Kapitel - 55
Så mycket som jag hade beskådat de siffrorna så kunde jag det med all sannolikhet utan till nu. Min hjärna spelade sitt egna lilla spel och livet var på botten just nu så varför inte? Varför inte bara ringa och se vad som händer? Inget kunde ju bli värre än vad det var nu. Snabbt skrev jag in numret och övervägde mitt val i någon minut innan jag klickade på den gröna luren och tonerna började slå.
Långa sekunder passerade sakta och hjärtat slog hårt. Vad höll jag på med egentligen? Jag hade lovat mamma att inte ringa. Dessutom hade jag sedan jag var liten lovat mig att aldrig låta en vidrig människa som min pappa komma in i mitt liv. Jag hade visserligen inte syftat direkt på min pappa utan mer på en person, lika hemsk som honom. Men samtidigt visste jag att det var något som måste göras, annars kommer jag gå runt resten av livet och undrat vad som hade hänt om jag just den dagen, som råkade vara denna, hade ringt upp honom, träffat honom och pratat med honom. Jag var helt enkelt tvungen.
”Jacob” svarade en mansröst i andra änden av telefonen. Jacob, jag hade nästan glömt bort namnet på min egna pappa.. han var aldrig nämnd och fick aldrig nämnas, ändå satt jag här och var på väg att prata med den man som förändrat hela min uppväxt. Hur hade den varit om han hade stannat?
”Hej.. det.. det är Beatrice” sa jag lågt och försökte hindra mig själv för att börja gråta.
”Du förstår inte hur glad jag är att du ringer!” sa han och jag kunde höra honom le genom telefonen. Jag svarade inte utan lät honom föra samtalet vidare.
”Jag vill så hemskt gärna träffa dig Beatrice, jag vet att det är sent på kvällen men finns det någon chans?” frågade han sedan. Jag sneglade upp mot klockan på väggen. Halv elva, Niall skulle aldrig låta mig gå ut nu.
”Jag vet inte..” började jag lite osäkert.
”Beatrice, vi har inte träffats sen du var ett halvår gammal. Jag dör av längtan efter att få se dig igen!” sa han bedjande. Jag funderade i några sekunder. Jag hade redan brutit löftet om att inte ta kontakt med honom så varför inte fortsätta. Niall skulle som sagt inte låta mig gå, om han visste om det. Han var ännu inte tillbaka från de andra och skulle säkert inte vara det förens klockan elva.
”Okej, men inte länge. En halvtimme max och inte långt ifrån mitt hotell..”
”Åh du förstår inte hur mycket jag har sett fram emot den här dagen!”
”Det finns ett café ungefär 500 meter från hotell Balice, 'half cup of sunshine' heter det. Vi möts där..” mumlade jag och vi sa snabbt hejdå innan vi la på.
Gud, vad höll jag på med. Han må vara min pappa men han var inget annat en en främling för mig. Inte minst att jag ljög för både mamma och Niall, nu ska jag smita ut i en stad jag aldrig tidigare besökt och träffa den man som fått min mamma att falla ner i depression och ständiga tårar. Han hade gjort min och Veras uppväxt så många grader mer komplicerad den vad den behövde vara och han hade inte minst av allt lämnat mig helt ovetande om hur känslan att ha en hel familj och en pappa var. Kort sagt, han hade mer eller mindre slitit sönder vår familj och nu när vi äntligen fått allt ihop lappat igen dök han upp som om han var tillbaka efter en dag på jobbet och trodde allt förblivit som det än gång var. Men han hade fel, denna familjen hade utvecklats och växts sig starkare efter alla problem som vi stött på. Här fanns ingen plats för några hjärtekrossare. Kanske var det fel av mig att gå trots allt. Kanske borde jag vända tillbaka till hotell entrén och glömma allt som hade med honom att göra. Men det gick liksom inte. Hjärnan sa nej men hjärta sa något annat, jag var tvungen att få veta vem min egna pappa var. Mannen som gav mig liv. Jag skulle träffa honom.
Pulsen ökade ju närmre jag kom. Varje steg ledde mig närmare sanningen om honom. Jag tänkte inte komma för att vara artig jag skulle konfrontera honom. Fråga honom hur det kändes att ha krossat en annans hjärta och fått någon att gå ner i depression. Jag ville veta vad han tänkte när han lämnade sina bart och tvingades ta hand om sin mamma och var beroende av en barnmorska för att hon var för svag och för krossad för att klara av att ta hand om oss. Tänkte han någonsin på oss, på våra liv eller på vår framtid? Eller var han helt enkelt en för känslokall människa för att förstå att vi faktisk hade känslor över huvud taget.
Jag stannade när jag tittade in genom de stora fönsterna för att se honom sitta vid ett litet bord och titta ner på sina händer som han flätat ihop med varandra och placerat på bordet. Ett djupt andetag av mod behövdes innan jag gick mot dörren och tryckte upp den. Dörr pinglan plingade till och pappas huvud vreds för att möta mitt.
Jgag vet att jag sa att det skulle komma två kapitel igår men jag har nu listat ut at internetet lägger av under kvällen/natten, aja här är ett till i alla fall! :) och tack för kommetarerna, dom får mig verkligen att vilja skriva mer!
Jättttteee braaa meeeeer!!
