theonedirectionfanfic

Efter säker en minut öppnade Harry munnen för att säga något men ångrade sig och stängde den igen. Efter ännu en liten stund hade det förvandlats till en pinsamt tystnad och mitt i tystnade hörde jag hur skinnsätet som Harry satt på började knarra samtidigt som att sakta började sig framåt mot mig. Panik sköt som en blixt i mig och, vad höll precis på att hända?

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag visste vad som var på väg att hända, och det fick det absolut inte göra! Eller? Jag hade inte lång betänketid på mig.. Han böjde sig sakta mot mig och jag fattade det ända rätta beslutet.

”So..! Niall must really trust you, huh? If he let you come and pick me up” sa jag panikslaget och obekvämt, men inte argt, samtidigt som jag harklade mig och satte mig till rätta i bilstolen. Han föll tillbaka i stolen och bara Mm;ade som svar. Han tittade inte direkt på mig utan sneglade i stället på mig i ögonvrån. Herregud, vad hände egentligen? Från en trevlig pratstund men en riktigt bra kompis till en obekväm tystnad med en hemlig förälskelse? Eller vad var det för nått? Bilen stannade vid ett rödljus bara någon halv minut efter den där händelsen som jag inte riktigt vet vad jag ska kalla den och Harry tog chansen att fly från den obekväma position som han satt oss i. Lika snabbt som bild dörren öppnades stängdes den igen men med Harry på utsidan av bilen. Jag slappnade av lite, jag behövde tänka, det var inte lågt kvar till hotellet och där visste jag ju varken vilket rum Niall var på eller om han ens var där.

 

Harry sparkade till en gammal cola burk samtidigt som han gick med händerna i fickorna och med solglasögon på. Trots solen så hade han dragit på sig luvan på tjockis tröjan och han kände svetten rinna på ryggen i värmen. Men ingen fick se honom nu, fans var det sista som han behövde trots att dom alltid gjorde honom på got humör men nu behövde han tänka. Han kunde inte låta bli att fråga sig själv fall han var seriöst hjärnskadad? Det var Nialls tjej, kunde han bar inte få in det i sin hjärna och låta henne vara? Han var arg på sig själv, det sista han ville var att bli ovän med Niall, eller henne för den delen. Men varför ville han ens kyssa henne? Han visste inte och det gnagde inom honom. Det fanns hundra tals tjejer som var precis lika fina som henne, right? Nej.. det var ju det det inte fanns, det fanns ju ingen som henne, hon var speciell. Hon hade en helt underbara personlig het, vackra ögon och ett vackert leende. En fin smal kropp och långt hår som föll perfekt utan att hon ens försökte. Han svor för sig själv, innan han vände på klacken för att bege sig till hotellet, han behövde prata med henne. Harry ångrade starkt att han bara lämnat henne, hon visste ju inget om Grekland, hon hade ju inte den blekaste aning om var hon skulle och Niall hade litat på att han skulle ta henne tillbaka. Niall var med största sannolikhet tillbaka vid det laget och Bea hade säkert ringt honom för att få vägledning upp till rätt rum osv. Men hade hon sagt vad som höll på att hända i bilen? Kanske försökte hon glömma bort det också. Men som det såg ut nu så hade Bea och Niall inga hemligheter alls för varandra..

 

Medans jag satt på rummet efter att ha ringt Niall som fick hjälpa mig till rätt plats så satt jag på sängen inne i hotellrummet.

”So why did you have to call me? Didn't Harry show you the way, I told him to do that?” ropade han inne från köket. Jag tänkte så att det knakade, kanske var det bäst att inte säga något, men å andra sidan ville jag inte ljuga för Niall.

”Ermm.. he saw, someone from the car that he really wanted to met so he said that you probably would be home by now so I just had to call you to find my way..” sa jag och hoppades innerligt på att gjorde rätt med att säga som jag sa. Harry kanske ångrade allt, kanske var det bara onödigt att skapa konflikter mellan killarna för nått som inte betydde något. Niall mumlade något om att Harry faktiskt hade nämnt något om att han hade gamla vänner som flyttat ner hit han umgicks med en del när han var liten. Jag kunde inte låta bli att le åt min tur i lögnen.

Någon minut senare knackade det på dörren och Harry stack in huvudet..

”Bea is Nia...” började han men blev avbruten.

”Hi Harry, was it your old friends you talked about before that you met?” ropade Niall som fortfarande stod i köket och gjorde i ordning mat. Jag hade gått och ställt mig i dörröppningen till sovrummet och tittade på Harry som klivit in precis innanför dörren.

Han tittade för virrat på mig och jag gav honom en ' säg nått då!' blick och han fattade snabbt läget.

”Oh..ermm.. yeah, it was fun to meet them again” sa han, fortfarande lite förvirrat.

”I'm going out for some air Niall” sa jag och gick in och gav honom en kyss innan jag snabbt rörde mig mot dörren och greppade tag i Harrys arm på vägen.

”I think we need to talk..” sa jag när han stängt dörren efter sig

”Yeah, I'm sorry, I really don't know why I did that, I'm so sorry!” sa han men en sorgsen min.

”Eh, it's fine. It was a long time ago we saw eachother last, right? And we all have missing to be together!” sa jag och skrattade.

”Just so it doesn't happening again, ok?” sa jag och log mot honom. Han log tillbaka.

”Promise!” sa han och gav mig en kram.

Vi pratade på en stund tillsammans men jag kunde inte riktigt släppa tanken på att han faktiskt var på väg att kyssa mig. Och känslan av att han tittade på mig på ett helt annat sätt än förr fanns där hela tiden. Nej jag inbillade mig säkert bara. Händelsen i bilen var inget alls och vi skulle fortsätta ha det som vi alltid haft det. Jag hoppades så i alla fall.

”Hoppa på den!” skrattade hon sedan.

”Va?” frågade jag och lyfte på ena ögonbrynet.

”Hoppa på den! Ta ut all din ilska! Denna har vi ju knappast någon användning för”

Jag skrattade och ställde mig upp och hoppade jämfota över den krossade mobilen. De här hoppen var för mitt förflutna. Mobilen representerade mitt tidigare liv. Och mina skratt visade mitt nya.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Veckan när jag skulle få vara med Niall och de andra killarna var nu kommen. Allt som skulle kunna behöva packas för en vecka i Grekland var nere i resväskan och Mamma hade följt mig till flygplatsen där vi höll på att säga farväl.

”Jaha, då åker min lilla flicka ut på äventyr helt själv igen då..” suckade hon men log fortfarande.

”Fast helt själv är jag ju ändå inte.. eller hur” sa jag och gav henne ett leende i hopp om att hon skulle sluta sörja för en stund, hon var självklart glad för min skull men ändå.

”Så länge du inte är med mig så är du själv från min synvinkel!” sa hon men någon sorts bebis röst innan hon började skratta glatt igen.

”Jag bara skojar med dig, off you go!” sa hon sedan när det var dags att gå på planet.

”Bra att du börjar öva in engelskan mamma! Den kommer du behöva!” sa jag sedan innan jag gav henne en sista kram och gick mot gaten. Det skulle bli så härligt att få se Niall och de andra killarna igen, jag hade verkligen saknat alla av dom hur mycket som helst, fast Niall på ett annats sätt förstås.

Planet till Grekland tog sin lilla tid,som senaste gången jag satt på ett plan så var jag för taggad för att kunna sova. Jag gjorde allt jag kunde men det slutade med att jag bara lutade mig bakåt och tittade på filmen som visades på de små tv rutorna på planet. Denna gången hamnade jag längst in och bredvid mig hade jag ett kinesiskt ungt par som satt och spelade sina spel på den lilla datorn dom hade med sig samtidigt som dom i mellan åt puttade upp deras glasögon som gled ner på näsan. Man kunde riktigt se hur deras personligheter passade som pusselbitar och jag log åt tanken, det fanns verkligen någon för alla.

Väl framme hade jag problem med att hitta Niall i folkmassan, min första tanke var att kolla efter en klunga med tjejer men jag förstod sedan att han inte skulle ha gjort det så lätt för fansen att upptäcka honom. Jag kunde inte hjälpa att känna paniken komma krypandes, och att någon mysteriös person plötsligt greppar tag om armen och drar med dig gjorde det inte bättre. Jag såg bara hans bakhuvud och det var definitivt inte Niall. Det fans inget blont hår och Nialls händer som jag hållit om så många gånger var inte dessa som tagit tag om mig. När jag började dra emot vände sig mannen om och drog ner sina glasögon. Aha, Niall hade av någon anledning skickat Harry och han hade väl inte den bästa utklädseln, där med de snabba stegen. Jag följde med honom ut och in i en svart bil som stod parkerad utanför. Först då tog Harry av sig glasögonen och sa hej.

”So where is Niall?” frågade jag efter att ha gett honom en kram.

”He had to much to do, so I offered to come and pick you up” sa han och log.

Klart att jag helst velat att Niall skulle ha hämtat mig men jag trivdes riktigt bra i Harrys sällskap också. Medans vi satt i baksätena på bilen så pratade vi om allt, hur dom hade haft det på alla de konserter som jag missat och hur Louis råkade ramla där han skuttade runt på scenen. Jag skrattade högt samtidigt som jag föreställde mig en bild i huvudet på hur det kan ha sätt ut. Han frågade också på om hur jag trivdes och han tjatade på om alla de ställen och restauranger som jag var tvungen att testa. Han verkade kort och gott riktigt glad över att ha mig boendes i London och med sig mig denna veckan i Grekland. Harry hade massa skämt uppladdade och jag hade en riktigt trevlig tid i bilen.

Harry frågade chauffören hur långt det var kvar och vi var framme om bara fem minuter. Då började en tystnad. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla den.. Den var inte pinsam men inte heller jätte behaglig, i alla fall inte från min sida. Han tittade på mig samtidigt som en mungipan åkte upp till ett snett leende, jag visste inte hur jag skulle tolka det men kunde inte hjälpa att jag började rodna lite lätt och var tvungen att titta bort. Efter säkert en minut öppnade Harry munnen för att säga något men ångrade sig och stängde den igen. Efter ännu en liten stund hade det förvandlats till en pinsamt tystnad och mitt i tystnade hörde jag hur skinnsätet som Harry satt på började knarra samtidigt som att sakta böjde sig framåt mot mig. Panik sköt som en blixt i mig, vad höll precis på att hända?

---

Lovar ett till kapitel senare så kika in i kväll också!

Jag trivdes i alla fall, för här var jag nu i London och jag vågade nästan kalla mitt liv perfekt. Aldrig tidigare har mitt liv någonsin känts så mycket på topp som det gör nu och jag kan slå vad om att mitt liv som gått från ett rent helvete nu kommit till ett läge där det är flera gånger bättre än de människors liv som jag så länge önskat att jag haft.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Den första natten i huset hade jag sovit som en ängel och inte ens den irriterande mobilsignalen kunde få mig på dåligt humör trotts att jag önskat att jag hade kunnat få sova lite längre än vad jag fick. Jag kollade på klockan innan jag svarade. 8 på morgonen, herregud, vem ringer såhär tidigt på en lördag?

”Beatrice” svarade jag. Jag kunde ju liksom inte vara säker på om det var en svensk eller engelsk som ringde trotts att chansen att den var svensk var liten, om det inte var mamma eller Vera förstås.

”Hej Beatrice!” hörde jag en glad röst.

”Erm.. hej..” svarade jag förvirrat tillbaka.

”Hur är det med dig då?”

”Jo fint.. vem pratar jag med om jag får fråga?”

”Haha, men Sara såklart!” skrattade hon som om det var någon självklarhet.

”Vem?” frågade jag förvirrat tillbaka

”Din klasskompis dummer! Du är alltid så rolig du!” sa hon. Men gud.. Usch jag behövde spy, på riktigt! Herregud hon måste ju på allvar vara den mest vidriga människan jag mågonsin har stött på. Hade hon sätt bilderna på mig och Niall kanske? Ohja! Det kokade bokstavligt talat inom mig!

”Och du vill...?” sa jag utan att försöka dölja min ilska i rösten

”Fråga hur det är med dig, kommer du till skolan på måndag sen? Vi kanske kan ta följe? Vi bor ju inte så jätte långt i från varandra!”

”Joho-o du, de tro som fan att vi vist bor långt ifrån varandra! Och sen när har du brytt dig ett skit om mig?” sa jag och hade nu ställt mig upp från sängen med varenda muskel på helspänn.

”Såja ta det lugnt, jag har alltid velat vara din vän men aldrig riktigt vetat hur jag ska berätta. Vill du att jag ska komma över så att vi kan prata en stund, du verkar lite ledsen?”

”Ledsen? Ledsen?!.. Det är såna idioter som dig som vänt mitt liv helt upp och ner! Såna som dig som tvingat mig lida i sex hela jävla år! Såna förbannat jävla vidriga människor som dig som fått mig att sväva mellan liv och död och du tror att jag är 'ledsen' när dom helt plötslig vill vara min 'vän'! Tror du jag fattat att du sätt bilderna? Tror du seriöst inte det?!” Jag skrek så att ansiktet började skifta till rött och jag klämde så hårt i telefonen att den skulle spricka när som helst, men den gjorde inte det, inte förens jag, mitt i mitt raseriutbrott, slängde den så hårt jag kunde rätt in i väggen. Hela jag skakade av ilska och jag satte mig på rumpan rätt ner på golvet och tog händerna för ansiktet och började gråta. Mamma kom panikslagget in springandes med andan i halsen och rädsla i blicken.

”Sötaste lilla.. vad har hänt?!” frågade hon och slängde sig ner på golvet och kramade om mig.

”Du har väl inte bråkat med Niall va?” frågade hon sedan lite lugnare. Jag kunde inte prata utan skakade bara på huvudet som svar. Vi bara satt där i några minuter och kramades medans jag grät.

”Vilka tror dom att dom är?” sa jag gråtandes när jag äntligen kunde börja prata igen.

”Vilka då, har nån gjort dig illa?” frågade mamma oroligt.

”Alla svin som under alls år fått mig att lida.. en av dom ringde, låtsades som ingenting, trodde vi kunde vara vänner och ta följe till skolan..”

”Men är det så farligt då?”

”Men du förstår inte, igår läckte det ut bilder på mig och Niall, hon ringde ju för att hon såg att jag hade blivit tillsammans med en kändis, inte för mig, för kändisskapet..”

Mamma suckade åt det hon hörde. När jag tittade upp på henne såg jag att hon spände käkarna för att hålla inne den ilskan som växte inom henne också.

”Tänk inte på dom, släpp bara taget om det förflutna och tänk framåt.. vi skaffar dig ett nytt nummer.. eller förresten, vi skaffar nog en ny mobil också..” sa hon och tog upp den krossade mobilen som låg intill väggen.

”Förlåt, kunde liksom inte hjälpa det..” sa jag och vi båda började sedan att skratta innan hon la den på golvet.

”Hoppa på den!” skrattade hon sedan.

”Va?” frågade jag och lyfte på ena ögonbrynet.

”Hoppa på den! Ta ut all din ilska! Denna har vi ju knappast någon användning för”

Jag skrattade och ställde mig upp och hoppade jämfota över den krossade mobilen. De här hoppen var för mitt förflutna. Mobilen representerade mitt tidigare liv. Och mina skratt visade mitt nya.

---

Sååå.. i nästa kapitel kommer killarna in mer igen, känns som om det har varit lite lågt med dom nu. Snart är ju i vilket fall turnen över så då blir det mer utav dom.

Jag klev snabbt in i det största rummet, det var högt i tak och både väggar och golv var vita. Det var ljust och öppet med stora fönster. Jag pep ett litet glädje skrik innan jag lycklig slängde mig på den stora sängen som redan hade placerats i rummet. Jag kunde inte sluta le. Mitt nya rum i mitt nya hus i mitt nya hemland.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mamma och Vera hade åkt iväg till Veras lägenhet som Lastbilen med de både de nya och gamla möblerna skulle åka till först och släppa av det som tillhörde henne så stannade jag kvar och gjorde mig hemmastadd. Jag öppnade balkongen och tittade ut på den mysiga gatan och alla de andra mysig hus med människor som skulle komma att bli mina nya grannar. Jag njöt och drog in luften medans jag lutade mig mot räcket. Plötslig ringde mobilen och jag hoppade till innan jag tog upp den och klickade på svara.

”Hi Niall!” sa jag glatt

”Hi, have you moved in to the new house yet?” frågade han, inte lika glatt som jag hade förväntat mig.

”Yep, it's really nice!, something's wrong?” frågade jag sedan med tanke på den ledsna rösten.

”No, or yeah, we kind of have a little problem..” sa han lite besvärat. En rynka bildades mellan mina ögon bryn

”What?”

”Yeeaah.. you know when we were in France and i took you to there Eiffel tower with the outher guys..?”

”Yeah, what about it?”

”Someone has a posted a picture of us when we're there.. when we're kissing..” sa han med lite besvära ton på rösten.

”We all knew this day would come, right?” sa jag lugnt.

”Mm, I know, just wish it could last longer, but now you know, I have to go now but I'm calling you later, okey?” sa han lite lugnare än tidigare.

”Love you” sa jag för att avsluta samtalet

”Love you to” sa ha tillbaka och la på.

Det första jag gjorde var att sätta på datorn som jag lyckligtvis hade haft med mig i den resväska som vi tagit med på planet. Utan att tveka sökte jag på 'Nialls new girlfriend' när datorn var påslagen. Det var inte bara en bild utan flera stycken från den kvällen. Vi håller hand, kramas och kysser varandra på flertal av bilderna. Samtidigt som jag suckade av att veta att inget kommer kunna fortsätta var som det varit så kunde jag ändå inte låts bli att le. Niall var så söt på alla bilder. Jag tjeckade runt lite till för att se om det fanns något mer som hade läckt men kunde inte hitta något så såg inte poängen med att sitta vid datorn när jag har en helt ny omgivning att utforska. Först och främst ville jag ställa i ordning så mycket som möjligt i mitt rum men sakerna hade ju som sagt inte kommit än. Det ända som fanns i mitt rum var massiva garderober som var inbyggda i väggen, en säng och en gigantisk spegel som täckte i stort sätt hela väggen till höger om dörren. Förr hatade jag speglar, eller jag hatade rättare sagt det jag såg i den men nu kunde jag dansa av lycka framför dom. Till att börja med kunde jag ju hänga in kläder och bädda min säng med täcke och kudde. Det fanns mycket som skulle behöva komma in i rummet för att det skulle kännas hemtrevligt, som en lampa på den tragiska glödlampan som hängde i taket, ett skrivbord och den stora vita fluffiga mattan som låg i lastbilen som ännu inte kommit. Kanske några hyllor skulle upp också, och gardiner vid dom stora fönsterna. Att mitt tema med det vita skulle gå i lilla var det första som slog mig när jag tittade in genom dörren till rummet. Aja, här fanns det i alla fall inte mycket mer att göra därför skickade jag iväg ett sms att jag gått ut och kollat mig omkring lite ifall hon skulle komma tillbaka innan jag gjort det. Kvarteret vi bodde i var fint och mysigt. Till min glädje mötte och såg man många små barn som passade på att roa sig under sommar värmen, sånt såg man nästan aldrig i Sverige.

I flera timmar gick jag runt och bara kollade, det var nästan så att jag ångrade att jag inte tagit med plånboken när jag kom in på alla det gator som var sprängfyllda med affärer, stora som små. När klockan närmade sig 7 på eftermiddagen så ringde mamma och sa att hon och alla möbler stod vid vårt hus, lyckligt vis var jag redan på väg hem och det tog inte mer än fem minuter innan jag stod och hjälpte mamma flytta in allt. Det var tungt och jobbigt men flytt killen hjälpte gärna till, det syntes på mamma att hon tyckte om de. Efter hela tre timmar var vi klara med all inflyttning och i ordning ställning. Jag slängde mig på sängen helt utmattad av allt slit. Rummet såg mycket mysigare ut nu, fler saker hade kommit in men det var fortfarande mycket som skulle behöva inhandlas. Jag trivdes i alla fall, för här var jag nu i London och jag vågade nästan kalla mitt liv perfekt. Aldrig tidigare har mitt liv någonsin känts så mycket på topp som det gör nu och jag kan slå vad om att mitt liv som gått från ett rent helvete nu kommit till ett läge där det är flera gånger bättre än de människors liv som jag så länge önskat att jag haft.

