theonedirectionfanfic

Ungefär två minuter innan vi skulle hoppa in i bilen och bege oss till flygplatsen kom Harry. Paul var kanske inte den gladaste för det men han hade all rätt i världen!
”I told them about it, You maybe wanted to be with but Niall got a little worried when he saw us hugging and I coulden tell them anything..” sa jag till honom
”It's okey” svarade han och log ett litet leende. Jag förstod att det var svårt att le i en sån här situation men jag såg att han höll sig stark.
”Hang on two sec, I'm just gonna go and get my bags” sa han lite frånvarande och Paul muttrade till svar att han fick skynda sig.
När vi all satt oss i bilen var alla killarnas blickar fästa på Harry.
”Do you want to talk about it?” frågade Liam lite försiktigt.
”There is nothing to talk about, she's an idiot, I told her to go to hell and this is not the end of the world” sa han och log mot dom, leendet var lite plågat och svagt men det syntes att han inte tänkte låta detta förstöra något. Han var verkligen en stark människa!
”I hate her to! My Harry deserves only the best!” sa Louis som satt bredvid och kramade om Harry. Han skulle nog inte ha så svårt att komma över det här, inte när man har sånna här fantastiska vänner.

Inne på flygplatsen var det knökfullt med folk, och fans! Killarna gjorde så gott det gick att hälsa på fansen men vi hade bråttom och att samtidigt få mig att hänga med utan att verka som något sällskap var inte det lättaste. Paul hade nog ganska så mycket tröttnat på att släpa runt på mig om jag läste honom rätt så jag bara flinade åt honom att jag skulle hålla mig borta från och med om tre dagar då det var måndag. När vi hoppade på ett lite större privat plan kunde vi äntligen koppla av.
”Holy Shit! That wasn't easy!” skattade Niall och pustade ut i stolen. Alla andra skrattade också åt deras insatts att försöka hålla sig lugna under all stress och panik.
”I thought we were gonna lose you Bea! I'm seriously suprised that we got you on the plane!” sa Liam och skrattade
”Yeah, guess it will be easier next time when I won't be with you.” sa jag och log.
”How will I survive?!” utropade Niall.
”It will be fine!” sa jag och kysste honom även fast jag var lite orolig över att vara borta från honom också.
”No.. we won't be able to see each other for six weeks!” sa han och det sved. Sex hela veckor utan honom.
”We solves that in some way!” sa jag och försökte hålla hoppet och humöret uppe.
”I don't want you to go..” Sa han lite tystare och lugnare sammtidigt som han kramade om mig.
”I don't want to either, but I have to” sa jag tyst tillbaka till honom och kysste honom.

Flygresan gick bra! Det hade till killarnas förvåning knappt varit några fans alls på flygplatsen i Italien vilket gjorde det lättare när jag var med, annars var dom väldigt förtjusta i när fänsen väntade på dom. Jag hade lyckats smyga ut innan killarna kom så jag satt redan och väntade i den bil som hade skickats dit för att hämta upp killarna.
”That went much more smoother than when we left!” sa Harry glatt och hoppade in i bilen. Kul att se honom på så gott humör!
”Yeah, and they say that the hotel is amazing!” sa Zayn
Jag log, nu gällde det att njuta riktigt mycket under de här närmaste dagarna tillsammans med dom innan det var dag för mig att åka tillbaka till Sverige.
När vi var framme vid hotellet var det kväll så det skulle kanske inte hända så jätte mycket. Och imorgon skulle dom ta det lugnt. Dagen efter det var konserten och jag skulle hänga med och få sitta backstage. Sedan skulle jag bara få stanna en dag till och bege mig till flygplatsen igen redan klockan fem på morgonen.
Detta hotellet påminde lite om det första.. alla fick ha egna rum men hade ett eget allrum och detta om möjligt ännu större och ”roligare”. Innan alla gick till sig så samlades vi inne på Liams rum. Ingen orkade dra sig till allrummet utan de flesta var ganska trötta och gick ganska så snart och la sig. Jag inne hon Niall men hans armar runt mig.

Hur skulle jag förklara det här för Harry då? Ilska och vrede gnagde inom mig! Just precis såna där människor hade jag varit omringade av hela mitt liv, såna som inte har en ända jävla droppe medkänsla i kroppen, såna som bara tänker på sig själva och skiter fullständigt i andra. Jag var framme vid hotellet och jag såg killarna sitta samlade i några fåtöljer vid baren. Jag gick inte närmare utan tog istället upp min mobil. Jag ignorerade de 15 missade samtalen och 8 smsen som Nora skickat och letade istället refter Harry i kontaktlistan. Jag ville prata med honom ensam, dom andra visste ju trots allt inget om honom och Nora. ”We need to talk Harry, meet me in the lobby.” skrev jag och satte mig vid en av soffgrupperna. ”Somethings wrong?” fick jag till baka och skrev bara tillbaka att han skulle komma. En minut senare stod han vi disken och tittade sig omkring tills han fick syn på mig.
”Hi, what is it?” frågade han och satte sig ner. Jag var nervös, jag visste inte riktigt hur jag skulle berätta.
”Errm.. yeah.. it..” började jag
”It's easier if you say it fast” sa han och log. Jag suckade.
”Okey, be prepared then..” sa jag och tog ett djupt andetag.
”I saw Nora kiss another guy.. she does already have a boyfriend.. I'm so sorry Harry” sa jag och tittade sorgset in i hans ögon. Dom flimrade till och han skakade sakta på huvudet.
”What.. How do you know?..” sa han. Det märktes att han hade svårt att förstå vad jag precis hade sagt. Det sved och jag kände hur ledsen jag var för honom. Han tyckte ju verkligen om Nora.
”I saw her by the pool at her hotell when I was visiting her.. she didn't know I was there and she thought that we had already left to the airport..” sa jag lågt. Han ställde sig sakta upp och jag reste mig och kramade om honom. När vi släppte greppet tittade jag på honom, han grät inte och det var rätt, han skulle inte fälla några tårar för någon som inte är värd dom.
”Don't be sad, she's not worth it..” sa jag och försökte trösta
”You're right.. but I need to talk to her. How long is it left until we're going?” sa han och jag hörde hur han bet ihop käkarna av ilska medans han sa det. Jag tittade på klockan ”20 minutes” sa jag och han kramade om mig, sa tack och gick snabbt iväg.
Jag satte mig nere i soffan igen. All turbulens hade gett mig huvudvärk och jag tryckte fingrarna mot tinningarna i hop om att det skulle avta lite. Jag tänkte på Nora, hur kunde hon? Visserligen hade jag plågats med människor som henne i flera år men detta var något helt annat.. Det var en sak att såra mig men när det kom till att såra mina vänner var det att gå för långt. Jag hade ingen aning om att jag kände så innan, efter som att jag bara haft mig själv men nu när jag stod här med fem av de bästa vännerna jag kunnat drömma om så var det för mycket. Det här gjorde, om möjligt, ännu ondare än att själv bli mobbad.
”What was that all about?” sa Niall, lite förvånat, nästan argt.
”Nothing” sa jag. Jag tyckte att Harry skulle få berätta det själv.
”What do you mean with 'nothing'? I saw you hug him, for a long time!” sa han ännu surare.
”Oh please, you don't think tha..” sa jag men blev avbruten.
”Bea! What's going on?!” ropade han, och nu var han nästan lite röd i ansiktet.
”Cool down man..” sa Liam och tog honom på axeln.
Jag gick fram till Niall och kramade honom, han kramade visserligen inte tillbaka men det var skönt att få krama honom.
”Sit down and I tell you all what's happening..” sa jag och drog med Niall i handen till soffan som jag precis satt i. De andra hängde på. Jag berättade allt, trots att jag ville att Harry skulle få göra det men när Niall och de andra hade sätt mig krama honom med så mycket känslor, som inte var kärlek utan vänskap, så förstod jag att jag var tvungen att berätta.
”Why didn't he tell us about her?” frågade Louis, när jag berättat klart
”I think he was going to do it when you was sitting at the bar, he was just waiting for me.” sa jag.
”Well where is he now? He have to go in ten minutes” frågade Liam
”He was going to talk to her.. It's all so sad, Harry really liked her and then she does this..” sa jag lite sorgset.
”And Niall how could I possibly like someone else than you, your my everything!” Sa jag och kysste honom.
”Sorry for that, just afraid to lose you” sa han och log mot mig.

---

Imorogn är det sista dagen i skolan innan lov så efter det hoppas jag på att jag kan ge en awesome uppdatering!

