theonedirectionfanfic

”Niall, this isn't just her dying..” sa hon lågt och bröt loss från kramen för att kunna se Niall i ögonen. Niall bara tittade oförstående på henne innan hon fortsatte.

”Niall, that thing I needed to tell you..” började hon.

”yeah?”

”There's a baby involved in all this to Niall. She got a baby.. only two months..” viskade hon och klappade sin hand över Nialls kind medans tårarna fortsatte att falla.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

”Niall..” sa Veronica och kramade om honom igen. Niall kramade inte tillbaka. Hans hjärna fanns någon helt annan stans och allt runt omkring honom var plötsligt helt irrelevant.

”I didn't want this to be some sad news and I wanted both of you to be with when I told you..” snyftade hon fram och tittade Niall i ögonen.

”For how long have you known?”

”Since the day Beatrice ended up here. It was one of the first things the doctor told me after they had done their research..” sa hon och la båda sina handflator på vardera av Nialls kinder.

”Did she know?” frågade Niall sedan.

Most likely, no..” fick han till svart

”So thats why she was sick?”

”Probably.. You're not mad for that I didn't tell you, huh? I just thought that there was enough to worry about as it was..”

No.. no, of course not..” mumlade Niall. Han satte sig ner på bänken och la pannan i handflatorna samtidigt som han lät sina fingrar greppa tag om håret, allt av ren vrede över hur arg han var över att någon eller något, vad det än var som bestämde över ödet, hade låtit detta hända med Bea. Hon om någon förtjänade det inte. Och hur kunde hon vara med barn? Dom hade ju varit säkra varje gång.

 

Minuterna blev till en timme och ständigt forsade det ut doktorer och sjuksköterskor ur Beas sjukrum. Killarna hade satt sig hos Niall och försökt hålla hoppet och humöret uppe så got det gick. Allt dom hade fått meddelat under denna tiden var att hon levde och att hjärtat slog som det skulle igen men det var allt.

Den sista kvarten öppnades inte dörrarna en ända gång förens Robie, Beas doktor, kom ut.

”Miss. Fridh and..” började han och lyfte sedan på ett av papperna han hade på sin journal ”..and Horan” sa han sedan.

”How is she?” frågade Veronica. Den meningen hade blivit lite som en standard mening de senaste dagarna.

”Miracles do come true my friends. There's someone in there who would like too see you” sa han och log. Alla av dom flög upp men killarna satte sig ner igen då de insåg att det kanske inte var det smartaste att de alla knökade in sig i rummet. Veronica, Vera och Niall var där emot snabbt framme vid dörren och puttade sakta upp den.

Där inne på sängen låg hon. Lika vacker som alltid enligt Niall, trots att hon var blek, svag och helt ut tärd.

”Hi” sa hon så svagt och hest att det knappt hördes samtidigt som hon log ett svagt leende mot dom. Ingen av dom visste vad de vågade göra förens Niall sprang fram till sängen och tog hennes hand. Sjuksköterskan tog ett steg bakåt för att visa att det var okej för honom att röra henne. Då slängde sig Niall ner och kramade henne. När han slet sig från den kramen som han så länge förfärat att han aldrig skulle få så tittade han henne i ögonen. Hon tog upp sin hand och torkade bort Nialls tårar.

”Don't cry, Niall, you make me cry too” sa hon och log. Niall lutade sin panna mot hennes och de var så nära att deras näsor nästan snuddade vid varandra.

”I've missed your kisses” viskade hon sedan och log stort. Niall började också le stort och böjde sig ner och gav henne en kyss när han förstod att det var det hon menade.

Strax där på backade han undan och satte sig på en av stolarna intill sängen för att låta de andra kramas en stund.

”Det är en sak som Niall behöver berätta för dig nu..” sa Veronica och sneglade över mot Niall. Hon reste sig upp och tog Vera med sig ut genom dörren för att låta dom vara ifred.

”So, what's up?” frågade hon så glatt hon kunde i hopp om att låta lite friskare.

”I don't know how this is posible..” började han och tittade ner mot Beas mage lite snabbt innan han tittade på Bea igen.

”Me neither 'cause you haven't told me” flinade hon och Niall kramade om hennes hand lite hårdare.

”There's alot I want to tell you Bea. Like how perfect you are in every way! How much you mean to me and how I for real never could be able to live without you. You have over the past months showed me how a perfect life is even though there has been like a rollercoaster a lot of the time. And I want you to know that whatever will happen in the future I want it to happen with you for forever and beyond that. I want you to know that I never thought that I would fall in love as only nineteen years old but you have proved me wrong once again, just as with so many other things that I never thought would be possible. I love you and as soon that you'll out of here I want you to stay at my place , fulltime.. you me and..” började han och han såg hur ett leende, så stort som det bara kan bli, spred sig över hela hennes ansikte.

”You, me and what?” frågade hon sedan.

”Are you ready?” frågade Niall sedan och tog tag i båda hennes händer.

”Shoot” skrattade hon.

”You, me and.. and the baby..” log han samtidigt som han såg hennes ögon formas till runda klot. Han tog hennes händer och la dom på hennes mage för att ge henne lite mer förtydligande.

”I don't know either Bea, but everything is going to be perfect, no matter what” sa han som om han hade läst hennes tankar och log sedan och kysste henne samtidigt som det kom ett gäng 'aww's och några applåder vid dörren där killarna, Paul, Vera och Veronica stod. Allt skulle bli bra igen. Allt skulle bli perfekt.

---

Och där var sista kapitlet! Hoppas ni gillar min novell lika mycket som jag har gjort. Även om det har blivit lite glest med uppdateringarna det senaste så har jag haft tonvis med kul att skriva den. Är det någon mer än jag som får en liten tår i ögat att den är slut? Känns det inte lite som om man känner Bea som  en verklig person och helt plötsligt vet man att man aldrig mer kommer att 'träffa' henne igen? Usch vad kännslosam jag blev nu. Aja, vi får väl säga hejdå till deras liv nu då :)
Jag kommer med största sannorlikhet att starta en ny novell men jag återkommer i morgon eller någon dag här i närheten och meddelar mer! OCH TACK TILL ALLA ER SOM LÄST OCH KOMMENTERAT! ♥