---

Det händer kanske inte så jätte mycket i det här kapitelet men jag tror på löite mer drama i nästa! Och igen, tack för all peppning ni ger mig, betyder jätte mycket!

Man kanske kan tycka att det här att fly från sina problem men om man försökt att handskas med dom i sex år och det nu gått så långt som det gjort så skulle jag inte vilja kalla det fly. Jag kallar det överleva. För vem vet, ett slag till från dom där killarna och jag mitt liv kanske hade varit över.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Stackars mamma fick i timmar sitta och prata med olika snubbar varje dag. jag vet inte riktigt vad allt var för men det är ju liksom inte bara och ta sina väskor och flytta till ett annat land. Det fanns massa att fixa och planera innan vi skulle få komma iväg. Allt från att få ut vårat nya hus till salu, att få lite mer exakt koll på skadorna i det nya, vad det skulle kosta att anställa en renoverings gubbe som kunde hjälpa oss, att få in mig på en ny skola och få flyttat alla de möbler som skulle med. Sedan en massa annat praktiskt som jag inte riktigt kunde förstå mig på. Allt med en lokal till hennes butik var redan fixat, hon hade haft extremt mycket tur på den fronten. En ganska så stor lokal med stora fönster och låg hyr ränta på en mysig gata.

Dessa veckor som det tog för mamma att ta reda och fixa i ordning allt gick tiden fort. Vera som skulle flytta med, fast till en egen lägenhet nära butiken, hade redan fått sålt allt här i Sverige och bodde därför hos oss tills vi var redo att ge oss av. Och på huset som vi hade blivit kära i så stod vi som ensamma budare och fick precis därför huset till sitt 'original pris'. Allt gick som på räls hela vägen tills det faktiskt var dags för att flytta. På grund av flytten så kunde jag inte följa med Niall till båda de två sista länderna utan fik följa med på bara den sista konserten då både Danielle och Elenore skulle med. Vi var inte så jätte upprörda över det, vi hade ju trots allt fått se varandra innan under den tiden vi trodde att vi skulle vara tvungna att vara ifrån varandra och dessutom så skulle vi ju inte direkt ha några problem med att träffas efter flytten. Eller det skulle väl alltid finnas problem med att träffas när man var kändis men långt ifrån samma problem som det hade varit om jag skulle bott kvar i Sverige.

 

När tiden var kommen för oss att äntligen flytta kunde jag inte sitta still i en minut. Jag var lycklig över att få släppa alla problem och känna att allt åter igen skulle bli bra, precis som jag hade känt när jag träffade Niall och spenderade tid med honom i flera veckor. Ända skillnaden nu var att jag aldrig mer skulle behöva komma tillbaka, behöva vakna upp från den där underbara drömmen för att tvingas gå tillbaka till skolan och all annan skit.

Planet lyfte från marken och jag kände att de nu var helt avgjort, nu fanns det ingen återvändo, jag ville inte återvända heller för den delen. Jag försökte sova på planet som mamma och Vera men jag kunde inte. Ivrigt satt jag och väntade på att få se vårat nya hus. Första veckan skulle vi bara lära känna staden och göra oss hemma stadda. Försöka fixa med allt som ännu inte har fixats, som skolan till exempel. Sedan när denna veckan gått skulle jag äntligen få dra mig till Niall och de andra killarna på deras sista spelning i Grekland. (Sedan skulle dom ju snabbt en dag till Frankrike efter också efter som att dom missade konserten där.)

Jag hade under hela resan stora tankar och förhoppningar på mitt nya liv och jag lyckades få hela resan att gå snabbt med mitt ständiga tänkande! Innan jag visste ordet av så stod vi utanför huset och bara stirrade på det som skulle förbli vårat nya hem. Detta var inte illa, mycket finare än vad det såg ut på bilden som hade tagits på våren men nu stod hela trädgården i grönska. Jag skrattade högt av förväntan innan jag rusade mot dörren med mamma och Vera tätt i häl. Vera skulle ju visserligen inte bo här men hon ville såklart se hur det såg ut! Jag tittade fascinerat in i alla rum med stora förväntansfulla ögon. Jo, golvet inne i vardagsrummet rummet och köket var fläckigt av fuktskador och skulle helt klart behövas renoveras men det var fortfarande fint. När jag granskat alla rum nere rusade jag upp för trappan till rummet på övervåningen som vi kommit överens om skulle vara mitt. Det lilla rummet bredvid de större rummet skulle få vara mitt egna lilla tv/sällskapsrum och badrummet mitt emot mitt sovrum skulle få vara mitt privata, precis som balkongen som var utanför mitt rum och vätte ut mor gatan. Jag klev snabbt in i det största rummet, det var högt i tak och både väggar och golv var vita. Det var ljust och öppet med stora fönster. Jag pep ett litet glädje skrik innan jag lycklig slängde mig på den stora sängen som redan hade placerats i rummet. Jag kunde inte sluta le. Mitt nya rum i mitt nya hus i mitt nya hemland.

 

---

Får se om jag har tid att kanske lägga upp ett till kapitel senare, vet inte riktigt hur mina planer för dagen ser ut än. Sedan vill jag tacka för alla kommentarer som ni skickar, när jag började denna novellen så var jag inte bredd på att få några över huvud taget men dom får mig verkligen att bli taggad till att skriva!

 

En tår rann ner för hennes kind och hon kramade mig. Sedan tittade hon allvarligt in i mina ögon.

”Då sticker vi” sa hon så seriöst att det inte fanns några tvivel på att hon menade vart ända ord hon sa.

”Va?” frågade jag tyst.

”Då flyttar vi, allt är bättre en här. Låt oss börja om på nytt, låt oss hitta ett ställe där vi inte behöver oroa oss över något.”

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Hennes ord fick förts smälta in innan jag kunde ge en reaktion.

”London” sa jag.

”Ta mig till London!” fortsatte jag. Killarna tittade förvånat på varandra, ingen hade fattat de vi precis hade sagt. Vera var minst lika förvånad innan hon sprack upp i ett leende.

”Mamma, då flyttar jag med er” sa Vera sedan och mamma log. De långa plågsamma sekunderna var outhärdliga.

”Om vi ändå ska böra om så kan vi lika gärna göra det stort.” sa hon till slut och vi kramade om varandra hårt. Vi började skratta och jag kunde knappt sitta stilla. Sjuksköterskorna som stått och tittat på började också le och torkade en liten glädjetår som om dom sätt ett lyckligt slut på en kärleks film men killarna hade fortfarande ingen aning. Jag skuttade upp ur sängen och skrek samtidigt som jag slängde mig över Niall.

”What's going on” frågade han och kunde inte låta bli att skratta han också.

”We're moving to London!” skrek jag och alla killarna sprack ut i sina största leenden. Niall själv kunde knappt tro sina öron has skuttade fram i det lilla rummet med mig i famnen och dansade glatt trotts att alla tittade. Killarna, mamma, Vera och sjuksköterskorna skrattade glatt åt både synen och tanken. Jag kunde knappt tro det. Kanske fanns det ett slut på det här ändå?

 

De två följande dagarna var jag tvungen att stanna kvar på sjukhuset innan jag skulle få åka hem. Killarna hade varit tvungna att åka tillbaka och fortsätta med sin turné redan samma kväll som vi hade dansat runt av lycka. Mamma hade redan sagt upp mig från skolan och hon hade framför allt börjat tänka stort på hur hon skulle få öppna sin butik i en sån stor stad som London. Hon var riktigt uppspelt av det här och det var Vera också. Hon skulle ju trots allt få fortsätta sälja sitt klädes märke i mammas butik. Dom två var redan i full gång med att leta hus och lokal för butiken. Tänk att allt hon behövde var en liten puff i ryggen för att hon skulle inse att det här var precis vad vi behövde. Jag hade insisterat på mamma att huset inte skulle få ligga längre än en halvtimmes gå tid från Killarnas ställe, det var ju trotts allt på grund av dom som vi skulle till just London liksom.

Varje dag ringde Niall och mamma var och besökte mins fem gånger och varje gång med en ny bunt med hus som hon skrivit ut.

”Denna, den måste nog vara bland mina favoriter!” sa mamma.

”Mamma, två tredjedelar av alla bilder ligger i 'dina favoriter' nu!” suckade jag men kunde inte hålla mig för skratt.

”Men allt är ju så fint! Vilken gillar du mest?” frågade hon sedan. Jag kollade igenom dom och granskade dom noga. Jag ville inte bo i någon lägenhet. Jag ville ha en trädgård. Inte förens jag kom till den sista sken jag upp.

”Hur långt i från killarnas hus är ligger det här?” frågade jag förväntansfullt.

”Jag skrev ner all fakta på baksidan av pappret, vänta lite..” sa hon och tog pappret ur mina händer för att läsa.

”Den ligger ungefär tjugo minuters gå resa från killarna, det tar dock en kvart med bil efter som att man måste köra runt den stora parken som du annars kan gå igenom. Huset är två våningar med två badrum. En på övervåningen tillsammans med två andra rum, ett stor och ett lite mindre plus en balkong. Bottenvåningen är lite större. Kök, tv rum, det största badrummet, ett stort och ett litet rum. Plus altan på båda bak och framsida. Och en trädgård som du kanske ser.”

”Om det nu är så perfekt som det låter, hur kan det då vara så billigt?”

”Utsidan är ganska så nyrenoverad. Men det är vattenskador i stora delar av nedervåningen som vi i så fall måste fixa till.”

”Orkar vi det?” frågade jag nyfiket. Mamma granskade mig en lång stund, hon kunde se att jag verkligen gillade det här huset. Hon suckade och log sedan.

”Jag orkar om du lovar att hjälpa till..” sa hon sedan

”Jag lovar!” Sa jag och hoppade upp för att krama henne. Hon måste ju helt enkelt vara den bästa mamman någonsin.

”Så, så. Jag kan inte lova något än, kanske finns det budare så att priset höjs, eller så kommer renoveringen av skadorna helt enkelt kosta för mycket men denna ligger helt klart på topp av mina favoriter också!” sa hon. Jag antar att det för min del bara var att hålla tummarna och hoppas på det bästa.

 

När jag äntligen skulle få komma hem från sjukhuset så var jag ju som sagt ledig efter som att mamma redan sagt upp mig från skolan. Hon ville verkligen inte att jag skulle tillbaka dit! Och det ville ju så klart inte jag heller. Man kanske kan tycka att det här att fly från sina problem men om man försökt att handskas med dom i sex år och det nu gått så långt som det gjort så skulle jag inte vilja kalla det fly. Jag kallar det överleva. För vem vet, ett slag till från dom där killarna och jag mitt liv kanske hade varit över.

”I can't go out there..” sa jag lite som en halv viskning.

”Why” frågade han och tog min hand. När minnena hade kommit tillbaka viste jag hur alla avskydde mig. Jag visste hur jag ständigt var i fara av att kunna stöta på någon som skulle skada mig. Det började rinna tårar ner för mina kinder.

”What if I meet them? What if they will find me? I can't go out there!” grät jag och Niall kramade om mig.

”No one will hurt you now! I'll be here by your side all the time” viskade han i mitt öra. Jag kramade honom men kunde fortfarande inte gå. Det gick bara inte.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Efter att få ha satt mig nere och lugnat mig lite hade jag lyckats ta mig ut och gå de få meterna till bilen. Jag förstod inte vad det var med mig? Egentligen var det ju inte så mycket skillnad från förr, jag har ju som sagt blivit påhoppat förr, men kanske inte så allvarligt förstås. Så fort minsta lilla ljud nådde mina öron fik jag panik, det kunde ju vara dom, jag visste ju vilka det var nu!

Niall höll om mig hela vägen tillbaka till sjukhuset. Jag hade börjat skaka lite och Niall oroade sig till döds där han satt och skyddade mig från omvärlden. Det gick lite lättare att andas när han höll om mig och lite lättare att gå från bilen in till sjukhuset men det var fortfarande jobbigt. Niall och Harry tog mig direkt till mitt sjukhusrum medans de andra hämtade sjuksköterskorna.

”I need to call her mum, stay here with her, ok?” sa Niall. Sedan kysste han mig på pannan innan han gick ut. Lite små panik kom när han gick med så tog Harry min hand. Jag tittade på den och sedan honom. Han log mot mig och jag log tillbaka.

”Thank you for caring so much” sa jag.

”I'm always here for you, just so you know that!” sa han och kramade om min hand lite hårdare. Jag sken upp inombords, på något sätt betydde det mer än vad jag kunnat trott av att höra honom säga det.

”I know and I'm always here for you” sa jag och böjde mig fram och kramade honom.

”You have already proved that when we were in spain” viskade han i mitt öra under kraman. Jag gjorde en liten tänkar min innan jag mindes Nora.

”Oh my god, I hate that girl!” brast jag ut när jag, efter några sekunder, hade sorterat allt i hjärnan. Vi båda brast ut i skratt innan vi sedan slutade och bara tittade på varandra. Det fanns något med honom som jag försökte klura ut men det gick liksom inte. Vi avbröts av att de andra killarna kom in och Harrys hand släppte snabbt och diskret min.

”Your mum and sister will be here in any minute, they are in a store right cross the street” sa Niall. Sjuksköterskorna klev bara någon sekund senare in i rummet.

”Vad är det som hände?” frågade en av dom lite oroligt och satte sig på sidan av sängen. Den guppade till, hon var ganska så extremt tjock och när jag sneglade lite åt höger på stolen som Harry satt på så kunde jag se att han kämpade för att inte börja skratta när han såg att sängbenen på ena sidan lyfte lite snabbt från marken. Det fick mig att dra lite i mungiporna. Sedan tvingades jag tänka på världen utanför säkerheten här inne. Jag blev seriös igen och kände paniken komma krypandes.

”Jag får panik” sa jag till dom.

”För?”

”Allt där ute! Jag minns nästan allt igen, jag minns vad som hände och jag minns vilka som gjorde det. Tänk om jag stöter på dom igen? Tänk om jag inte klarar det nästa gång? Allt detta med att jag sitter här nu är bara ren tur och känslan av att dom skulle kunna vara runt hörnet när jag går ut skrämmer mig!” Sa jag och det började samlas sårar i mina ögon och panik i dom synts på lång väg.

”Jag är så rädd” sa jag sedan lågt och drog upp knäna mot ansiktet när jag började gråta.

Niall var snabbt framme och kramade om mig. Då kom även mamma och Vera in genom dörren och såg mig sitta ihop krupen med tårar rinnandes ner för mina kinder.

”Men herregud! Vad har hänt?” sa mamma förskräckt. Niall slutade krama mig och tog istället min hand så att jag kunde få krama mamma.

”Jag kommer aldrig mer kunna gå ut i den här staden utan att behöva oroa mig för att dom finns där. Mamma det finns inget slut på det här helvetet, jag trodde allt var annorlunda nu när jag hade kommit tillbaka och fått nya vänner och nytt självförtroende men vad hjälper det när när knytnävar och muskler kommer in i bilden?” snyftade jag.

”Kära barn, allt kommer bli bra” sa hon men det märktes att hon själv tvivlade på det hon sa.

”Nej mamma! Det kommer inte bli bra! I sex år har jag hoppats på att det ska bli bra, att allt ska få ett slut men dom kommer alltid finnas där! Dom kommer alltid finna en anledning att trycka ner mig, slå ner mig och kasta skit på mig. Vissa är bara födda med ett sånt liv!” sa jag och tittade in med mina rödgråtna ögon in i hennes. Det jag precis sa väckte ilska i henne. Fast vilken mamma skulle inte bli arg när det fick höra sitt barn gråta ut hur eländigt deras liv var. En tår rann ner för hennes kind och hon kramade mig. Sedan tittade hon allvarligt in i mina ögon.

”Då sticker vi” sa hon så seriöst att det inte fanns några tvivel på att hon menade vart ända ord hon sa.

”Va?” frågade jag tyst.

”Då flyttar vi, allt är bättre en här. Låt oss börja om på nytt, låt oss hitta ett ställe där vi inte behöver oroa oss över något.”

Tidigare:

”I just need to ask you, do you remember the other boys?”

”The other boys? Those who are my friends?” Frågade jag och tittade på Vera som hade berättat om dom tidigare. Hon nickade.

”No..” fortsatte jag.

Niall vände sig sedan till Vera.

”Does she remember about us being.. you know..” sa han lite tyst. Vera skakade sedan på huvudet innan hon gick ut för att låta oss vara ifred.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

”What is it I don't remember?” frågade jag lite oroligt.

”Nothing sweetie, we take that when the other guys comes tomorrow.” sa han och log. Jag gjorde lite plats bredvid mig i sängen och han hoppade upp och la sig intill mig. Vi pratade om allt och inget, han berättade allt han visste om mig, oss och honom. Av någon anledning var han den ända som kunde få mig att minnas. Det var inte mycket som kom tillbaka när jag väl mindes något men det var i alla fall något.

”So we've been together for like about a three weeks – a month?” sa jag lite förvånat.

”Yep, it's hard to believe how much I fallen in love with someone on that short time!” sa han och kysste mig på kinden.

”Do you remember the first time we told that we loved eachother?” frågade han sedan.

”I do, but just that we're in a park at night. Where are we at all this places by the way? No memory are like the other one at all. It's all so messy! I mean one is at the eiffel tower and the other one is at a large beach at the middle of the night. What I know, there is no large beaches to a sea in Paris?” sa jag lite förvirrat och kliade mig i nacken.

”It all will soon make sense, let just wait for the other boys first.”

 

Resten av dagen satt vi bara och pratade, vi försökte så gott det gick att hitta saker att prata om som kunde tänkas få mig att minnas minsta lilla grej. Jag var väldigt nyfiken på mitt liv, på mina kompisar som skulle komma imorgon och inte minst vad det var för något som Niall och Vera lite diskret försökte prata om som han inte ville berätta förens imorgon. Vad kunde det vara för något som var så stort att man var tvungen att vänta tills alla kunde få vara med?

Niall hade fått många samtal och han var alltid väldigt uppmärksam. Jag kunde inte hjälpa att tro att han dolde något, för när man inte mins något alls om sitt förflutna så är det ju kanske inte så jätte svårt att hålla något hemligt.

 

Nästa dag när klockan var runt tolv knakade det på dörren in till sjukrummet som jag befann mig i. In klev fyra killar i ungefär samma ålder som Niall. Jag granskade dom noga i hopp om att jag skulle minnas mer men det var blankt.

”Hi” ropade dom allihopa och en efter en kramade dom om mig. Jag kunde inte hjälpa att känna mig lite obekväm efter som att dom än så länge fortfarande var främlingar för mig.

”Do you remember us?” frågade dom, fyllda av hopp. Jag gjorde en liten ledsen min.

”Sorry..” sa jag men kunde se att dom var förstående.

”Maybe if you guys tell me some about you it will help” fortsatte jag sedan och log.

Dom alla började presentera sig och Liam drog även upp att vi träffades allihopa samma dag som jag träffade Niall för första gången och jag kunde då ana ett litet, litet minne av dom men jag hade aldrig kunnat gissa att det var dom om ingen hade sagt det. Så mycket minne hade jag inte.

”Guys, come with me out please..” sa Niall och tittade med en ganska så seriös blick. Var han tvungen att göra allt så svårt? Jag kunde inte sluta tänka på vad det var som ha dolde för mig men jag mådde riktigt dåligt av att behöva oroa mig hela tiden.

Efter en lång stund kom dom tillbaka med två styckena sjuksköterskor.

”Dessa pojkarna har övertalat oss att du ska få lämna sjukhuset ett tag” sa hon glatt.

