis nu.
”Haha, glad that you want to! So I'll see you tomorrow..?”
”It will be amazing to be there with you! And yeah if you haven't rearranged anything?” skrattade jag.
”Good then.. And yeah, one more thing, It will go on tv, that's not a problem, is there?” Frågade han sedan. Jag blinkade förvånat några gånger åt det jag hört. Skulle jag verkligen var med på tv? Den lilla mobbade tjejen från Stockholm som gömde sig bakom håret och luvan.
”No, I think I'll be fine with that” sa jag och log trots att han inte skulle kunna se mig.
”Awesome, this night will be fantastic! I'll tell you more tomorrow when I get over, love you!”
”Love you more” sa jag och vi la på. Jag lutade mig tillbaka i soffan och log så det nästan värkte lite i kinderna, lyckan var på topp trotts allt med Harry men han verkade verkligen ledsen för det som hänt. Kanske var det här vad som behövdes för att han skulle ta sig i kragen och inse hur läget var. Jag skulle inte lämna Niall för något i världen.
Den dagen var fortsatt fantastisk och mamma som gärna hade velat ha mer att säga till om innan jag bestämde mig för såna här saker gav med sig och jag drog in henne i mina spontana glädjedanser. Hon skrattade åt hur jag betedde mig och hade sedan långt tillbaka insätt att allt gick att lita på kring de här pojkarna och så länga jag var lycklig som var hon det också. Och jag kunde ju inte skylla på henne för att hon betedde sig som en mamma ska göra.
Dagen där på, efter att jag hängt med Niall hade jag ringt Eleanor och Danielle för shopping. Jag hade en riktigt trevlig tid med dom och alla fann precis de klänningar som passade dom perfekt. Det kändes fantastiskt att kunna sitta här och prata med dom som helt vanliga vänner. Och det kändes nästan som om vi känt varandra sedan långt tillbaka. Och jag älskade tanken på att få uppleva saker, som den som snart skulle komma, tillsammans med dom. Tillsammans med Mina bästa vänner och en underbar pojkvän skulle vi flyga över till NY och uppleva minnen för livet. Plus att de människor som ännu inte fått klartäcken angående mig och Niall garanterat skulle ha det efter detta.
Kapitel - 49
Louis övervägde om han skulle berätta för honom att det var Harrys plan nu på en gång men det var nog bäst att vänta tills när Bea kunde vara med.
”I cannot believe there is pictures of that, It was only for a few seconds or so! Is she really mad at me?” sa Niall i farten när han klädde på sig ett par chinos och en tshirt .
”I think it best if we all just goes over and talk about it” sa Louis sedan och dom begav sig bort.
Jag satt Inne hos Liam och grät.. igen. Zayn hade kommit in och dom båda satt och tröstade mig. Ingen av dom hade varken sätt eller märkt något om Niall och den där tjejen från igår och båda var smått chockade över att Niall hade gjort något sådant, det var det sista dom trodde om honom. Efter kanske tio minuter gick jag upp ur soffan och in till badrummet för att torka bort lite mascara och tåtar från kinderna. Precis när jag kom ut i från badrummet igen flög dörren upp och där stod Niall, precis som förra gången som jag grät hemma hos Liam. Men denna gången var annorlunda, denna gången ville jag inte slänga mig om honom och krama med all min kraft. Denna gången ville jag bara att han skulle försvinna.
”How could you?” började jag tyst och tittade på honom med mina rödgråtna ögon.
”Bea, it wasn't..” började han men jag avbröt.
”How could you!?” skrek jag och sprang mot honom. Jag ville slå honom, nej, jag skulle slå honom. Han var egentligen inte värd dessa tårar och jag hatade honom för att få mig att känna såhär.
Med all min kraft började jag slå mot hans bröst och skrika på honom. Jag var väl inte den starkaste och han fick knappast ont men de andra killarna ställde sig ändå upp i fall att.
”Bea , please, just listen to me!” sa han och försökte stoppa mig. Jag slutade inte men insåg ganska så med en gång att det var fullt onödigt. Mina slag dog ut och blev mer som svaga putt mot honom och han kramade om mig. Jag bara stod där och grät så det sved i ögonen.
”Bea, she kissed me, I had nothing to do with it, please believe me.”
”No, how could I posible trust you?you kissed her, I saw it, there were loads of pictures when you sitting at the bar, holding hands... kissing. I just can't believe you Niall..” grät jag fram. Först skrikande men sedan bara tyst gråtandes.
”Believe him..” sa Harry sedan och vi båda tittade förvånat mot honom. Niall fortfarande med sina armar kring mig.
”Nothing is his fault Bea, don't be mad at him, be mad at me..” fortsatte han sedan.
”What? Why? Where does you get into the picture?” frågade jag sedna tyst och fortfarande gråtandes.
”I..” började han men tystnade. Alla killarna och jag väntade tyst på fortsättningen men den kom inte. Louis gav Harry en puff i sidan så att han skulle fortsätta.
”I kinda.. know that girl..” fortsatte han.
”And?” frågade Niall.
”I was drunk and mad.. so I called her..”
”So?” fortsatte jag.
”I told her to do it..” mumlade han fram och tittade ner i marken. Niall kramade om mig hårdare och jag kramade om honom. Ingen av oss sa något, varken jag Niall eller någon av det andra killarna. Alla var helt tagna över det han sagt.
”Harry how could..” började jag men slutade när jag kände hur greppet om mig lossnade och Niall gick mot Harry. Utan minsta lilla förvarning for han sedan fram och slog till med knytnäven rätt i Harrys ansikte.
”I hate you! Just go and ruin someone else's life insted of mine!” Skrek han och nu reagerade de andra killarna.
”Wou, wou, wou! Calm down Niall! Louis and Zayn bring Harry back to your apartment and check his nose or whatever it is that is damaged. Niall and Bea stays here, so we can talk.” sa Liam men halvpanik över att ett slagsmål skulle starta. Men Harry tänkte inte slå tillbaka. Han var värd vartenda slag som han fick och vartenda ord som var riktat mot honom, han visste det. Louis och Zayn hjälptes åt att få upp Harry på benen igen, hans händer höll för näsan som blödde och han stönade lågt av smärtan.
När dom lämnat rummet vandrade Niall runt i rummet med snabba hårda steg. Hans knogar var vita av att han spände händerna och han bet sig lite lätt i läppen som han alltid gjorde när han var förbannad. Han var liksom överladdat med ilska att han behövde någon sysselsättning för att inte slå till något mer.
”Sitt..” sa jag lågt och han satte sig ner och drog in mig i en kram. Han började då slappna av lite.
”Niall, that was..” började Liam men slutade för att tänka.
”Stupid and unnecessary, I know but I just couldn't help it. Liam, what would you have done if this was happening to you? Your best friend trying to steal your girlfriend, your everything over and over again?!”
”I dont know man, probably the same..” sa Liam lugnt till svar och vi alla satt tysta en stund och bara tänkte. Vad skulle hända nu? Harry hade åter igen försökt förstöra för mig och Niall, skulle verkligen jag komma över det här igen? förmodligen.. men det var inte mig jag var oroligt för, det var Niall. Skulle han någonsin kunna förlåta Harry?
Kapitel - 48
Upp for dörren när han slängde sig in och Louis hoppade till av smällen och tittade snabbt upp och sedan ner på mobilen igen. Efter som att dom båda hade samma telefon blev han genast nervös.
”So are you texting with Elenore?” frågade han nervöst men försökte gömma det.
”No” sa han snabbt utan att släppa blicken från mobilen.
”Okey.. well.. have you seen my phone?” frågade han sedan.
”Yeah..” sa han, lyfte blicken, spände den i Harry och sträckte fram mobilen han hade i handen.
”Shit” sa Harry när han förstått.
”Yeah, you can kinda say that.. It was low on battery so I thought I was going to load it but I found somethin else on it..” sa han full med besvikelse i rösten.
”Louis I..” började han
”No Harry, there's limits you know. I have already figured out what you've done and it is not okay!”
”I was drunk and stupid.”
”That's nothing to blame on” började han.
”What does Bea know, and What does Niall know about this?” fortsatte han sedan.
”I was on my way ther to check it out when she run crying into my arms so I took her to Liam cause she was bleading from her foot. I think she found out this morning and I think Niall is still asleep.” mumlade han fram.
”Did you tell her?”
”No..”
”And what were you doing when you running like crazy in here?”
”Just forgot something..”
”Like delete the pictures from you phone?” sa Louis som nu ställt sig upp. Harry svarade inte utan tittade bara ner i marken.
”Oh my god Harry, what have happened to you, this is not how you used to be?! You are coming with me and picking up the other ones and then we all gather at Liams flat.” sa Louis och drog med honom ut. Ingen låste dörren och inget sa något förens dom kom till Zayns lägenhet och beordrade honom att gå till Liam. Sedan begav de sig till Nialls. När dom stod utanför knackade dom först utan att få ett svar. Dom förstod då att han fortfarande sov och gick därför in. Det var inte låste efter att Bea hade slängt sig ut tidigare. Inne i sovrummet låg han på sängen och sov. Fullt omedveten om att allt just nu kunde förändras.
”Niall” sa Louis och skakade om hans axel medans Harry stod i dörröppningen. Han vaknade och Louis försökte igen.
”Niall!” sa han högre och Niall vakande.
”Oh, get out, I want to sleep.. did Bea let you in?” mumlade han och vände på sig i sängen.