De följande dagarna som vi var i Spanien smyg träffades Harry Nora. Och jag var den ända som visste. Jag var glad att se båda så mysigt lyckliga varje gång efter att dom hade träffat varandra. Jag hjälpte till att ge dom lite privata träffar utan att  de andra skulle märka något. Dom fick ju passa på medans dom kunde, vi skulle ju åka vidare till Italien i morgon eftermiddag, som jag btw hade fått äran att följa med på också, men bara ungefär tre dagar efter som att jag missat tillräckligt i skolan, också saknade jag ju mamma och Vera såklart.. mamma kunde ju knappast var lyckligare än var hon var! Hon var verkligen glad för min skull  och att se mig så lycklig.
”Niall, when does the plane goes tomorrow?” frågade jag innan han hade somnat helt.
”At seven..” svarade han och gäspade
”I think I'm gonna spare some time with Nora as I'm maybe not going to see her again for probably a very long time.”
”Yeah it's fine..” mumlade han och jag hörde hur han var på gränsen till att falla in i sömn. Jag lät honom sova, klockan var ju trots allt tolv på natten. Fast jag kunde inte somna, jag låg bara där och log, för Harry och Nora. Jag undrade hur Harry skulle må den följande tiden efter som att dom snart var tvungna att skiljas åt men tänkte sedan att han inte skulle ha några problem med att lösa det, hon bodde ju trots allt i London, fast en annan del av den.

Nästa morgon låg jag och sov ut riktigt länga och inte förens tolv tyckte Niall att det räckte och väckte mig.
”Gooodmooorrniiinnnng!” ropade han och drog bort lakanet.
”Nooo..” mummlade jag och drog upp knäna till magen samtidigt som jag höll kudden över öronen. Hade jag inte varit så trött så kanske jag hade förstått att det inte skulle hjälpa och bara någon sekund senare hoppade han upp i sängen och lyfte upp mig  till sittandes. Jag kämpade med att håla ögonen öppna men dom kom ungefär halvvägs innan dom föll ihop igen. Niall skrattade.
”You have no idea how cute you are when you sleepy!” fnittrade han och kysste mig. De fick mig att vakna till lite och jag log och skrattade lite lätt samtidigt som jag sträckte på mig.
”You have no idea how cute you are when your laughing all the time” sa jag och log. Min mage kurrade till och jag tittade frågande ner på den.
”Put on some clothes and go eat some breakfast.. or brunch, i don't think they are serving breakfast anymore” sa han och skrattade. Jag gjorde som han sa, jag var verkligen hungrig.
Efter att jag ätit tittade jag ut mot poolen och såg Louis och Zayn härja runt i vattnet, och Liam sitta på en av solstolarna och skratta. Jag bestämde mig för att gå ut till dom en stund.
”Hellooo Bea!” sa Liam när jag kom fram till honom.
”HII BEAA!” ropade Zayn och Louis nere från poolen.
Jag skrattade åt dom och hälsade tillbaka samtidigt som jag satte mig i solstolen bredvid Liam.
”So, where do you got Niall?” Undrade han och flinade.
”Hes coming soon, I think.” sa jag och precis då kom han ut genom glas dörrana med stegen styrda mot oss.
”Ahh! So then you maybe know where Harry is to then?”
”Nope” sa jag och försökte komma på något bra förslag. Han var ju såklart hos Nora men det kunde jag ju liksom inte säga .
Vi pratade en stund ända tills jag somnade i solstolen. Typiskt mig. Dessutom blev jag inte väckt förens en och en halv timme senare då klockan hade hunnit bli tre och Harry hade varit tillbaka i en halvtimme.
”No! Why didn't you wake me up, how long is it left until we have to leave, I have to meet Nora before we're leaving!” sa jag lite ängsligt
”About 45 minutes..” sa Zayn. Jag kollade på mobilen och såg att Nora hade ringt 3 gånger med ungefär tio minuters mellanrum. Med ett skutt var jag uppe och på väg bort mot Noras hotell. Åh! Varför skulle jag somna? Väl framme efter ca 5 minuter knackade jag på men ingen öppnade, så jag gick till nästa dörr där hennes föräldrar hade sitt rum och frågade efter henne. Hon var tydligen nere vid poolen. Jag halvjoggade ner för trapporna och var på väg mot bakgården då jag såg henne sitta på kanten av poolen med ryggen vänd mot mig. Bredvid henne satt en annan kille, jag chansade på att den var hennes bror som hon berättat om. På väg med glada steg mot henne stannade jag tvärt, drog efter andan och gnuggade mig i ögonen. Nej! Det kunde inte vara sant! Inte Nora! Hon var inte sån!
”Nora?! What the fuck are you doing?!” utropade jag. Hon vände sig tvärt och panikslaget när hon hörde min röst.
”What are you doing here, I thought that you left to the airport!” utropade hon
”Uhu, so does that give you a reason to kiss someone else?” sa jag och kokade av ilska.
”What does she mean with 'someone else'!” sa killen bredvid och kollade chockat på Nora.
”Yor're fucking bitch” sa jag, inte högt, inte så att alla hörde men med en sån seriös och allvarlig röst så att jag nästan skrämde mig själv, sedan vände jag på klacken och gick med bestämda steg där ifrån. Bakom mig hörde jag hur hon ropade efter mig och försökte springa efter men den andra killen, som förmodligen var hennes pojkvän, tog tag i henne, han var minst lika förbannad som jag.

Kl 11 på morgonen nästa dag låg jag kvar i sängen med tidningen framför mig medans jag låg på mage och läste.
”What are you reading” frågande Niall samtidigt som han la sig bredvid mig på rygg, kysste mig på kinden och tittade mig i ögonen.
”I don't know, everything is on Spanish but there's a big picture of us when we're helping Louis in to the car, and I'm on it to.” svarade jag medans jag koncentrerat försökte hitta något spanskt ord som kunde påminna om engelska så jag kunde ha någon aning om vad det var som stod skrivet.
”Let me see, I'm pretty good at Spanish if you didn't know that!”
”You are?” sa jag och gav honom tidningen. Sedan la jag mig på rygg bredvid honom och och betraktade honom när han försökte tyda texten. Så söt!
”It stand a about the attacking girl and that he passed out but nothing about you, they think your just someone that work's at the hotel. I guess it cause ju just have black shorts, white top and a ponytail. Like the staff” Sedan la han ifrån sig tidningen och rullade över ovanför mig. Han kysste en lång kyss och när han slutade log jag svarade ”Good” och kysste honom en gång till.
”I met a nice girl yesterday” sa jag
”Okey, who was she?” Gav han till svar och log
”Someone from England, her name was Nora and lives in a hotel about five hundred meters away from here.”
”How did you meet her then?”
”We collided on the beach yesterday, which explains my hurt knee by the way.. I'm always so clumbsy..” suckade jag och skrattade.
”Haha, so you're gonna meet her again?”
”Maybe, she told me her room number so i know were she stays. It would be nice to hang out with some others than boys all the time!” sa jag och flinade åt honom. Sedan puttade jag över honom så att han låg på rygg och jag över honom, gav honom en kyss och reste mig upp.
”Where are you going then?” frågade han
”To Nora!” ropade jag tillbaka från hallen.
”You said for like two seconds ago that you maybe was going to meet her and now you are on you way to here?"
”Jepp, See yah, call me if you want anything”
Jag gick ut från hotellet och bort längs gatan. Igår eftermiddag hade jag följt henne hela vägen upp till rummet så jag visste precis vart jag var på väg. 83 vist var väl det numret hon hade sagt, jo det var det, utan tvekan. Jag klickade på våning tre och gick längs korridoren. Hennes dörr var öppen och jag kikade in lite och såg att balkongdörren också var öppen. Jag förstod då att hon måste vara ute på den efter som att hon inte svara när jag ropat in lite försiktigt in i lägenheten. Väl inne tittade jag först åt höger och sedan åt vänster.. och där..
”Oh My God Harry why are you here, and what are you doing?!” Ropade jag förvånat. Det var verkligen en obeskrivlig känsla att se Harry av alla människor där inne, med henne, kyssandes dessutom! Vad gjorde han där?! Med henne? Kände dom varandra på något sätt!?
”Bea!?” utropade han
”So like for how long have you known each other?” frågade jag, fortfarande i chocktillstånd.
”Oh.. err.. we met earlier today..”
”We need to talk, now!” sa jag och drog med honom ut ur hotellrummet, Nora fortfarande kvar där inne, helt chockad hon också.
”What are you doing here?” frågade Harry förvånat
”No, what are YOU  doing here,  with her, that you met earlier today?! Do you always do that when you meeting a new girl?!” sa jag tillbaka, förvånad över min egna personlighet, att jag ens vågade.
”I don't know.. or ofcourse I do but she was so nice and cute and all that so when she asked me if I wanted to come with her upp I said yes and then it just turned out like this..”
” 'It just turned out like this'?! You're crazy, if you didn't know that already!”
”Can you please not tell the other boys, I'm not sure what the others would think about it..” sa han och jag sneglade lite fundersamt på honom. Han såg säkert dom där sekunderna som olidliga innan jag började flina åt honom.
”Of Course I won't, shall we go in again?” sa ja och skrattade åt honom.
”But how do you know her?”
We met on the beach yesterday” sa jag innan jag drog in honom ingen. Har var visst inte så jätte nöjd med det och protesterade med dödande blickar.
”Hi ” sa jag och gav henne ett skrattretande leende
”Hello” sa hon blygt och tittade ner i golvet, precis som Harry gjorde.
”I can see you enjoying your time here in Spain” sa jag och flinade åt henne.
”I should probably go..” sa Harry och tog snabba kliv mot dörren. När han var ute började jag skratta, och slutligen fick jag med mig Nora också.
”Can we please forget that?” sa hon lite skämmigt medans hon skrattade
”Of Course, but I must say that I'm impressed, It's not every girl who gets the opertunity to kiss Harry Styles!” sa jag fast jag kunde ju inte vara helt säker, han kanske alltid gör så?
”Yeah, that was a new experience” sa hon skrattandes innan hon tvingade mig att sluta prata om det.