”Vart ska jag?” frågade jag nyfiket och tittade på killarna som stod och fnittrade. Herregud, vad hade dom nu hittat på? Jag skrattade lite innan jag reste mig upp för att gå och byta från sjukhus kläder. Sjuksköterskorna varnade för värmen som var ute så jag satte på mig ett av det massvis av shorts som Vera hade vart här och lämnat, tillsammans med en grått åtsittande linne som jag stoppade ner i shortsen.

 

Förväntansfullt satt jag på den lilla soffan i det lilla mystiska rummet som dom fört mig till. Jag visste inte riktigt vad jag skulle kalla detta stället för något men det verkade som om dom kände folk här i alla fall. Mitt i all spänning sätts en låt på och killarna ställer sig på rad framför mig. Jag började skratta lite, kunde dom sjunga eller vad skulle dom göra?

Först började Liam sjung, sedan Harry, sedan kom refrängen. Då satte jag mig spikrak upp i soffan med en seriös min och Niall började le större än någonsin. Han hade förstått att jag mindes något, och det gjorde jag ju också. Att låten hette ”What makes you beautiful” var bara en liten del av det som kom tillbaka som ett bombnedslag i min hjärna.

När jag insätt att massa minnen hade kommit tillbaka ställde jag mig upp och hoppade upp och ner innan jag sprang till Niall och kramade honom hårt innan vi all samlades i en gruppkram. Jag mindes dom nu. Och jag mindes min familj, om resorna, om skolan och massa mer.

”Thank you so much!” sa jag högt.

”That's what friens are for!” sa Harry glatt och log brett!När alla hade lugnat sig började jag gå igenom mina nya minnen men inte förens efter några minuter insåg jag att minnet om att killarna, som för övrigt kallade sig One Direction, var ett av världens hetaste pojkband. Mina ögon stornade och jag tittade plötsligt in allas ögon. Dom blev alla lite oroliga över min 'stirreblick' som jag fått.

”Are you alright?” frågade Liam lite bekymrat.

”Oh.. Yeah.. I just realised that you're One Direction and are kind of the biggest boyband right now..” sa jag häpet. Alla började skratta igen och jag förstod dem, jag kunde bara föreställa mig hur mitt ansiktsuttryck var när jag sa det.

”I have to call mum to tell that I know who she is now!” sa jag glatt och de andra började skratta ännu mer, precis som jag, det lät ju faktiskt lite sjukt det jag just sa.

”Mamma! Mamma, jag minns!” nästan skrek jag i telefonen.

”Allt?!” hörde jag henne säga tillbaka i mobilen.

”Nej, men massor, och då menar jag verkligen massor!”

”Men hur? Kan du inte komma tillbaka och berätta allt för mig Beatrice? ” sa hon samtidigt som hon skrattade av glädje.

”Självklart!” sa jag och la på.

”I want to go back! To tell my mum and sister! And also now when I can remember so much I maybe can leave the hospital sooner?” sa jag och hoppade lite jämfota.

”Of course!” sa dom allihopa.

Medan vi gick ut ur rummet såg jag vart vi var. I en studio såklart! Här hade säker killarna hur många kontakter som helst. När vi kom till dörren satte killarna på sig solglasögon och keps. Nu när jag visste så förstod jag varför, fast chansen att dom skulle bli upptäckta här var inte så stor, först och främst så visste ju ingen att dom var i Sverige. Zayn öppnade dörrarna ut och killarna började gå men jag kunde inte. Jag ville inte ut dit. Det gick helt enkelt inte!

”What is it Bea?” frågade Niall som var först med att märka att jag inte rörde mig.

”I can't go out there..” sa jag lite som en halv viskning.

”Why” frågade han och tog min hand. När minnena hade kommit tillbaka viste jag hur alla avskydde mig. Jag visste hur jag ständigt var i fara av att kunna stöta på någon som skulle skada mig. Det började rinna tårar ner för mina kinder.

”What if I meet them? What if they will find me? I just can't go out there!” grät jag och Niall kramade om mig.

”No one will hurt you now! I'll be here by your side all the time” viskade han i mitt öra. Jag kramade honom men kunde fortfarande inte gå. Det gick bara inte.

 

---

ett lite längre kapitel, ska jag kanske slänga in sånna imellan åt också? plus att vi nu sätter igång med 'tidigare' delen där uppe också.

 

Efter tonvis med undersökningar och försök att säga något mer som skulle få mig att minnas blev jag utmattad och somnade efter några timmar igen, klockan var då trots allt 11 på kvällen. Den äldre kvinnan.. eller mamma.. hade sagt att Niall skulle komma hit imorgon klockan 9 på morgonen. Vi alla höll tummarna för att han skulle kunna lirka upp mer minnen hos mig, men man kunde aldrig vara säker. Sjuksköterskorna hade blivit otroligt lättade över att jag kommit ihåg något så tätt inpå olyckshändelsen, det var tydligen alltid ett gott täcken på att chansen att allt skulle komma tillbaka var stor. Det hoppades jag verkligen, detta var inte det roligaste kan jag säga.. jag visste ingenting! Absolut inget.. Varför hade inga kompisar kommit och besökt mig? Eller hade jag kanske inga? Och varför hade inte pappa varit där någon gång? Eller varför var Niall borta i Italien? Det fanns så många frågor som jag ännu inte riktigt vågade fråga om. Men någon gång var jag ju tvungen.Så innan Niall kom så passade jag på.

”Veronica.. eller mamma, mena jag.. vart är pappa? Frågade jag lite försiktigt. Hennes ögon svartnade. Och Vera var snabbt på plats för att skuta allt på banan igen.

”Mamma gå ut en stund så tar jag det med Beatrice” sa hon och lyfte upp mamma som ännu inte sagt något.

”Förlåt..” sa jag tyst och oroligt, och visste inte om jag skulle skämmas eller inte över det jag frågat.

”Det är inte ditt fel, mamma har bara lite problem med att prata om honom. Du förstår att vi har inte riktigt någon pappa, han lämnade både vår mamma och oss när du var bara ett halvår gammal..” började hon.

”Varför?” kunde jag inte låta bli att fråga.

”Han träffade en annan, bara sådär, och stack. Mamma var i depression i lite över fyra år innan hon började ta tag i oss och livet igen. Det var inte lätt under den tiden men nu har hon hittat meningen med att leva igen, så länge man inte pratar om honom förstås.”sa hon och log.

”Jag undrade också om jag kanske hade några vänner här som kunde lirka upp minnet lite? Om det finns några här i närheten som kan komma hit?” Niall skulle ju inte komma förens om tre timmar.

”Alltså.. jag vet inte varför, men du har knappt haft några vänner alls de senaste åren och aldrig har du velat prata med mig om det. Men du har nu den senaste månaden lärt känna 4 andra engelska killar som skulle komma lite senare om jag förstod allt rätt. Men Niall är här vilken timma som helst!”

”Så jag har inte haft några vänner?”

”Nej, det verkade inte så i alla fall” sa hon lite ledsamt. Kanske fanns det delar med mitt liv som jag inte ville minnas? Med tanke på Veras min så såg det ut som om hon tyckte det var jobbigt att prata om den delen av mitt liv.

”Förresten, vad gjorde Niall i Italien?” frågade jag nyfiket.

”Det tycker jag du kan ta med honom” sa hon och log.

”Niall är här när som helst, ska du hoppa in i duschen innan? Jag har både hårfön och andra produkter med mig som du kan använda. Eller vänta kan inte jag få fixa ditt hår? Det var så länge sedan!” fortsate hon och lös upp som en sol.

”Haha, självklart!” sa jag och skrattade, så hon tyckte alltså om att greja med hår styling, bra att veta.

När jag var färdig i duschen, satte jag mig på en stol framför den lilla byrån och spegel som fanns inne i det lilla vita rummet. Jag mådde ganska bramen kunde fortfarande inte gå riktigt rakt och stadig pga. smärtan i magen. Det gjorde obeskrivligt ont!

Hon fönade håret, sedan vågade hon det, inte med en våg tång och hon gjorde inga lockar med en lock tång utan hon använde sig av något annat platt och lock tångs verktyg i ett som hon böjde till naturliga stora, inte allt för överdrivna vågor i mitt långa hår. Hon var duktigt på det där.

”Synd att du måste sitta här i fula sjukhuskläder” sa hon lite buttert och jag skrattade åt henne.

 

Dörren gled upp och i den stod han, Niall, med både lycka och oro i blicken.

”Bea!” ropade han lättat när han såg mig sitta på sängen. Han kramade om mig hårt och jag kramade om honom. Han var det ända jag mindes, det ända som fick mig att ha den blekaste aning om något som hänt i mitt liv. Det ända som kunde visa vem jag egentligen var, i alla fall en del av det.

”Do you remember me, do you know who I am?” frågade han och tittade in i mina ögon. Då kom ännu mer tillbaka, jag såg hur vi träffades första gången. Det var hemskt hur jag mindes att jag blev påhoppad och i nästa stund vakna upp med smärta, men han var där då, Niall.

”I remember only you..” viskade jag och kramade honom igen ännu hårdare med gråten i halsen.

”You do?” sa han lättat och kunde äntligen släppa lite på hans spända muskler.

”Yes, not everything, but you are the only memory I have”

”I just need to ask you, do you remember the other boys?”

”The other boys? Those who are my friends?” Frågade jag och tittade på Vera som hade berättat om dom tidigare. Hon nickade.

”No..” fortsatte jag.

Niall vände sig sedan till Vera.

”Does she remember about us being.. you know..” sa han lite tyst. Vera skakade sedan på huvudet innan hon gick ut för att låta oss vara ifred.

---

Någon önskade ett lite längre kapitle så ska försöka fixa i alla fall nästa lite längre. Jag har inte riktigt klurat ut framtiden i berättelsen än så jag vet inte om det finns något att skriva ett längre kapitel på men vi kan ju hoppas!

Nästa stund vaknade jag upp med smärta över allt. I det ljusa rummet pep en maskin för att hålla koll på hjärtslagen. Vad hade hände egentligen? Vad gjorde jag här och varför hade jag så ont? Jag sneglade lite ner åt höger och såg en kvinna lutandes från stolen med huvudet på kanten av madrassen. Jag skulle kunna tro att hon varit här så länge att hon somnat med tanke på att hon var i sitt ställning. Men vem var hon? Jag märkte sedan att hon höll min hand så jag drog försiktigt tillbaka den mot mig. Av rörelsen vaknade hon till och tittade upp med trötta och förvirrade ögon, hon hade gråtit.

”Åh, Beatrice! Du är vaken, min lilla älskling!” sa hon och hon var på väg att börja gråta av lättnad. En mörkhårig tjej med page vaknade också till från en av stolarna borta i hörnet, henne hade jag inte ens märkt. Hon ryckte till och kom framspringandes till sängen hon också. Den första, lite äldre kvinnan kramade om mig medans den unga ropade efter sjuksköterska. Allt jag kunde göra var att titta mig förvånat omkring, vad var det som hände? Bara några sekunder efter kom en två sjuksköterskor och till min lättnad så bad dom kvinnan att backa undan.

”Hur mår du, kan du berätta vart du har ont?” sa dom medans dom tittade allvarligt in i mina ögon.

”Över allt..” sa jag men rösten svek och det lät mer som en viskning. Bara av att säga orden fick det att värka i magen.

”Minns du något, vad heter du?” sa den andra. Jag tänkte till så mycket jag kunde men inget fungerade, allt bara bankade och slog.

”Jag vet inte” sa jag tyst och kände hur det började tåras i ögonen. Kvinnan på stolen snyftade till och kramade om den yngre tjejen.

”Vilka är de?” sa jag och nickade mot de två gråtande kvinnorna som då började gråta ännu mer.

”Din familj, minns du ingenting? Vet du vad det är för år?” sa en av de två sjuksköterskorna.

”Min familj?” sa jag och tittade på dom som åter igen hade tagit min hand. Jag lät dom hålla i den denna gången.

Ja, snälla Beatrice, kan du berätta mig vad det är för år?” sa den yngsta av de två kvinnorna som skulle vara min familj, hon var lite mer sansad än den andra, som inte tycktes kunna sluta gråta.

”Jag vet inte..” sa jag på den frågan också och tittade ner. Den ena sjuksköterskan tog med sig den äldre kvinnan ut och den andra stannade kvar och fortsatte fråga frågor, jag hade inte något svar på någon av dom.. Hon gjorde några tester innan hon också gick och jag satt själv med den unga kvinnan.

”Vad heter du?” frågade jag försiktigt. Hon fällde då en tår men torkade snabbt bort den.

”Vera, jag är din syster” sa hon och log medans hon fortsatte att fälla tårar. Jag upprepade hennes namn några gånger i huvudet så att jag inte skulle glömma bort det.

”Och jag heter..?” frågade jag sedan.

”Beatrice” sa hon och log ännu en gång åt mig. Jag upprepade de några gånger också. Plötsligt ringde hennes mobil och hon reste sig upp samtidigt som hon klickade på svara.

Jag tittade förvånat på henne när hon började svara på engelska innan hon la på igen.

”Jag ska berätta allt jag vet, så kanske du kommer ihåg, då kanske du börjar minnas. Vill du att jag ska göra det Beatrice?” sa hon när hon satt sig ner.

”Jätte gärna” sa jag och log. Jag kunde se att hon var en god människa. Och att inte veta något om varken sig själv eller något annat var riktigt jobbigt, så hon fick absolut göra vad hon kunde för att få allt bra igen.

”Jag är som jag sa din syster och heter Vera. Kvinnan som satt här förut är din mamma och heter Veronica, vi alla heter Fridh i efternamn..” började hon

”Vad hände, vad gör jag här och varför minns jag inget?” avbröt jag henne.

”Vi vet inte riktigt men som det ser ut så har du blivit ner slagen” sa hon lite dämpat. Hon tyckte inte om att prata om det.

”Av?” frågade jag sedan.

”Vi vet inte, det vara bra du och den, eller dom, där. Det finns inga vittnen” sa hon.

”Vill du att vi ska prata om något roligare kanske?” sa hon och log. Jag log tillbaka och nickade.

”Du kanske vill veta om din kille? Han är från England, vänta lite det finns bilder på honom i din mobil” sa hon och började bläddra efter en bra bild att visa.

”Vad heter han?” frågade jag nyfiket.

”Niall, han är på väg hit nu från Italien” sa hon samtidigt som hon höll upp bilden och visade mig. Då mindes jag! Inte mycket men jag såg de ögonblicket då jag föll till marken och alla bilder med honom och mig flimrade förbi. Jag mindes! Jag stirrade utan att röra en min på bilen på honom och mig.

”Jag minns honom” sa jag tyst och tittade sedan på Vera, som chockat tittade tillbaka på mig innan hon sprang ut i korridoren efter vår mamma.

---

Jag såg att ni tyckte det var spännande så jag tänkte att jag lägger upp nästa del nu så fort jag vaknade! Också hoppas jag på att jag lägger upp en till del senare och jag tror de men lovar inget.

Morgonen där på var det upp till skolan igen. Jag fick huvudvärk bara jag tänkte på det. Om en månad var det sommarlov, något som jag helt glömt bort ända tills Vera försökte pigga upp mig när jag pratade negativt om att komma tillbaka till skolan. Det första jag hade gjort då var att ringa Niall och säga att jag då de två sista veckorna kunde komma med honom till de två sista länderna. Han var så glad att jag kunde höra hur han skuttade runt och hur de andra killarna skrattade åt honom. Den sista veckan  skulle även Elenore och Danielle vara med så jag skulle få chansen att träffa dom. Jag såg fram emot det så sjukt mycket. Det jag såg mindre fram emot var att de följande timmarna i skolan. Jag gick med tunga och motvilliga steg mot skolan. Det var tisdag och tack gode gud för att var den kortaste dagen.

Väl framme gick jag raka vägen mot mitt skåp men jag kände en förändring. Denna gången gick jag inte med huvudet ner i backen, huvudet var rakt fram och alla kunde se mitt ansikte som nu inte var gömt bakom mitt mörka hår. Jag kände mig starkare och allt jag behövde göra var att tänka på Niall.

När jag kom till klassrummet var det två minuter kvar tills vi började.

”Nämen, vem har vi här då? Kan det inte vara Beatrice som har vågat sig tillbaka till skolan igen?” Började en av killarna och skrattade lite, de andra hakade på. Jag bara tittade på honom och lyfte på ena ögonbrynet innan jag tittade bort. Det dom sa gjorde inte ens ont längre.

”Lite oartig har hon visst blivit också ser jag. Brukar man inte passa sig jävligt noga när man blivit nedslagen och inte ens vågat sig till skolan?” sa han, lite mer upprörd den här gången. Alla stirrade på mig men jag brydde mig inte. Allt lät så patetiskt att jag, hur mycket jag än försökte, inte kunde hålla inne ett leende och det började dra lite i ena mungipan.

”Vafan är problemet!?” skrek han sen och jag bara fäste blicken i hans ögon. Han han inte längre innan läraren kom.

”Jasså, Beatrice, det var då inte igår! Vart har du hållit hus?” sa läraren medans han låste upp till klassrummet.

”Första veckan var jag skadad – hjärnskakning. Andra veckan var jag bortrest och tredje var jag sjuk.” sa jag och log mot honom. Jag hade allt planerat i huvudet.

”Jasså på det viset” mumlade han och släppte in eleverna.

Under hela skoldagen var allas blickar fästa på mig, ögonen var fyllda med hat och jag skrattade högt inombords. Inget är längre som det än gång var!

Hela veckan försökte dom trycka ner mig med samma metod som förr, den fungerade då men inte nu.

Jag gick ut på eftermiddagarna och jag gick rak i ryggen i skolan. Jag pratade på med mamma och Vera och log mer än på en dag än vad jag gjort sammanlagt på en hel månad förr i tiden. Alla besvär och all den obehag som jag gått runt och burit i sex hela år var nu borta och jag kunde leva livet igen. Jag behövde inga vänner här, Jag hade min syster om jag behövde prata med någon nu och Niall var till största del tillgänglig på mobilen. Även de andra killarna hade ringt och pratat lite med mig då och då. Vi hade alla helt enkelt blivit riktigt bra vänner. Jag och Vera hade till och med gått ut på en shoppingrunda och jag insåg hur mycket jag faktiskt älskade det. Jag kände att mitt liv var precis lika bra som Veras var, jag hade alltid varit avundsjuk på att hon alltid haft vänner att lita på och långvariga förhållanden med trevliga killar medans jag gick och gömde mig i min egen kropp.

Varje kväll pratade jag i timmar med Niall och jag blev bara starkare och starkare för varje gång. Det kändes verkligen som att inget kunde såra mig nu.

 

Jag vaknade nästa morgon fem minuter innan alarmet skulle slås på. Klockan var fem i fem på morgonen så jag skulle ha en halvtimme på mig att göra mig i ordning och äta. Kanske inte så jätte mycket tid men tidigare än så gick ju knappast att gå upp. Igår hade vi inte kommit upp till rummet förens klockan tolv och efter det hade vi inte direkt somnat heller. Jag log för mig själv och blev alldeles varm inombords när jag tänkte på igår. Herregud vad jag älskade den pojken!

När klockan ringde stängde Niall av det och jag kramade om honom.

”Ahh, I wish we could stay here all day, but we don't have much time.” Suckade Niall

”I know, I don't want to go!” sa jag lite deppigt tillbaka.

Stämningen var på något sätt ändå bra inne på hotellrummet. Niall var hur gosig som helst och kramade om mig varannan minut, och precis lika ofta sa han hur mycket han skulle sakna mig. Jag skulle sakna honom hur mycket som helst också. Han hade ju trots allt de andra killarna men allt jag hade var skoldagar fyllda av mobbning.

Paul knackade på dörren och ropade att det var dags att ge sig av nu. Jag hade inte gjort så mycket styling i dag. Håret satt i en tofs och på mig hade jag ett par shorts och en tjockis tröja, eller snarare Nialls tjockis tröja. Den luktade som honom och jag skulle då förhoppningsvis kunna stå ut dessa sex veckorna utan honom.