”Bea is at Liam's now, you better come to, It's pretty important..” sa Louis sedan. Niall vaknade till lite och tittade upp på honom.
”What? What have happened?”
”Bea saw pictures of you and a girl last night and..”
”NO! No that was nothing! She kissed me!” sa han och flög upp ur sängen. Om han hade tagit det lite lugnare så kanske han hade lat märke till Harry som skamset tittade ner i marken. Louis övervägde om han skulle berätta för honom att det var Harrys plan nu på en gång men det var nog bäst att vänta tills när Bea kunde vara med.
”I cannot believe there is pictures of that, It was only for a few seconds or so! Is she really mad at me?” sa Niall i farten när han klädde på sig ett par chinos och en tshirt .
”I think it best if we all just goes over and talk about it” sa Louis sedan och dom begav sig bort.
Sååå.. nationella proven i kemi, check! gick ju rätt bra med uppdateringen trots allt, släng gärna in en kommentar också!
Kapitel - 47
Mitt i paniken och tårarna missade jag helt glas skärvorna och trampade upp ett sår i foten. Egentligen brydde jag mig inte så mycket efter som att jag bara ville där ifrån. Innan jag han komma ut genom dörren som jag slängde upp för att springa ut ur så mötte jag Harry ståendes precis utanför, som om han hade stått där hela tiden. Jag slängde igen dörren bakom mig och slängde mig gråtandes in i hans famn.
När Harry hade vaknat morgonen efter festen hade han inom loppet av några sekunder insätt vad han hade gjort. Han for upp ur sängen och sorterade sina minnen en stund innan han utan tvivel kunde säga att det han trodde att han hade gjort var det som hade hänt. Han hade på riktigt kanske förstört allt. Han tänkte tillbaka på gårdagskvällen. När Niall var tvungen till att reta upp honom mitt framför hans ögon och han höll på att koka över av ilska. Utan att säg till gick han tillbaka till hans lägenhet helt förbannad. Han försökte lugna sig, försökte hålla sig borta och låta dom vara. Han ville inte förstöra något mer så han hade dragit fram öl, öl fungerade alltid att lugna honom. Däremot tänkte han inte på hur han kunde bli av det. Han var inget undantag från alla andra, självklart skulle han bli påverkad och börja tänka oklart också. Efter att ha svept säkert tre stycken fick han en ide. Utan att tveka ringde han Sam. Hon skulle helt klart stå upp på hans plan. Den svåra delen i hans plan hade varit att övertala de andra att följa med till en klubb men det gick lättare än väntat. Efter det var det bara att försäkra att mobilen var med och bege sig av. Harry slog hårt i väggen när han gått in på datorn och sätt att han redan låtit bilderna läcka, inte genom honom förstås.
”Harry, what's going on man?” ropade Louis sömnigt inne från hans sovrum.
”Erm.. nothing, I'm going out for a minute” ropade han tillbaka och försökte låta så vardaglig som möjligt.
””Are you sure? I have a massive headache and i did absolutely not drink as much as you did”
”Yeah, I know” sa Harry sedan, men inte högre än att han själv kunde höra. Sedan begav han sig mot Niall lägenhet för att se hur läget låg till hos dom. Kanske hade han inte berättat, kanske hade han. Kanske visste han att det var jag, kanske inte. Kanske bråkade dom just nu, kanske hade hon inte blivit arg över huvud taget.
Precis när han stannat utanför Nialls lägenhet for dörren upp och Bea stod där gråtandes och slängde sig i hans famn. Dom stod där en liten stund och känslan att ha henne i hans armar var obeskrivlig. Han hade egentligen kommit för att prata med Niall och berätta men nu ändrades allt. Hon stod här och kramade honom, precis som han drömt om. Under tiden så slog det honom som en blixt, bilderna , han måste radera bilderna från mobilen. När han släpp greppet om henne tittade han ner och såg hennes blodiga fot.
”You're bleeding! I think it's best if you go to Liam an take care of that and I'll come over after a few seconds, okey?” Sa han sedan som en undanflykt. Och Ledde henne snabbt till Liams lägenhet. Så fort dörren var stängd bakom Bea och Liam som dom tvingats väcka ur sin djupa bakfylle sömn rusade han tillbaka till sin lägenhet. Upp for dörren när han slängde sig in och Louis hoppade till av smällen och tittade snabbt upp och sedan ner på mobilen igen. Efter som att dom båda hade samma telefon blev han genast nervös.
”So are you texting with Elenore?” frågade han nervöst men försökte gömma det.
”No” sa han snabbt utan att släppa blicken från mobilen.
”Okey.. well.. have you seen my phone?” frågade han sedan.
”Yeah..” sa han, lyfte blicken, spände den i Harry och sträckte fram mobilen han hade i handen.
Väldigt kort kapitel och inget igår men som sagt, har nationella prov i kemi imorgon.. jag hatar kemi..
Kapitel - 46
”Can I just tell you one thing..”
”You like Harry, right?” log Niall tillbaka. Hon gav inget svar utan log bara och visade med handen att han skulle komma närmare. Niall böjde sig framåt med örat mot henne men hon sa inget. Niall vände sig då frågande mot henne och chockades av att hon kysste honom. Helt utan förvarning stod han där men en nästan främmande tjej och hon kysste honom.
Efter några få sekunder av chock drog han ifrån.
”Not okay!” sa han surt och tittade argt på henne.
”I'm so sorry..” sa hon sedan och gick lugnt där ifrån igen. Niall kunde för allt i världen inte förstå. Hon hade pratat med Harry hela kvällen, gått fram och kysst mig, fått en utskällning av mig och sedan gått där ifrån som om inget hänt. Han letade snabbt upp killarna och hittade alla utom Harry.
”I think we need to go home now! This place is crazy!” sa han sedan och de andra instämde.
”We need to find Harry to” sa Liam och tittade sig runt omkring om han kunde få syn på honom.
”I just text him to meet us outside where we easy can find eachother.” mumlade han sedan och drog upp mobilen. Bara några sekunder senare fick han svar. ”You can go, I'll stay a little longer” och med det begav sig de fyra killarna hemåt i en taxi.
Niall var inställd på att berätta för Bea vad som tjejen hade gjort på klubben när han kom hem för att undvika konflikter.
Under taxin var alla på ett livligt och gott humör. Inga av killarna kände varken problem eller ångest över något, förutom Niall förstås. Killarna var på så gott humör att han inte kände för att dra ner stämningen men hans problem så han lät det vara. Han skulle ta det med dom imorgon då han redan tagit det men Bea ikväll. Dessutom ville han prata med Harry och fråga vem hon var, fall han gillade henne och att han i så fall borde hålla dig borta från henne. Denna festen hade hjälpt lite. Niall var inte lika sur på Harry längre och var redo att förlåta honom.
Väl hemma var han precis på väg att ropa hennes namn när han insåg att hela huset var tyst och nedsläckt. Han tog då av sig sina ytterkläder och smög in i sovrummet för att finna henne sovandes på sängen. Niall log åt synen och bestämde sig för att låta henne sova. De kunde prata imorgon när han var nykter och hon var vaken. Niall fumlade sig ner i sängen och kröp intill Bea, han kramade hårt om henne innan han somnade lika snabbt som han hunnit tänka hur mycket han älskade flickan som låg här i hennes armar.
Nästa morgon vakande jag fridfullt. Niall låg trött bredvid mig och sov. Jag hade inte märkt när jag kom hem igår och var väldigt sugen på att fråga hur kvällen var men lät honom sova. Han var ju med största sannolikhet bakfull och jag ville låta honom sova bort så mycket som han kunde av det. Solen strålade dock inte denna dagen som den gjort i stort sätt alla andra dagar men regnet dämpade inte min lycka så jätte mycket, Imorgon var ju trots allt min födelsedag och dom hade lovat hög temperatur och sol då.
Med en macka i handen gick jag och hämtade datorn och satte mig vid köksbordet. Medans datorn satte på sig lutade jag mig tillbaka i stolen. Kanske var det best om jag åkte hem till mig snart, jag bodde ju i princip hos Niall och mamma skulle alldeles strax dra igång med renoveringen så då kommer jag ju förmodligen att tillbringa stora delar här hos Niall.
Dator plingade till och jag loggade in. Mackan var redan uppäten och juicen halvt upp drucken. Om jag hade vetat vad som senare, bara några sekunder från nu skulle hända så hade jag ställt ner juice glaset men jag visste inte.. Utan förvarning var det första jag fick syn på på datorn min värsta mardröm, på bilderna fanns det som jag aldrig trodde en person som Niall kunde göra. Det var bilder på honom men en annan tjej. Bilder när dom satt vid baren, bilder när dom höll hand, bilder när dom kysstes. Tårarna rann medans jag bläddrade igenom bilderna, det var kanske sju stycken och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra eller vad jag skulle ta mig till. Jag for upp från stolen och svor högt för mig själv. Jag behövde prata med någon. Kanske Liam, han var ju som alltid annars stöttande. Juice glaset föll till marken så fot jag hade fått syn på den första bilden och den hade gått sönder. Mitt i paniken och tårarna missade jag helt glas skärvorna och trampade upp ett sår i foten. Egentligen brydde jag mig inte så mycket efter som att jag bara ville där ifrån. Innan jag han komma ut genom dörren som jag slängde upp för att springa ut ur så mötte jag Harry ståendes precis utanför, som om han hade stått där hela tiden. Jag slängde igen dörren bakom mig och slängde mig gråtandes in i hans famn.
kommentera vad ni tycker! :)
Kapitel - 45
Harry bytte snabbt om till något lämpligt och hörde sedan hur mobilen plingade till. ”Anything set, and in that case which club?” stod det från kontakten som bara fått namnet S. ”All done, we're heading for Club trevore, there in twenty. I'll text you later” skickade Harry tillbaka leendes och full av förhoppning. Och full av alkohol.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
När Harry och Louis var klara gick det för att samla ihop resten av killarna. Sist kom dom till där jag och Niall fanns.