---

Kul med lite kärlek såhär på Alla hjärtans dag!

Niall och jag hade dratt tillbaka till hotellet. Det visade sig att jag börjat må lite illa efter allt blod och all turbulens. Zayn hakade också på, han kunde väl kanske inte säga att han var så förtjust i allt blod heller och mådde också lite si sådär. Vi alla tre hade gått in till mitt och Nialls rum och efter bara fem minuter hade jag somnat i sängen.

“Hello boys and girls!” ropade en pigg och glad röst. Jag vaknade till och tittade mot dörren. Där stod Louis, lika glad som vanligt med Harry och Liam bakom sig.
“Louis! You're okey!” ropade jag och hoppade upp från sängen och kramade honom.
“Yepp, almost as good as normal!” gav han till svar.
“Sorry for leaving, I'm not that good when it comes to blood and stuff.. how many stitches did you get?”
“Four and they are right here!” sa han, vände sig om och lyfte upp lite av håret. En rysning gick genom mig, jag tålde verkligen inte sånt.
Resten av eftermiddagen och kvällen spenderade vi kring poolen och hotellbaren. Som tur va fanns det inte så jätte många fangirls utan dom som var fans hade redan bett om kort och autograf, resten av tiden visade dom skapligt mycket respekt och höll sig borta om dom inte mötte oss då dom såklart hälsade. Harry verkade extra förtjust i den sortens fans och påpekade, varje gång som dom mötts eller setts utan att göra något i still med att skrika eller följa efter, att dom var ”Nice girls”. Han hade rätt, många fans var överdrivet på, som den vi stött på tidigare den dagen. Klart att det var skönt för dom med en liten 'semester' från allt skrik.
Inte förens sista dagen i Spanien drog vi ner till stranden. Det var ju nästan ett måste när man var i Barcelona. Det slog mig lite senare att Barcelona inte var huvudstaden. Alla andra länder som dom hade åkt och skulle åka till hade varit huvudstäder.
”Liam, why aren't you guys in Madrid? Wasn't you supposed to go to all of the capitals?” sa jag medans vi låg på stranden. Än så länge hade ingen märkt att dom var där så det var ganska så fridfullt.
”Cause we have already been there two times and we noticed that we have alot of disapointed fans here that couldn't come to see us, so we decided to go here instead” svarade han.
”Oh, that's nice of you!.. Don't you think it's kind of weird that there's no one screaming and stuff at you now?”
”Yepp, but in an hour there will probably be tons of them here so we trying to have a nice time for as long as posible.. I am also very suprised that no one have noticed you yet!” sa han.
”Yeah, we have been outside together pretty much, and that you was able to walk around in france, even at the middle of the day, without anyone notised us seems quite amazing!”
Vi pratade på i ungefär 5 minuter till innan vi hörde kanske fem höga tjej skrik. Dom hade fått syn på Niall, Harry och Louis nere i vattnet.
”Oh boy! Bea, if you just move a few meters you maybe have a chance to stay away from the media a little longer”sa Liam. Han hade rätt, det var nog bäst att hålla sig undan från median och skvallertidningar så länge som möjligt så jag lyfte snabbt och enkelt bort mina saker kanske femtio meter bort och granskade klungan av tjejer som bildades runt de fem pojkar som alla hade gått upp och samlats på stranden. I ungefär en timme var dom ockuperade av skrikande tjejer innan dom meddelade att dom var tvungna  att gå. Niall han slänga iväg en menande blick innan dom gick iväg och lämnade ett gäng hyperaktiva tjejer. Jag förstod vad han menade, det var nog bäst att jag stannade här ett tag till och gick iväg en stund efter. Några tjejer hade hakat på i smyg och var uppe med kamerorna hela tiden, en av dom ville jag ju inte fastna på.
När jag, ungefär tjugo minuter efter att killarna dratt, hade legat och solat tillräckligt på stranden började jag packa ihop mina saker för att dra tillbaka. Framåt snubblades i den tunga sanden gick jag utan att se mig för och  krockade rätt in i en annan tjej. Plötsligt när jag ramlat ner och landat på marken kände jag  en del av mitt gamla jag komma fram igen. Att bli ner puttad på marken hörde till mitt förra livs vardag och när det hände nu igen fylldes jag av obehag. Jag tittade ner i marken och började plocka upp mina tappade saker, så såg jag hennes hand greppa tag i min arm och drog upp mig.
”I'm so sorry! Why do I always have to be so clumsy?” hörde jag henne säga och jag tittade på henne. Hon log och vi båda började småskratta.
”It's okey, I'm pretty clumsy myself.” sa jag och vi log lite till.
”I'm Nora by the way!” sa hon och sträckte ut handen.
”Nice to meet you Nora, I'm Bea.. or Beatrice, but everybody calls me Bea now days!” sa jag och log när jag tänkte på det. Det ända smeknamnet jag någonsin haft tidigare orkade jag inte ens tänka på. Om det var något jag visste om mig själv så var det att jag var bra på att förtränga saker och det hade jag  redan satt igång med.
”Oh my! You're bleeding!” utropade hon förskräckt.
”I do what? Where?” sa jag förvånat, inte blod!
”on your knee, hang on i have paper in my bag.”
”I do really hate blod!” sa jag och tog handen för ögonen
”Don't worry, sit down and I'll fix it!” sa hon artigt. Jag gjorde som hon sa och satte mig ner. Hon plockade fram både papper och plåster ur väskan och började torka mitt knä.
”So I can hear that your not here from Spain, where are you from?” sa hon
”Oh, Im from sweden but I am here with my friends, they are from England.”
”Ahaa, I'm from England to, but I'm here with my parents. Haha! Which way are you going by the way?”
”This way” sa jag och pekade lite snett åt höger bort från stranden.
”Guess we can take company then..” sa hon och sträckte fram armen för att hjälpa mig upp. Väl uppe på benen började vi gå och fortsatte med vårat 'small talk' på vägen tillbaka.

---

Jag har ganska mycket idebrist, allt som händer är mäst spontana saker sm jag kommer på så om ni har några ideer så är jag öppen för förslag!

Jag vaknade upp nästa morgon med en Nialls armar runt mig. Jag lät det vara så ett tag till och njöt utav känslan att få älska och att bli älskad av någon sån underbara person som honom. Klockan visade halv sju och jag förstod att Niall ändå skulle upp inom kort. Jag tänkte på gårdagen, den var fylld att sorg, ångest och lycka.. Alla lögner som kommit fram men också hur jag för första gången fått höra Niall säga att han älskade mig. Det pirrade i magen bara jag tänkte på det.
När jag låg där och tänkte fick jag lite överraskat en mjuk kyss på halsen.
”Goodmornin' sweetie” sa han men en sån där rasslande hes röst.
”Goodmorning!” fnittrade jag och gav honom en kyss på munnen.
Jag var på väg att dra mig upp ur sängen när jag plötslig hölls kvar och drogs tillbaka in i hans varma famn igen.
”No, please don't go, just a little longer”sa han trött utan att ens ha öppnat ögonen än.
”Jag skrattade åt honom, han var så söt när han var trött!
”Weren't you supposed to go up att seven?” sa jag rullade över och la mig på hans bröst.
”Yeah, what's the klock?” sa han i en gäspning
”ten past”
”five minutes more then.” sa han och kramade om mig.