 

På flygplatsen var var det en mindre pigg stämning, Niall och jag var deppiga och ingen av oss ville att en sekund till skulle gå, vi ville stanna tiden så att vi kunde fortsätta vara hos varandra. Men sån tur hade vi inte, ur högtalarna ropade dom att gaten som tog en till Sverige nu var öppen och det var dags för mig att ge mig av. Jag fällde en tår innan jag gick på och Niall torkade bort den med sin tumme. Han stod mitt framför mig och jag saknade honom redan.

”Bye honey..” sa han lågt och kramade om mig.

”Bye” sa jag och gav honom en kyss innan jag vände mig om för att gå på flygplanet.

På planet grät jag lite. Usch, detta skulle bli en jobbig flygresa, och inte minst att komma tillbaka till skolan. Ända sättet att sluta gråta och oroa passageraren bredvid var att somna och för förhoppningsvis inte vakna förens vi var framme i Sverige igen.

Jag kanske inte somnade riktigt så snabbt som jag hoppats på men det sista biten sov jag faktiskt. Den gamla damen som satt bredvid väckte mig som lovat tio minuter innan vi skulle landa.

 

”Hej gumman!” ropade mamma när jag kom ut från gaten. Jag log stort och kramade henne.

”Jag har saknat dig så mycket!” sa jag och kramade sedan om Vera.

”Hur har det varit?” frågade hon lika glad och förväntansfull som ett barn på julafton.

”Allt har bara varit bra.. nä, det har faktiskt varit mer än bra, det har varit fantastiskt!” sa jag och log så det värkte i mungiporna.

”Ah, jag är så glad för din skull, du måste berätta allt!” sa hon lite hyper. En sån söt mamma man kunde ha då!

”Lugna dig, först resväskan, sen bilen, sen kan jag berätta!” sa jag lite retligt till henne.

Mamma lugnade sig lite, Jag och Vera kunde inte låta bli att skratta åt henne.

När vi satt oss i bilen satte jag igång med min berättelse, det fanns så många händelser att ta upp men det var bara att börja från ruta ett. Jag berättade allt från Resan dit, alla kvällspromenader, alla skumma stunder och den första kyssen. Jag berättade om konserten när jag fick reda på allt och om min reaktion, jag tog även upp allt som hände i de följande dagarna i Spanien, om Nora och allt krig henne, om hur vi åkte till Italien och hur jag fick stå backstage. Jag gick inte in så mycket i detalj på dagarna efter konserten, och nämnde definitivt inget om igår kväll. Det var något som jag delade med Niall, och dessutom vet jag inte riktigt vad mamma skulle sagt om det, Vera skulle nog tyckt det var spännande att prata om med sin syster dock. Min mun gick kort sagt i ett hela bilresan hem.

 

Klockan 11 ringde alarmet och Niall gjorde en mödosam rörelse med armen för att stänga av det. Jag var redan vaken, hade säker vart det i en halvtimme nu men under den halvtimmen hade jag bara legat och tittat på honom där han låg och andades tungt.

”I love you..” viskade han sömnigt och kysste mig på munnen.

”I love you too..” sa jag glatt och la mig på hans axel.

Ingen av oss orkade gå upp riktigt än, vi ville bara vara nära varandra en stund, för imorgon åkte jag ju.. tidigt, tidigt var jag tvungen att gå upp för att vara på plats när flyget gick halv sju. Paul skulle köra mig och Niall skulle följa med och säga hejdå. För första gången i mitt liv skulle jag åka själv på ett flygplan och jag var extremt nervös för det. Jag hade ju knapp åkt flygplan med sällskap tidigare. Mamma och Vera skulle i alla fall vänta på mig i Sverige, dom ville verkligen veta allt om vad som hänt, jag hade ju trots allt varit borta i nästan en månad.

Vi försökte den dagen hinna med så mycket som möjlig. Som att besöka platser, ta oss ut till någon mysig restaurang, bada i havet och alla andra spontana saker som dök upp i våra huvuden. På kvällen gick vi ut utan de andra och vandrade på de mysiga gatorna i mörkret, precis som i Paris. Niall hade tidigare under dagen faktiskt klätt ut sig lite och han hade lyckats bra. Bara några få hade känt igen honom inne på den lilla mysiga restaurangen. Men här i mörkret kunde han vara precis som han var. Det var visserligen många folk ute här till skillnad från i Frankrike men vi blev inte igenkända. Hela natten skrattade vi åt allt och alla. Hela natten var det bara vi och det var helt underbart.

När klockan närmade sig elva klev vi på en 'natt båt'. Över däcket hängde lampor och längs hela räcket runt båten satt brinnande facklor. På varje bord fanns ett stearinljus men det var allt. Stämningen som skapades på båten var helt magisk. ”Come” sa han och tog min hand. Han drog med mig upp till översta däck på den ganska så stora båten. Och när vi var där uppe på den lilla 'balkongen' som bara hade två små lampor på vardera sida av dörren som vi kom in i såg man stjärnhimlen klart och tydligt.

”It's beautiful!” sa jag och tittade upp utan att kunna slita blicken från det.

”I know..” sa han och tittade sedan ner på mig och log. Jag log mot honom också sedan la han sig ner på trägolvet och klappade bredvid sig att jag skulle komma och lägga mig intill honom. Jag gjorde som han sa. Det lilla däcket, om man nu kan kalla det så, var folktomt.. alla var nere på botten våningen och dansade till musiken som härifrån var väldigt avlägset, precis som de rofyllda skratten.

Klockan tolv var vi hemma det var tyst och vi smög in på varat rum fnittrande och skrattande.

”Ah, the bed!” sa jag och slängde mig på den full av skratt.

Niall hade ställt sig i ingången till sovrummet och lutade sig mot dörr karmen.

”Do you really gonna sleep with your dress on?” sa han och tittade på mig.

”No..” sa jag lite lågt samtidigt som jag ställde mig upp igen, Niall fortfarande ståendes i dörröppningen. Jag drog över mitt långa hår över ena axeln innan jag tog tag i dragkedjan uppe i nacken. Klänningen föll ner på golvet runt mina fotleder och jag klev ur den. Nialls steg kom närmare jag jag vände mig om. I bara underkläder tog han tag om min midja och kysste mig. Mina händer åkte bak under hans tunna tröja och den gled snabbt av också. Han lyfte upp mig på sängen och la sig över mig.

”Are you sure?..” viskade han innan vi fortsatte.

”I'm sure” viskade jag tillbaka och kysste honom.

---

väldigt kort kapitel men lovar ett till snart!

 

Nästa morgon gick vi upp ganska tidigt, ingen tid fick spillas när jag inte skulle vara där hur länge som helst. Vi kanske inte hittade på något speciellt mer än att hänga på pool området med vi var där tillsammans och hade det trevlig med varandra, det var det ända jag önskade. Detta hotellet var riktigt dyrt och hade därför inte så många 'barnfamiljer', med det vill säga inte heller så många tonåringar som betydde fans. Dom flesta såg mest ut som rika snobbar som bodde på stora rancher med både egna pooler, golf -och tennis banor.
Senare på kvällen när klockan hade slagit 11 smög vi oss alla ner till stranden, den var helt folktom, bara något kärlekspar badade i vattnet en bit bort men dom drog sig snart undan när vi kom. Vi hade inte planerat att bada eller så men när Louis 'råkade' putta till Harry så att han ramlade ner i vattnet så slutade det med att alla puttade ner alla. Inget kunde vara bättre än vad det var nu. Vi hade det verkligen hur kul som helst ända fram till klockan 2 på natten då vi, genomblöta och fnittriga, smög oss tillbaka till vårat hotell.

Ett hemskt ljud skrek i mina öron morgonen där på och jag drog kudden över huvudet.
”Niall, turn off the alarm..!” sa jag trött och lite grinigt.
”Mmm..” mumlade han tillbaka samtidigt som han fumlade med handen efter mobilen på sängbordet.
”What's the klock?” sa jag och gäspade.
”Half seven, we have to go up and start preparing för the show tonight” sa han och kysste mig på pannan. ”You can stay in bed if you want to and come later” sa han.
”No, i don't want to lose a second with you, remeber that we won't see eachother in six weeks after this two following days” sa jag och log mot honom. Med mitt huvud mot hans bröst hörde jag hans hjärta slå, och även hans djupa suck när jag nämnde det sista.
”Six weeks is a very long time” sa han sorgset. ”It's a half of a half of a half year..”  Jag hade inte riktigt tänkt på det så tidigare men han hade rätt, det var hälften av ett halvt halvår och så mycket tid ville jag inte förlora med honom.. men samtidigt var jag tvungen att komma tillbaka till skolan. Jag kunde inte bara släppa allt.
”We can't lay here and be sad when we are together, get up now so you're prepared for doing the most amazing show you've ever done!” sa jag och drog upp honom ur sängen. Ska jag vara ärlig så orkade jag inte ens tänka på att återvända till mitt gamla liv där jag tvingades stå ut med all dålig skit du skulle kunna tänka dig. Fast jag visste ju denna gången när jag återvänder att Niall kommer vara vid min sida, kanske inte fysiskt men psykiskt.
Under tiden vi satt och åt frukost på rummet pratade vi om allt som inte hade med min hemresa att göra och vi höll oss på så vis på gott humör. Den taktiken fungerade hela dagen. Och att se killarna öva inför kvällen var helt overkligt, jag menar tänk dig själv att få sitta i en arena, som rymmer hundratals människor, själv och se dom uppträda bara för dig. Magiskt.
”They start letting in people in ten minutes, you better go back stage now!” ropade Niall som sprungit ut på scenen lite snabbt.
”On my way!” ropade jag tillbaka och reste mig från den stol jag suttit på. Det här liknade verkligen en dröm, tänk att jag bara varit en tjej som lyssnat på One Direction genom Ipoden och blivit förförd av deras inspelade röster och nu helt plötsligt stod här och fick höra deras röst på riktigt, varje dag. Mitt i mina tankar hörs det hur tjejer släpps in, förväntansfulla skrik och glada skratt. Jag älskade att se hur lyckliga killarna kunde göra folk bara genom att sjunga.
”Hi babe! We're going on soon, I'm so happy to have you here, for the whole concert this time to!” sa han och skrattade.
”Haha, I promise I won't run away so don't worry!” skrattade jag och gav honom en lång kyss innan han var tvungen att springa tillbaka till de andra killarna, det var bara några minuter kvar innan dom skulle upp på scenen nu. Jag var extremt nevös av någon anledning, jag visste ju trots allt att det skulle gå bra, det gjorde det ju alltid.
Lamporna släcktes ute över publiken, dom tystnade, strålkastarna lyser upp scenen med ett bländade vitt sken, introt till ”What makes you beautiful” börjar, killarna springer ut och ett våldsamt skrik börjar hos fansen. Kvällen var magisk, mellan varje nummer sprang Niall fram till mig och gav mig en kyss, oavsett hur stressigt det var så var han tvungen att kyssa mig. Niall var det finaste jag hade!

”Good night Barcelona! Hoped you had an amazing time!” Hörde jag Liam ropa ut över den skrikande publiken som om ens möjligt började skrika ännu högre.
Konserten var över och killarna sprang backstage och hoppade av energikicken som rusade i deras kroppar över att ha fått uppträda.  Niall sprang rätt fram till mig, lyfte upp  och kramade mig.
”I love you so much !” sa han medans han skuttade runt med mig i famnen och sprang bort med mig till de andra killarna.
”I don't think I ever seen you this happy” skrattade jag och kysste honom
”Nothing makes me happier than being with you!” sa han och dansade runt fast klämde runt mig och jag runt honom.

---

Då var det lov! om jag inte lyckas sova bort hela dagen så tror jag att det kan bli en rätt bra uppdatering så kika in ofta!

Ungefär två minuter innan vi skulle hoppa in i bilen och bege oss till flygplatsen kom Harry. Paul var kanske inte den gladaste för det men han hade all rätt i världen!
”I told them about it, You maybe wanted to be with but Niall got a little worried when he saw us hugging and I coulden tell them anything..” sa jag till honom
”It's okey” svarade han och log ett litet leende. Jag förstod att det var svårt att le i en sån här situation men jag såg att han höll sig stark.
”Hang on two sec, I'm just gonna go and get my bags” sa han lite frånvarande och Paul muttrade till svar att han fick skynda sig.
När vi all satt oss i bilen var alla killarnas blickar fästa på Harry.
”Do you want to talk about it?” frågade Liam lite försiktigt.
”There is nothing to talk about, she's an idiot, I told her to go to hell and this is not the end of the world” sa han och log mot dom, leendet var lite plågat och svagt men det syntes att han inte tänkte låta detta förstöra något. Han var verkligen en stark människa!
”I hate her to! My Harry deserves only the best!” sa Louis som satt bredvid och kramade om Harry. Han skulle nog inte ha så svårt att komma över det här, inte när man har sånna här fantastiska vänner.

Inne på flygplatsen var det knökfullt med folk, och fans! Killarna gjorde så gott det gick att hälsa på fansen men vi hade bråttom och att samtidigt få mig att hänga med utan att verka som något sällskap var inte det lättaste. Paul hade nog ganska så mycket tröttnat på att släpa runt på mig om jag läste honom rätt så jag bara flinade åt honom att jag skulle hålla mig borta från och med om tre dagar då det var måndag. När vi hoppade på ett lite större privat plan kunde vi äntligen koppla av.
”Holy Shit! That wasn't easy!” skattade Niall och pustade ut i stolen. Alla andra skrattade också åt deras insatts att försöka hålla sig lugna under all stress och panik.
”I thought we were gonna lose you Bea! I'm seriously suprised that we got you on the plane!” sa Liam och skrattade
”Yeah, guess it will be easier next time when I won't be with you.” sa jag och log.
”How will I survive?!” utropade Niall.
”It will be fine!” sa jag och kysste honom även fast jag var lite orolig över att vara borta från honom också.
”No.. we won't be able to see each other for six weeks!” sa han och det sved. Sex hela veckor utan honom.
”We solves that in some way!” sa jag och försökte hålla hoppet och humöret uppe.
”I don't want you to go..” Sa han lite tystare och lugnare sammtidigt som han kramade om mig.
”I don't want to either, but I have to” sa jag tyst tillbaka till honom och kysste honom.

Flygresan gick bra! Det hade till killarnas förvåning knappt varit några fans alls på flygplatsen i Italien vilket gjorde det lättare när jag var med, annars var dom väldigt förtjusta i när fänsen väntade på dom. Jag hade lyckats smyga ut innan killarna kom så jag satt redan och väntade i den bil som hade skickats dit för att hämta upp killarna.
”That went much more smoother than when we left!” sa Harry glatt och hoppade in i bilen. Kul att se honom på så gott humör!
”Yeah, and they say that the hotel is amazing!” sa Zayn
Jag log, nu gällde det att njuta riktigt mycket under de här närmaste dagarna tillsammans med dom innan det var dag för mig att åka tillbaka till Sverige.
När vi var framme vid hotellet var det kväll så det skulle kanske inte hända så jätte mycket. Och imorgon skulle dom ta det lugnt. Dagen efter det var konserten och jag skulle hänga med och få sitta backstage. Sedan skulle jag bara få stanna en dag till och bege mig till flygplatsen igen redan klockan fem på morgonen.
Detta hotellet påminde lite om det första.. alla fick ha egna rum men hade ett eget allrum och detta om möjligt ännu större och ”roligare”. Innan alla gick till sig så samlades vi inne på Liams rum. Ingen orkade dra sig till allrummet utan de flesta var ganska trötta och gick ganska så snart och la sig. Jag inne hon Niall men hans armar runt mig.

Hur skulle jag förklara det här för Harry då? Ilska och vrede gnagde inom mig! Just precis såna där människor hade jag varit omringade av hela mitt liv, såna som inte har en ända jävla droppe medkänsla i kroppen, såna som bara tänker på sig själva och skiter fullständigt i andra. Jag var framme vid hotellet och jag såg killarna sitta samlade i några fåtöljer vid baren. Jag gick inte närmare utan tog istället upp min mobil. Jag ignorerade de 15 missade samtalen och 8 smsen som Nora skickat och letade istället refter Harry i kontaktlistan. Jag ville prata med honom ensam, dom andra visste ju trots allt inget om honom och Nora. ”We need to talk Harry, meet me in the lobby.” skrev jag och satte mig vid en av soffgrupperna. ”Somethings wrong?” fick jag till baka och skrev bara tillbaka att han skulle komma. En minut senare stod han vi disken och tittade sig omkring tills han fick syn på mig.
”Hi, what is it?” frågade han och satte sig ner. Jag var nervös, jag visste inte riktigt hur jag skulle berätta.
”Errm.. yeah.. it..” började jag
”It's easier if you say it fast” sa han och log. Jag suckade.
”Okey, be prepared then..” sa jag och tog ett djupt andetag.
”I saw Nora kiss another guy.. she does already have a boyfriend.. I'm so sorry Harry” sa jag och tittade sorgset in i hans ögon. Dom flimrade till och han skakade sakta på huvudet.
”What.. How do you know?..” sa han. Det märktes att han hade svårt att förstå vad jag precis hade sagt. Det sved och jag kände hur ledsen jag var för honom. Han tyckte ju verkligen om Nora.
”I saw her by the pool at her hotell when I was visiting her.. she didn't know I was there and she thought that we had already left to the airport..” sa jag lågt. Han ställde sig sakta upp och jag reste mig och kramade om honom. När vi släppte greppet tittade jag på honom, han grät inte och det var rätt, han skulle inte fälla några tårar för någon som inte är värd dom.
”Don't be sad, she's not worth it..” sa jag och försökte trösta
”You're right.. but I need to talk to her. How long is it left until we're going?” sa han och jag hörde hur han bet ihop käkarna av ilska medans han sa det. Jag tittade på klockan ”20 minutes” sa jag och han kramade om mig, sa tack och gick snabbt iväg.
Jag satte mig nere i soffan igen. All turbulens hade gett mig huvudvärk och jag tryckte fingrarna mot tinningarna i hop om att det skulle avta lite. Jag tänkte på Nora, hur kunde hon? Visserligen hade jag plågats med människor som henne i flera år men detta var något helt annat.. Det var en sak att såra mig men när det kom till att såra mina vänner var det att gå för långt. Jag hade ingen aning om att jag kände så innan, efter som att jag bara haft mig själv men nu när jag stod här med fem av de bästa vännerna jag kunnat drömma om så var det för mycket. Det här gjorde, om möjligt, ännu ondare än att själv bli mobbad.
”What was that all about?” sa Niall, lite förvånat, nästan argt.
”Nothing” sa jag. Jag tyckte att Harry skulle få berätta det själv.
”What do you mean with 'nothing'? I saw you hug him, for a long time!” sa han ännu surare.
”Oh please, you don't think tha..” sa jag men blev avbruten.
”Bea! What's going on?!” ropade han, och nu var han nästan lite röd i ansiktet.
”Cool down man..” sa Liam och tog honom på axeln.
Jag gick fram till Niall och kramade honom, han kramade visserligen inte tillbaka men det var skönt att få krama honom.
”Sit down and I tell you all what's happening..” sa jag och drog med Niall i handen till soffan som jag precis satt i. De andra hängde på. Jag berättade allt, trots att jag ville att Harry skulle få göra det men när Niall och de andra hade sätt mig krama honom med så mycket känslor, som inte var kärlek utan vänskap, så förstod jag att jag var tvungen att berätta.
”Why didn't he tell us about her?” frågade Louis, när jag berättat klart
”I think he was going to do it when you was sitting at the bar, he was just waiting for me.” sa jag.
”Well where is he now? He have to go in ten minutes” frågade Liam
”He was going to talk to her.. It's all so sad, Harry really liked her and then she does this..” sa jag lite sorgset.
”And Niall how could I possibly like someone else than you, your my everything!” Sa jag och kysste honom.
”Sorry for that, just afraid to lose you” sa han och log mot mig.

---

Imorogn är det sista dagen i skolan innan lov så efter det hoppas jag på att jag kan ge en awesome uppdatering!

