Kapitel - 37
Jag skrek så högt att det kändes som om mina egna öron skulle spricka. Känslan var som om jag ännu inte hade vaknat upp men genom balkongdörrs fönstret kunde jag se en svart siluett i den mörkblåa sommar natten. Jag rusade ut ur rummet ner för trapporna och slängde mig i mammas famn som redan sprungit ut ur sitt rum förr att kolla vad som höll på att hända. Jag kramade om henne och grät hysteriskt.
”Någon.. utanför.. på balkongen..!” snyftade jag. Mamma tröstade mig och verkade helt chockad över det hon hört mig snyfta fram.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------När mamma uppfattad orden sprang hon upp för trappan med sån fart att jag knappt han reagera. Jag som i rädsla av att bli lämnad ensam rusade efter utan att hinna tänka.
Mamma smällde upp dörren till mitt rum, greppade tag i närmaste hårda föremål som i detta fallet råkade vara skrivbordslampan som hon med all sin kraft drog ut ur eluttaget. Inom bara några sekunder hade hon ryckt upp altan dörren och sprungit ut med mig hack i häl. Jag ville verkligen inte vara där, och jag visste inte varför jag hade följt efter ut men där stod jag och såg hur en gestalt springandes försvann bort och skymdes av grannens häck. Jag grät hysteriskt och mamma tog mig in och satte mig på sängen. Hon kramade om mig hårt och försökte lugna mig utan någon vidare framgång.
”Men hur?.. balkongen är högt över marken? Mumlade hon samtidigt som hon rytmiskt drog handen över mitt hår för att skapa en lugnande känsla.
”Trädet.. han klättrade i trädet..” fick jag fram mellan alla tårar. Mitt i allt kände jag ett starkt beroende av Niall vid min sida. Han skulle få mig lugn igen.
”Niall, kan du ringa honom, nu” snyftade jag fram, fullt medveten om att jag själv aldrig skulle kunna klara av att prata i telefonen och få den på andra sidan att uppfatta vad jag sa.
”Självklart” sa hon och sträckte sig efter telefonen på sängbordet.
Niall sov fridfullt och kunde inte hjälpa att känna irritation växa inombords när telefonen ringde.
”What?..” mumlade han halvt vaken, halvt sovandes.
”Beatrice needs you” svarade mamma med halvpanik i rösten. Det tog ett tag för Niall att uppfatta vad personen i andra änden sa men de hysteriska snyftandet i bakgrunden fick det att klicka till och han satt spikrak upp i sängen.
”What's going on, what have happened?!” frågade han med chock och panik i rösten.
”It's a long story, can you come over as soon as posible?” frågade mamma.
Niall flög upp ur sängen och var redan igång med att dra på sig närmaste lättpåklädda kläderna han kunde få tag på. Han svarade snabbt att han redan var på väg och la på. Han rusade ut ur huset i sin mys dress och rusade ut ur lägenheten. Precis utanför huset mötte Niall Harry.
”Harry, it's like three at the morning, what are you.. never mind, don't have time, something has happend with Bea!” ropade han när han börjat kuta igen efter att ha stannat till i någon sekund av förvåningen att se honom ute såhär sent. De bodde inte i samma lägenhet men alla killarnas lägenheter låg inom samma område och det var inte allt för många vägar att komma in på.
Niall hade trott att Harry skulle ha hakat på när jag nämnde det sista men han hade bara raskat på stegen in mot huset igen. Niall hade inte tid att tänka på det nu, Bea behövde honom nu.
Londons taxis var i stort sätt lika aktiva på natten som på dagen och det tog inte lång tid för honom att få tag på en taxi. Han hade sprungit om det inte varit så att han inte var säker på vägen ännu, speciellt inte i mörker.
Taxi chauffören hade uppfattat att Niall var i brådska och därför trampat lite extra på pedalen. Det var ju trots allt också ganska så glest i trafiken vilket också gjorde det enklare att ta sig fram snabbt.
När Niall var utanför Beas hus såg han hur det lyste i hennes rum, samt att balkongdörren stod på glänt. Med snabba kliv sprang han mot dörren och drog i handtaget. Så klart skulle de inte vara öppet men inom några sekunder hördes snabba lätta steg ner för trappan. Ut genom dörren flög Bea med rödgråtna ögon och slängde sig i Nialls armar.
”What have happened?” frågade han lugnt men oroligt samtidigt som dom kramade om varandra hårt. Niall ville inte bryta kramen utan lyfte istället upp henne och gick in med Bea till hallen där hennes mamma stod med ett oroligt uttryck.
”Take her into my bedroom and talk, I have to make some calls” sa hon sedan. Niall gjorde som han hade blivit tillsagd och bar in henne och satt dom båda på sängen.