När Niall och jag gick hand i hand ner till hotellets matsal var de andra pojkarna redan där.. kanske för att vi hade snoozat över med en kvart och Niall var allmänt seg på mornarna.
”Goodmornin' boys!” sa Niall när vi passerade deras bord  på väg till matavdelningen, själv log jag mot dom efter som att jag inte riktigt orkade säga hej.
”Goodmorning lovers” ropade dom efter oss och jag kunde inte hålla mig för skratt, han skrattade också och kysste mig  sedan. Vi plockade åt oss mat och gick sedan till de andra.
”So what's happening today then?” Frågade Harry piggt och glatt.
”We maybe have to go out to the fans, they have been whaiting since four this morning..” sa Louis ”If it's ok for Bea.. ofcourse” la han till med en undrande ton och min samtidigt som alla vände sina huvuden mot mig. Jag log.
”Ofcourse, I'll stay in the hotell room during the time.” sa jag lugnt och förstående.
”It's nice to have you in the game now Bea, It wasn't the easiest to keep it as a secret. I can promise you that!” sa Zayn och skrattade. Jag skrattade också, precis som de andra gjorde.  
”No more secrets!” sa jag och skrattade lite till. Allt var verkligen en mycket bättre stämning när alla kort låg på bordet.

Uppe från balkongen kunde jag se ner på alla det tjejer som samlats utanför och jag lutade mig lite extra mycket för att se på när killarna kom ut för att hälsa. Kalabalik var det ända ordet som kunde beskriva deras hysteri. Jag kunde inte hålla mig från skratt. Gåvor slängdes på dom och deras pennor gick i ett.
Mitt i underhållningen såg jag hur en av det galna fansen lyckades klättra över de maghöga stacketen som provisoriskt ställts upp pga. deras besök och kom rusandes mot Louis. Allt jag kunde se var att Louis backade av choken när en tjej bokstavligt talat slänger sig på honom. Jag kunde inte se vad som hände efter som att dom trycktes för långt in mot väggen men plötsligt hörde jag alla tjejer dra efter andan och skrika ett helt nytt sorts skrik. Inte det glada och lyckliga utan det panikslagna. Sedan hörde jag resten av grabbarna, också dom panikslaget, ropa Louis namn och sprang in mot väggen. Vad var det som hände?! Vakterna hade greppat tag i tjejen som inte alls var hysterisk och galen längre, utan helt stillsam och chockad. ”what did I do?!” hörde jag henne säga medan hon bars bort. Någonting hade hänt. Jag slängde mig in i lägenheten och ut i korridoren. Flera gånger klickade jag på bottenvånings knappen i hissen i hopp om att den skulle öka farten.
Väl nere vid ingången hade killarna hukat sig ner och allt jag såg av Louis var hans ben liggandes på golvet. Jag sprang fram  och såg honom avsvimmad med blod från huvudet. Liam försökte stoppa blödningen så gott det gick med handen men det gick väl sådär.
”What happend?!” fick jag ur mig.
”A fan came running and jumped on Louis with so much power that he fell backwards and hit his head in to the corner of the stonewall” svarade Harry, lite panikslaget. Tre av de vakter som stod utanför hade kommit in och även personalen på hotellet hade också kommit för att hjälpa.
”Do we need to call an ambulance?” frågade jag bekymrat.
”No, the hospital is near, I'll drive him, it goes faster” sa en av vakterna. Vi andra hängde på in i bilen. Jag satte mig fram och de andra fyra klämde ihop sig där bak med Louis i knät. Den vita handduken som personalen hämtat var alldeles röd där den låg bakom hans huvud.
När sjuksköterskor kom ut springande började Louis att öppna ögonen lite lätt, vilket betydde att han vaknade. Då kunde jag i alla fall börja andas normalt igen.
”His gonna be alright, huh?” frågade Niall samtidigt som han höll om mig. Han märkte att jag hade svårt för sånt här med blod.
”Oh yes ofcourse, we maby just have to sew a few stitches.” svarade en av sjuksköterskorna. Niall visste förmodligen redan att det skulle bli bra utan sa det nog mest för att lugna ner mig. Vi satte oss ner i väntrummet, Niall med armarna runt mig och mitt huvud mot hans axel.

Jag försökte samla tankarna, försökte förstå och koppla ihop. Detta förklarade mycket, det var nästan svar på alla mina frågor! Jag fick panik! Dom hade ljugit så stort för mig om så mycket. Jag visste ingenting om dom killar jag spenderat min senaste tid med. Fan, jag trodde dom skilde sig från mängden, att dom inte var sånna som ljög. Lögnerna var det ända som tog plats i mitt huvud och jag kunde inte stanna en  sekund till. Allt snurrade och jag sprang, mot närmaste exit dör och ut där ifrån. Kl var ungefär 8 och solen stod lågt över Spanien men det var inget som jag la märke till. Jag behövde komma där ifrån,NU! Jag hade nästan slutat andras och tårarna började rinna. Tvärs över gatan fanns  en park och jag snubblade snyftade dit, försökte inte ens gömma mina tårar från de förbipasserande. Jag satte mig på en parkbänk drog upp mina ben och gömde huvudet i knäna. Varför kunde man aldrig hitta någon att lita på, varför skulle allt vara så förbannat jävla falskt. Jag tänkte på Niall, hur mycket han betydde för mig och att jag blivit kär i någon som bara berättat om halva sitt liv för mig.. men jag älskade ju honom. I flera timmar, under hela konserten, låg jag på rygg på bänken och såg den Spanska himlen förvandlas fån skymning till natt och alla stjärnor som tittade fram. Miljontals av dom. Det märktes när konserten var slut då det flockades hundratals tjejer utanför arenan som dom uppträtt på. Några skrek så att det hördes ända bort till mig, skulle inte förvånat mig om någon svimmade där borta också, det var inte långt ifrån i alla fall. All denna uppståndelse för min Niall och de 4 bästa vännerna jag någonsin haft. Hur hade dom lyckats dölja allt för mig?
Under tiden jag låg där hade jag tänkt, allt hängde ihop nu, från börjat till slut. Hur dom övertalat mamma att låta mig följa med.. det är klart att hon hade blivit sådär bubbligt fnittrig av att få reda på att hennes egen dotter skulle få äran att följa med ett av världens största pojkband. Och resorna, Louis hade inte vunnit något, detta var ett helt normalt liv för dom. Och såklart var Paul deras livvakt. All spänning och nervositet som fanns när dom skulle av planet i Frankrike och mummlandet om fel dag, jag hade ju hört hur tjejerna i Sverige sörjt över att dom skulle åka redan samma natt som konserten var på och att alla fansen i Frankrike såklart hade varit på flygplatsen den dagen.  Alla promenader på natt tid var såklart för att inte stöta ihop med fans, och alla spontana beslut om att helt plötsligt dra oss hemåt igen. Liam och Zayn hade uppenbarligen sätt ett gäng fans som måste ha pratat om dom eller nått och därför bestämt sig att det var bäst att gå. Och varför de hade spökat ut sig med solglasögon och keps, var förstås för att inte bli på komna när vi gick i Paris.. när jag tänker efter måste dom ha haft en förbannat jävla massa tur i allt. Sedan slog det mig också med deras fastfrusna miner när jag stannat och läst om dom på första sidan på en tidning på vår vandring. Även privat planet och att landa på en liten flygplats långt ifrån hotellet måste också ha varit för att hålla sig borta från fansen.
Jag väcktes ur mina tankar av att mobilen ringde. Det var Niall, inte allt för förvånande kanske. Jag svarade.
”Bea! Where are you? You're not mad aren't you?” hörde jag Nialls röst säga genom mobilen
”I don't really know what I am,I'm sitting in the park across the road, we need to talk, come as soon as posible.” gav jag till svar med en låg röst. Sedan la jag på och satte mig upp med lite huvudvärk och lite illamående, kanske inte så konstigt när jag legat på en hård träbänk i flera timmar. Ungefär en halvtimme efter att konserten hade slutat hade det lugnat sig utanför arenan men Niall syntes inte till. Han hade väl fastnat i alla de skrikande fans som slet sönder deras kläder och pillade hans hår. På min Niall. Jag var inte svartsjuk, bara chockad av tanken på det. Efter ungefär ytterligare en kvart kom Niall joggande från en helt annan riktning än arenan. Han hade väl förmodligen tagit någon bakväg eller nått för att slinka förbi fansen så omärkbart som möjligt.
”Please Bea! Don't be mad at me, I just didn't know how to tell you!”
”Shh, Niall, sitt down” viskade jag med gråten i halsen.
”Im so sorry” sa han och kramade om mig och jag kramade tillbaka. När han försökte kyssa mig kunde jag inte, jag vred huvudet istället åt sidan och tittade ner i marken.
”Why didn't you tell me Niall?” sa jag och tittade honom med mina svidande ögon i hans.
”Just the feeling of talking to someone that liked me for who I am and not that Im famous was the best in my life! You came there with your shy personality and beautiful smile and saw me for me as just a normal guy and..”
”..And you didn't want it to end.” fyllde jag i.
”Exactly.. why did I have to be that selfish?”
Jag sneglade upp mot honom och log ett snett leende innan jag tittade ner igen.
”I am at some way understanding you, it just that..” Det var svårt att fortsätta men jag behövde verkligen få det sagt..
”It just that I don't know what to do when you have fallen in love whit someone when I only know the half of hes life...” Klämde jag ur mig nästan viskande. Niall svarade inte utan tog istället tag om mina händer, Jag tittade upp och träffade hans ögon.
”I love you Bea” sa han och kysste mig försiktigt.