De följande dagarna som vi var i Spanien smyg träffades Harry Nora. Och jag var den ända som visste. Jag var glad att se båda så mysigt lyckliga varje gång efter att dom hade träffat varandra. Jag hjälpte till att ge dom lite privata träffar utan att  de andra skulle märka något. Dom fick ju passa på medans dom kunde, vi skulle ju åka vidare till Italien i morgon eftermiddag, som jag btw hade fått äran att följa med på också, men bara ungefär tre dagar efter som att jag missat tillräckligt i skolan, också saknade jag ju mamma och Vera såklart.. mamma kunde ju knappast var lyckligare än var hon var! Hon var verkligen glad för min skull  och att se mig så lycklig.
”Niall, when does the plane goes tomorrow?” frågade jag innan han hade somnat helt.
”At seven..” svarade han och gäspade
”I think I'm gonna spare some time with Nora as I'm maybe not going to see her again for probably a very long time.”
”Yeah it's fine..” mumlade han och jag hörde hur han var på gränsen till att falla in i sömn. Jag lät honom sova, klockan var ju trots allt tolv på natten. Fast jag kunde inte somna, jag låg bara där och log, för Harry och Nora. Jag undrade hur Harry skulle må den följande tiden efter som att dom snart var tvungna att skiljas åt men tänkte sedan att han inte skulle ha några problem med att lösa det, hon bodde ju trots allt i London, fast en annan del av den.

Nästa morgon låg jag och sov ut riktigt länga och inte förens tolv tyckte Niall att det räckte och väckte mig.
”Gooodmooorrniiinnnng!” ropade han och drog bort lakanet.
”Nooo..” mummlade jag och drog upp knäna till magen samtidigt som jag höll kudden över öronen. Hade jag inte varit så trött så kanske jag hade förstått att det inte skulle hjälpa och bara någon sekund senare hoppade han upp i sängen och lyfte upp mig  till sittandes. Jag kämpade med att håla ögonen öppna men dom kom ungefär halvvägs innan dom föll ihop igen. Niall skrattade.
”You have no idea how cute you are when you sleepy!” fnittrade han och kysste mig. De fick mig att vakna till lite och jag log och skrattade lite lätt samtidigt som jag sträckte på mig.
”You have no idea how cute you are when your laughing all the time” sa jag och log. Min mage kurrade till och jag tittade frågande ner på den.
”Put on some clothes and go eat some breakfast.. or brunch, i don't think they are serving breakfast anymore” sa han och skrattade. Jag gjorde som han sa, jag var verkligen hungrig.
Efter att jag ätit tittade jag ut mot poolen och såg Louis och Zayn härja runt i vattnet, och Liam sitta på en av solstolarna och skratta. Jag bestämde mig för att gå ut till dom en stund.
”Hellooo Bea!” sa Liam när jag kom fram till honom.
”HII BEAA!” ropade Zayn och Louis nere från poolen.
Jag skrattade åt dom och hälsade tillbaka samtidigt som jag satte mig i solstolen bredvid Liam.
”So, where do you got Niall?” Undrade han och flinade.
”Hes coming soon, I think.” sa jag och precis då kom han ut genom glas dörrana med stegen styrda mot oss.
”Ahh! So then you maybe know where Harry is to then?”
”Nope” sa jag och försökte komma på något bra förslag. Han var ju såklart hos Nora men det kunde jag ju liksom inte säga .
Vi pratade en stund ända tills jag somnade i solstolen. Typiskt mig. Dessutom blev jag inte väckt förens en och en halv timme senare då klockan hade hunnit bli tre och Harry hade varit tillbaka i en halvtimme.
”No! Why didn't you wake me up, how long is it left until we have to leave, I have to meet Nora before we're leaving!” sa jag lite ängsligt
”About 45 minutes..” sa Zayn. Jag kollade på mobilen och såg att Nora hade ringt 3 gånger med ungefär tio minuters mellanrum. Med ett skutt var jag uppe och på väg bort mot Noras hotell. Åh! Varför skulle jag somna? Väl framme efter ca 5 minuter knackade jag på men ingen öppnade, så jag gick till nästa dörr där hennes föräldrar hade sitt rum och frågade efter henne. Hon var tydligen nere vid poolen. Jag halvjoggade ner för trapporna och var på väg mot bakgården då jag såg henne sitta på kanten av poolen med ryggen vänd mot mig. Bredvid henne satt en annan kille, jag chansade på att den var hennes bror som hon berättat om. På väg med glada steg mot henne stannade jag tvärt, drog efter andan och gnuggade mig i ögonen. Nej! Det kunde inte vara sant! Inte Nora! Hon var inte sån!
”Nora?! What the fuck are you doing?!” utropade jag. Hon vände sig tvärt och panikslaget när hon hörde min röst.
”What are you doing here, I thought that you left to the airport!” utropade hon
”Uhu, so does that give you a reason to kiss someone else?” sa jag och kokade av ilska.
”What does she mean with 'someone else'!” sa killen bredvid och kollade chockat på Nora.
”Yor're fucking bitch” sa jag, inte högt, inte så att alla hörde men med en sån seriös och allvarlig röst så att jag nästan skrämde mig själv, sedan vände jag på klacken och gick med bestämda steg där ifrån. Bakom mig hörde jag hur hon ropade efter mig och försökte springa efter men den andra killen, som förmodligen var hennes pojkvän, tog tag i henne, han var minst lika förbannad som jag.

Kl 11 på morgonen nästa dag låg jag kvar i sängen med tidningen framför mig medans jag låg på mage och läste.
”What are you reading” frågande Niall samtidigt som han la sig bredvid mig på rygg, kysste mig på kinden och tittade mig i ögonen.
”I don't know, everything is on Spanish but there's a big picture of us when we're helping Louis in to the car, and I'm on it to.” svarade jag medans jag koncentrerat försökte hitta något spanskt ord som kunde påminna om engelska så jag kunde ha någon aning om vad det var som stod skrivet.
”Let me see, I'm pretty good at Spanish if you didn't know that!”
”You are?” sa jag och gav honom tidningen. Sedan la jag mig på rygg bredvid honom och och betraktade honom när han försökte tyda texten. Så söt!
”It stand a about the attacking girl and that he passed out but nothing about you, they think your just someone that work's at the hotel. I guess it cause ju just have black shorts, white top and a ponytail. Like the staff” Sedan la han ifrån sig tidningen och rullade över ovanför mig. Han kysste en lång kyss och när han slutade log jag svarade ”Good” och kysste honom en gång till.
”I met a nice girl yesterday” sa jag
”Okey, who was she?” Gav han till svar och log
”Someone from England, her name was Nora and lives in a hotel about five hundred meters away from here.”
”How did you meet her then?”
”We collided on the beach yesterday, which explains my hurt knee by the way.. I'm always so clumbsy..” suckade jag och skrattade.
”Haha, so you're gonna meet her again?”
”Maybe, she told me her room number so i know were she stays. It would be nice to hang out with some others than boys all the time!” sa jag och flinade åt honom. Sedan puttade jag över honom så att han låg på rygg och jag över honom, gav honom en kyss och reste mig upp.
”Where are you going then?” frågade han
”To Nora!” ropade jag tillbaka från hallen.
”You said for like two seconds ago that you maybe was going to meet her and now you are on you way to here?"
”Jepp, See yah, call me if you want anything”
Jag gick ut från hotellet och bort längs gatan. Igår eftermiddag hade jag följt henne hela vägen upp till rummet så jag visste precis vart jag var på väg. 83 vist var väl det numret hon hade sagt, jo det var det, utan tvekan. Jag klickade på våning tre och gick längs korridoren. Hennes dörr var öppen och jag kikade in lite och såg att balkongdörren också var öppen. Jag förstod då att hon måste vara ute på den efter som att hon inte svara när jag ropat in lite försiktigt in i lägenheten. Väl inne tittade jag först åt höger och sedan åt vänster.. och där..
”Oh My God Harry why are you here, and what are you doing?!” Ropade jag förvånat. Det var verkligen en obeskrivlig känsla att se Harry av alla människor där inne, med henne, kyssandes dessutom! Vad gjorde han där?! Med henne? Kände dom varandra på något sätt!?
”Bea!?” utropade han
”So like for how long have you known each other?” frågade jag, fortfarande i chocktillstånd.
”Oh.. err.. we met earlier today..”
”We need to talk, now!” sa jag och drog med honom ut ur hotellrummet, Nora fortfarande kvar där inne, helt chockad hon också.
”What are you doing here?” frågade Harry förvånat
”No, what are YOU  doing here,  with her, that you met earlier today?! Do you always do that when you meeting a new girl?!” sa jag tillbaka, förvånad över min egna personlighet, att jag ens vågade.
”I don't know.. or ofcourse I do but she was so nice and cute and all that so when she asked me if I wanted to come with her upp I said yes and then it just turned out like this..”
” 'It just turned out like this'?! You're crazy, if you didn't know that already!”
”Can you please not tell the other boys, I'm not sure what the others would think about it..” sa han och jag sneglade lite fundersamt på honom. Han såg säkert dom där sekunderna som olidliga innan jag började flina åt honom.
”Of Course I won't, shall we go in again?” sa ja och skrattade åt honom.
”But how do you know her?”
We met on the beach yesterday” sa jag innan jag drog in honom ingen. Har var visst inte så jätte nöjd med det och protesterade med dödande blickar.
”Hi ” sa jag och gav henne ett skrattretande leende
”Hello” sa hon blygt och tittade ner i golvet, precis som Harry gjorde.
”I can see you enjoying your time here in Spain” sa jag och flinade åt henne.
”I should probably go..” sa Harry och tog snabba kliv mot dörren. När han var ute började jag skratta, och slutligen fick jag med mig Nora också.
”Can we please forget that?” sa hon lite skämmigt medans hon skrattade
”Of Course, but I must say that I'm impressed, It's not every girl who gets the opertunity to kiss Harry Styles!” sa jag fast jag kunde ju inte vara helt säker, han kanske alltid gör så?
”Yeah, that was a new experience” sa hon skrattandes innan hon tvingade mig att sluta prata om det.

---

Kul med lite kärlek såhär på Alla hjärtans dag!

Niall och jag hade dratt tillbaka till hotellet. Det visade sig att jag börjat må lite illa efter allt blod och all turbulens. Zayn hakade också på, han kunde väl kanske inte säga att han var så förtjust i allt blod heller och mådde också lite si sådär. Vi alla tre hade gått in till mitt och Nialls rum och efter bara fem minuter hade jag somnat i sängen.

“Hello boys and girls!” ropade en pigg och glad röst. Jag vaknade till och tittade mot dörren. Där stod Louis, lika glad som vanligt med Harry och Liam bakom sig.
“Louis! You're okey!” ropade jag och hoppade upp från sängen och kramade honom.
“Yepp, almost as good as normal!” gav han till svar.
“Sorry for leaving, I'm not that good when it comes to blood and stuff.. how many stitches did you get?”
“Four and they are right here!” sa han, vände sig om och lyfte upp lite av håret. En rysning gick genom mig, jag tålde verkligen inte sånt.
Resten av eftermiddagen och kvällen spenderade vi kring poolen och hotellbaren. Som tur va fanns det inte så jätte många fangirls utan dom som var fans hade redan bett om kort och autograf, resten av tiden visade dom skapligt mycket respekt och höll sig borta om dom inte mötte oss då dom såklart hälsade. Harry verkade extra förtjust i den sortens fans och påpekade, varje gång som dom mötts eller setts utan att göra något i still med att skrika eller följa efter, att dom var ”Nice girls”. Han hade rätt, många fans var överdrivet på, som den vi stött på tidigare den dagen. Klart att det var skönt för dom med en liten 'semester' från allt skrik.
Inte förens sista dagen i Spanien drog vi ner till stranden. Det var ju nästan ett måste när man var i Barcelona. Det slog mig lite senare att Barcelona inte var huvudstaden. Alla andra länder som dom hade åkt och skulle åka till hade varit huvudstäder.
”Liam, why aren't you guys in Madrid? Wasn't you supposed to go to all of the capitals?” sa jag medans vi låg på stranden. Än så länge hade ingen märkt att dom var där så det var ganska så fridfullt.
”Cause we have already been there two times and we noticed that we have alot of disapointed fans here that couldn't come to see us, so we decided to go here instead” svarade han.
”Oh, that's nice of you!.. Don't you think it's kind of weird that there's no one screaming and stuff at you now?”
”Yepp, but in an hour there will probably be tons of them here so we trying to have a nice time for as long as posible.. I am also very suprised that no one have noticed you yet!” sa han.
”Yeah, we have been outside together pretty much, and that you was able to walk around in france, even at the middle of the day, without anyone notised us seems quite amazing!”
Vi pratade på i ungefär 5 minuter till innan vi hörde kanske fem höga tjej skrik. Dom hade fått syn på Niall, Harry och Louis nere i vattnet.
”Oh boy! Bea, if you just move a few meters you maybe have a chance to stay away from the media a little longer”sa Liam. Han hade rätt, det var nog bäst att hålla sig undan från median och skvallertidningar så länge som möjligt så jag lyfte snabbt och enkelt bort mina saker kanske femtio meter bort och granskade klungan av tjejer som bildades runt de fem pojkar som alla hade gått upp och samlats på stranden. I ungefär en timme var dom ockuperade av skrikande tjejer innan dom meddelade att dom var tvungna  att gå. Niall han slänga iväg en menande blick innan dom gick iväg och lämnade ett gäng hyperaktiva tjejer. Jag förstod vad han menade, det var nog bäst att jag stannade här ett tag till och gick iväg en stund efter. Några tjejer hade hakat på i smyg och var uppe med kamerorna hela tiden, en av dom ville jag ju inte fastna på.
När jag, ungefär tjugo minuter efter att killarna dratt, hade legat och solat tillräckligt på stranden började jag packa ihop mina saker för att dra tillbaka. Framåt snubblades i den tunga sanden gick jag utan att se mig för och  krockade rätt in i en annan tjej. Plötsligt när jag ramlat ner och landat på marken kände jag  en del av mitt gamla jag komma fram igen. Att bli ner puttad på marken hörde till mitt förra livs vardag och när det hände nu igen fylldes jag av obehag. Jag tittade ner i marken och började plocka upp mina tappade saker, så såg jag hennes hand greppa tag i min arm och drog upp mig.
”I'm so sorry! Why do I always have to be so clumsy?” hörde jag henne säga och jag tittade på henne. Hon log och vi båda började småskratta.
”It's okey, I'm pretty clumsy myself.” sa jag och vi log lite till.
”I'm Nora by the way!” sa hon och sträckte ut handen.
”Nice to meet you Nora, I'm Bea.. or Beatrice, but everybody calls me Bea now days!” sa jag och log när jag tänkte på det. Det ända smeknamnet jag någonsin haft tidigare orkade jag inte ens tänka på. Om det var något jag visste om mig själv så var det att jag var bra på att förtränga saker och det hade jag  redan satt igång med.
”Oh my! You're bleeding!” utropade hon förskräckt.
”I do what? Where?” sa jag förvånat, inte blod!
”on your knee, hang on i have paper in my bag.”
”I do really hate blod!” sa jag och tog handen för ögonen
”Don't worry, sit down and I'll fix it!” sa hon artigt. Jag gjorde som hon sa och satte mig ner. Hon plockade fram både papper och plåster ur väskan och började torka mitt knä.
”So I can hear that your not here from Spain, where are you from?” sa hon
”Oh, Im from sweden but I am here with my friends, they are from England.”
”Ahaa, I'm from England to, but I'm here with my parents. Haha! Which way are you going by the way?”
”This way” sa jag och pekade lite snett åt höger bort från stranden.
”Guess we can take company then..” sa hon och sträckte fram armen för att hjälpa mig upp. Väl uppe på benen började vi gå och fortsatte med vårat 'small talk' på vägen tillbaka.

---

Jag har ganska mycket idebrist, allt som händer är mäst spontana saker sm jag kommer på så om ni har några ideer så är jag öppen för förslag!

Jag vaknade upp nästa morgon med en Nialls armar runt mig. Jag lät det vara så ett tag till och njöt utav känslan att få älska och att bli älskad av någon sån underbara person som honom. Klockan visade halv sju och jag förstod att Niall ändå skulle upp inom kort. Jag tänkte på gårdagen, den var fylld att sorg, ångest och lycka.. Alla lögner som kommit fram men också hur jag för första gången fått höra Niall säga att han älskade mig. Det pirrade i magen bara jag tänkte på det.
När jag låg där och tänkte fick jag lite överraskat en mjuk kyss på halsen.
”Goodmornin' sweetie” sa han men en sån där rasslande hes röst.
”Goodmorning!” fnittrade jag och gav honom en kyss på munnen.
Jag var på väg att dra mig upp ur sängen när jag plötslig hölls kvar och drogs tillbaka in i hans varma famn igen.
”No, please don't go, just a little longer”sa han trött utan att ens ha öppnat ögonen än.
”Jag skrattade åt honom, han var så söt när han var trött!
”Weren't you supposed to go up att seven?” sa jag rullade över och la mig på hans bröst.
”Yeah, what's the klock?” sa han i en gäspning
”ten past”
”five minutes more then.” sa han och kramade om mig.

När Niall och jag gick hand i hand ner till hotellets matsal var de andra pojkarna redan där.. kanske för att vi hade snoozat över med en kvart och Niall var allmänt seg på mornarna.
”Goodmornin' boys!” sa Niall när vi passerade deras bord  på väg till matavdelningen, själv log jag mot dom efter som att jag inte riktigt orkade säga hej.
”Goodmorning lovers” ropade dom efter oss och jag kunde inte hålla mig för skratt, han skrattade också och kysste mig  sedan. Vi plockade åt oss mat och gick sedan till de andra.
”So what's happening today then?” Frågade Harry piggt och glatt.
”We maybe have to go out to the fans, they have been whaiting since four this morning..” sa Louis ”If it's ok for Bea.. ofcourse” la han till med en undrande ton och min samtidigt som alla vände sina huvuden mot mig. Jag log.
”Ofcourse, I'll stay in the hotell room during the time.” sa jag lugnt och förstående.
”It's nice to have you in the game now Bea, It wasn't the easiest to keep it as a secret. I can promise you that!” sa Zayn och skrattade. Jag skrattade också, precis som de andra gjorde.  
”No more secrets!” sa jag och skrattade lite till. Allt var verkligen en mycket bättre stämning när alla kort låg på bordet.

Uppe från balkongen kunde jag se ner på alla det tjejer som samlats utanför och jag lutade mig lite extra mycket för att se på när killarna kom ut för att hälsa. Kalabalik var det ända ordet som kunde beskriva deras hysteri. Jag kunde inte hålla mig från skratt. Gåvor slängdes på dom och deras pennor gick i ett.
Mitt i underhållningen såg jag hur en av det galna fansen lyckades klättra över de maghöga stacketen som provisoriskt ställts upp pga. deras besök och kom rusandes mot Louis. Allt jag kunde se var att Louis backade av choken när en tjej bokstavligt talat slänger sig på honom. Jag kunde inte se vad som hände efter som att dom trycktes för långt in mot väggen men plötsligt hörde jag alla tjejer dra efter andan och skrika ett helt nytt sorts skrik. Inte det glada och lyckliga utan det panikslagna. Sedan hörde jag resten av grabbarna, också dom panikslaget, ropa Louis namn och sprang in mot väggen. Vad var det som hände?! Vakterna hade greppat tag i tjejen som inte alls var hysterisk och galen längre, utan helt stillsam och chockad. ”what did I do?!” hörde jag henne säga medan hon bars bort. Någonting hade hänt. Jag slängde mig in i lägenheten och ut i korridoren. Flera gånger klickade jag på bottenvånings knappen i hissen i hopp om att den skulle öka farten.
Väl nere vid ingången hade killarna hukat sig ner och allt jag såg av Louis var hans ben liggandes på golvet. Jag sprang fram  och såg honom avsvimmad med blod från huvudet. Liam försökte stoppa blödningen så gott det gick med handen men det gick väl sådär.
”What happend?!” fick jag ur mig.
”A fan came running and jumped on Louis with so much power that he fell backwards and hit his head in to the corner of the stonewall” svarade Harry, lite panikslaget. Tre av de vakter som stod utanför hade kommit in och även personalen på hotellet hade också kommit för att hjälpa.
”Do we need to call an ambulance?” frågade jag bekymrat.
”No, the hospital is near, I'll drive him, it goes faster” sa en av vakterna. Vi andra hängde på in i bilen. Jag satte mig fram och de andra fyra klämde ihop sig där bak med Louis i knät. Den vita handduken som personalen hämtat var alldeles röd där den låg bakom hans huvud.
När sjuksköterskor kom ut springande började Louis att öppna ögonen lite lätt, vilket betydde att han vaknade. Då kunde jag i alla fall börja andas normalt igen.
”His gonna be alright, huh?” frågade Niall samtidigt som han höll om mig. Han märkte att jag hade svårt för sånt här med blod.
”Oh yes ofcourse, we maby just have to sew a few stitches.” svarade en av sjuksköterskorna. Niall visste förmodligen redan att det skulle bli bra utan sa det nog mest för att lugna ner mig. Vi satte oss ner i väntrummet, Niall med armarna runt mig och mitt huvud mot hans axel.

