Kapitel - 41
Niall gick förvånat ut genom dörren för att se den lila tröjan han hade haft när han var hos Bea tidigare, plus hans telefon som han glömt vart han lagt.
”Oh shit!” sa han när han insätt att hon hade varit där.
Från höger kom Liam springandes.
”Niall, she's at my flat, Harry, you come with me to Louis, now!” ropade han innan han ens var framme.
Niall sprang så fort han hört vart Bea befann sig. Han kunde inte släppa tanken på att hon hade varit tvungen att höra allt det där. Och speciellt på det sättet. Aldrig hade han varit så arg i hela sitt liv och aldrig hade han hatat en människa så mycket som han hatade Harry just nu. Aldrig skulle han kunna hålla tassarna borta från en tjej. Vare sig det var som att han tasslade på någon annans halva hjärta, halva liv! Eller om det bara var ett ett tillfälligt behöv av en snygg tjej från någon nattklubb. Egentligen visste ju inte Nialls så mycket om den delen men just nu kunde han inte låta bli att tänka så. Bea var hans, igen annans!
Zayn kom in genom dörren och kramade om mig där jag satt på soffan och grät.
”We don't have to talk about it if you don't want to..” sa han utan att släppa mig ur famnen.
”Thank you Zayn” viskade jag tillbaka och vi satte oss ner igen.
Vi satt tysta en stund med mig ihopkrupen intill honom, även fast jag önskade att det var Niall.
”Did you know?..” frågade jag när tårarna hade övergått från hysteriskt till normalt.
”About that it was him watching you?” frågade han tillbaka.
”No the other part..”
”Which part?” frågade han lite förvånat och tittade på mig med en frågande min.
”I heard him say that.. you know.. that he couldn't help that he felt the way he did about.. me...” sa jag sedan lite försiktigt tillbaka.
”He liked you?” frågade han lite högre och lyfte förvånat på ögonbrynen. Jag bara nickade efter som att jag inte var säker på vad jag skulle svara.
”That maybe explain a few thing..” mumlade han sedan för sig själv.
Efter ytterligare några minuter ryckte det till i handtaget och Niall for in.
”Bea!” ropade han och slängde med huvudet åt alla håll samtidigt och passerade där jag satt flera gånger innan blicken fastnade på mig. Jag slängde mig upp och in i hans armar.
”I swear to god, he will never ever come near you again!” sa han och kramade om mig hårt. Som om han aldrig ville släppa taget igen, som om han ville skydda mig mot all den ondska som av någon anledning alltid fann mig.
Vi stod där, minut efter minut och bara kramade. Han viskade lugnade ord i mitt öra medans mina tårar blötte ner mina kinder. Zayn begav sig till de andra för att få lite saker uppklarat. Hav verkade var den som uppfattat minst av situationen. Niall lyfte upp mig och satte mig i hans knä i soffan. Mina skakningar som jag inte var helt säker på varför dom uppstått fick Niall att dra en filt kring oss. Vi bara satt där och väntade på något, vi visste inte vad men något var det.
Liam hade greppat tag om Harrys axlar och tittat honom i ögonen så fort Niall hade försvunnit från platsen.
”Everything will be just fine, okay?” sa han med seriös ton på rösten men Harry bara skakade på huvudet och tittade ner i golvet.
”No.. it won't..” började han men rösten sprack och han var på väg att börja gråta.
”She's afraid of me, she hates me, Niall hates me... and you guys probably hates me too”sa han och en tår föll ner och hängde på nästippen som pekade ner i golvet.
”Well I don't. Come with me now Harry, we need to talk things over” sa Liam sedan och tog med honom upp till Harrys och Louis lägenhet. Dörren var olåst sen Harry lämnade den för att gå och prata med Niall, eller Niall hade kallat på honom och Harry hade med en gång förstått vad som höll på att hända, och det var oundvikligt. Det hade bara varit att ta smällen.
När de klev in tittade Louis bort från tv;n för att möta en gråtandes Harry.
”What has happened?! What.. oh.. you've talked with Niall, haven't you?” sa han och has röst skiftade från förvåning till medlidande. När han inte fick något svar tittade han först på Liam som stod bredvid och gick sedan fram och kramade om honom.
”You did the right thing, you know that, huh?” sa han sedan lugnt och släppte greppet om Harry för att försöka möta hans blick som var ner vänd i marken.
Säg vad ni tycker och ni får mer en gärna komma med förslag, då blir ni lite som delaktiga i att ha skapat novellen också! :)
