Kapitel - 72
”When can we see her?” frågade han sedan. Vera sneglade upp på honom, orolig över den livlösa ton som han hade i ansiktet innan och la ansiktet i händerna igen.
”Not yet, my friend. They are working hard to try to find out there is any damages that you can't find on the surface and if there is any way that they can make her wake up. Maybe tomorrow, until then, we just have to wait and hope for the best.” sa han och gav honom en beklagande blick.
Niall lämnade rummet lik blek i ansiktet. Doktorns ord var det ända som ekade i hans huvud. If she will wake up..
Niall fortsatte genom korridorerna tills han kom fram till de andra. De var genast uppe på fötterna när de såg Niall och hans ansiktsuttryck.
”What's happening man? How is she?” frågade Harry nervöst.
”'If she wake up'” repeterade han fram, mest som en mummling, fortfarande med blicken fäst på ingenting.
”Is that what the doctor said?” frågade Paul och försökte få Niall att konsertera blicken på honom. Niall bara nickade till svar.
”If she wake up..” repeterade han igen innan han knep ihop ögonen så hårt han kunde, knöt nävarna och slog så hårt som krafterna räckte till, rätt in i väggen. Hela rummet tystnade och alla blickar vred sig mot honom när han skrek. Så fort han slagit i väggen lutade han ryggen mot det och sjönk ihop på golvet med ansiktet i händerna och grät.
”They can't tell me fucking anything more than that she may survive. She's in coma and has two broken ribs.. and all I can do is to sit on my ass and do nothing, they won't even let me see her!” grät han fram.
Han kände hur någon gled ner längs väggen och satte sig bredvid honom och sedan la sin arm runt hans axlar.
”I understad if you don't want to leave, so I'll stay with you..” sa Harry och log trots att Niall inte tittade upp.
”We can stay too if you want, Niall” sa Zayn sedan.
”No, no. No one have to stay, but I'm not leaving this building until I can see her look me in the eyes and tell me that everything is gonna be alright.” snyftade han.
”Niall you know that..” började Liam men tystnade. ”Okay, we all may don't have to stay here but you'll always have someone with you. Harry can start as we go home to rest?” frågade han och sneglade på Paul för godkännande. Han nickade som svar.
”Niall, we're here for you, always and forever” sa Liam och klappade honom på axeln innan dom sakta började lämna byggnaden med huvudena nervända mot marken. Ingen mådde bra av det här. Bea var allas vän och alla älskade henne till döds, men visserligen inte på samma sätt som Niall gjorde.
Niall och Harry hade flyttats till det närmaste lilla väntrummet som fanns nära Bea och i en av sofforna hade Niall somnat gråtandes med Harry tätt intill. Dom hade i timmar tittat på tv som fanns, ända till dom båda dåsat ihop. Inte förens nästa morgon kom en medelkvinna iklädd sjuksköterskeuniform in och ställde sig i dörröppningen. Hon log ett värmande men samtidigt beklagande leende.
”Niall” frågade hon sedan och tittade med sina snälla ögon på honom. Han vaknade med ett ryck, precis som Harry.
”Yes?” frågade han snabbt i hopp om att få veta ifall hon lika snabbt kunde ge honom information.
”Beatrice can now take visitours. Miss. Fridh has already been informated and asked me to come and get you. Beatrice is still in coma and we still don't know when or if she will wake up but speaking to here is the best cure” sa hon log ett leende som visade medlidande.
Niall var uppe på sina fötter lika fort som hon nämnt att han kunde få se Bea och Harry var inte långt efter. Innan de kom fram till rummet ringde Harry mobil och Niall sneglade bak på honom.
”It ok, you can go in. I just gonna take this, it Liam” sa han och log mot Niall som fortsatte några meter tills han stod framför en stängd dörr.
”Go in, darling” log sjuksköterskan och klappade honom lätt på axeln.
Niall var orolig över vad han skulle få se där inne. Kanske skulle han inte känna igen henne. Hon skulle kanske vara uppsvullen och sönderslagen i hela ansiktet, eller så skulle hon se likblek och mager ut. Med ett stort andetag lyfte han handen till handtaget och tryckte försiktigt upp dörren.
Inne i rummet satt redan Vera och Veronica på var sin stol på ena sidan av sängen och höll hennes högra hand samtidigt som dom grät. Niall kunde inte gåta mer, han hade gråtit slut på varenda tår och kvar var bara de röda ögon som spår.
”Niall” sa Vera och klämde fram ett leende innan hon tittade ner på Bea igen. Niall gick sakta fram till britsen och beskådade flickan som låg där. Jo vist var det Bea. Hon var blek men fortfarande lika vacker. Han önskade att han skulle kunna få se de där ögonlocken lyftas upp för att visa hennes ögon, men Niall visste att sista gången hon skulle göra det kanske redan hade passerat.
Så... det häder inte så jätte mycket i detta kapitlet men snart så! ;) tack för att ni kommeterar!