Jag försökte samla tankarna, försökte förstå och koppla ihop. Detta förklarade mycket, det var nästan svar på alla mina frågor! Jag fick panik! Dom hade ljugit så stort för mig om så mycket. Jag visste ingenting om dom killar jag spenderat min senaste tid med. Fan, jag trodde dom skilde sig från mängden, att dom inte var sånna som ljög. Lögnerna var det ända som tog plats i mitt huvud och jag kunde inte stanna en  sekund till. Allt snurrade och jag sprang, mot närmaste exit dör och ut där ifrån. Kl var ungefär 8 och solen stod lågt över Spanien men det var inget som jag la märke till. Jag behövde komma där ifrån,NU! Jag hade nästan slutat andras och tårarna började rinna. Tvärs över gatan fanns  en park och jag snubblade snyftade dit, försökte inte ens gömma mina tårar från de förbipasserande. Jag satte mig på en parkbänk drog upp mina ben och gömde huvudet i knäna. Varför kunde man aldrig hitta någon att lita på, varför skulle allt vara så förbannat jävla falskt. Jag tänkte på Niall, hur mycket han betydde för mig och att jag blivit kär i någon som bara berättat om halva sitt liv för mig.. men jag älskade ju honom. I flera timmar, under hela konserten, låg jag på rygg på bänken och såg den Spanska himlen förvandlas fån skymning till natt och alla stjärnor som tittade fram. Miljontals av dom. Det märktes när konserten var slut då det flockades hundratals tjejer utanför arenan som dom uppträtt på. Några skrek så att det hördes ända bort till mig, skulle inte förvånat mig om någon svimmade där borta också, det var inte långt ifrån i alla fall. All denna uppståndelse för min Niall och de 4 bästa vännerna jag någonsin haft. Hur hade dom lyckats dölja allt för mig?
Under tiden jag låg där hade jag tänkt, allt hängde ihop nu, från börjat till slut. Hur dom övertalat mamma att låta mig följa med.. det är klart att hon hade blivit sådär bubbligt fnittrig av att få reda på att hennes egen dotter skulle få äran att följa med ett av världens största pojkband. Och resorna, Louis hade inte vunnit något, detta var ett helt normalt liv för dom. Och såklart var Paul deras livvakt. All spänning och nervositet som fanns när dom skulle av planet i Frankrike och mummlandet om fel dag, jag hade ju hört hur tjejerna i Sverige sörjt över att dom skulle åka redan samma natt som konserten var på och att alla fansen i Frankrike såklart hade varit på flygplatsen den dagen.  Alla promenader på natt tid var såklart för att inte stöta ihop med fans, och alla spontana beslut om att helt plötsligt dra oss hemåt igen. Liam och Zayn hade uppenbarligen sätt ett gäng fans som måste ha pratat om dom eller nått och därför bestämt sig att det var bäst att gå. Och varför de hade spökat ut sig med solglasögon och keps, var förstås för att inte bli på komna när vi gick i Paris.. när jag tänker efter måste dom ha haft en förbannat jävla massa tur i allt. Sedan slog det mig också med deras fastfrusna miner när jag stannat och läst om dom på första sidan på en tidning på vår vandring. Även privat planet och att landa på en liten flygplats långt ifrån hotellet måste också ha varit för att hålla sig borta från fansen.
Jag väcktes ur mina tankar av att mobilen ringde. Det var Niall, inte allt för förvånande kanske. Jag svarade.
”Bea! Where are you? You're not mad aren't you?” hörde jag Nialls röst säga genom mobilen
”I don't really know what I am,I'm sitting in the park across the road, we need to talk, come as soon as posible.” gav jag till svar med en låg röst. Sedan la jag på och satte mig upp med lite huvudvärk och lite illamående, kanske inte så konstigt när jag legat på en hård träbänk i flera timmar. Ungefär en halvtimme efter att konserten hade slutat hade det lugnat sig utanför arenan men Niall syntes inte till. Han hade väl fastnat i alla de skrikande fans som slet sönder deras kläder och pillade hans hår. På min Niall. Jag var inte svartsjuk, bara chockad av tanken på det. Efter ungefär ytterligare en kvart kom Niall joggande från en helt annan riktning än arenan. Han hade väl förmodligen tagit någon bakväg eller nått för att slinka förbi fansen så omärkbart som möjligt.
”Please Bea! Don't be mad at me, I just didn't know how to tell you!”
”Shh, Niall, sitt down” viskade jag med gråten i halsen.
”Im so sorry” sa han och kramade om mig och jag kramade tillbaka. När han försökte kyssa mig kunde jag inte, jag vred huvudet istället åt sidan och tittade ner i marken.
”Why didn't you tell me Niall?” sa jag och tittade honom med mina svidande ögon i hans.
”Just the feeling of talking to someone that liked me for who I am and not that Im famous was the best in my life! You came there with your shy personality and beautiful smile and saw me for me as just a normal guy and..”
”..And you didn't want it to end.” fyllde jag i.
”Exactly.. why did I have to be that selfish?”
Jag sneglade upp mot honom och log ett snett leende innan jag tittade ner igen.
”I am at some way understanding you, it just that..” Det var svårt att fortsätta men jag behövde verkligen få det sagt..
”It just that I don't know what to do when you have fallen in love whit someone when I only know the half of hes life...” Klämde jag ur mig nästan viskande. Niall svarade inte utan tog istället tag om mina händer, Jag tittade upp och träffade hans ögon.
”I love you Bea” sa han och kysste mig försiktigt.

---

Lyckades klämma fram ett till kapitel såhär klockan 2 på natten, haha.. Sedan undrade jag, alla ni få läsare som jag har, att om ni gillar vad jag skriver osv. så får ni gärna göra vad ni kan för att få fler att hitta hit.. har själv inte kommit på någon lösning om hur jag ska göra :)

Lite längre bort stod en minibuss och väntade. Dom hade sagt att vi nu hade tre timmars bussresa framför oss. Kul. Jag avskydde för det mesta att åka buss, det hade jag som sagt alltid gjort. Fast kanske skulle det bli något nytt nu när jag hade Niall vi min sida den här gången. Niall och jag satte oss tillsammans, kanske för att vi hade lite svårt att hålla oss borta från varandra. Den första timmen var vi alla pigga, taggade och glada över att vara i Spanien men den följande halvtimmen blev lugnare med mest mys. Jag låg lutad mot Niall medan han höll sina armar omkring mig och vi para kysstes, kramdes och kysstes lite till. Han var så underbart perfekt. Han var verkligen en sån där kille som man bara kunde drömma om. Den sista en och en halv timmen sov jag, fortfarande med Niall armar omkring mig och även han hade somnat. Då hade Harry och Louis smugit bak med kameran och knäppt av ett kort, den bilden skulle dom tydlig spara ända tills vi bestämt oss för att gå ut öppet med vårat förhållande och sedan lägga ut på Twitter. Typsikt dom! Nästa Louis-prank drag var också en klassisk sak av honom att göra, hälla vatten i ansiktet.
”LOUIS! Skrek Niall och började gapflabba medans han torkade bort vattnet ur ansiktet.
”We're here now and you better wake her upp or I take care of that with this bottle of water.”svarade han
”No, no I take care of that!” sa Niall
”Im already awake, it's hard to still be asleep when someone suddenly start Scream Of-Some-Reason” sa jag och öppnade ögonen och stirrade lite retligt åt Louis
”Plan completed” sa han bara och små sprang ut ur bussen.
Följande dagen i Spanien tog vi det mest lugnt på hotellet. Niall hade ringt och frågat om han kunde få byta upp till ett rum för två så vi kunde vara för oss själva. På rummet hade vi suttit och tittat på film hela eftermiddagen, jag liggandes på hans bröst under en tunn filt med handen på hans mage. Vi kysstes då och då och jag somnade redan kl 9 den kvällen.
Nästa morgon vaknade jag upp själv i lägenheten med sol som sken in från fönsterna. Innan jag insätt att jag var själv hemma hade  jag tittat in i lite av rummen innan jag hittade lappen på matbordet. ”We are out and working on the suprise that you will have later. Stay home and I'll be back round 2 for some food. Kisses / Niall” stod det och jag log. Jag tyckte visserligen inte att Niall behövde anstränga sig så mycket för min skull, det räckte ju bara med att han fanns i närheten för att göra mig lycklig men jag kunde inte riktigt låta bli att undra vad dom höll på med. Jag tog en sväng in i badrummet, fixade till mig lite, tog på mig lite kläder – ett par vanliga shorts och ett vitt virkat maglinne, av Veras märke såklart. Hela förmiddagen spenderade jag ute på balkongen med en dator i knät. Jag hade äntligen vågat utforska sociala sidor som Facebook och Twitter. Rätt underhållande måste jag säga. Runt två tiden kom Niall tillbaka som lovat. Han hade tagit med sig två lådor med kinamat som vi åt med god aptit, samtidigt som vi skrattade åt allt möjligt. När klockan slog tre var han tvungen att dra igen, och inget sa han om vad som skulle hända.
Allt han meddelade var att han skulle komma och hämta mig klockan sex igen.Det var lång väntan på att tiden skulle bli den rätta och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Tv hade jag redan tittat på och det samma med datorn. Det fanns helt enkelt inget annat att göra mer än  att kanske vila en liten stund ute på balkongen, det var ju trots allt 3 timmar kvar tills han skulle komma tillbaka.
Med ett ryck vaknade jag till när mobilen plingade, ett nytt sms från Niall. ”Hey, coming to pick you up in an hour, you better start  to get ready” skickade han. Jag skickade tillbaka några rader innan jag reste mig upp ur den bekväma solstolen som jag så gott somnat i. Jag började nästan bli lite pirrig i magen av nyfikenhet. Det var väl bara att hålla ut! Först och främst kom klädvals problemen, jag hade frågat Niall om det var något jag skulle klä upp mig för men han hade bara sagt att jag skulle ta på mig något vardagligt och kanske inte allt för obekvämt. Medans jag stod och rotade igenom väskan med hela Veras favorit garderob så fick jag tag i något som jag minns att hon hela det senaste halvåret hade tjatat på mig att använda, en transparent svart blus/skjorta. Jag suckade och höll upp den med båda armarna framför mig. Kanske hade Vera rätt, den skulle kanske sitta fint på mig? För min syster tänkte jag och satte på den tillsammans med det par svart höga shorts med dragkedja baktill. Mitt långa hår fick vara assessorerna för kvällen och jag tittade belåtet i spegeln. Vera hade alltid rätt när det gällde kläder! Lagom i tid kom Niall och de andra sedan och hämtade mig, satte mig i en bil och drog iväg. När det bara var 5 minuter bilresa kvar band Niall för mina ögon.
”I want everything to be a suprise tonight” sa han glatt. Jag satt bara där och log som ett fån med svart bindel för ögonen. Inte förens vi stod inomhus igen lyfte Niall på ögonbindeln.
”Hello” sa han och log stort
”Hi” sa jag och skrattade åt situationen.
”Okey, let me explain.. first of all we brought you to.. dum dum dum dum.. a One Direction concert and second..”
”You did what?! Oh My God, this will be so awesome, thank you so much!" Sa jag och kramade om dom allihopa. Jag på en konsert, i Spanien!
”Haha, glad you like it! Just wanted to clear some things up. First of all, now you're backstage so this man here is going to show where you will sit. There will be 5 empty chairs for us but we're not going to be there yet. I want you to stay there cause we maybe get a little late so the performance may already started  when we get there but don't go then, just wait there, ok? Förklarade han mycket seriöst och med allvar i blicken.
”Okey, I'll think I can do that!” Sa jag med det största leendet. Då sprack Niall seriösa ansikte upp i skratt och  han kysste mig lätt på munnen.
”Good! Follow him now!” sa han och kramade om mig innan vi gick iväg.
Okej, här satt jag på en konsert i Spanien men tusentals andra skrikande One Direction fans runt omkring mig. Detta skulle bli spännande, jag visste ju i stort sätt ingenting om dom! Nej, jag visste absolut inget alls! Jag log för mig själv där jag satt. Jag hoppades verkligen att killarna skulle komma hit före det började men när alla lampor släcktes efter att jag suttit där i typ en halvtimme förstod jag att dom skulle bli sena.. var var dom egentligen? Utan att ägna så mycket åt den tanken försökte jag koncentrera mig så mycket som möjligt på scenen, jag hade fått rätt bra plats! Full av förväntan av att se hur dom såg ut så hörde jag hur den välkända låten ”What makes you beautiful” komma ut ur högtalarna och alla fansen skrek, så högt! I spänningens minut såg jag hur 5 pojkar sprang ut på scenen, jag kunde inte riktigt se förens dom kom närmare... Helt plötsligt försvann leendet på läpparna, alla ljud runt omkring försvann. Allt fokus låg på de 5 pojkar som ställde sig till rätta och sedan började sjunga. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta för där stod dom. Niall, Zayn, Harry, Liam och Louis.

---

Nu börjar det hända saker! Om jag har tid så lägger jag upp nästa del senare. Kan lova att det händer massa i det kapitlet! :)

Sista kvällen i Paris var underbar och Eiffeltornet var så mycket mäktigare än vad jag någonsin kunnat tro. Hela kvällen kramade Niall om min han, gav mig kyssar och söta kommentarer, jag var fortfarande ovan med allt gulligull men jag gjorde så gott jag kunde för att han skulle förstå att känslorna fanns hos mig också. Vi strosade runt i sommarvärmen ända till två på natten innan vi bestämde oss för att dra oss tillbaka, vi skulle ju trots allt till Spanien imorgon! Väl framme vid hotellet smög sig jag och Niall in på rummet i tystnad och stängde försiktigt dörren efter sig innan han gick fram och höll om mig mjuk och försiktigt och kysste mig. Allt var så perfekt, allt han gjorde, allt han sa. Försiktigt drog han med mig in till sovrummet och vi la oss på sängen. Kröp ner tillsammans under det varma täcket där jag sedan somnade med hans armar runt mig.

Nästa morgon var det upp och packa. Spanien idag tänkte jag och log för mig sjävl där jag låg på sängen utan att ha öppnat ögonen ännu.
”Hi, beauty..” sa han lågt och kysste min hals. Jag vände mitt huvud mot honom, öppnade ögonen och log. Kysste honom en gång på munnen innan han rullade runt och hamnade över mig. Jag log ännu större och vi låg kvar i säkert en kvart och bara kysstes och småpratade. Plötslig ringde Niall mobil och han rullade tillbaka till sin sida av sängen och svarade. Han bara hmm'ade och aha'ade innan han la på och han gav mig en till kyss på kinden innan han hoppade upp ur sängen.
”Time to pack the bags” sa han. Jag satte mig på sängkanten och sträckte på mig innan jag ställde mig upp. Solen sken in på mig genom de vita tunna gardinerna och det slutade med att jag hittade Niall stående i dörröppningen till sovrummet.
”God deam, you're beautiful!” sa han
”Weren't you gonna pack?” skrattade jag till svar
”You're not making it easy for me, how could I take my eyes of something as beautiful as you?” Jag rodnade och tittade bort innan jag ställde mig upp och greppade tag i en vit ribbad farfars tröja och ett par slitna jeansshorts av Veras egna märke. Med  trötta steg släpade jag in mig i badrummet med kläderna i händerna. Innan jag hoppade in i duschen ställde jag mig framför spegeln och betraktade min kropp med bara underkläder. De var något jag aldrig hade kunnat göra innan denna vändning i livet, nu log jag nästan åt spegelbilden, jag var fin! Oavsett vad någon sa så var jag precis lika fin som vilken annan tjej som helst. Jag såg det nu.
Alla väskorna var packade och vi var redo att åka, mamma hade ringt och pussat mig genom telefonen, hon var verkligen glad att se mig så här lycklig, eller höra då efter som att vi ännu inte mötts sen jag åkte för ungefär 10 dagar sedan. Resan till Spanien hade jag inte blivit informerad om hur länge vi skulle stanna på, eller varför dom ens skulle dit men dom hade lovat mig alla svar imorgon kväll.
Full av förväntning väntade jag med Niall, Harry och Zayn nere i lobbyn på att Louis och Liam skulle bli klara att bege sig av mot flygplatsen. Att få uppleva Spanien skulle verkligen betyda guld för mig! Jag har hört så mycket om Barcelona som var staden vi var påväg till.
”Ciao, we're done now!” Ropade Louis från hissen med Liam hack i häl.
”Finaly!” stönade Harry och Zayn i mun på varandra.
Och så begav vi oss av. Denna gången med ett privat plan, litet men mysigt. Jag kunde fortfarande inte begripa hur dom hade råd med det här! Jag var helt enkelt tvungen att fråga!
”Ey, guys, I just wondered something. I meed how can you afford to just travel around the world to different countrys with now also an own private plain?”
”Oh, We won, or actualy I won this trip that gave the opportunity to go to 5 different countries with 5 friends, but i only choose 4, that's why you could came with us!” Sa Louis glatt och utbytte stolta blickar med de andra killarna. Alla var på gränsen till skratt.. tror jag men alla satt i alla fall och bara log mot varandra. Niall mimade något med läpparna som jag inte han uppfatta, och Harry gjorde ett diskret tummen upp mot Louis. Första tanken var att dom tackade för att han låtit dom följa med på resan men nått sa mig att det inte var så.
Flygresan till Spanien var inte lång och innan vi visste ordet av så började planet sjunka ner mot landningsbanan.
”Okeyy...this must be the smallest airport I ever seen” sa jag med lite fövåning i rösten när vi klivit av planet.
”Yeah, ehmm.. ehh.. they sad that this was were all the private plains were going to land” Förklarade Niall. Det kändes fortfarande konstigt men de andra killarna hade instämt så det fanns väl inget annat att göra än att lyssna och lyda.

---

Andra kapitlet för dagen.. känner mig riktigt sugen på att bara uppdatera mera mera mera! det ska vi vara tacksamma för, haha :)

De följade dygnen var minst lika bra som de tidigare, under dagarna höll vi oss mest till på hotellets pool område och varje kväll sprang vi ut i staden och hittade ny vägar att utforska. Denna kväll hade Niall lovat att ta mig till till Eiffeltornet. han hade också lovat mig att vi skulle ut på gatorna under dan. Jag vet inte varför men på nått sätt hade de lyckats komma på nått annat att göra. I vilket fall så var vi i alla fall redo för en promenad i Paris. Jag hade trevligt där vi gick, kanske inte lika trevligt som under natt tid men roligt. Alla verkade spända, nervösa på något vis. Det var svårt att döma efter som att alla satt på sig solglasögon, alla hade även på sig keps, av någon anledning, det var ju inte ens sol just idag. Vi vandrade fram, gick in i lite olika affärer till jag stannade vid ett tidningsstånd. ”Oh, shit” sa någon av killarna lågt bakom mig. Alla frös till men jag märkte inget. Jag läste bara rubriken på en av tidningarna, den var visserligen på franska men jag hade läst det i några år och det var ett av de ämnen där jag hade en riktig talang och höga betyg i. Jag förstod precis vad det stod.