”Are you drunk, Harry?” frågade jag med ett flin sedan när jag tittade på hans beteende. Egentligen kändes det som en ganska så onödig fråga efter som det var rätt tydligt.
”How can everyone notice? I'm not that drunk!” sa han. Jag sneglade mot Louis.
”He took a little at our place and it seemed like he had taken a little before he came with the idea to.” flinade han till svar.
Jag bara skrattade och sa hejdå till killarna, hoppades på att den skull dra Niall och Harry lite närmare men fortfarande kunde inte Niall sluta reta Harry när han stod i närheten. Han var tvungen att kyssa så fort han tittade på.
”Have a good time, I'll be here when you're back” viskade jag i kramen och de försvann ut genom dörren.
Killarna vandrade ner för gatan. Club Trevor låg inte allt för långt borta och det var nog lite det som var tanken med Harrys val. Niall hade problem men att slappna av i början och var inte ens så jätte sugen på att dricka något. Han satt mest med Liam och babblade. Harry å andra sidan släppta loss för fullt. Han hade ju för visso redan för festat lite på egen hand till skillnad från de andra. Louis hade hade också släppt lös rätt ordäntligt och flängde runt över hela stället och pratade med precis allt och alla. Innan Niall hade börjat släppa loss hade han beskådat Harry och blev med ens redan på bättre humör när han stod och pratade med en annan tjej. Harry höll bokstavligt talat ihop med henne under nästan hela kvällen. Zayn som var den andra av oss fem som faktiskt hade lov att bli lite närgångna med tjejer tog också chansen och pratade med en tjej. En väldigt söt sådan också. Niall som efter några snaps och öl var riktigt inne i festandet började dra sig runt bland folk han också och prata med lite allt och alla. Hela tiden hade han tanken på att Harry kanske hade hittat en som kunde få honom att glömma Bea, hans Bea. Hela tiden önskade han att han hade tagit med henne. Egentligen hade det inte varit så svårt att få in henne efter som att det bara var att fråga klubbägarna ifall dom kunde göra ett undantag för dom efter som att dom annars hade begett sig till en annan klubb. Men han hade inte lust att bryta lagen eller utnyttja sitt kändisskap. När klockan närmade sig ett drog sig Niall till baren för en sista drink innan han tänkte bege sig tillbaka. När han beställer kommer den där tjejen upp som Harry han hängt med under hela kvällen.
”Hello there” säger hon och sätter sig bredvid honom. Niall tittar sig förvirrat omkring för att se om han får syn på Harry någon stans men han syns inte till.
”Hello, you know Harry huh?” sa han tillbaka.
”Yeah.." började hon och log
"it's really nice to meet you!” fortsatte hon och böjde sig fram för att krama honom. Niall log och gav henne en kram tillbaka.
”The same! So are you and Harry getting close?” frågade han nyfiket och hon skrattade.
”No, no. I don't think so!” skrattade hon.
”Well why don't you? Harry is a nice guy and he really seems to like you!”
”Who knows..” log hon sedan tillbaka.
”Come with me, I need to ask you something!” sa hon sedan och greppade tag om Nialls hand. Han följde förvånat med efter henne. Innan hon började prata tittade hon sig sedan omkring ända tills hon snabbt stannade med blicken åt höger om oss innan hon snabbt kollade tillbaka på Niall. Han kollade åt sidan för att se vad hon tittade på men blev direkt avbruten hav henne.
”Niall..” började hon
”Yeah?”
”Can I just tell you one thing..”
”You like Harry, right?” log Niall tillbaka. Hon gav inget svar utan log bara och visade med handen att han skulle komma närmare. Niall böjde sig framåt med örat mot henne men hon sa inget. Niall vände sig då frågande mot henne och chockades av att hon kysste honom. Helt utan förvarning stod han där men en nästan främmande tjej och hon kysste honom.
Kapitel - 44
Han kramade mig hårt och jag log. Jag ville hemskt gärna kyssa honom men det kändes inte lämpligt när Harry stod bara några få meter ifrån och tittade på.
”Harry is just about to leave now” sa Niall till mig men tillräckligt högt för att Harry skulle höra och han vände på klacken och gick mot dörren.
Månaden som följde var stämningen mellan mig och Harry sådär. Så fort våra ögon möttes vek någon av oss undan blicken. Niall var om möjligt ännu mer obekväm i Harrys sällskap.
Det började närma sig slutet på juli och snart hade halva sommarlovet gått, skolan och allt var redan fixat, om det skulle funka nu när folk visste vem jag var och så förstås. Att det var slutet på juni innebar också att det snart var min födelse dag. Den andre Augusti, om en vecka hade Niall bäddat upp med lite småsaker som middag och sånt för att fira.
Liam och Louis gjorde allt i sin makt för att få allt som det var förr. Det jobbade hårt och ansträngde sig till topp på att få oss alla vänner igen. Just denna kvällen hade de ordnat filmkväll och lite grejs kring det.
Vi alla hade klämt in oss hos Liam och allt vi väntade på nu var Harry. Inte långt där efter kom han och satte sig ner. Det var trevligt att se honom så glad men han verkade absolut inte som sig själv. Han var under kvällen väldigt framåt och allt som hindrat honom från att titta på mig var borta. Han var pratglad och skrattig. Louis och Liam log belåtet åt synen men Niall trivdes inte riktigt lika bra. Varje gång han kom för nära drog Niall till sig mig och kramade mig hårt, kysste mig mitt framför hans ögon och slängde 'killergazes' åt hans håll. Såhär en månad efter allt ville jag bara släppa alla problem. Han hade förklarat och jag hade bestämt mig för att förlåta. Nu var det bara Niall vi väntade på. Efter ett tag fattade Harry Nialls vibbar och han drog sig undan, blev lite sur och nere. Just därför slängde jag små onödiga blickar mot Niall.
”Why can't we just go out on a club or something, it's friday!” utropade Harry sedan glatt efter att han sprungit in till sin lägenhet rn stund. Alla tittade förvånat på varandra utan att ge något svar.
”C'mon..! don't be so boring, eh?” la han sedan in.
”Well it's fine for me..” sa Louis sedan och både Liam och Zayn instämde.
Jag sneglade upp Niall som verkade halvt på nu när förslaget kommit från Harry, Han var faktiskt rätt barnslig som han höll på.
”Fine.. I'll go if Bea go” sa han och sneglade tillbaka. Först log jag med sen försvann det.
”Niall I'm not getting in anywhere, I'm not seventeen until two days, and I still would have been one year to young. But I would love to see you guys go out and have fun!”
”Then I'm not going..” sa han buttert.
”Niall!” ropade utropade jag åt honom och gick ut ur hans famn som jag stod i.
”Man, please, it'll be fun!” sa de andra killarna. Sedan för att hjälpa till att pusha på.
”Are you sure you are fine with it?” frågade han mig senare.
”Yes! Just go Niall, I hang out in your flat until you're back” sa jag och kysste honom.
”Okey then..” mumlade han.
Killarna tog en halvtimme på sig att gå till sig och göra sig i ordning. Niall blev på lite bättre humör innan de skulle gå och jag hoppades verkligen att han skulle släppa loss och ha lite kul.
Harry studsade tillbaka till sin lägenhet med Louis tätt i häl.
”Why are you so happy for this, I know you like clubs, but this much.. really?” skrattade Louis.
”I don't know, just have a good feeling about it!” sa han glatt tillbaka.
”Have you already been drinking some?” frågade han när dom kom till dörren och låste upp.
”Just a little, but don't worry, we all will be drunk soon!”
Louis bara skrattade och dom gick in för att byta om. Harry bytte snabbt om till något lämpligt och hörde sedan hur mobilen plingade till. ”Anything set, and in that case which club?” stod det från kontakten som bara fått namnet S. ”All done, we're heading for Club trevore, there in twenty. I'll text you later” skickade Harry tillbaka leendes och full av förhoppning. Och full av alkohol.
Hoppas ni gillar och tycker det är spännande! :)
Kapitel - 43
Harry hade pratat på lite till om inne hos Niall och det lät på allvar som om Niall var på gränsen till att slå till Harry. Han lät inte glad och det var ju förstås helt förståeligt. Niall gillade henne, riktigt mycket också! Så kommer en charmör som Harry och trycker sig in i bilden. Kart han blir orolig, och bara tanken på att han var ute efter Bea, hans flickvän fick det att koka inom Niall. Aldrig tidigare hade han känt såhär som han känner för Bea och Harry skulle inte få komma och förstöra.
”Are you ok?” frågade Niall där vi satt på soffan invirade i en filt. Jag snörvlade till och drog med ovansidan av tummen under mina ögonen för att torka bort tårarna. Jag försökte svara men det kom liksom inget och det slutade med att Niall fick leva utan ett svar på den frågan. För jag visste ju faktiskt inte om jag var okej eller inte. Jag ville bara skrika på Harry för det han gjort men det kändes så fel, på samma gång ville jag krama honom och säga att allt kommer att bli bra, att jag inte hatar honom eller aldrig skulle skylla honom för det som hänt.