---

Lyckades klämma fram ett till kapitel såhär klockan 2 på natten, haha.. Sedan undrade jag, alla ni få läsare som jag har, att om ni gillar vad jag skriver osv. så får ni gärna göra vad ni kan för att få fler att hitta hit.. har själv inte kommit på någon lösning om hur jag ska göra :)

Lite längre bort stod en minibuss och väntade. Dom hade sagt att vi nu hade tre timmars bussresa framför oss. Kul. Jag avskydde för det mesta att åka buss, det hade jag som sagt alltid gjort. Fast kanske skulle det bli något nytt nu när jag hade Niall vi min sida den här gången. Niall och jag satte oss tillsammans, kanske för att vi hade lite svårt att hålla oss borta från varandra. Den första timmen var vi alla pigga, taggade och glada över att vara i Spanien men den följande halvtimmen blev lugnare med mest mys. Jag låg lutad mot Niall medan han höll sina armar omkring mig och vi para kysstes, kramdes och kysstes lite till. Han var så underbart perfekt. Han var verkligen en sån där kille som man bara kunde drömma om. Den sista en och en halv timmen sov jag, fortfarande med Niall armar omkring mig och även han hade somnat. Då hade Harry och Louis smugit bak med kameran och knäppt av ett kort, den bilden skulle dom tydlig spara ända tills vi bestämt oss för att gå ut öppet med vårat förhållande och sedan lägga ut på Twitter. Typsikt dom! Nästa Louis-prank drag var också en klassisk sak av honom att göra, hälla vatten i ansiktet.
”LOUIS! Skrek Niall och började gapflabba medans han torkade bort vattnet ur ansiktet.
”We're here now and you better wake her upp or I take care of that with this bottle of water.”svarade han
”No, no I take care of that!” sa Niall
”Im already awake, it's hard to still be asleep when someone suddenly start Scream Of-Some-Reason” sa jag och öppnade ögonen och stirrade lite retligt åt Louis
”Plan completed” sa han bara och små sprang ut ur bussen.
Följande dagen i Spanien tog vi det mest lugnt på hotellet. Niall hade ringt och frågat om han kunde få byta upp till ett rum för två så vi kunde vara för oss själva. På rummet hade vi suttit och tittat på film hela eftermiddagen, jag liggandes på hans bröst under en tunn filt med handen på hans mage. Vi kysstes då och då och jag somnade redan kl 9 den kvällen.
Nästa morgon vaknade jag upp själv i lägenheten med sol som sken in från fönsterna. Innan jag insätt att jag var själv hemma hade  jag tittat in i lite av rummen innan jag hittade lappen på matbordet. ”We are out and working on the suprise that you will have later. Stay home and I'll be back round 2 for some food. Kisses / Niall” stod det och jag log. Jag tyckte visserligen inte att Niall behövde anstränga sig så mycket för min skull, det räckte ju bara med att han fanns i närheten för att göra mig lycklig men jag kunde inte riktigt låta bli att undra vad dom höll på med. Jag tog en sväng in i badrummet, fixade till mig lite, tog på mig lite kläder – ett par vanliga shorts och ett vitt virkat maglinne, av Veras märke såklart. Hela förmiddagen spenderade jag ute på balkongen med en dator i knät. Jag hade äntligen vågat utforska sociala sidor som Facebook och Twitter. Rätt underhållande måste jag säga. Runt två tiden kom Niall tillbaka som lovat. Han hade tagit med sig två lådor med kinamat som vi åt med god aptit, samtidigt som vi skrattade åt allt möjligt. När klockan slog tre var han tvungen att dra igen, och inget sa han om vad som skulle hända.
Allt han meddelade var att han skulle komma och hämta mig klockan sex igen.Det var lång väntan på att tiden skulle bli den rätta och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Tv hade jag redan tittat på och det samma med datorn. Det fanns helt enkelt inget annat att göra mer än  att kanske vila en liten stund ute på balkongen, det var ju trots allt 3 timmar kvar tills han skulle komma tillbaka.
Med ett ryck vaknade jag till när mobilen plingade, ett nytt sms från Niall. ”Hey, coming to pick you up in an hour, you better start  to get ready” skickade han. Jag skickade tillbaka några rader innan jag reste mig upp ur den bekväma solstolen som jag så gott somnat i. Jag började nästan bli lite pirrig i magen av nyfikenhet. Det var väl bara att hålla ut! Först och främst kom klädvals problemen, jag hade frågat Niall om det var något jag skulle klä upp mig för men han hade bara sagt att jag skulle ta på mig något vardagligt och kanske inte allt för obekvämt. Medans jag stod och rotade igenom väskan med hela Veras favorit garderob så fick jag tag i något som jag minns att hon hela det senaste halvåret hade tjatat på mig att använda, en transparent svart blus/skjorta. Jag suckade och höll upp den med båda armarna framför mig. Kanske hade Vera rätt, den skulle kanske sitta fint på mig? För min syster tänkte jag och satte på den tillsammans med det par svart höga shorts med dragkedja baktill. Mitt långa hår fick vara assessorerna för kvällen och jag tittade belåtet i spegeln. Vera hade alltid rätt när det gällde kläder! Lagom i tid kom Niall och de andra sedan och hämtade mig, satte mig i en bil och drog iväg. När det bara var 5 minuter bilresa kvar band Niall för mina ögon.
”I want everything to be a suprise tonight” sa han glatt. Jag satt bara där och log som ett fån med svart bindel för ögonen. Inte förens vi stod inomhus igen lyfte Niall på ögonbindeln.
”Hello” sa han och log stort
”Hi” sa jag och skrattade åt situationen.
”Okey, let me explain.. first of all we brought you to.. dum dum dum dum.. a One Direction concert and second..”
”You did what?! Oh My God, this will be so awesome, thank you so much!" Sa jag och kramade om dom allihopa. Jag på en konsert, i Spanien!
”Haha, glad you like it! Just wanted to clear some things up. First of all, now you're backstage so this man here is going to show where you will sit. There will be 5 empty chairs for us but we're not going to be there yet. I want you to stay there cause we maybe get a little late so the performance may already started  when we get there but don't go then, just wait there, ok? Förklarade han mycket seriöst och med allvar i blicken.
”Okey, I'll think I can do that!” Sa jag med det största leendet. Då sprack Niall seriösa ansikte upp i skratt och  han kysste mig lätt på munnen.
”Good! Follow him now!” sa han och kramade om mig innan vi gick iväg.
Okej, här satt jag på en konsert i Spanien men tusentals andra skrikande One Direction fans runt omkring mig. Detta skulle bli spännande, jag visste ju i stort sätt ingenting om dom! Nej, jag visste absolut inget alls! Jag log för mig själv där jag satt. Jag hoppades verkligen att killarna skulle komma hit före det började men när alla lampor släcktes efter att jag suttit där i typ en halvtimme förstod jag att dom skulle bli sena.. var var dom egentligen? Utan att ägna så mycket åt den tanken försökte jag koncentrera mig så mycket som möjligt på scenen, jag hade fått rätt bra plats! Full av förväntan av att se hur dom såg ut så hörde jag hur den välkända låten ”What makes you beautiful” komma ut ur högtalarna och alla fansen skrek, så högt! I spänningens minut såg jag hur 5 pojkar sprang ut på scenen, jag kunde inte riktigt se förens dom kom närmare... Helt plötsligt försvann leendet på läpparna, alla ljud runt omkring försvann. Allt fokus låg på de 5 pojkar som ställde sig till rätta och sedan började sjunga. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta för där stod dom. Niall, Zayn, Harry, Liam och Louis.

---

Nu börjar det hända saker! Om jag har tid så lägger jag upp nästa del senare. Kan lova att det händer massa i det kapitlet! :)

Sista kvällen i Paris var underbar och Eiffeltornet var så mycket mäktigare än vad jag någonsin kunnat tro. Hela kvällen kramade Niall om min han, gav mig kyssar och söta kommentarer, jag var fortfarande ovan med allt gulligull men jag gjorde så gott jag kunde för att han skulle förstå att känslorna fanns hos mig också. Vi strosade runt i sommarvärmen ända till två på natten innan vi bestämde oss för att dra oss tillbaka, vi skulle ju trots allt till Spanien imorgon! Väl framme vid hotellet smög sig jag och Niall in på rummet i tystnad och stängde försiktigt dörren efter sig innan han gick fram och höll om mig mjuk och försiktigt och kysste mig. Allt var så perfekt, allt han gjorde, allt han sa. Försiktigt drog han med mig in till sovrummet och vi la oss på sängen. Kröp ner tillsammans under det varma täcket där jag sedan somnade med hans armar runt mig.