Niall andades inte, han var beredd på smällen när sanningen kom fram. Hon hade helt klart fattat tänkte Niall. Ingen annan rörde sig heller, alla hade samma tanke.

”Were one direction supose to be here in France?” sa jag och tittade på de andra killarna efter att jag läst rubriken på första sidan på en tidning. Log lite men slutade när jag såg deras fastfrusna ansikten..
”What's wrong?” frågade jag i hopp om att få svar.
”Oh, eermm.. eh..” började Liam
”Do you know who One Direction are, Bea?” fyllde Niall i med samma ansikte som var svårt att tyda.
”Em.. yeah, they got amazing music, why are you wondering?” gav jag till svar.
”Have you ever met them?”
”No, I know nothing about them actually.. I tried to stay away so i wouldn't get attached to them. You see, almost every girl in the school is a fan of them, and if they would find out I liked them they would propably kill me or something..” sa jag, lågt, det sved lie att prata om det. Ingen av killarna sa något.
Oh, please! Seriously guys, what is it?” sa jag för att försöka förstå vad som var felet.
”So you haven't even seen them on picture? Or nothing?” Sa Louis häpet.
”No, or yes maybe one or two times but i have tried to erase that as much as possible. It was best that way..” gav jag till svar.
Alla började le, dom började titta på varandra, sedan greppade Niall tag i min arm, vi skyndade oss iväg, snabbt! Mot en taxi som vi alla lyckades knöka in oss i. Ingen sa något de bara log och tittade på varandra. Liam gav chauffören adressen till hotellet och vi åkte iväg. Alla skumma miner och alla saker de inte berättade, jag orkade inte mer!
”Okey, I can't do this! Seriously, if there is something that your hiding, and I know you do, than please tell me! I hate to be asking but your not giving me any choise! Whats going on?” sa jag argt samtidigt som jag var förvånad över att jag ens vågat klämma ut mig något sånt.
”Please, Bea, I'll tell you everything! We just leave this for the day I'll take you to the Eiffel tower and tomorrow You'll follow us to Spain. I promise, you will have answers on every single question! If you just please come with me to Spain tomorrow.” Sa Niall med en entusiasm i rösten att jag inte kunde låta bli att le.
”But..” fick jag fram.
”No! No buts! Just please leave it for the moment and say to me that you following me tomorrow! I beg you!”
Hur kunde jag säga nej? Han lovade mig svar på alla frågor och och jag ville inte lämna honom för nått i världen!
”I promise” sa jag.

När kvällen kom skulle vi alla ut till Eiffeltonet som lovat, Niall var på ett underbart humör! Jag hade aldrig tidigare sätt honom så glad. Det fick mig att skratta, han var så söt där han skuttade omkring. Killarna hade lovat att ta många kort efter som att vi ännu inte gjort det, och det skulle verkligen vara fantastiskt om det fanns bilder från denna underbara resa. Jag visste inte riktigt hur kvällen skulle bli.. vågade jag kanske sätta på mig något annat än det säkra kortet ikväll? Min syster hade verkligen packat ner kläder för alla tillfällen. Jag rotade igenom lite, det fick inte bli för mycket! Usch, jag hade aldrig haft 'vad ska jag ha på mig' ångest förut! Jag drog upp något svart, lite längre och hoppades att det kanske, bara kanske kunde vara den där klänningen som min syster bar kvällen när vi firade hennes födelsedag. Jo, tack! Där var den! Jag kollade bak på lappen på insidan av klänningen och läste Vera outfit som hon döpt sitt klädes märke till. Jag minns hur vacker hon var i den, och jag kunde ju bara drömma om att den skulle passa lika fint på mig. När klänningen var på log jag, den var en helsvart och åtsittande klänning som gick ner till ungefär halva låren. Inget speciellt förens man vände sig om. Där var den utskuren och visade stora delar av ryggen i ett fint mönster. Den blev perfekt! Håret hade fått fina vågor efter dagens fläta och ögonfransarna fick lite mascara. Plötsligt kunde jag se mitt ansikte rent igen.. inga fula ord, bara mitt ansikte. Jag kunde se mig själv. Mitt självförtroende var på väg upp, snabbare än vad jag någonsin kunnat drömma! Jag var självklart långt ifrån mitt gamla jag men resan dit satte ett leende på läpparna och det gick inte bort, jag ville inte att det skulle bort. Jag ville ha det precis såhär.
Niall var inte inne i lägenheten, han hade sprungit in till dom andra killarna i några minuter så jag gick ut på balkongen och tittade bort mot Eiffeltornet, det var litet här ifrån men snart skulle jag få se dess riktiga charm.  Med ryggen vänd mot balkongdörren så hade jag hade helt missat när Niall kommit in i lägenheten, helt plötsligt stod han där i dörröppningen. ”Wow..” sa han tyst för sig själv och jag vände mig snabbt om i förvåning. Jag log när jag såg på honom. ”hi” fick han till svar. Sakta, sakta gick han närmare och han ställde sig sådär nära så att ögonen inte kunde göra något annat än att mötas.
”Your beautiful tonight” viskade han. Jag kunde knappt andas han var så nära. Hans hand fingrar snuddade vid mina och han tog tag om min hand. Mina ögon gled ner, ville vara säker på att det verkligen hände, var tvungen att se det med mina egna ögon. Jag tittade in i hans ögon igen och han blundade, jag gjorde det samma och han kom närmare och närmare. Bara centimeter stod mellan hans och mina läppar tills han äntligen kysste han mig. En känsla jag aldrig tidigare upplevt spred sig inom mig, hjärtat slog så hårt att jag nästan hörde det. Kyssen slutade och han drog bak huvudet en bit tittade mig i ögonen igen, log och kysste mig igen. Niall flyttade upp händerna mot min midja och mina armar åkte automatiskt upp runt hans nacke. Vi stod där på balkongen i Paris i solnedgång med rosa himmel och kysstes.
”And you two couldn't save it until we got to the Eiffel tower, couldn't you huh?” Hörde jag Louis röst lite sarkastiskt säga i dörröppningen . Ingen av oss hade hör dom komma in. Vi gled isär och jag tittade ner i marken, log och bet mig i läppen, fortfarande med mina armar runt Niall och hans runt mig.
”Congratz man!” utropade Liam och kom fram för att krama oss och dom andra hängde på. Vår första kyss, in the city of love! Inget kunde bli bättre!

---

Ganska långt ändå? äntligen kom vi fram till den efterlängtade delen! :)

Niall hade erbjudit mig att dela rum med honom. Lycka var det ända som kunde beskriva hur jag mådde den kvällen! Innan vi gick och la oss hade vi satt oss på balkongen och tittat ut över Paris medans solnedgången färgade himlen rosa. Kunde knappt tro det själv, jag satt just och upplevde ett av dom ögonblicken som bara fans i filmer, ett sånt ögonblick som bara fanns för att gnida lite välbehag så att du ska minnas filmen med just den känslan, men aldrig hade jag kunnat tro att sånna saker fanns här ute i den riktiga världen. Det kanske låter smörigt och överdrivet men allt var verkligen mer än vad jag någonsin hade kunnat drömma om, för där satt jag med en helt underbara kille, unik från alla andra, och pratade om allt.. skrattade, skämtade och helt enkelt lärde känna varandra på ett sätt som jag aldrig hade känt någon förut. Allt var så nytt och gång på gång överraskade jag mig själv med att hitta en sida av mig som jag aldrig vetat existerade. Han tog fram något helt nytt hos mig.
Sen kom den där tystnaden, den där när vi bara satt och tittade in i varandras ögon utan att säga något. Det var precis ett sånt ögonblick som jag aldrig ville ska ta slut. Inte ett ord sa han när han kom närmare, han satt riktigt nära la handen på min fortfarande med blicken fäst i mina ögon. Allt var så overkligt, allt snurrade runt i huvudet och jag vågade inte andas i rädsla av att förstöra något. Han var så nära nu, allt runt omkring var bortkopplat, ända tills resten av killarna kom inspringande. Niall ryckte till och ropade ut dom på balkongen. Jag blundade av irritation, eller kanske besvikelse. Fan, allt var som bortblåst, dom där känslorna hade varit framme tre gånger nu men varje gång händer något som kommer i vägen.
”Niall bro! We're going down  for a walk, to see the city in night time” sa Harry
”Yeah, when it's dark outside, and all you can see is all the beautiful lights!” fylde Zayn in.
”Sound great! Don't you think Bea?” gav Niall till svar.
Bea, kallade han mig precis Bea? Ingen hade tidigare kallat mig något annat än Beatrice, eller  Beagris. Jag sken upp igen och besvikelsen försvann. Vi alla gick ut från hotellet och slumpade gata efter gata, lät ödet ta oss dit vi kom. Alla var glada och uppspelta, alla skrattade och flummade runt som idioter på gatorna i Paris. Det var en varm kväll och till min förvåning inte så mycket folk ute, det var visserligen sent på kvällen, nästan natt men vem kunde sova när natten erbjöd en sån här vy? Niall och jag hamnade lite bakom dom andra som absolut inte kunde gå normalt, speciellt Louis och Harry som var 'All over the place' jag skrattade åt synen. Hela kvällen var helt underbar! Niall och jag pratade på om allt och inget, han fick mig att få skrattanfall två gånger under promenaden, pinsamt tyckte jag, ur sött tyckte han. Alla började skratta när dom såg mig vikas på mitten av skratt. Det vill säga att vi alla stod där på mitt i Paris klockan 12 på natten och flabbade så länge att vi inte ens kom ihåg vad som var så roligt. Perfekt kväll! Jag sörjde att den var tvungen att ta slut men Zayn och Liam, som hade gått lite längre fram, kom tillbaka med  det där mystiska utseendet, de började prata lågt och utbytte blickar. Niall svängde om mig snabbt och sa bara att det var bäst om vi begav oss hemåt. Vad hade dom sätt egentligen? Att inte veta var oerhört plågsamt, jag ville inte att dom skulle dölja saker för mig, inga lögner skulle få förstöra det här! Jag ville så gärna fråga men tog lärdom att mitt liv, att aldrig lägga sig i. Uppe på hotellet var ingen trött, ingen ville sova så vi drog oss upp till allrummet. Alla var hyper hela natten och jag tror inta jag skrattat så mycket och så länge någon gång i mitt liv. Allt hände där inne, wii tävlingar till kuddkrig till brottnings matcher. Inte förens kl 4  på morgonen hade alla lugnat sig, Zayn och Louis hade somnat på soffan medans Harry och Liam hade somnat i en av ute sofforna på balkongen. Niall och jag satt på den andra soffan men vi sov inte, vi bara tittade när himlen ljusnade. Kylan hade krupit fram tidigare den natten när vi satt där och vi hade satt oss nära varandra under en filt för att hålla värmen uppe. Hans arm låg runt mig och mitt huvud låg lutat mot hans axel. Vi bara satt där i tystnaden och njöt ända tills jag somnade.

---

Andra kapitlet för idag.. hope you like it!

På nått sätt lyckades jag somna under den korta flygturen mellan Sverige och Frankrike trots att jag hyperventilerade under nästan all övrig vaken tid. När jag vaknade upp insåg jag att mitt huvud låg lutat mot Nialls axel, nej, fan! Han kanske tyckte jag var jobbig, i vägen eller vad som helst! Mitt huvud flög upp lite med ett ryck.
”Wow, are you ok?” frågade han, toppen jag lyckades skrämma honom också.
”Yeah, sorry for you know, falling asleep on you, I mean, I didn't...”
”Hey, it okey, you just cute when you're sleeping.” sa han och log mot mig. Men gud, vad svarar man i sånna här situationer, jag visste ingenting, jag ville så gärna inte sumpa det genom att säga något fel.. uppenbarligen tog det för lång tid för mig att svara.
”You have to promise me one thing as soon as we're in France” sa han, fortfarande med ögonen fästa i mina.
”What?” lyckades jag klämma ut mig ur det jag uppfattade som en sjukt pinsam situation
”Stop being so insecure. You got nothing to be afraid of, you're noy doing anything wrong and everything you do makes me happy so please don't try to change or hide anything. Your perfect the way you are”
Jag tappade nästan hakan, och vad skulle jag svara nu då? Inte vara osäker, det var något jag hade vart sen jag var 10 år gammal. Så fort något tittade på mig blev jag osäker! Men jag var tvungen att säga något. Pausen blev för lång denna gången också och Niall tog tag i min haka och lyfte upp den så att jag inte längre kunde titta ner i marken. Mina ögon träffade hans.
”Hey girl, can you please do that for me?” sa han och log.
”Yes, I promise” sa jag, tyst, blev åter igen osäker på om han ens hörde.
”thanks ” sa han, log och gav mig en kram. Jag kunde inte låta bli att le jag heller och nästa gång när han såg mitt ansikte med leendet skrattade han  ett sånt där glädjande litet skratt.
”That's better !” sa han och lutade sig tillbaka i stolen. Jag insåg att han hade rätt. Det var dags för mig att ta tillbaka det som jag fick beslaget för sex år sedan.. det kanske skulle ta tid men nån stans måste man börja. Jag log, kunde inte sluta. Allt var äntligen på väg någon stans, livet kunde tydligen var en fin plats att leva på trots allt.
”Yeah, right, now I remember” sa han, I haven't got your twetter!”
”Oh, ummh.. I doesn't have one.. I stay away from social sites for the most..” gav jag till svar.
”Realy? Then i know what the fist thing we got to do when we're in france!” skrattade han. Det var verkligen helt underbart att få hör hans skratt, det fick även mig att skratta, inte högt, men lite granna. Tillräckligt för att få Niall att stråla.
När vi landade i Frankrike gick alla killarna lite på spänn, min första tanke var att dom var nervösa men dom såg kanske inte så jätte glada ut heller. Niall böjde sig åt sidan, mumlade något i stil med ”..not here..” och fick till svar ungefär ”didn't know.. were not.. wrong day”. Vist lät det skumt men om det var nått jag hade lärt mig de senaste åren så var det att alltid hålla dig borta från andras diskussioner och aldrig vara nyfiken. Niall och de andra rappade på i rätt ordäntlig takt, men jag hängde med, Niall hade greppat tag i min arm så att jag inte skulle komma bort. Inte för att det var så mycket folk på flyg platsen  men det kändes ändå tryggt. Paul hojtade till efter en taxi och fick napp direkt. Vi fick såklart ta två efter som att vi var så många men så länge jag satt med Niall var jag inte orolig. Dom nämnde något hotell till chauffören och körde iväg med den andra hack i häl. Frankrike var verkligen vackert tänkte jag under tiden som jag fascinerat tittade ut genom fönstret på taxin.  
När jag klev ut och tittade upp mot hotellet blev jag seriöst överraskad. Det stod något snitsigt namn som jag aldrig skulle lyckas uttala. men de 5 stjärnorna som hotellet stolt placerat under namnet sa tillräckligt att hotellet var lika lyxigt som det såg ut att vara.
”Oh my..” sa jag
”You like it?” skrattade Niall.
”How can you all afford this?!”
”Ehhm.. vi take that later, lets go chek in”
Jag log för mig själv och tänkte. Niall gick men jag stod fortfarande still och bara log och såg allmänt korkad ut. Plötsligt lyfte något upp mig bakifrån och började snabbt gå framåt med mig i famnen.
”Niall, you forgot something!” vem annars än Louis var det som skulle gör något i stil med detta, allt han gjorde var random och fick mig alltid att skratta, även den här gången. Han hade absolut inga planer på att släppa ner mig förens vi var hela vägen inne vi recensionen.
”Here you go Niall, didn't want you to go panicking when you hadn't seen her for a half a minute” sa ha och släppte ner mig. Ytterligare en typisk Louis kommentar som fick mig att skratta. Niall blossade upp lite om kinderna och gav en 'passa dig' blick till Louis innan han vände sig om mot disken igen. Medans killarna checkade in kollade jag mig fascinerat omkring, det var verkligen fint här. Niall greppade runt min arm och visade mig vägen upp till hans rum, alla hade fått varsitt efter som att inget rum innehöll tillräckligt många sängar, dom hade istället fått tillgång till ett privat allrum med ungefär allt man kunde önska när man umgås med sina vänner.. stor fet tv, två stora soffor, x-box, wii, sterio, kök, badrum, stora öppna ytor och allt möjligt där till. Det ända som egentligen skilde från de andra rummen var storleken och att det saknades sängar. Jo vist, här kunde vi nog alla trivas.

---

Kanske inte världens mest händelserika inlägg men behövs ju sånna också! :)

Mamma och jag hade haft stora argumentationer angående resan men mamma hade pratat med resekillen som Niall och de andra hade med sig, Paul hette han förresten, och han hade på något sätt lyckats övertala mamma. Jag vet inte riktigt hur, hon hade varit överdrivet överbeskyddande sedan några år tillbaka men efter att hon pratat med honom var hon nästan glad, hon var liksom sådär bubbligt lycklig som en liten flicka. Jag kunde verkligen inte förstå vad Paul hade sagt men han måste dragit till med något riktigt bra. Syster Vera var också glad, även hon hade det där bubbligt fnittriga utseendet. Fine for me tänkte jag,  Allt jag ville var att spendera tid med Niall på ett så fint ställe som i Frankrike. Vad hade dom där och göra egentligen? Från London till Sverige till Frankrike.. Kanske var dom bara 5 grabbar som ville utforska världen med varandra, vem vet.
Mamma och Vera hade fixat nästan all packning. Dom hade valt ut alla kläder och allt annat nödvändigt som kunde komma till användning. Jag höll mig lugn, jag var i goda händer som vanligt när min syster var inblandat i kläd och styling sammanhang. Jag var glad att jag hade henne, dock lite synd att hon inte bodde hemma längre, fast hon var ju trorts allt 21 år nu. Jag saknade gamla tider med bara hon och jag mot värden.
”Beatrice?” hördes en mörk röst, förmodligen Nialls.
”Yeah? In here!” sa jag och hörde hur Nialls steg kon närmare
”Hi! Nervous?”
You have no idea, i haven't been longer than to Norway!”  
”Haha, don't be, everything is gonna be allright. The other ones coming in about a half an hour, are you done with your packing?”
”Yeah, or you should ask my mum and sister, they hav done most of the packing. But I think so”
”Good, can I sitt down?”
”Yes, please!” Gahh.. det pirrade i magen bara jag tänkte hans namn och så sitter han här brevid mig just nu. Sängen var inte stor så vi statt tillräckligt nära varandra för att jag skulle kunna känna hans doft. Han gjorde det inte lätt för mig! För allt i världen ville jag sitta lite närmare, bara såpas nära att han höll om mig.. Nej dumma tanke, försök inte sumpa chansen att äntligen ha en vän med att bli kär i honom. Ingen blir kär i mig tillbaka..
Vi satt och småpratade, mest om 'lära känna' saker, roliga saker osv. Han tystnade lite lutade sig lite framåt, närmare mitt ansikte och öppnade munnen lite granna. Han fick inte riktigt fram orden, där såg liksom ut som om han inte riktigt viste hur han skulle formulera det.. Jag väntade spänt i några långa sekunder på att få höra vad ha vill säga. Men nej, biltutan utanför fönstret störde tystnaden och Niall ryckte till.
”FRANCE! Yeaa buddy! Come on lets go, can't wait to show you another part of this world” sa han med glädje i rösten. Han lyfte upp resväskan hand väskan och ytterligare en annan väska i farten medans han styrde sina steg mot ytterdörren.
”I can take something to if you didn't know that!” skrattade jag
”Nope, say goodbye to you family. I'll wait in the car”
Jag stannade vid dörr öppningen där mamma och Vera stod med sina största leenden.
”Hejdå mamma, hejdå Vera, ses om en vecka då antar jag!”
jag,mamma och min syster kramade om varandra.
”Ta väl hand om dig, och ring för guds skull varje dag!”
Vera himlade med ögonen och vi tänkte båda samma sak, överbeskyddande mamma!
”Spring iväg med dig nu, och ha så kul” sa Vera och pussa mig på kinden innan hon buffade iväg mig.
”Kommer sakna er” sa jag och sprang iväg mot bilen, eller bussen.. Bus-bilen fick vi kalla den. spänningen steg, pulsen ökade. Jag skulle till Frankrike, med Niall!
Bussen var fin, väldigt fin om jag ska va ärlig! Måste vart dyr. Alla gav mig en kram och Niall drog ner mig på sättet mitt i mellan honom  Louis. Jag var väl kanske inte så jätte bekväm kan jag säga, allt det här var nytt för mig! Kompisar, snälla kommentarer, skratt, allt!