”I wish I punched him right in the face when I had the chance!” mumlade han sedan och tryckte mig hårdare mot honom.
”No, Niall.. I don't know how long it will take for me to be able to see him again but please don't make this worse than it is” snyftade jag fram samtidigt som jag vände upp mitt ansikte mot honom. Niall bara fnös och kysste mig på pannan.
”Niall! Please, can you promise me that?” sa jag sedan.
”Okay hun..” sa han med en lugn och lite mer avkopplad röst. Jag kysste honom och log mot honom innan jag gav honom en till snabb puss.
”I'm so happy to have you..” viskade han till mig en stund senare men jag var bara några sekunder från att falla i sömn och log bara till orden han gav mig och kunde därför somna med ett leende på läpparna.
Nästa morgon vaknade jag upp i Nialls säng. Han var inte där men jag blev inte rädd som jag säkert annars hade blivit. Någon minut senare insåg jag varför morgonen var så fridfull, ingen mardröm. Denna natten hade jag sovit tungt och fri från hemskheter. Kanske var svaret på den mystiska frågan om vem den okände mannen utanför fönstret det ända som behövdes för att jag skulle få ro i sinnet. I ytterligare några minuter låg jag och tänkte. Solen lyste in och jag kände mig lycklig trots all drama. Det plingade sedan plötsligt på dörren och jag hörde hur någon öppnade, förmodligen Niall.
”Go away!” hörde jag Niall säga. Inte skrikande men högt.
”Just please Niall, we need to talk!” sa Harry sedan med vädjan i rösten.
”No” sa Niall enkelt och dörren gav ett hasande ljud när han började fasa igen den.
”Niall!” sa Harry sedan och Niall stannade upp i rörelsen. Det var sedan tyst i några sekunder.
”Okey then..” mumlade han tyst och släppte in Harry.
Jag smög försiktigt upp ur sängen och klev ut ur sovrummet i bara min sov t-shirt. Jag gick ner några steg i trappan och satte mig. Nedanför trappan var tv-rummet och sedan kom köket. Man kunde se in i köket från där jag satt. De två killarna hade satt sig på köksbordet som var någorlunda gömt och jag såg halv tydligt. Hälften av Niall, som satt med ryggen mot mig syntes och Harry som satt med huvudet åt mitt håll syntes helt. Chansen att som skulle se mig var förmodligen inte så stor men den fanns alltid.
”Where is she?” frågade Harry och gned nervöst sina händer som han hade på bordet. Det tog en stund innan Niall gav ett svar.
”Shes asleep” sa han kort och rakt på sak.
”I just thought we needed to talk about.. this.” sa Harry sedan. Man kunde klart och tydligt se att han var nervös.
”Well talk then..” mumlade Niall och lutade sig tillbaka mot stolsryggen.
”I.. I don't want to steal her from you and I used all my powers to stay away from her but it's hard..” sa han. Det var svårt att uppfatta det han sa efter som att han mest mumlade.
”Try harder Harry!” sa Niall med en vass ton. Harry bara kollade på sina händer på bordet.
”I can't help feeling this way, I mean she's kind and beautiful and all that..”
”She's also mine! And I love her with all my heart. If you steal her you steal my everything! She's the most amazing girl I've ever met and in all this, after all you've done and how scared she is of you now, she still told me to let everything be and let it take the time it needs. If it wasn't for her I wouldn't even be sitting here and talking with you, cause I really don't want to but I do it for her. That is how perfect she is and i don't want to lose it” sa han. Det tårades i mina ögon, han var så fin och så perfekt på alla sätt. Han var mitt allt.
Dom pratade på en stund till och Niall lugnade sig lite. Mitt i Harrys mening avbröt han sig och fick en stirrblick.. på mig.. Niall vände frågande på huvudet för att se vad som fångat hans öga. När Niall fått synd på mig reste han sig upp och gick mot mig. Jag hade ställt mig upp och gått ner för trappan. Han kramade mig hårt och jag log. Jag ville hemskt gärna kyssa honom men det kändes inte lämpligt när Harry stod bara några få meter ifrån och tittade på.
”Harry is just about to leave now” sa Niall till mig men tillräckligt högt för att Harry skulle höra och han vände på klacken och gick mot dörren.
Ledsen att det kom så sent. Jag har klurat lite på hur jag ska fortsätta och jag har mina ideér, frågan är bara hur jag ska ta mig fram till de lägena som jag tänker på. Sedan ville jag bara tilläga att jag har nationella prov i kemi denna veckan och vill därför förvarna att det kan komma dagar där jag inte uppdaterar..
Kapitel - 42
”What has happened?! What.. oh, you've talked with Niall, haven't you?” sa han och has röst skiftade från förvåning till medlidande. När han inte fik något svar tittade han först på Liam som stod bredvid och gick sedan fram och kramade om honom.
”You did the right thing, you know that, huh?” sa han sedan lugnt och släppte greppet om Harry för att försöka möta hans blick som var ner vänd i marken.
”We do really have to talk now guys” sa Liam när Zayn hade kommit in i lägenheten.
Alla instämde utom Harry som satt där liknande en kropp som själen lämnat. Alla led med honom även fast det han hade gjort mot Bea var fel. Han gjorde det ju visserligen inte med flit men han måste inse att det finns gränser.
”Harry.. can you tell us little more precisely what happened?” frågade Louis och strök honom tröstsande över ryggen.
”What is there to tell? I told him I liked her, I told him it was me on the balcony and now neither Niall or Bea want to see me again..”
”Whait what?” sa Louis .
”It was you that.. Oh, Harry I just thought that you told him that you liked Bea but this..” började Louis.
”And I didn't know any of this, how could I have missed it when no one else has?” frågade Zayn förvirrat.
”Just please go, you're no help at all!” sa Harry och la huvudet i händerna där han satt på soffan.
”Harry, we're sorry, It was just a bit of a chock for us.. but why did you do it?” sa Louis och kramade om den, på gränsen, deprimerade Harry.
”I don't know! That's the thing. Everything she do makes me want her more. Every time I see her it like I don't have control over myself at all! I feel like I'm obsessed with her at the same time as I hate her for making me feel this way.. but it's not her fault, it's mine..” gav han till svar och alla bara satt tysta en stund, utan att veta vad dom skulle svara.
”Harry, don't blame yourself. We can't help who we are falling in love with.. we just need to do this together. We'll work it out in some way.” sa Zayn lugnt. Harry klämde fram ett leende på det rödgråtna ansiktet som gömde sig baka alla mörka lockar.
”But what went to your mind when you decided to visit her house at the middle of the night.. and.. how did you get up?” frågade Louis med en liten skämt ton på det sista ha sa. Det fick Harry att dra lite mer på mungiporna och andas fram ett litet skratt. Knappt märkbart men Louis lyckades alltid pigga upp den mest ledsna människan.
”I just.. couldn't get her out of my mind so I had to see her. No matter if she was asleep or not, just so I could be near her. So I went to her garden and look up to the balcony that she talked about in Greece and climbed up in the tree and jumped over from one of the branches.” Han log ännu lite mer åt tanken på hans impulsiva handling.
”It was much harder to get back. Specially when I was in a hurry” la han sedan till och dom alla började le lite mer, mest för att de fick se Harry le i en situation som denna.
”I just need to ask you, when did all the feelings come?” frågade Liam sedan när alla hade slutat le åt tanken.
”Pretty much at the time when she cared so about me after that drama with Nora” sa han och en rynka bildades mellan hans ögonbryn när han tänkte på henne.
”Aha.. Who was that 'Nora' by the way? We never got to know anything about here at all!” sa Zayn och lyfte på ena ögonbrynet.
”Just a girl I met and we had some great days but she turned out to already have a boyfriend.. that's life, i guess..” sa han. Killarna tyckte det var skönt att de släppte samtalsämnet för en liten stund så att Harry kunde tänka på något annat men någon gång var de tvungna att ta i tu med de problemen. Många frågor återstod. Harry hade pratat på lite till om inne hos Niall och det lät på allvar som om Niall var på gränsen till att slå till Harry. Han lät inte glad och det var ju förstås helt förståeligt. Niall gillade henne, riktigt mycket också! Så kommer en charmör som Harry och trycker sig in i bilden. Klart han blir orolig, och bara tanken på att han var ute efter Bea, hans flickvän fick det att koka inom Niall. Aldrig tidigare hade han känt såhär som han känner för Bea, och Harry skulle inte få komma och förstöra.
Kapitel - 41
Niall gick förvånat ut genom dörren för att se den lila tröjan han hade haft när han var hos Bea tidigare, plus hans telefon som han glömt vart han lagt.
”Oh shit!” sa han när han insätt att hon hade varit där.
Från höger kom Liam springandes.
”Niall, she's at my flat, Harry, you come with me to Louis, now!” ropade han innan han ens var framme.
Niall sprang så fort han hört vart Bea befann sig. Han kunde inte släppa tanken på att hon hade varit tvungen att höra allt det där. Och speciellt på det sättet. Aldrig hade han varit så arg i hela sitt liv och aldrig hade han hatat en människa så mycket som han hatade Harry just nu. Aldrig skulle han kunna hålla tassarna borta från en tjej. Vare sig det var som att han tasslade på någon annans halva hjärta, halva liv! Eller om det bara var ett ett tillfälligt behöv av en snygg tjej från någon nattklubb. Egentligen visste ju inte Nialls så mycket om den delen men just nu kunde han inte låta bli att tänka så. Bea var hans, igen annans!