Nästa morgon var det upp och packa. Spanien idag tänkte jag och log för mig sjävl där jag låg på sängen utan att ha öppnat ögonen ännu.
”Hi, beauty..” sa han lågt och kysste min hals. Jag vände mitt huvud mot honom, öppnade ögonen och log. Kysste honom en gång på munnen innan han rullade runt och hamnade över mig. Jag log ännu större och vi låg kvar i säkert en kvart och bara kysstes och småpratade. Plötslig ringde Niall mobil och han rullade tillbaka till sin sida av sängen och svarade. Han bara hmm'ade och aha'ade innan han la på och han gav mig en till kyss på kinden innan han hoppade upp ur sängen.
”Time to pack the bags” sa han. Jag satte mig på sängkanten och sträckte på mig innan jag ställde mig upp. Solen sken in på mig genom de vita tunna gardinerna och det slutade med att jag hittade Niall stående i dörröppningen till sovrummet.
”God deam, you're beautiful!” sa han
”Weren't you gonna pack?” skrattade jag till svar
”You're not making it easy for me, how could I take my eyes of something as beautiful as you?” Jag rodnade och tittade bort innan jag ställde mig upp och greppade tag i en vit ribbad farfars tröja och ett par slitna jeansshorts av Veras egna märke. Med  trötta steg släpade jag in mig i badrummet med kläderna i händerna. Innan jag hoppade in i duschen ställde jag mig framför spegeln och betraktade min kropp med bara underkläder. De var något jag aldrig hade kunnat göra innan denna vändning i livet, nu log jag nästan åt spegelbilden, jag var fin! Oavsett vad någon sa så var jag precis lika fin som vilken annan tjej som helst. Jag såg det nu.
Alla väskorna var packade och vi var redo att åka, mamma hade ringt och pussat mig genom telefonen, hon var verkligen glad att se mig så här lycklig, eller höra då efter som att vi ännu inte mötts sen jag åkte för ungefär 10 dagar sedan. Resan till Spanien hade jag inte blivit informerad om hur länge vi skulle stanna på, eller varför dom ens skulle dit men dom hade lovat mig alla svar imorgon kväll.
Full av förväntning väntade jag med Niall, Harry och Zayn nere i lobbyn på att Louis och Liam skulle bli klara att bege sig av mot flygplatsen. Att få uppleva Spanien skulle verkligen betyda guld för mig! Jag har hört så mycket om Barcelona som var staden vi var påväg till.
”Ciao, we're done now!” Ropade Louis från hissen med Liam hack i häl.
”Finaly!” stönade Harry och Zayn i mun på varandra.
Och så begav vi oss av. Denna gången med ett privat plan, litet men mysigt. Jag kunde fortfarande inte begripa hur dom hade råd med det här! Jag var helt enkelt tvungen att fråga!
”Ey, guys, I just wondered something. I meed how can you afford to just travel around the world to different countrys with now also an own private plain?”
”Oh, We won, or actualy I won this trip that gave the opportunity to go to 5 different countries with 5 friends, but i only choose 4, that's why you could came with us!” Sa Louis glatt och utbytte stolta blickar med de andra killarna. Alla var på gränsen till skratt.. tror jag men alla satt i alla fall och bara log mot varandra. Niall mimade något med läpparna som jag inte han uppfatta, och Harry gjorde ett diskret tummen upp mot Louis. Första tanken var att dom tackade för att han låtit dom följa med på resan men nått sa mig att det inte var så.
Flygresan till Spanien var inte lång och innan vi visste ordet av så började planet sjunka ner mot landningsbanan.
”Okeyy...this must be the smallest airport I ever seen” sa jag med lite fövåning i rösten när vi klivit av planet.
”Yeah, ehmm.. ehh.. they sad that this was were all the private plains were going to land” Förklarade Niall. Det kändes fortfarande konstigt men de andra killarna hade instämt så det fanns väl inget annat att göra än att lyssna och lyda.

---

Andra kapitlet för dagen.. känner mig riktigt sugen på att bara uppdatera mera mera mera! det ska vi vara tacksamma för, haha :)

De följade dygnen var minst lika bra som de tidigare, under dagarna höll vi oss mest till på hotellets pool område och varje kväll sprang vi ut i staden och hittade ny vägar att utforska. Denna kväll hade Niall lovat att ta mig till till Eiffeltornet. han hade också lovat mig att vi skulle ut på gatorna under dan. Jag vet inte varför men på nått sätt hade de lyckats komma på nått annat att göra. I vilket fall så var vi i alla fall redo för en promenad i Paris. Jag hade trevligt där vi gick, kanske inte lika trevligt som under natt tid men roligt. Alla verkade spända, nervösa på något vis. Det var svårt att döma efter som att alla satt på sig solglasögon, alla hade även på sig keps, av någon anledning, det var ju inte ens sol just idag. Vi vandrade fram, gick in i lite olika affärer till jag stannade vid ett tidningsstånd. ”Oh, shit” sa någon av killarna lågt bakom mig. Alla frös till men jag märkte inget. Jag läste bara rubriken på en av tidningarna, den var visserligen på franska men jag hade läst det i några år och det var ett av de ämnen där jag hade en riktig talang och höga betyg i. Jag förstod precis vad det stod.

Niall andades inte, han var beredd på smällen när sanningen kom fram. Hon hade helt klart fattat tänkte Niall. Ingen annan rörde sig heller, alla hade samma tanke.

”Were one direction supose to be here in France?” sa jag och tittade på de andra killarna efter att jag läst rubriken på första sidan på en tidning. Log lite men slutade när jag såg deras fastfrusna ansikten..
”What's wrong?” frågade jag i hopp om att få svar.
”Oh, eermm.. eh..” började Liam
”Do you know who One Direction are, Bea?” fyllde Niall i med samma ansikte som var svårt att tyda.
”Em.. yeah, they got amazing music, why are you wondering?” gav jag till svar.
”Have you ever met them?”
”No, I know nothing about them actually.. I tried to stay away so i wouldn't get attached to them. You see, almost every girl in the school is a fan of them, and if they would find out I liked them they would propably kill me or something..” sa jag, lågt, det sved lie att prata om det. Ingen av killarna sa något.
Oh, please! Seriously guys, what is it?” sa jag för att försöka förstå vad som var felet.
”So you haven't even seen them on picture? Or nothing?” Sa Louis häpet.
”No, or yes maybe one or two times but i have tried to erase that as much as possible. It was best that way..” gav jag till svar.
Alla började le, dom började titta på varandra, sedan greppade Niall tag i min arm, vi skyndade oss iväg, snabbt! Mot en taxi som vi alla lyckades knöka in oss i. Ingen sa något de bara log och tittade på varandra. Liam gav chauffören adressen till hotellet och vi åkte iväg. Alla skumma miner och alla saker de inte berättade, jag orkade inte mer!
”Okey, I can't do this! Seriously, if there is something that your hiding, and I know you do, than please tell me! I hate to be asking but your not giving me any choise! Whats going on?” sa jag argt samtidigt som jag var förvånad över att jag ens vågat klämma ut mig något sånt.
”Please, Bea, I'll tell you everything! We just leave this for the day I'll take you to the Eiffel tower and tomorrow You'll follow us to Spain. I promise, you will have answers on every single question! If you just please come with me to Spain tomorrow.” Sa Niall med en entusiasm i rösten att jag inte kunde låta bli att le.
”But..” fick jag fram.
”No! No buts! Just please leave it for the moment and say to me that you following me tomorrow! I beg you!”
Hur kunde jag säga nej? Han lovade mig svar på alla frågor och och jag ville inte lämna honom för nått i världen!
”I promise” sa jag.

