theonedirectionfanfic

När vi kommit till Killarnas område gick vi sakta in medans Niall höll om mig.

”Try to get some sleep, love.” sa han när vi kommit in och lagt oss i hans säng. Jag försökte men det gick inte. Jag var alldeles för rädd, alldeles för uppskakad över vad som hänt. Det kändes på riktigt som om jag aldrig skulle kunna somna igen.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den följande veckan sov jag hos Niall, dom hade det inte direkt hetsigt nu när turnén var över. Det var skönt och tryggt att ha honom nära mig men förr eller senare skulle jag ju behöva sova i mitt eget hus igen och jag antog att den natten skulle vara denna. Jag såg definitivt inte fram emot denna kvällen! Innan jag lämnade Niall hade vi alla samlats inne i han lägenhet en stund för att bara umgås. Vi alla satt och pratade om lite allt möjligt och alla verkade skapligt glada, till och med jag kände mig rätt glad. Sen var det ju Harry, vist han log och så men det syntes att han inte trivdes där han satt. Han hade varit sådan ända sedan Grekland.

Jag hade hoppats på att vi inte skulle stöta på det oundvikliga samtalsämnet men sån tur hade jag inte, fast jag hade redan listat ut att vi skulle komma in på det förr eller.

Alla blickar var fästa på mig när vi börjat tala om den där natten för snart en vecka sedan. Frågan om jag kunde minnas något alls av hur han såg ut hade kommit och jag vred lite bekymrat på mig i soffan.

”I.. I don't know.. he was maybe...” började jag men blev avbruten.

”Okay guys!.. She obviously don't want to talk about it!” Alla blickar vändes förvånat mot Harry som hade slängt ut sig kommentaren. Ingen sa något utan Niall bara tog tag om min hand utan att släppa blicken från Harry som tillslut reste sig upp.

”Ermm.. I need to get a thing in my flat..” mumlade han sedan och sprang nästan där ifrån.

Efter den händelsen var stämningen aldrig riktigt densamma. Vi fortsatt prata och titta på film. Spela tv spel och äta godis men Niall var frånvarande. Han var liksom försjunken i sina egna tankar under fortsättningen av den kvällen. Jag trodde inte att det skulle vara såhär än på ett tag men nu var det faktiskt jag som försökte muntra upp honom. Inget fungerade, han försäkrade om att han mådde bra och att inget var fel men jag kände honom tillräckligt bra för att se när han ljög eller inte. Detta var ett sånt tillfälle och han talade inte sanning. I oro över att göra honom irriterad eller nått liknade lät jag det vara och hoppades på att det skulle släppa.

När kvällen började smyga sig fram följde Niall med mig hem. Jag ville inte vara själv men jag var tvungen att kunna sova själv i min egen säng. De första tre nätterna hade jag problem med att somna över huvud taget och de andra nätterna hade jag plågats med mardrömmar men mamma skulle sova på soffan i det mindre rummet bredvid mig ifall nått skulle hända.

”How does it feel to be in your room so far?” frågade Niall när vi låg och pratade på sängen. Han hade mjuknat lite granna sen vi lämnade de andra killarna och det gick lättare att prata med honom nu.

”Pretty good, I think.. Mum has aded one more lock to the door and the curtains is covering so I can't see out.” sa jag till svar och log ett litet svagt leende. Detta skulle inte bli lätt men jag var tvungen att göra det. Om jag inte har helt fel så skulle jag kunna tro att det bara blir svårare och svårare ju mer tiden går utan att man tar tag i problemet. Därför skulle jag försöka sova helt ensam

”Well the clock is 12 any minute, It's time for me to go. Are you sure you'll be fine?” frågade han och drog in mig i en varm kram när vi ställt oss upp från sängen.

Jag bara mm;ade och nickade utan att släppa kontakten mellan min kind och hans bröst.

Jag följde honom ner till dörren och vi sa hejdå för säkert tredje gången. Så fort jag stängt dörren kom paniken krypandes. Typiskt! Jag behövde vara nära någon och gick därför till mamma som satt och kollade på tv i soffan. Vi satt där tillsammans en liten stund innan de båda började nicka med huvuden hav trötthet.

”Ska vi ge sovandet ett försök?” frågade hon sedan.

”visst..” mumlade jag och vi begav oss båda upp till mitt rum. Vi pratade en stund för att lätta upp stämningen men tillslut gick hon när klockan var ca halv elva. Då kom paniken tillbaka men jag ignorerade den. Jag behövde vara stark. Jag skulle klara det här. Ständigt slängde jag blickar mot balkongdörren och minsta lilla ljud fick mig att rycka till. Jag somnade till slut och det ångrar jag innerligt att jag gjort. Aldrig någonsin har jag vaknat upp med så mycket panik och rädsla av en mardröm. Jag försökte att låta bli men jag kunde inte låta bli att skrika och brista ut i gråt när jag vaknat. Mamma snubblade in på trötta ben och kramade om mig där jag satt på sängen. Hon bara kramade mig och jag bara snyftade. Klockan visade ett. Hur hade jag lyckats få med så mycket hemskt i en dröm på bara en halvtimme.

”Detta går inte. Kan du köra mig till Niall. Imorgon försöker vi med honom sovandes bredvid mig här men nu vill jag här ifrån, snälla mamma!” snyftade jag fram.

”Självklart lilla du, ta några andetag, torka tårarna och ring Niall så ska jag bara sätta på mig lite kläder.” svarade hon seden och jag nickade som svar.

Jag slog in hans nummer och ringde några signaler innan jag insåg att det började vibrera under alla de kuddar som jag hade i sängen. Jag förstod med en gång och drog fram hans mobil som låg gömd där under. Detta fick mig att le lite, att han kunde glömma saker sådär var också något jag hade lärt mig om honom. Jag förklarade för mamma att an hade glömt mobilen men att han hundratals gånger hade sagt att jag var välkommen när helst jag ville.

En stund senare släppte mamma av mig och vi kramades hejdå. Jag kunde se från där jag var att Nialls lägenhet lyste vilket betydde att han var vaken. Louis och Harrys var släckt precis som Zayns men Liam verkade fortfarande vara vaken.

Jag var precis på väg att knacka på när jag hörde Nialls upprörda röst skrika på någon. Jag sänkte handen från 'knackningsläge' och spetsade öronen.

”What the fuck were you thinking?! And why?!” hörde jag Niall ropa

”I'm so sorry Niall” uppfattade jag en annan röst. Det hördes inte lika tydlig men jag var ganska säker på att det var Harry. Vad höll på att hända där inne egentligen?