Zayn kom in genom dörren och kramade om mig där jag satt på soffan och grät.
”We don't have to talk about it if you don't want to..” sa han utan att släppa mig ur famnen.
”Thank you Zayn” viskade jag tillbaka och vi satte oss ner igen.
Vi satt tysta en stund med mig ihopkrupen intill honom, även fast jag önskade att det var Niall.
”Did you know?..” frågade jag när tårarna hade övergått från hysteriskt till normalt.
”About that it was him watching you?” frågade han tillbaka.
”No the other part..”
”Which part?” frågade han lite förvånat och tittade på mig med en frågande min.
”I heard him say that.. you know.. that he couldn't help that he felt the way he did about.. me...” sa jag sedan lite försiktigt tillbaka.
”He liked you?” frågade han lite högre och lyfte förvånat på ögonbrynen. Jag bara nickade efter som att jag inte var säker på vad jag skulle svara.
”That maybe explain a few thing..” mumlade han sedan för sig själv.
Efter ytterligare några minuter ryckte det till i handtaget och Niall for in.
”Bea!” ropade han och slängde med huvudet åt alla håll samtidigt och passerade där jag satt flera gånger innan blicken fastnade på mig. Jag slängde mig upp och in i hans armar.
”I swear to god, he will never ever come near you again!” sa han och kramade om mig hårt. Som om han aldrig ville släppa taget igen, som om han ville skydda mig mot all den ondska som av någon anledning alltid fann mig.
Vi stod där, minut efter minut och bara kramade. Han viskade lugnade ord i mitt öra medans mina tårar blötte ner mina kinder. Zayn begav sig till de andra för att få lite saker uppklarat. Hav verkade var den som uppfattat minst av situationen. Niall lyfte upp mig och satte mig i hans knä i soffan. Mina skakningar som jag inte var helt säker på varför dom uppstått fick Niall att dra en filt kring oss. Vi bara satt där och väntade på något, vi visste inte vad men något var det.
Liam hade greppat tag om Harrys axlar och tittat honom i ögonen så fort Niall hade försvunnit från platsen.
”Everything will be just fine, okay?” sa han med seriös ton på rösten men Harry bara skakade på huvudet och tittade ner i golvet.
”No.. it won't..” började han men rösten sprack och han var på väg att börja gråta.
”She's afraid of me, she hates me, Niall hates me... and you guys probably hates me too”sa han och en tår föll ner och hängde på nästippen som pekade ner i golvet.
”Well I don't. Come with me now Harry, we need to talk things over” sa Liam sedan och tog med honom upp till Harrys och Louis lägenhet. Dörren var olåst sen Harry lämnade den för att gå och prata med Niall, eller Niall hade kallat på honom och Harry hade med en gång förstått vad som höll på att hända, och det var oundvikligt. Det hade bara varit att ta smällen.
När de klev in tittade Louis bort från tv;n för att möta en gråtandes Harry.
”What has happened?! What.. oh.. you've talked with Niall, haven't you?” sa han och has röst skiftade från förvåning till medlidande. När han inte fick något svar tittade han först på Liam som stod bredvid och gick sedan fram och kramade om honom.
”You did the right thing, you know that, huh?” sa han sedan lugnt och släppte greppet om Harry för att försöka möta hans blick som var ner vänd i marken.
Säg vad ni tycker och ni får mer en gärna komma med förslag, då blir ni lite som delaktiga i att ha skapat novellen också! :)
Kapitel - 40
Jag var precis på väg att knacka på när jag hörde Nialls upprörda röst skrika på någon. Jag sänkte handen från 'knackningsläge' och spetsade öronen.
”What the fuck were you thinking?! And why?!” hörde jag Niall ropa
”I'm so sorry Niall” uppfattade jag en annan röst. Det hördes inte lika tydlig men jag var ganska säker på att det var Harry. Vad höll på att hända där inne egentligen?
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------Jag lyssnade lite till och kände mig nästan lite rädd för att gå in så jag väntade.
”But why Harry, what did you do there?!” ropade Niall igen, vad kunde Harry ha gjort som fått lilla söta glada Niall såhär förbannad?
”I.. I.. There is something I need to tell you Niall..” sa han med en hjärtskärande sorgsen röst.
”Well, spit it out then!”
”I.. I don't wanna feel like this..”
”Feel what?.. Harry, feel what?!”
”The way I feel about Bea..” mumlade han fram. Jag drog efter andan. Jag hade förstått med en gång men Niall hade svårare att ta in de han precis hade klämt ur sig med allt sitt mod han hade i kroppen.
”What are you..” började Niall innan han tystnade, då förstod han.
”I cannot believe you..” började han lågt, nästan viskande.
”Get out Harry! You fucking idiot, I never wanna see you again! Just get out!” röt han så jag jag nästan blev orolig att han skulle ta i så mycket att han svimmade av.
”Niall.. I just..”
”Get out! She has been crying and dreaming nightmares for a week just because of you!”
skrek han sen. Då förstod jag helt plötsligt inget längre och jag väntade spänt på fortsättningen, fortfarande tagen av det Harry sagt tidigare.
”I sad I'm sorry!” sa Harry med lite högre röst.
”I can't believe how you could stand there and whatching her! Watch my girlfriend!” sa han sedan och alla bitar föll på plats. Jag drog efter andan, och helt oförberett började det rinna tårar ner för kinderna. Jag stapplade sakta baklänges från dörren med handen för munnen. Vad skulle jag göra nu? Paniken sköljde över mig och jag kunde knappt tänka. Dit in kunde jag ju inte gå, eller ville inte gå rättare sagt. Harry, som befann sig inne i det rummet hade skrämt livet ur mig. Den tröja och mobil som Niall glömt hos mig föll ur min famn och landade utanför dörren. Jag började sedan springa snabbt, snabbt bort där ifrån innan han skulle lämna Nialls lägenhet. Vart skulle jag ta vägen? Liam! han var ju vaken och han var alltid bra på att trösta! Mina steg styrdes i den riktning som han bodde och tårarna fortsatte falla.
”Liam!” ropade jag med gråtande röst samtidigt som jag bankade på dörren. Inom bara några sekunder stod han vi dörröppningen och kramade om mig.
”What's going on Bea. Is it with Niall?” frågade han och drog in mig i lägenheten.
”It was Harry..” snyftade jag fram i mellan tårarna som blötte ner hans t-shirt.
”what is it with Harry?..” frågade han lugnt men förvirrat.
”He was the man.. the man on the balcony that night..”
”Oh, damn Harry..” mumlade han fram utan att släppa mitt grepp.
”His at Niall's now and I didn't want to go in there, not when his there.. can I stay here until his gone?” sa jag sedan.
”Ofcourse. What did he do at his place?”
”Telling Niall that.. that...” började jag men hav förstod precis vad jag menade.
”Okey.. stay here, I'm sending over Zayn so I can go and talk to them, ok?”
Harry hade sagt allt som fanns att säga. Niall hade rätt att veta oavsett hur det skulle sluta. När han gick mot dörren hörde han hur Niall slog knytnäven i väggen av ilska och började leta runt efter sin mobil. Han puffade sakta upp dörren och kände något i vägen.
Där låg en tröja och Nialls mobil.
”Niall..” började han försiktigt
”What?!” ropade han från rummet bredvid.
”Who has put your phone and hoodie outside the door?” fortsatte han och tog upp det u famnen.
Niall gick förvånat ut genom dörren för att se den lila tröjan han hade haft när han var hos Bea tidigare, plus hans telefon som han glömt vart han lagt.
”Oh shit!” sa han när han insätt att hon hade varit där.
Från höger kom Liam springandes.
”Niall, she's at my flat, Harry, you come with me to Louis, now!” ropade han innan han ens var framme.
Nu när det var och är så spännande så var jag tvunget att lägga upp detta kapitlet så fort jag kunde, vad tycker ni? :)
Kapitel - 39
När vi kommit till Killarnas område gick vi sakta in medans Niall höll om mig.
”Try to get some sleep, love.” sa han när vi kommit in och lagt oss i hans säng. Jag försökte men det gick inte. Jag var alldeles för rädd, alldeles för uppskakad över vad som hänt. Det kändes på riktigt som om jag aldrig skulle kunna somna igen.
Den följande veckan sov jag hos Niall, dom hade det inte direkt hetsigt nu när turnén var över. Det var skönt och tryggt att ha honom nära mig men förr eller senare skulle jag ju behöva sova i mitt eget hus igen och jag antog att den natten skulle vara denna. Jag såg definitivt inte fram emot denna kvällen! Innan jag lämnade Niall hade vi alla samlats inne i han lägenhet en stund för att bara umgås. Vi alla satt och pratade om lite allt möjligt och alla verkade skapligt glada, till och med jag kände mig rätt glad. Sen var det ju Harry, vist han log och så men det syntes att han inte trivdes där han satt. Han hade varit sådan ända sedan Grekland.
Jag hade hoppats på att vi inte skulle stöta på det oundvikliga samtalsämnet men sån tur hade jag inte, fast jag hade redan listat ut att vi skulle komma in på det förr eller.
Alla blickar var fästa på mig när vi börjat tala om den där natten för snart en vecka sedan. Frågan om jag kunde minnas något alls av hur han såg ut hade kommit och jag vred lite bekymrat på mig i soffan.