När kvällen kom skulle vi alla ut till Eiffeltonet som lovat, Niall var på ett underbart humör! Jag hade aldrig tidigare sätt honom så glad. Det fick mig att skratta, han var så söt där han skuttade omkring. Killarna hade lovat att ta många kort efter som att vi ännu inte gjort det, och det skulle verkligen vara fantastiskt om det fanns bilder från denna underbara resa. Jag visste inte riktigt hur kvällen skulle bli.. vågade jag kanske sätta på mig något annat än det säkra kortet ikväll? Min syster hade verkligen packat ner kläder för alla tillfällen. Jag rotade igenom lite, det fick inte bli för mycket! Usch, jag hade aldrig haft 'vad ska jag ha på mig' ångest förut! Jag drog upp något svart, lite längre och hoppades att det kanske, bara kanske kunde vara den där klänningen som min syster bar kvällen när vi firade hennes födelsedag. Jo, tack! Där var den! Jag kollade bak på lappen på insidan av klänningen och läste Vera outfit som hon döpt sitt klädes märke till. Jag minns hur vacker hon var i den, och jag kunde ju bara drömma om att den skulle passa lika fint på mig. När klänningen var på log jag, den var en helsvart och åtsittande klänning som gick ner till ungefär halva låren. Inget speciellt förens man vände sig om. Där var den utskuren och visade stora delar av ryggen i ett fint mönster. Den blev perfekt! Håret hade fått fina vågor efter dagens fläta och ögonfransarna fick lite mascara. Plötsligt kunde jag se mitt ansikte rent igen.. inga fula ord, bara mitt ansikte. Jag kunde se mig själv. Mitt självförtroende var på väg upp, snabbare än vad jag någonsin kunnat drömma! Jag var självklart långt ifrån mitt gamla jag men resan dit satte ett leende på läpparna och det gick inte bort, jag ville inte att det skulle bort. Jag ville ha det precis såhär.
Niall var inte inne i lägenheten, han hade sprungit in till dom andra killarna i några minuter så jag gick ut på balkongen och tittade bort mot Eiffeltornet, det var litet här ifrån men snart skulle jag få se dess riktiga charm.  Med ryggen vänd mot balkongdörren så hade jag hade helt missat när Niall kommit in i lägenheten, helt plötsligt stod han där i dörröppningen. ”Wow..” sa han tyst för sig själv och jag vände mig snabbt om i förvåning. Jag log när jag såg på honom. ”hi” fick han till svar. Sakta, sakta gick han närmare och han ställde sig sådär nära så att ögonen inte kunde göra något annat än att mötas.
”Your beautiful tonight” viskade han. Jag kunde knappt andas han var så nära. Hans hand fingrar snuddade vid mina och han tog tag om min hand. Mina ögon gled ner, ville vara säker på att det verkligen hände, var tvungen att se det med mina egna ögon. Jag tittade in i hans ögon igen och han blundade, jag gjorde det samma och han kom närmare och närmare. Bara centimeter stod mellan hans och mina läppar tills han äntligen kysste han mig. En känsla jag aldrig tidigare upplevt spred sig inom mig, hjärtat slog så hårt att jag nästan hörde det. Kyssen slutade och han drog bak huvudet en bit tittade mig i ögonen igen, log och kysste mig igen. Niall flyttade upp händerna mot min midja och mina armar åkte automatiskt upp runt hans nacke. Vi stod där på balkongen i Paris i solnedgång med rosa himmel och kysstes.
”And you two couldn't save it until we got to the Eiffel tower, couldn't you huh?” Hörde jag Louis röst lite sarkastiskt säga i dörröppningen . Ingen av oss hade hör dom komma in. Vi gled isär och jag tittade ner i marken, log och bet mig i läppen, fortfarande med mina armar runt Niall och hans runt mig.
”Congratz man!” utropade Liam och kom fram för att krama oss och dom andra hängde på. Vår första kyss, in the city of love! Inget kunde bli bättre!

---

Ganska långt ändå? äntligen kom vi fram till den efterlängtade delen! :)

Niall hade erbjudit mig att dela rum med honom. Lycka var det ända som kunde beskriva hur jag mådde den kvällen! Innan vi gick och la oss hade vi satt oss på balkongen och tittat ut över Paris medans solnedgången färgade himlen rosa. Kunde knappt tro det själv, jag satt just och upplevde ett av dom ögonblicken som bara fans i filmer, ett sånt ögonblick som bara fanns för att gnida lite välbehag så att du ska minnas filmen med just den känslan, men aldrig hade jag kunnat tro att sånna saker fanns här ute i den riktiga världen. Det kanske låter smörigt och överdrivet men allt var verkligen mer än vad jag någonsin hade kunnat drömma om, för där satt jag med en helt underbara kille, unik från alla andra, och pratade om allt.. skrattade, skämtade och helt enkelt lärde känna varandra på ett sätt som jag aldrig hade känt någon förut. Allt var så nytt och gång på gång överraskade jag mig själv med att hitta en sida av mig som jag aldrig vetat existerade. Han tog fram något helt nytt hos mig.
Sen kom den där tystnaden, den där när vi bara satt och tittade in i varandras ögon utan att säga något. Det var precis ett sånt ögonblick som jag aldrig ville ska ta slut. Inte ett ord sa han när han kom närmare, han satt riktigt nära la handen på min fortfarande med blicken fäst i mina ögon. Allt var så overkligt, allt snurrade runt i huvudet och jag vågade inte andas i rädsla av att förstöra något. Han var så nära nu, allt runt omkring var bortkopplat, ända tills resten av killarna kom inspringande. Niall ryckte till och ropade ut dom på balkongen. Jag blundade av irritation, eller kanske besvikelse. Fan, allt var som bortblåst, dom där känslorna hade varit framme tre gånger nu men varje gång händer något som kommer i vägen.
”Niall bro! We're going down  for a walk, to see the city in night time” sa Harry
”Yeah, when it's dark outside, and all you can see is all the beautiful lights!” fylde Zayn in.
”Sound great! Don't you think Bea?” gav Niall till svar.
Bea, kallade han mig precis Bea? Ingen hade tidigare kallat mig något annat än Beatrice, eller  Beagris. Jag sken upp igen och besvikelsen försvann. Vi alla gick ut från hotellet och slumpade gata efter gata, lät ödet ta oss dit vi kom. Alla var glada och uppspelta, alla skrattade och flummade runt som idioter på gatorna i Paris. Det var en varm kväll och till min förvåning inte så mycket folk ute, det var visserligen sent på kvällen, nästan natt men vem kunde sova när natten erbjöd en sån här vy? Niall och jag hamnade lite bakom dom andra som absolut inte kunde gå normalt, speciellt Louis och Harry som var 'All over the place' jag skrattade åt synen. Hela kvällen var helt underbar! Niall och jag pratade på om allt och inget, han fick mig att få skrattanfall två gånger under promenaden, pinsamt tyckte jag, ur sött tyckte han. Alla började skratta när dom såg mig vikas på mitten av skratt. Det vill säga att vi alla stod där på mitt i Paris klockan 12 på natten och flabbade så länge att vi inte ens kom ihåg vad som var så roligt. Perfekt kväll! Jag sörjde att den var tvungen att ta slut men Zayn och Liam, som hade gått lite längre fram, kom tillbaka med  det där mystiska utseendet, de började prata lågt och utbytte blickar. Niall svängde om mig snabbt och sa bara att det var bäst om vi begav oss hemåt. Vad hade dom sätt egentligen? Att inte veta var oerhört plågsamt, jag ville inte att dom skulle dölja saker för mig, inga lögner skulle få förstöra det här! Jag ville så gärna fråga men tog lärdom att mitt liv, att aldrig lägga sig i. Uppe på hotellet var ingen trött, ingen ville sova så vi drog oss upp till allrummet. Alla var hyper hela natten och jag tror inta jag skrattat så mycket och så länge någon gång i mitt liv. Allt hände där inne, wii tävlingar till kuddkrig till brottnings matcher. Inte förens kl 4  på morgonen hade alla lugnat sig, Zayn och Louis hade somnat på soffan medans Harry och Liam hade somnat i en av ute sofforna på balkongen. Niall och jag satt på den andra soffan men vi sov inte, vi bara tittade när himlen ljusnade. Kylan hade krupit fram tidigare den natten när vi satt där och vi hade satt oss nära varandra under en filt för att hålla värmen uppe. Hans arm låg runt mig och mitt huvud låg lutat mot hans axel. Vi bara satt där i tystnaden och njöt ända tills jag somnade.

---

Andra kapitlet för idag.. hope you like it!

