theonedirectionfanfic

Snabbt vände jag på kortet för att läsa de mobilnummer som var inskrivet samt de datum som hade skrivits in med en annan sorts penna och förmodligen vid ett annan tidpunkt.

”Is it for sure, you on the picture?” frågade Niall sedan och tog beskyddande sina armar om mig.

”I'm to young to see but it is definitely mum and Vera on there. Which makes it kinda obviosly that is me.. and my dad..” sa jag sedan.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag låg på hotell sängen och stirrade på kortet. Från badrummet hördes det hur duschen sprutade. Jag hade gärna också tagit en dusch men det fanns för mycket annat som tog plats i mitt huvud så jag brydde mig helt enkelt inte. Mascaran hade runnit ner och gett lite lätta märken på mina kinder och klänningen var fortfarande på, oavsett hur obekväm den var så orkade jag inte ta av den. Jag bara stirrade på kortet. Då och då vände jag på det för att beskåda numret som har skrivits dit. Skulle jag ringa honom? Vågade jag? Var detta ens något att tro på? Mina tankar avbröts när mobilen på sängbordet började vibrera. Den hade legat där hela kvällen, det kändes liksom oartigt att ta med den till en sån föreställning som denna. På displayen visades mammas namn. Så fort jag klickat på svara började hon prata utan att jag ens hade hunnit säga hej.

”Bea, Oh herre gud, jag såg på galan, vad hände?” frågade hon med andan i halsen.

”Vad det han?” viskade jag med gråten i halsen samtidigt som jag förbannade mig över att det såklart skulle ha varit en av de live sändandes tv kamera som hade fångat allt.

”Bea min lilla vän. Håll dig borta från honom, det svinet. Lova mig att han inte kommer i närheten av dig, förstått?” sa hon sedan snabbt, så snabbt han hon nästan snubblade över orden.

”Så det var han.. min pappa” snyftade jag. Hon suckade tungt och det var lagom av ett klartecken för att jag skulle förstå att det var precis det de va.

”Jo men.. en pappa är mer än kött och blod, en pappa finns där när du upplever det första sakerna i ditt liv. När du lär dig gå, cykla, läsa, simma. Men Bea han fanns inte där, han sket fullkomligt i dig och resten av den här familjen. Han är ingen pappa och kommer aldrig att vara en..” sa hon och jag hörde att hon började gråta. I sånna här stunder önskar jag att minnet aldrig kom tillbaka efter smällen och minnesförlusten. Hur jag sätt min mamma efter allt han gjort. Niall hade kommit ut och satt sig bredvid mig i bar överkropp och kramade om mig.

”Bea hörde du vad jag sa, håll dig borta från honom, för min skull Beatrice” snyftade hon sedan.

”Okej” snörvlade jag och min röst var knapp hörbar.

Vi avslutade samtalet några minuter senare och Niall tittade frågande på mig med ledsna ögon, I just sånna stunder förstod jag att han önskade att han förstod svenska.

”It's him.. my dad” snyftade jag sedan och kramade om honom.

”It's okey sweetie. Crying is always good.” sa han.

”How are you so sure now?” frågade han sedan.

”It was the live tv reporters that caught it all and mum watched it.. like the rest of the world. Fun.” sa jag lite buttert.

”I thought so..” mumlade han.

”So what happening now then?” fortsatte han efter någon minut.

”Mum begged me to not meet him again..”

”Is that what you want?”

”I don't know what I want.. I don't know anything at all about him or my life for the moment..” snyftade jag.

Vi kramades en stund till innan jag tog den där efterlängtade duschen. Värmen stod på max och det var på gränsen till brännande men det fick mig i alla fall att tänka på något annat för en stund. Jag kunde inte undgå tanken på hur jag ständigt råkar ut för saker som får mig att falla i tårar. På nått sätt kändes allt det här som ett straff för att jag faktiskt var lycklig. Och straffen skulle bara pågå ända tills den dagen då jag inte längre kunde finna någon glädje alls i mitt liv och den dagen skulle inte komma förens jag förlorade Niall, mina vänner och min familj. Dom gjorde mitt liv värt att leva.

När jag klev ur duschen var det som att kliva ut i en lätt dimma. Jag hade verkligen duschat varmt. Huden var svagt, svagt rosa av det varma vattnet. Snabbt gjorde jag mig i ordning och kröp ner under täcket. Niall hade sprungit över till de andra efter som att dom behövde prata om något och jag tog åter igen upp kortet. Mina ögon stirrade på kortet under en lång stund innan jag vände på det och kollade numret igen. Så mycket som jag hade beskådat de siffrorna så kunde jag det med all sannolikhet utan till nu. Min hjärna spelade sitt egna lilla spel och livet var på botten just nu så varför inte? Varför inte bara ringa och se vad som händer? Inget kunde ju bli värre än vad det var nu. Snabbt skrev jag in numret på mobilen och övervägde mitt val i någon minut innan jag klickade på den gröna luren och tonerna började slå.

---

Ledsen att det inte blev ett kapitel igår, hade inget internet. Kommer förmodligen ett till kapitel senare. Och tack för kommentarerna! blir hur glad som helst.