”I.. I don't know.. he was maybe...” började jag men blev avbruten.
”Okay guys!.. She obviously don't want to talk about it!” Alla blickar vändes förvånat mot Harry som hade slängt ut sig kommentaren. Ingen sa något utan Niall bara tog tag om min hand utan att släppa blicken från Harry som tillslut reste sig upp.
”Ermm.. I need to get a thing in my flat..” mumlade han sedan och sprang nästan där ifrån.
Efter den händelsen var stämningen aldrig riktigt densamma. Vi fortsatt prata och titta på film. Spela tv spel och äta godis men Niall var frånvarande. Han var liksom försjunken i sina egna tankar under fortsättningen av den kvällen. Jag trodde inte att det skulle vara såhär än på ett tag men nu var det faktiskt jag som försökte muntra upp honom. Inget fungerade, han försäkrade om att han mådde bra och att inget var fel men jag kände honom tillräckligt bra för att se när han ljög eller inte. Detta var ett sånt tillfälle och han talade inte sanning. I oro över att göra honom irriterad eller nått liknade lät jag det vara och hoppades på att det skulle släppa.
När kvällen började smyga sig fram följde Niall med mig hem. Jag ville inte vara själv men jag var tvungen att kunna sova själv i min egen säng. De första tre nätterna hade jag problem med att somna över huvud taget och de andra nätterna hade jag plågats med mardrömmar men mamma skulle sova på soffan i det mindre rummet bredvid mig ifall nått skulle hända.
”How does it feel to be in your room so far?” frågade Niall när vi låg och pratade på sängen. Han hade mjuknat lite granna sen vi lämnade de andra killarna och det gick lättare att prata med honom nu.
”Pretty good, I think.. Mum has aded one more lock to the door and the curtains is covering so I can't see out.” sa jag till svar och log ett litet svagt leende. Detta skulle inte bli lätt men jag var tvungen att göra det. Om jag inte har helt fel så skulle jag kunna tro att det bara blir svårare och svårare ju mer tiden går utan att man tar tag i problemet. Därför skulle jag försöka sova helt ensam
”Well the clock is 12 any minute, It's time for me to go. Are you sure you'll be fine?” frågade han och drog in mig i en varm kram när vi ställt oss upp från sängen.
Jag bara mm;ade och nickade utan att släppa kontakten mellan min kind och hans bröst.
Jag följde honom ner till dörren och vi sa hejdå för säkert tredje gången. Så fort jag stängt dörren kom paniken krypandes. Typiskt! Jag behövde vara nära någon och gick därför till mamma som satt och kollade på tv i soffan. Vi satt där tillsammans en liten stund innan de båda började nicka med huvuden hav trötthet.
”Ska vi ge sovandet ett försök?” frågade hon sedan.
”visst..” mumlade jag och vi begav oss båda upp till mitt rum. Vi pratade en stund för att lätta upp stämningen men tillslut gick hon när klockan var ca halv elva. Då kom paniken tillbaka men jag ignorerade den. Jag behövde vara stark. Jag skulle klara det här. Ständigt slängde jag blickar mot balkongdörren och minsta lilla ljud fick mig att rycka till. Jag somnade till slut och det ångrar jag innerligt att jag gjort. Aldrig någonsin har jag vaknat upp med så mycket panik och rädsla av en mardröm. Jag försökte att låta bli men jag kunde inte låta bli att skrika och brista ut i gråt när jag vaknat. Mamma snubblade in på trötta ben och kramade om mig där jag satt på sängen. Hon bara kramade mig och jag bara snyftade. Klockan visade ett. Hur hade jag lyckats få med så mycket hemskt i en dröm på bara en halvtimme.
”Detta går inte. Kan du köra mig till Niall. Imorgon försöker vi med honom sovandes bredvid mig här men nu vill jag här ifrån, snälla mamma!” snyftade jag fram.
”Självklart lilla du, ta några andetag, torka tårarna och ring Niall så ska jag bara sätta på mig lite kläder.” svarade hon seden och jag nickade som svar.
Jag slog in hans nummer och ringde några signaler innan jag insåg att det började vibrera under alla de kuddar som jag hade i sängen. Jag förstod med en gång och drog fram hans mobil som låg gömd där under. Detta fick mig att le lite, att han kunde glömma saker sådär var också något jag hade lärt mig om honom. Jag förklarade för mamma att an hade glömt mobilen men att han hundratals gånger hade sagt att jag var välkommen när helst jag ville.
En stund senare släppte mamma av mig och vi kramades hejdå. Jag kunde se från där jag var att Nialls lägenhet lyste vilket betydde att han var vaken. Louis och Harrys var släckt precis som Zayns men Liam verkade fortfarande vara vaken.
Jag var precis på väg att knacka på när jag hörde Nialls upprörda röst skrika på någon. Jag sänkte handen från 'knackningsläge' och spetsade öronen.
”What the fuck were you thinking?! And why?!” hörde jag Niall ropa
”I'm so sorry Niall” uppfattade jag en annan röst. Det hördes inte lika tydlig men jag var ganska säker på att det var Harry. Vad höll på att hända där inne egentligen?
Kapitel - 38
Ut genom dörren flög Bea med rödgråtna ögon och slängde sig i Nialls armar.
”What have happend?” frågade han lugnt men oroligt samtidigt som dom kramade om varandra hårt. Niall ville inte bryta kramen utan lyfte istället upp henne och gick in med Bea till hallen där hennes mamma stod med ett oroligt uttryck.
”Take her in to my bedroom and talk, I have to make some calls” sa hon sedan. Niall gjorde som han hade blivit tillsagd och bar in henne och satt dom båda på sängen.
När jag och Niall satt där inne kändes allt mycket bättre. Jag kände mig lugn och säker. Jag visste att han alltid skulle vara där när jag behövde honom, han kom ju trots allt ända nere ifrån Italien för att se mig när jag var skadad.
”You tell me when you're ready, ok?”sa Niall lugnt, nästan viskade. Jag vände upp mitt huvud mot honom för att möta hans ögon, dom ögonen som var det första jag mötte och de första jag sätt av Niall den dagen då vi först träffades. Dom ögonen jag föll för och blev förälskad i. Han var så fin, rakt igenom. Jag lutade mig sakta in mot honom och kysste hans läppar.
”I love you” sa jag sedan lågt
”I love you too” sa han och kramade om mig hårdare. Vi bara satt där i varandras armar samtidigt som man hörde Mammas oroliga röst genom den stängda dörren, kämpa med engelskan när hon pratade i telefonen, förmodligen med polisen.
”He just stood there, staring like he been there for hours just watching me..” snyftade jag sedan fram och Niall varma hand greppade tag i min.
”I won't leave your side if you don't want me to. If you want me to stay here, I'll stay. If you want to sleep at my place, I'll standing there with open arms, cause he, who ever he is, isn't geting close to you again, I promise..” svarade han och tårarna började rinna igen. Men denna gången inte av rädsla utan av lycka över att ha någon som honom.
”I know you won't leave me.”sa jag och han kysste min panna.
Mamma kom in genom dörren efter att ha lagt på telefonsamtalet.
”Jag ringde polisen gumman. Dom ska vara uppmärksamma kring området men efter som att han sprang lär han inte komma tillbaka, i alla fall denna kvällen.. ” sa hon. Jag försökte klämma fram ett leende och nicka lite lätt men jag skulle kunna tro att mina rörelser var knappt märkbara.
”Niall do you wanna to stay over” frågade hon sedan och tittade på honom. Han nickade till svar utan att släppa greppet om mig för en sekund.
Utan ett ord gick vi upp mot mitt rum men vid dörr öppningen gick det inte att gå längre, jag ville inte in dit.
”Niall.. i just can't go in there.” sa jag lågt och full av rädsla.
”Then we're not going to, I Promise. Do you want to stay over at my place?” frågade han lugnt. Jag nickade till svar. Han tog min han och vi gick ner igen.
”Is it okay, if she comes over and sleeps at me? It must be kinda hard to stay in this house after this.” frågade han. Han var så lugn, så sansad. Han visste precis hur han skulle hålla mig vid liv så att jag inte svimmade av rädsla eller nått liknande.
”Of course, I'm not feeling like I want to sleep here this night either so I'm going over to Vera if Beatrice leaves with you. This place doesn't feel safe for the night.” Sa hon och kramade om mig hårt.
”Du vet att mobilen är på hela tiden och imorgon hörs vi av och pratar igenom hur vi ska göra med allt det här. Det finns nog en del att diskutera.” Sa hon till mig i kramen. Jag bara nickade till svar innan jag drog med mig Niall till tvättstugan för att hitta några kläder att dra på som inte fanns på mitt rum. Bara ett par slimmade mellan ljusa jeans och en hoodie.
Tillsammans gick vi ut när taxin som vi hade ringt hade kommit. Först släppte vi av mamma hos Vera som stod i portöppningen till huset och väntade. Hon passade på att springa och krama om mig innan de begick sig inomhus igen. När vi kommit till Killarnas område gick vi sakta in medans Niall höll om mig.
”Try to get some sleep, love.” sa han när vi kommit in och lagt oss i hans säng. Jag försökte men det gick inte. Jag var alldeles för rädd, alldeles för uppskakad över vad som hänt. Det kändes på riktigt som om jag aldrig skulle kunna somna igen.