---

Ville bara tacka Sofia för den jätte fina kommentaren! Sånt får mig att vilja skriva mer,längre och bättre! tack så jätte mycket. :)

”What? You're serious!? No way! But what happens with france then?”
”they get their money back and all that already has a ticket will have a chance to get a new one. We taking france the week after we were supposed to be done”
”Oh my god! I can't believe this! Didn't thought that i could be this happy for canceling a show!”
”Niall?”
”Yeah”
”Dont you want to tell her?”
”Oh yeah I do but she doesn't answer her phone. I think see turned it off.”
”Hang on a sec!”
Niall satte sig på soffan, överlycklig. Om han fick tag på henne förstås. Han tackade för att han hade gått ut för lite luft genom bakvägen den dagen, annars hade han kanske aldrig träffat henne och.. hon hade säkert varit sönderslagen innan dom var klara med henne.
”Done!” sa Liam
”With?” fick han till svar.
Checked her up, she lives not too far away from here, go talk to her!”
”You're the best Liam!”
”Hah! I know!”

Jag funderade på att sätta på min mobil igen, men bestämde mig för att låta bli. Mamma ropade nerifrån att hon och Vera drog iväg till butiken en sväng och jag var åter ensam. Igen. Mamma öppnade dörren samtidigt som jag hörde massa prasslande påsar i händerna, förmodligen med nya varor dom kollat in lite extra. Dörren stängdes igen bakom dom. Utanför huset hörde jag mamma börja prata med någon. Inte högt, så jag hörde inte vad dom sa. Jag brydde mig faktiskt inte. Dörren på nedervåningen öppnades igen och steg började gå upp för trappan. Min dörr öppnades. Där stod han! De blå ögonen och det blonda håret. Jag kunde inte ens prata! Vad gjorde han här!?
”Your mum told me you was a little down and that you probably wouldn't open the door so she said that i just could go in..” sa han
”I don't want to play any games Niall, please just go” sa jag när min talförmåga äntligen kom tillbaka.
”I don't want to either. And I don't know why but i liked hanging out with you yesterday and..”
”You'r going to france! Tomorrrow! And I will be alone again, just like normal.”
”Come with me”
”What?!”
Come with me to france”
To france, tomorrow?”
”Yes for a whole week then we see whats happends! Please i beg you! I dont want to leave you, and definitely not like this!”
Jag klev upp ur sängen och gick sakta mot honom, jag var så nära, jag kände hans doft. Helt underbar. Herregud, jag ville kyssa honom, men lät bli, istället viskade jag ”yes” och slängde mig i hans armar.
Niall och jag nästan dansade i rummet innan ha drog iväg med mig, lyckligt vis hade jag redan klätt på mig och conversen drog jag med i farten när vi sprang ut från huset men satte aldrig på mig dom. Jag han inte. Han tog min hand och vi rusade iväg stannade en taxi och nämnde gatan. Sen slog det mig, min mamma. Hur skulle hon låta mig, som sextonåring, flyga till Frankrike med någon jag bara känt i en dag.
”Niall, my mum won't let me..”
”I'll fix it. we have a traveling guy with us, he will call her and make sure that there's no danger. She can check him up whit the security. Then you can go and talk to here. It will be fine”
Jag trodde på honom. Mina hjärna arbetade hårt, lite mer exakt vart var vi på väg? Fast det är klart, förmodligen till det andra killarna. Niall verkade överlyckliga där han satt och log. Genom ögonvrån kunde jag se honom titta på mig och det värmde inom mig. Jag tittade mot honom också. Jag tittade in i dom där förbannat vackra ögonen. Jisses, tänk om alla kund fått ha sånna!
Niall var på väg att säga något men avbröts av chauffören som meddelade att vi var framme. Han tog min arm och visade mig vägen in. Väl utanför hans hotellrum knackade kan på dörren och öppnade, steg in och ropade.
”Guys! Come, come, come! Ropade han. Han var så söt när han var ivrig och jag log.
De andra kom gående från vardagsrummet och Liam var först framme och slängde sig på Niall och de andra hängde på, sist men inte minst kom Louis och slängde sig över alla så att dom ramlade ner på golvet och låg där och skrattade. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra mer än att ta ett steg ifrån och bara skratta åt synen. När killarna var färdiga med att.. aa, vad dom nu gjorde fick jag också en kram från var och en av dom och sist den absolut mysigaste av dom alla, den från Niall. ”We're going to france” viskade han i mitt öra och jag insåg att det här måste vart den bästa dagen i mitt liv so far.

Nästa dag efter sjukhusbesöket hade jag bara Niall i huvudet. Gårdags eftermiddagen hade jag gått igenom lite undersökningar och smärtan i huvudet var en kraftig hjärnskaknings fel, plus såret i pannan såklart. Bensmärtan antogs vara att knät hade hoppat ur led men sedan hoppat tillbaka av sig självt igen. Detta betydde att jag var helt okej, men skulle stanna hemma och vila hjärnan och knät lite, jag vet egentligen inte hur mycket det behövdes, jag började nästan undra om doktorn kanske sa det efter som att han förstod att jag absolut inte ville tillbaka dit. En vecka kunde jag få stanna hemma från skolan, och jag tackade innerligt för det.
Jag låg i sängen och tänkte, mest på allt annat som också hänt den eftermiddagen, när mobilen  plingade,blev jag uppriktigt förvånad efter som att hela familjen var hemma just nu och ingen kunde vilja mig något. Jag plockade upp den och kollade. Displayen visade ett nytt meddelande från Niall Horan. Jag stirrade bokstavligt talat  i fem minuter. Tankarna gick i högvarv, först och främst, när gav jag mitt nummer till honom och... aha uppenbarligen har han vart inne i min mobil och snokat, med det vill säga letat upp mitt nummer och lagt in sitt. Plötsligt satt jag raklång i sängen, hyper och smilgroparna uppe vid öronen. Jag bet lite i kudden för att inte skrika av lycka. I meddelandet stod det ”Hope you're feeling better, was really nice to get to know you yesterday!”. Jag svarade ”yes thanks, and thank you for caring, meant alot to me”. Skickat. Jag satt och log för mig själv, jag ville veta allt om honom. Vem var han? Varför brydde han sig när ingen annan någonsin gjort det? Varför ville han fortsätta hålla kontakt? Mobilen plingade igen, ”Your welcome, just wondered one thing, I'm going to france tomorrow so I would like to maybe meet you again, before I go, if you would like”. Nu gick det inte längre jag ställde mig upp och skrek för mig själv samtidigt som jag dansade runt i rummet. Men gud! Då insåg jag, den andra delen av meddelandet. ”I'm going to france tomorrow” Ska han åka?! Paniken kom krypandes, nu var jag nästan på gränsen till tårar. Tummarna flög över 'knapparna'. ”What?, are you leaving? Why?”. Jag var på riktigt på väg att börja gråta. Medans jag väntade på svar som kändes som evigheter satte jag mig ner på sängen igen. Mobilen plingade. ”Yeah, sorry would have loved to stay but there's nothing to do about it :(, still would love to meet you at least one more time before.”. Jag suckade, klart att jag aldrig skulle få vara lycklig längre än två dagar. All glädje försvann och skrev tillbaka, ” No, theres no need to play whit my feelings anymore, you made me see the light and you made it disappear again, you won. Your nothing else than the other ones.” Jag skickade iväg meddelandet och stängde av mobilen. Gick och la mig i sängen igen, och jag grät.

Niall läste meddelandet säkert 5 gånger och det skar lika mycket i honom varje gång. Den här tjejen kan inte haft en bra start på sitt liv, och det lät då inte som om det var slut på det för henne än. Allt hon sa igår och allt hon skrev nu.. det sved att se en annan människa så förstörd. Niall tänkte tills han fick huvudvärk. Han kunde ju inte stanna längre, dom skulle egentligen redan varit i Frankrike i går om dom inte hade missat planet igår, dom hade inget annat val än att åka med nästa plan som var imorgon. Han skickade ett sms och försökte förklara med det var ju inte så lätt, hon visste ju ingenting om hur hans liv verkligen såg ut. Och hon trodde att han bara var en av dom andra som mentalt försökt trycka ner henne på marken och sparka på henne. Paniken började krypa fram även hos Niall. Han fick varken något svar och känslan av att ha sårat något grävde hål i sinnet på honom.
Bakom honom kom Liam in och det gick inte ta miste på att Niall mådde dåligt.
”How is it bro?” sa Liam med en bekymrad röst.
”You know that girl from yesterday? Svarade han
”Yes ofcourse!”
”Yeah, I texted her, and it seems like I been the only light in her life for a very long time. She's bullied and alone and suddenly I came in to her life and now I have to leave her for going to france.”
”But she can't be mad at you for going on tour”
”Yeaaah.. she doesn't know who we are, and I'd love it to stay that way, cause I haven't talked like that with a girl for a really long time.”
”oh.. I see, you like her..”
”Yeah, it sounds weird for only knowing her for one day, but..”
”But you couldn't stop thinking of her last night, right? I heard you walking around in the department all night”
Liam log och kramade Niall.
”You know what? They just called and said that we won't make it in time to the show because we missed the plane yesterday. All the other days on that week ar booked in the arena we're not going to play the next show in about 1 and a half week. We still have to go to france, but why don't you bring her with?

Jag låg hemma i sängen och tittade på tv. Aldrig hade det vara så svårt att hålla mig borta från Ipoden och One Directions musik, men jag hade bestämt mig för att koppla bort mig från allt som hade med dom att göra tills deras konsert i Sverige var över så att det inte fans någon chans att jag skulle hitta på något korkat. Jag vågade inte riktigt lita på mig själv när det gällde dom. Deras röst var något extra, det liksom fanns något där som var helt oemotståndligt. Att dom skulle hit till Stockholm var helt oundvikligt att  inte få reda på men mer än så visste jag inte, ville inte vet, för min egen skull.
Som ni kanske förstår var det svårt att hålla sig borta från information när tjejernas munnar i klassen gick i ett om det men jag kände ändå liksom i luften att det var på väg. Med det vill säga att jag isolerade mig i mitt hus dagarna i ända. Ända till jag på kvällen hörde genom mitt öppna fönstret hur några hatade och välbekanta röster träffade mina öron. Jag smög lite närmare fönstret och lyssnade.
”Asså shit, jag kan inte fatta jag faktiskt sätt dom live, på riktigt!”
”Nä, det är helt sjukt, asså jag lovar, Harry typ log och blinkade åt mig! Han måste typ också ha sett vilket perfekt par vi hade blivit tillsammans!”
Jag himlade med ögonen, hur patetisk fick man lov att bli? Jag tittade ut genom fönster och tittade bort mot en klunga tjejer. Jo vist var det väll tjejerna i min klass och på tröjorna stod det utmärkt ”One Direction” på båda fram, bak, på pannan och över hela benen. Jag pustade ut av lättnad när jag sedan också hörde hur ledsna dom var över att dom var tvungna att åka redan inatt och att dom då inte skulle ha någon chans att leta upp dom imorgon. Äntligen tänkte jag!
Jag vaknade upp nästa morgon runt halvt tio, skönt med helg, eller snarare skönt att slippa skolan.. Fönstret hade stått öppet hela natten och fläkten stod på högvarv men inget hjälpte, denna sommaren måste vart den varmaste genom mitt 16 åriga liv, knapp en dag  utan sol. Hela jag var varm och svettig, lakanet hade sparkats av i sömnen. Duschen kändes som en bra ide. När jag klädde av mig skyndade jag mig förbi spegeln, Jag kunde väl inte direkt säga att jag var bekväm med att se mig själv naken, allt var fult! Jag var visserligen smal med en platt mage och smala ben men på nått sätt lyckades de se extremt fult ut på mig. Jag fattar inte varför, usch, det var väl helt enkelt sån jag var född till. Jag trippade vidare till garderoben efter den svalkande duschen. Nästan varje gång jag öppnade den fanns det något nytt i den, både mamma och min storasyster var galet insatta i mode och styling, Min syster Vera hade till och med startat sitt egna klädes märke och jobbade alltid på nya idéer. Jag hade tur på den fronten, jag behövde aldrig vara orolig för att jag skulle sätta på mig fel kläder, dessutom var jag nästan aldrig och shoppade, inte nu längre. Förr tjatade jag alltid på mamma om att få följa med ut på hennes shopping runda som då var både hennes och mitt stora intresse men lik som mobbningen i skolan kom så försvann alla mina intressen.
Jag drog på mig ett Mörkgrått 'guns and roses' linne med lös passform, och ett par hög midjade, svart-gråa jeans shorts. ”ett säkert kort” hade min syster tipsat. Jag gick till spegeln och granskade. Jag suckade, det fick duga. Det mörkbruna håret som mest liknade svart nu när det var blött gick nästan ner till midjan, det var alltid spik rakt och tråkigt enligt mig, och helt underbart vackert enligt Vera. Hon kunde ta det, jag ville då inte ha det.
Solen var stekhet och jag bestämde mig för att dra mig till mammas butik och se ifall hon behövde någon hjälp, jag trivdes faktiskt rätt bra inne i hennes klädaffär. Hon hade fått till en riktigt mysig stämning där inne, ljust och öppet. Ingen var hemma som vanligt så nycklarna åkte med, samt mobilen, inte för att någon skulle sms eller nått men jag gick mest runt med den för att inte göra min mamma besviken när hon överraskade mig med en Iphone i födelsedags present, och sedan kunde man ju gör massa annat kul på den också. Det var ungefär en halvtimmes promenad sträcka men jag njöt av vädret så det var inget som jag brydde mig om, ska jag vara helt ärlig så mådde jag faktiskt ganska bra den dagen. I alla fall ända till jag stötte på ”grabbarna”, alla var runt nitton och hade också fallit ner i domino effekten, det räckte att några få populära slänger skit på dig så är resten där, bara för att inte ta risken att vara ocool eller bli utmärkt som töntens kompis.  Mitt liv sög verkligen och det här killarna var inte att leka med heller, det var bara att börja springa om du inte ville komma hem med näsblod eller nått liknade. ”FAN!” tänkte jag och vände om, jag kunde i alla fall var glad att vi sprang runt i små gator där chansen var större att dom skulle tappa bort mig. Jag tackade gud i farten att jag valde Veras gamla converse som var ganska praktiska att springa i. Varje steg var viktigt och varje höger eller vänstersvängs beslut var viktigt. Såklart skulle jag ha oturen att efter bara ca 5 minuters jagande svänga in på en bredare och lite mer öppnare gata. Jag svor för mig själv igen samtidigt som jag kände hur benen sviker och grabbarna kommer närmare. Inte långt ifrån nu, paniken kom och och bara några sekunder efter kom smällen. Dom hoppade bokstavligt talat på mig och jag slog ner i marken. Olidlig smärta och synen började ramla bort. Innan jag helt svimmat av hör jag en arg röst ropa
”Hey, what the fuck are you doing?!” och kände hur greppen släppte och tunga fotsteg springa bort.

---

Stort leende är internetet kom för en liten stund sedan! Nu kan jag i vilket fall lova en bra uppdatering den kommande veckan. Även detta kapitlet är för att lära känna men på nästa drar det igån!

Skulle jag verkligen behöva göra det här igen? Måste jag verkligen gå igen samma sak dag efter dag? I sex år har jag inte varit något annat än en utstött bortglömd människa som inte betydde något för någon.. jag orkade helt enkelt inte gå till skolan! Vart jag mig än vänder så var jag bara ivägen. Alla de ”coola” tjejerna skrattade åt mig, åt allt jag gjorde, åt allt jag sa. Kunde ju i alla fall trösta mig med att jag fått andra att leva längre pga. alla skratt jag gav dom bara genom att vara jag. Fast jag hoppades innerligt att den teorin inte stämde, då skulle jag säkert vara död vid 30 år ålder, i så fall skulle barndomen var a de ända som höll mig vid liv just nu. 
Livet var ett rent helvete ibland.. Mamma hade till och med varit så orolig för mig att hon dragit med mig till en psykolog, men har dom någonsin lyckas klämma ut sig något bra? Jag förklarade alla skabbiga kommentarer om hur ful jag var och hur allmänt störd jag verkade och allt han fick ur sig var ”Kallar dom dig ful?!” Han hade dragit mig till en spegel och ställt sig bredvid och frågat ”Vad gör dig ful? Varför skulle inte du vara lika söt som alla andra?”. ”Allt!” hade jag skrikit och sprungit där ifrån. Allt jag såg när jag tittade mig i spegeln var alla elaka ord upp kladdade i ansiktet med en svart penna, och hur mycket jag än gnuggade gick dom inte bort. Jag fattade inte vad folk tänkte med när dom sa att jag var söt? Vad fanns det för sött med mig? Inget.
Jag är glad att jag bodde nära skolan så jag slapp sitta på en buss, jag kan bara föreställa mig hur det hade varit. Nej, en promenad för mig själv utan att behöva till upp från asfalten och se något i ögon gjorde mig lättad inombords.
Just som alla andra dagar gick jag själv och försökte synas så lite som möjligt. Det var bäst så. Jag tittade inte upp från marken en enda gång förens jag var framme vid mitt skåp. Inklämd i springan i locket satt en lapp. Oftast läste jag dom inte men jag öppnade det, antog att det inte spelade någon roll vad det stod, Jag kunde ju ändå inte må sämre. ”Beagris” stod det på lappen, det hade tydligen blivit väldigt populärt att byta mitt namn från Beatrice till Beagris. Jag slängde lappen in i skåpet och sneglade upp åt höger. Jo, precis som jag trott så stod ett gäng från klassen och flinade åt mig. I rädslan av att dom skulle komma hit så tittade jag snabbt ner i marken igen och passerade så omärkt som möjligt. När jag var förbi sneglade jag upp mot dom igen  och tänkte ”Nån dag vågar jag stå upp mot er, nån dag kommer ni förstå att jag inte var något att leka med”.
Sista lektionen på dagen var trög och lärarna var för det mesta rätt trötta på eleverna när flumm-humöret hade satt igång. Nästan inget jobb blev gjort, vilket inte var mig emot. Jag hade placerat mig längst bak i klassrummet, som vanligt, i hopp om att man inte skulle bli sedd. Det fungerade ungefär fyra av fem gånger. Istället för jobb hörde jag ivriga pipiga skrik från klungan med tjejer lite längre fram i klassrummet, jag spetsade öronen i hopp om att höra vad som var en sån big deal. ”One direction på Europa turné” slank ut ur folkmassan och jag log samtidigt som jag fått en klump i magen. Jag hade lyssnat på dom en del men tvingat mig att inte bli för insatt, skulle de andra tjejerna få reda på att jag gillade dom skulle dom va på mig som svältande rovdjur. Därför  visste jag nästan ingenting om dom, allt jag behövde hör var deras musik. ska jag vara ärlig så visste jag varken deras namn och knapp hur dom såg ut, bara några få gånger hade jag sätt bild på dom men hade försökt förtränga det så gott som det gick. Och det var nog best om det stannade så.

---

Jag startar upp detta bra känner jag.. Första kapitlet kl 1 på natten och kan inte ens lova att nästa kommer upp imorgon efter som att vi har plågats med internet problem här. På måndag kan jag lova ett i alla fall. Första kapitlet är alltså mest för att lära känna Beatric lite.. förstå hur hennes liv är osv. Så får vi hoppas på nästa kapitel imorgon.