theonedirectionfanfic

Niall hade ropat några gånger på mig men jag hade inte hört. Han märkte hur mitt leende hade försvunnit och hur jag stirrade på en bit papper utan att reagera på att jag ens hade en kamera upptryckt i nyllet och en ivrig reporter som ville veta allt som höll på att hända. Han sprang fram till mig och kramade om mig utan att ännu veta vad som hade hänt, han vara visste att det var något som inte stod rätt till.

”What's going on Bea?” frågade han och kollade ner på kortet. Jag svarade inte utan tittade upp på mannen igen, han log fortfarande, verkade helt oberörd över att jag inte längre log eller att det börjat vattna sig längs nederdelen av ögonkanten.

”är du.. min..?” började jag chockat och tyst så att orden knappt hördes över den ljudfyllda omgivningen runt omkring oss med skrikande fans och galna tv reportrar som gjorde allt för att få en bild eller klipp som skulle skrapa ihop lite pengar.

”Det är fint att se dig igen efter mer än femton år Beatrice.” sa han och log. Med de orden insåg jag det som jag precis frågat mig själv.

”Pappa?” frågade jag men allt kom bara fram som en viskning och både Niall och han fick läsa mina läppar. Niall visste då precis vem mannen framför oss utgav sig att vara.

”You? Dad? To Bea?” frågade han sedan men klotrunda ögon. Han visste att jag inte hade någon pappa och att han skadat mamma på många vis. Jag var i chock tillstånd och kunde inget annat att göra än att följa med när Paul irriterat drog iväg oss mot Limousinen och de andra killarna som förvånat stod och väntade, inget av dom fattade nått över varför jag och Niall kom dit släpandes med blanka ansiktsuttryck. Jag slängde en sista blick mot mannen innan bildörrarna stängdes. Niall var också i ett litet chocktillstånd och blinkade förvånat några gånger. Sedan vaknade han till och kramade om mig hårt.

”There is no chance, or is it? Frågade han och en tår rullade ner över min kind. Jag svarade inte utan Niall tog istället försiktigt ut kortet ur mina fingrar och kollade på det. Ingen av de andra vågade säga något och Paul själv hade insätt att han stört en viktigt och känslosamt stund, en stund som egentligen inte borde förstöras. Han höll därför också tyst.

”I don't want to interrupt or make anything worse but what did just happened?” frågade Liam lite försiktigt. Niall räckte över kortet till Liam och nickade sorgset med huvudet mot mig så att dom skulle förstå att det var mig det handlade om. Jag satt och tittade ut i ingenting, helt isolerad från allt runt omkring. Dom pratade och diskuterade en stund till men jag hörde inte, jag var djupt försjunken i mina egna tankar.

”Bea” sa Niall sedan lite försiktigt och tog mig på ryggen med handen. Jag ryckte till av vidröringen och tittade sedan på honom samtidigt som jag torkade bort en tår som åter igen hade runnit ner för kinden. Han såg orolig ut. Snart märkte jag att han inte länge höll i kortet. Min blick gled automatiskt till de andra och jag såg kortet i Liams hand. Först reagerade jag inte, inte förens jag såg något skrivet på baksidan. Jag slängde mig upp och slet åt mig kortet. Alla hoppade förvånat till av den häftiga rörelsen men jag hade inte tid att be om ursäkt. Snabbt vände jag på kortet för att läsa de mobilnummer som var inskrivet samt de datum som hade skrivits in med en annan sorts penna och förmodligen vid ett annan tidpunkt.

”Is it for sure, you on the picture?” frågade Niall sedan och tog beskyddande sina armar om mig.

”I'm to young to see but it is definitely mum and Vera on there. Which makes it kinda obviosly that is me.. and my dad..” sa jag sedan.