Förlåt för ett ganska så kort kapitel mwn hade inte så mycket tid idag. Hoppas ni gillar det jag skriver! :)
Kapitel - 37
Jag skrek så högt att det kändes som om mina egna öron skulle spricka. Känslan var som om jag ännu inte hade vaknat upp men genom balkongdörrs fönstret kunde jag se en svart siluett i den mörkblåa sommar natten. Jag rusade ut ur rummet ner för trapporna och slängde mig i mammas famn som redan sprungit ut ur sitt rum förr att kolla vad som höll på att hända. Jag kramade om henne och grät hysteriskt.
”Någon.. utanför.. på balkongen..!” snyftade jag. Mamma tröstade mig och verkade helt chockad över det hon hört mig snyfta fram.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------När mamma uppfattad orden sprang hon upp för trappan med sån fart att jag knappt han reagera. Jag som i rädsla av att bli lämnad ensam rusade efter utan att hinna tänka.
Mamma smällde upp dörren till mitt rum, greppade tag i närmaste hårda föremål som i detta fallet råkade vara skrivbordslampan som hon med all sin kraft drog ut ur eluttaget. Inom bara några sekunder hade hon ryckt upp altan dörren och sprungit ut med mig hack i häl. Jag ville verkligen inte vara där, och jag visste inte varför jag hade följt efter ut men där stod jag och såg hur en gestalt springandes försvann bort och skymdes av grannens häck. Jag grät hysteriskt och mamma tog mig in och satte mig på sängen. Hon kramade om mig hårt och försökte lugna mig utan någon vidare framgång.
”Men hur?.. balkongen är högt över marken? Mumlade hon samtidigt som hon rytmiskt drog handen över mitt hår för att skapa en lugnande känsla.
”Trädet.. han klättrade i trädet..” fick jag fram mellan alla tårar. Mitt i allt kände jag ett starkt beroende av Niall vid min sida. Han skulle få mig lugn igen.
”Niall, kan du ringa honom, nu” snyftade jag fram, fullt medveten om att jag själv aldrig skulle kunna klara av att prata i telefonen och få den på andra sidan att uppfatta vad jag sa.
”Självklart” sa hon och sträckte sig efter telefonen på sängbordet.
Niall sov fridfullt och kunde inte hjälpa att känna irritation växa inombords när telefonen ringde.
”What?..” mumlade han halvt vaken, halvt sovandes.
”Beatrice needs you” svarade mamma med halvpanik i rösten. Det tog ett tag för Niall att uppfatta vad personen i andra änden sa men de hysteriska snyftandet i bakgrunden fick det att klicka till och han satt spikrak upp i sängen.
”What's going on, what have happened?!” frågade han med chock och panik i rösten.
”It's a long story, can you come over as soon as posible?” frågade mamma.
Niall flög upp ur sängen och var redan igång med att dra på sig närmaste lättpåklädda kläderna han kunde få tag på. Han svarade snabbt att han redan var på väg och la på. Han rusade ut ur huset i sin mys dress och rusade ut ur lägenheten. Precis utanför huset mötte Niall Harry.
”Harry, it's like three at the morning, what are you.. never mind, don't have time, something has happend with Bea!” ropade han när han börjat kuta igen efter att ha stannat till i någon sekund av förvåningen att se honom ute såhär sent. De bodde inte i samma lägenhet men alla killarnas lägenheter låg inom samma område och det var inte allt för många vägar att komma in på.
Niall hade trott att Harry skulle ha hakat på när jag nämnde det sista men han hade bara raskat på stegen in mot huset igen. Niall hade inte tid att tänka på det nu, Bea behövde honom nu.
Londons taxis var i stort sätt lika aktiva på natten som på dagen och det tog inte lång tid för honom att få tag på en taxi. Han hade sprungit om det inte varit så att han inte var säker på vägen ännu, speciellt inte i mörker.
Taxi chauffören hade uppfattat att Niall var i brådska och därför trampat lite extra på pedalen. Det var ju trots allt också ganska så glest i trafiken vilket också gjorde det enklare att ta sig fram snabbt.
När Niall var utanför Beas hus såg han hur det lyste i hennes rum, samt att balkongdörren stod på glänt. Med snabba kliv sprang han mot dörren och drog i handtaget. Så klart skulle de inte vara öppet men inom några sekunder hördes snabba lätta steg ner för trappan. Ut genom dörren flög Bea med rödgråtna ögon och slängde sig i Nialls armar.
”What have happened?” frågade han lugnt men oroligt samtidigt som dom kramade om varandra hårt. Niall ville inte bryta kramen utan lyfte istället upp henne och gick in med Bea till hallen där hennes mamma stod med ett oroligt uttryck.
”Take her into my bedroom and talk, I have to make some calls” sa hon sedan. Niall gjorde som han hade blivit tillsagd och bar in henne och satt dom båda på sängen.
Kapitel - 36
”I'm affraid, he's not going to be able to control himself..” sa Liam bekymrat.
”I know, I'll guess we have to keep our eyes open and be ready to act if some thing is about to happend. He has alot power when it comes to seduce girls. More than he knows” svarade Louis, lika bekymrad han.
Med de orden återvände även Liam och Louis tillbaka in för att hämta de andra så att de kunde börja göra sig färdiga för uppträdandet som bara var några timmar från nu.
Jag fick aldrig riktigt ett svar på vad dom pratade om men konserten hade varit fantastisk, precis som Danielle och Elenore. Vi hade lärt känna varandra riktigt bra men nu när veckan i Grekland var över så begav sig dom båda hemåt. Inte för att det skulle dröja länge förens dom skulle komma tillbaka men det var ändå ledsamt att dom skulle åka. Jag å andra sidan kunde inte slita mig bort från Niall och jag hoppades innerligt att han inte tyckte att jag var för på. Jag följde även med till Frankrike efter som att dom skulle dit en dag och göra en konsert. Bilder hade tagits i grekland på mig och Niall, då kände vi att det inte längre fanns någon anledning att föröka dölja något. Vist, tiden som ett ganska så normalt förhållande var över med detta betydde ju inte att vi skulle tycka mindre om varandra.
Från flygplatsen hade Niall följt mig hem men var direkt tvungen att åka hem till sitt. Vi skulle med största sannolikhet ses imorgon, men nu var vi alldeles för utmattade efter flyget. Mamma hade suttit upp och väntat på mig ända till klockan var 12 då jag kom hem.
”Hej sötaste!” ropade mamma och kramade om mig. Jag hälsade och kramade tillbaka.
”Åh, vad jag har saknat dig!” sa jag sedan. Och det var sant, tidigare brukade jag tycka mamma var för på och jobbig efter som att jag mest höll mig för mig själv hela tiden men nu var jag riktigt glad över att se henne.
”Så berätta! Hur var det?” frågade hon sedan nyfiket och vi satte oss i soffan.
”Bra! Som alltid! Vädret var helt fantastiskt, Danielle och Elenore har redan blivit som två nya bästa kompisar, konserten gick super och havet var underbart!” sa jag och skrattade.
”Jo det där med stranden och vädret har jag då redan sett vart underbart” sa hon och log ett litet annat leende. Jag antog att hon sätt bilderna som publicerats på mig, Niall och de andra.
”Du vet mamma.. vi får liksom vänja oss vid såna saker tror jag..”
”Jag vet söta du, det känns bara så fel att det är min lilla flicka på alla de där bilderna” sa hon och log samtidigt som hon kramade om mig och kysste mig på huvudet. Jag visste att hon var stöttande i det här, det skulle hon alltid vara.
Vi gick ganska så snart där på och la oss efter som att klockan var sent och dagen hade varit lång. Sömnen där emot blev inte så lång. Jag vet inte vad eller varför men med ett ryck vaknade jag upp klockan halv tre på morgonen. Hjärtslagen dunkade i mina öron och utan att veta vad som hade hänt eller varför så vred jag huvudet automatiskt mot balkongdörren. Jag skrek så högt att det kändes som om mina egna öron skulle spricka. Känslan var som om jag ännu inte hade vaknat upp men genom balkongdörrs fönstret kunde jag se en svart siluett i den mörkblåa sommar natten. Jag rusade ut ur rummet ner för trapporna och slängde mig i mammas famn som redan sprungit ut ur sitt rum förr att kolla vad som höll på att hända. Jag kramade om henne och grät hysteriskt.
”Någon.. utanför.. på balkongen..!” snyftade jag. Mamma tröstade mig och verkade helt chockad över det hon hört mig snyfta fram.
Lite kortare kapitel men ganska så händelserikt, kommentera vad ni tycker! :)
Kapitel - 35
Han viskade diskret i Harrys öra innan dom gick ut från rummet där de både fanns stora soffgrupper och sminkbord med gigantiska speglar. Jag följde dom diskret med blicken när dom lämnade rummet. Vad skulle han säga? Jag ville så gärna veta om det hade med det blickar som Louis hade lagt märke till i bilen? Eller var det kanske bara något annat dom ville prata om?
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------Elenore hade gått bort och satt sig hos oss och vi kom alla bra överens med varandra. Mitt i vår diskussion märkte jag hur Liam också reste sig och lämnade rummet. Jag hade förstått att han också hade märkt blickarna och om jag hade fattat all rätt så var han säkerligen på väg för att prata med Harry han också.
Louis viskade i Harrys öra att följa med honom ut efter som att det kändes som om dom var i stort behov av att prata. Harry gjorde som han blev tillsagt och gick sedan ut. När dom kommit en bit bort stannade dom och Louis bara tittade på Harry.
