theonedirectionfanfic

”Mamma, du ska inte tro att jag har något emot att du pratar med pappa. Jag har lärt känna honom och jag tror han har förändrats. Och hans dotter är redan som min egna andra syster..” sa jag och hon log. Jag var lycklig, detta var precis vad jag hade drömt om. Att kunna ha en mamma att prata med, en pappa att prata med, och inga fighter där emellan. Nu var jag på topp, allt som saknades var bara Niall, och Veras reaktion också.. den kunde bli rolig och jag bestämde mig för att jag nu med det samma skulle gå över till henne och berätta.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Innan jag drog till Vera ville jag berätta för Niall. Jag var så glad att det bara sprudlade omkring mig. Det gick några signaler och jag började fundera på vad klockan var där. Kanske sov han eller så hade han någon spelning någonstans. Med trött röst svarade han.

”Hmmyeah?” mumlade han.

”Sorry to wake you, is it okay?” frågade jag.

”Yeah of course, I'll always have time for your calls..” sa han lite piggare när han fått höra min röst.

”Good” skrattade jag fram.

”Ah, your voice makes me happy, I miss you so much, you know that?” sa han sedan och skrattade lite han också.

”Then you know how I feel!” sa jag och flinade lite. Sedan kom jag på varför jag hade ringt. ”Right, Niall I called you for a reason.. I have something to tell you” fortsatte jag

”Yeah, really?” sa han lite nyfiket.

”I chaught my mum talking to Jacob!”

”Oh, is this good or bad news?” frågade han sedan lite oroligt.

”Thats the thing! It's good news because mum was happy and they have talked other times this latest months and they are getting along. You don't know how happy I am for this!” skrattade jag.

”That is awesome Bea!” hörde jag honom sägas genom luren. Jag kunde höra hans glädje i rösten över att jag mådde bra trots att han var trött och direkt efter gäspade ljudligt.

”Oh, I'll let you sleep now.. call me soon!” sa jag och pussade honom genom mobilen innan jag begav mig mot dörren för att dra mig till Vera.

Vinden var bitande kall och jag saknade redan sommaren. Bladen på träden var borta, gräset var täckt av frost och vid vissa ställen fick man passa sig noga så att man inte halkade på den hala asfalten. Vera bodde som sagt närmare centrum i en lägenhet kanske 30 minuter här ifrån och jag önskade att jag kanske tagit ett par vantar med mig.

Medans jag gick hade jag stoppat i hörlurarna i ena örat för att ha något annat än kylan att tänka på. Det var en radio app så vad som skulle komma härnäst var alltid lite av en överraskning och precis innan jag skulle korsa gatan satte den lugna versionen av Dj Sammys heaven på. Jag log för mig själv med tanken på att det var riktigt länge sedan jag hörde den senast . Jag nådde fram till övergångsstället, fortfarande leendes, då jag klev ut i gatan. Mitt i den ljuvliga musiken skrek något till. Förvånat tittade jag åt höger för att möta bilen som fått sladd på isen. Jag han inte tänka, allt gick så snabbt då jag förstått att det var däcken som panikslaget tjöt när det gled fram. Och det var det. Allt var svart, jag var inte där, kunde inte förstå, kunde inte känna, kunde inte höra något runt omkring mig. Allt jag hörde var låten fortsätta spela.. I'm finding it hard to believe whe're in heaven..

Lite kortare kapitel men fortfarnade händelsefullt! Tack för att ni tittar in! :)