”Is there anything you feel that you need to tell me” frågade Louis och korsade armarna över bröstet. Harry bara skakade på huvudet och tittade ner i marken med händerna i byxfickorna.
”Harry, I'm not stupid, I have eyes and I saw how you looked at Bea in the car..” fortsatte han med sitt seriösaste ansikte.
”It nothing, okey?” svarade Harry bara och vände sig om för att gå.
”Oh please. Just tell me the truth, I know you from inside and out and that was not 'nothing'!” sa han sedan med lite högre röst. Harry stannade och vände sig om. Med en tung suck så svarade han ärligt på Louis.
”I don't want to feel like this.. I just do” sa han sedan lite lågt.
”Please Harry, don't hurt anyone just cause you can” sa Louis lite mildare
”I would never try to hurt anyone one purpose, I thought you allready knew that!” sa Harry och tittade in i Louis ögon.
”That is not what I meant and you know it..”
”Yeah.. but.. damn! Why does everything has to be so hard?” Harry kunde inte hjälpa att en tår var påväg ner fån hans kind. Att såra något var verkligen inte något han ville men att bara låta allt vara sårade honom själv istället. Såna här lägen kom man inte ut ur smärtfritt. Det gjorde man aldrig. Men om det var någon som skulle få bli skadad så var det han. Harry visste att det var han ensam som skulle bli skadad eller dom allihopa. Även om Harry skulle lyckas få Bea att falla för honom så kommer Niall bli skadat, riktigt mycket också. Plus att både Jag och Bea skulle bli skadade över att få ha förlorat ev vän och ha grymma skuldkänslor på det också.
Louis drog in honom i en kram. Louis menade inte att vara hård men det som Harry höll på att göra kunde ruinera hela Harrys och Nialls vänskap och det fick inte hända. Niall skulle inte få lida över att Harry hade en förmåga att få de han vill ha, även om det kanske inte säkert är det tjejerna ville. Han bara var sån, och Louis var ganska så säker på att Harry inte kunde kontrollera över det.
”She's Nialls, let him have her. We both know that you have the charm to make almost any girl to fall for you so please let her be. Do it for Niall, for Bea, for us and do it for yourself. Is really your and Nialls friendship less important than a girl. And besides, I don't think I ever seen Niall as happy as when he is with her.” viskade Louis i kramen och han kunde ana en nickning men den var otroligt svag. Liam kom ut i från rummet som resten av gänget befann sig i och kom gående mot de två killarna som kramades och kramade om dom båda två också i en riktig bamsekram.
”Is everything alright?” frågade Liam sedan och Harry som bara nickade som svar mot honom. Liam med en ljup rynka mellan ögonbrynen drog in Harry i en egen kram för att visa att han fanns där som ett stöd.
”Yeah.. I'm not gonna touch her. I just can't help feeling as I do..” sa Harry några sekunder senare och drog sig ur kramen och gick tillbaka in i rummet. Louis och Liam stannade kvar med oroliga uttryck.
”I'm afraid, he's not going to be able to control himself..” sa Liam bekymrat.
”I know, I'll guess we have to keep our eyes open and be ready to act if some thing is about to happend. He has alot power when it comes to seduce girls. More than he knows” svarade Louis, lika bekymrad.
Med de orden återvände även Liam och Louis tillbaka in för att hämta de andra så att de kunde börja göra sig färdiga för uppträdandet som bara var några timmar från nu.
Ledsen för att kapitlet kom lite sent.
Jag ville inte vara såndär som pressar fram kometarer för nästa kapitel, det är bara töntigt, men jag måste erkänna att det känns så otroligt kul at få kommetarer och jag saknar det.. har varit lite lågt med dom de sista?
Kapitel - 34
Vi pratade på en stund tillsammans men jag kunde inte riktigt släppa tanken på att han faktiskt var på väg att kyssa mig. Och känslan av att han tittade på mig på ett helt annat sätt än förr fanns där hela tiden. Nej jag inbillade mig säkert bara. Händelsen i bilen var inget alls och vi skulle fortsätta ha det som vi alltid haft det. Jag hoppades så i alla fall.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------Jag kunde inte riktigt koncentrera mig på allt runt om kring och satt mest frånvarande. Niall blev lite orolig och jag insåg att jag helt enkelt fick släppa tankarna på det som hände i bilen igår. Idag skulle vi ha roligt! Elenore och Danielle skulle komma om bara någon timme och möta upp oss i arenan som vi snart skulle dra oss mot för att killarna skulle få börja förbereda sig. Niall och jag hade myst hela morgonen. Vi hade pratat om lite vad som helst och skrattat åt helt olustiga saker, men såna var vi ju alltid när vi var tillsammans. Jag berättade om telefonsamtalet med Sara och Niall lovade mig att jag aldrig mer skulle behöva träffa dom igen. Jag vet att han inte skulle kunna styra över vart dom dök upp eller nått liknande men bara orden av att han brydde sig fick mig på bättre humör. Dessutom vet jag att jag nu är stark nog nu att kunna stå upp mot dom, face to face. Jag var inte den som jag en gång var.
”Time to go!” ropade han innan han slängde sig över mig på soffan, gav mig en puss och lyfte upp mig samtidigt som han sprang mot dörren. Jag skrattade, som vanligt.
”I have my own legs to walk on you know!” skrattade jag fram och kysste honom igen. De andra killarna väntade säkert på oss nere i lobbyn redan, det hände rätt ofta att vi drog ut lite extra på tiden.
När vi satt på oss skorna begav vi oss mot hissen hand i hand och mötte ett gäng glada killar nere vid entrén.
”You looking happy today Liam!” sa jag samtidigt som jag kramade om killarna en efter en, vi hade ju trots allt inte sätts tidigare idag. Nånting sa mig att jag inte borde krama Harry, men allt detta var ju bara fåneri. Inget hade ju hänt och inget skulle hända.
”Of course, I'm meeting Danielle today!” sa han och hoppade lite glatt upp och ner som en liten flicka.
”And Elenore!” tillade Louis med ett högt rop som fick alla huvuden i lobbyn att vridas mot oss.
”I can see you're happy to Louis” skrattade jag samtidigt som vi begav oss mot familjebilen. Både Liam och Louis skuttade riktigt fram medans jag och Niall tog det lite lugnare, fortfarande hand i hand. Zayn gick snett framför och var bra glad han också men Harry såg jag inte. Jag vände snabbt mitt huvud för att möta hans ögon som gått och stirrat på mig. Jag log snabbt och vred tillbaka mitt huvud. Det är inget, Bea! Det är inget! Intalade jag mig själv samtidigt som jag kramade om Nialls hand hårdare. I bilen satte jag mig längs bak där det fanns tre säten på rad. Och mitt i mot fans de två vända bakåt så att man satt som i en tåg hytt med ansiktena mot varandra. Det hade fått plats en till stol bredvid de två som fick åka baklänges men då hade det inte funnit någon öppning så att man skulle kunna sätta sig. Där med satte sig Zayn bredvid Paul i framsätet medans jag, Niall och Liam delade på de tre sätena på rad. Med detta lämnades de två sätena som fick åka bak och fram till Louis och Harry. Det var ingen lång bit till arenan men på något sätt kändes den oändlig. Med den ständiga känslan av Harrys ögon på mig fick tiden att kännas som en evighet. Jag ignorerade det, och gång på gång intalade jag mig att allt var en inbillning. Fast det var ju ingen inbillning och jag visste om det. Bara Niall inte märkte något, jag ville inte ha någon fight i gruppen på grund av mig. Jag hade tur, Niall verkade inte ha minsta aning om vad som pågick med Harry, men det fanns fler and Niall, mig och Harry i bilen och både Louis och Liam verkade ana något.
”Outch, thank you Louis, that's very kind of you..” mumlade Harry frånvarande efter att Louis slagit till honom på armen. Han tittade sedan bort från mig och ner i sitt knä i stället. Jag hade hoppats på att jag kunde sluta vara så nervös nu när jag inte hade han blick fastklistrad på mig men jag insåg då att Niall inte var den enda så kunde märka. Både Liam och Louis hade uppenbarligen sett hur Harry satt och stirrade på mig och utbytte därför blickar med varandra, som om dom pratade genom tankarna. Jag fortsatte att låtsas att jag inte märkt något och gjorde allt jag kunde för att Niall inte skulle misstänka något, för det fanns ju inget att misstänka.
Utanför arenan stod Danielle och Elenore och väntade, det hade ännu inte kommit några fans men det var väl bara en tidsfråga trots att det var flera timmar kvar. Liam och Louis slängde sig ut ur bilen och kramade om dom hårt, mankunde klart och tydligt se att de inte sätts på väldigt länge nu när turnén hade varit i vägen. Vi alla gick in backstage, satte oss och pratade en stund innan de var dags för arbete.
Louis reste sig upp när alla hade börjat röra på sig och pratade hej-vilt med varandra. Jag med Danielle som visade sig vara en riktigt trevlig tjej. Han viskade diskret i Harrys öra innan dom gick ut från rummet där de både fanns stora soffgrupper och sminkbord med gigantiska speglar. Jag följde dom diskret med blicken när dom lämnade rummet. Vad skulle han säga? Jag ville så gärna veta om det hade med det blickar som Louis hade lagt märke till i bilen? Eller var det kanske bara något annat dom ville prata om?
Ledsen för att det inte blev något kapitel igår. Annars håller sig väl uppdateringen ganska bra ändå?