På nått sätt lyckades jag somna under den korta flygturen mellan Sverige och Frankrike trots att jag hyperventilerade under nästan all övrig vaken tid. När jag vaknade upp insåg jag att mitt huvud låg lutat mot Nialls axel, nej, fan! Han kanske tyckte jag var jobbig, i vägen eller vad som helst! Mitt huvud flög upp lite med ett ryck.
”Wow, are you ok?” frågade han, toppen jag lyckades skrämma honom också.
”Yeah, sorry for you know, falling asleep on you, I mean, I didn't...”
”Hey, it okey, you just cute when you're sleeping.” sa han och log mot mig. Men gud, vad svarar man i sånna här situationer, jag visste ingenting, jag ville så gärna inte sumpa det genom att säga något fel.. uppenbarligen tog det för lång tid för mig att svara.
”You have to promise me one thing as soon as we're in France” sa han, fortfarande med ögonen fästa i mina.
”What?” lyckades jag klämma ut mig ur det jag uppfattade som en sjukt pinsam situation
”Stop being so insecure. You got nothing to be afraid of, you're noy doing anything wrong and everything you do makes me happy so please don't try to change or hide anything. Your perfect the way you are”
Jag tappade nästan hakan, och vad skulle jag svara nu då? Inte vara osäker, det var något jag hade vart sen jag var 10 år gammal. Så fort något tittade på mig blev jag osäker! Men jag var tvungen att säga något. Pausen blev för lång denna gången också och Niall tog tag i min haka och lyfte upp den så att jag inte längre kunde titta ner i marken. Mina ögon träffade hans.
”Hey girl, can you please do that for me?” sa han och log.
”Yes, I promise” sa jag, tyst, blev åter igen osäker på om han ens hörde.
”thanks ” sa han, log och gav mig en kram. Jag kunde inte låta bli att le jag heller och nästa gång när han såg mitt ansikte med leendet skrattade han  ett sånt där glädjande litet skratt.
”That's better !” sa han och lutade sig tillbaka i stolen. Jag insåg att han hade rätt. Det var dags för mig att ta tillbaka det som jag fick beslaget för sex år sedan.. det kanske skulle ta tid men nån stans måste man börja. Jag log, kunde inte sluta. Allt var äntligen på väg någon stans, livet kunde tydligen var en fin plats att leva på trots allt.
”Yeah, right, now I remember” sa han, I haven't got your twetter!”
”Oh, ummh.. I doesn't have one.. I stay away from social sites for the most..” gav jag till svar.
”Realy? Then i know what the fist thing we got to do when we're in france!” skrattade han. Det var verkligen helt underbart att få hör hans skratt, det fick även mig att skratta, inte högt, men lite granna. Tillräckligt för att få Niall att stråla.
När vi landade i Frankrike gick alla killarna lite på spänn, min första tanke var att dom var nervösa men dom såg kanske inte så jätte glada ut heller. Niall böjde sig åt sidan, mumlade något i stil med ”..not here..” och fick till svar ungefär ”didn't know.. were not.. wrong day”. Vist lät det skumt men om det var nått jag hade lärt mig de senaste åren så var det att alltid hålla dig borta från andras diskussioner och aldrig vara nyfiken. Niall och de andra rappade på i rätt ordäntlig takt, men jag hängde med, Niall hade greppat tag i min arm så att jag inte skulle komma bort. Inte för att det var så mycket folk på flyg platsen  men det kändes ändå tryggt. Paul hojtade till efter en taxi och fick napp direkt. Vi fick såklart ta två efter som att vi var så många men så länge jag satt med Niall var jag inte orolig. Dom nämnde något hotell till chauffören och körde iväg med den andra hack i häl. Frankrike var verkligen vackert tänkte jag under tiden som jag fascinerat tittade ut genom fönstret på taxin.  
När jag klev ut och tittade upp mot hotellet blev jag seriöst överraskad. Det stod något snitsigt namn som jag aldrig skulle lyckas uttala. men de 5 stjärnorna som hotellet stolt placerat under namnet sa tillräckligt att hotellet var lika lyxigt som det såg ut att vara.
”Oh my..” sa jag
”You like it?” skrattade Niall.
”How can you all afford this?!”
”Ehhm.. vi take that later, lets go chek in”
Jag log för mig själv och tänkte. Niall gick men jag stod fortfarande still och bara log och såg allmänt korkad ut. Plötsligt lyfte något upp mig bakifrån och började snabbt gå framåt med mig i famnen.
”Niall, you forgot something!” vem annars än Louis var det som skulle gör något i stil med detta, allt han gjorde var random och fick mig alltid att skratta, även den här gången. Han hade absolut inga planer på att släppa ner mig förens vi var hela vägen inne vi recensionen.
”Here you go Niall, didn't want you to go panicking when you hadn't seen her for a half a minute” sa ha och släppte ner mig. Ytterligare en typisk Louis kommentar som fick mig att skratta. Niall blossade upp lite om kinderna och gav en 'passa dig' blick till Louis innan han vände sig om mot disken igen. Medans killarna checkade in kollade jag mig fascinerat omkring, det var verkligen fint här. Niall greppade runt min arm och visade mig vägen upp till hans rum, alla hade fått varsitt efter som att inget rum innehöll tillräckligt många sängar, dom hade istället fått tillgång till ett privat allrum med ungefär allt man kunde önska när man umgås med sina vänner.. stor fet tv, två stora soffor, x-box, wii, sterio, kök, badrum, stora öppna ytor och allt möjligt där till. Det ända som egentligen skilde från de andra rummen var storleken och att det saknades sängar. Jo vist, här kunde vi nog alla trivas.

---

Kanske inte världens mest händelserika inlägg men behövs ju sånna också! :)

Mamma och jag hade haft stora argumentationer angående resan men mamma hade pratat med resekillen som Niall och de andra hade med sig, Paul hette han förresten, och han hade på något sätt lyckats övertala mamma. Jag vet inte riktigt hur, hon hade varit överdrivet överbeskyddande sedan några år tillbaka men efter att hon pratat med honom var hon nästan glad, hon var liksom sådär bubbligt lycklig som en liten flicka. Jag kunde verkligen inte förstå vad Paul hade sagt men han måste dragit till med något riktigt bra. Syster Vera var också glad, även hon hade det där bubbligt fnittriga utseendet. Fine for me tänkte jag,  Allt jag ville var att spendera tid med Niall på ett så fint ställe som i Frankrike. Vad hade dom där och göra egentligen? Från London till Sverige till Frankrike.. Kanske var dom bara 5 grabbar som ville utforska världen med varandra, vem vet.
Mamma och Vera hade fixat nästan all packning. Dom hade valt ut alla kläder och allt annat nödvändigt som kunde komma till användning. Jag höll mig lugn, jag var i goda händer som vanligt när min syster var inblandat i kläd och styling sammanhang. Jag var glad att jag hade henne, dock lite synd att hon inte bodde hemma längre, fast hon var ju trorts allt 21 år nu. Jag saknade gamla tider med bara hon och jag mot värden.
”Beatrice?” hördes en mörk röst, förmodligen Nialls.
”Yeah? In here!” sa jag och hörde hur Nialls steg kon närmare
”Hi! Nervous?”
You have no idea, i haven't been longer than to Norway!”  
”Haha, don't be, everything is gonna be allright. The other ones coming in about a half an hour, are you done with your packing?”
”Yeah, or you should ask my mum and sister, they hav done most of the packing. But I think so”
”Good, can I sitt down?”
”Yes, please!” Gahh.. det pirrade i magen bara jag tänkte hans namn och så sitter han här brevid mig just nu. Sängen var inte stor så vi statt tillräckligt nära varandra för att jag skulle kunna känna hans doft. Han gjorde det inte lätt för mig! För allt i världen ville jag sitta lite närmare, bara såpas nära att han höll om mig.. Nej dumma tanke, försök inte sumpa chansen att äntligen ha en vän med att bli kär i honom. Ingen blir kär i mig tillbaka..
Vi satt och småpratade, mest om 'lära känna' saker, roliga saker osv. Han tystnade lite lutade sig lite framåt, närmare mitt ansikte och öppnade munnen lite granna. Han fick inte riktigt fram orden, där såg liksom ut som om han inte riktigt viste hur han skulle formulera det.. Jag väntade spänt i några långa sekunder på att få höra vad ha vill säga. Men nej, biltutan utanför fönstret störde tystnaden och Niall ryckte till.
”FRANCE! Yeaa buddy! Come on lets go, can't wait to show you another part of this world” sa han med glädje i rösten. Han lyfte upp resväskan hand väskan och ytterligare en annan väska i farten medans han styrde sina steg mot ytterdörren.
”I can take something to if you didn't know that!” skrattade jag
”Nope, say goodbye to you family. I'll wait in the car”
Jag stannade vid dörr öppningen där mamma och Vera stod med sina största leenden.
”Hejdå mamma, hejdå Vera, ses om en vecka då antar jag!”
jag,mamma och min syster kramade om varandra.
”Ta väl hand om dig, och ring för guds skull varje dag!”
Vera himlade med ögonen och vi tänkte båda samma sak, överbeskyddande mamma!
”Spring iväg med dig nu, och ha så kul” sa Vera och pussa mig på kinden innan hon buffade iväg mig.
”Kommer sakna er” sa jag och sprang iväg mot bilen, eller bussen.. Bus-bilen fick vi kalla den. spänningen steg, pulsen ökade. Jag skulle till Frankrike, med Niall!
Bussen var fin, väldigt fin om jag ska va ärlig! Måste vart dyr. Alla gav mig en kram och Niall drog ner mig på sättet mitt i mellan honom  Louis. Jag var väl kanske inte så jätte bekväm kan jag säga, allt det här var nytt för mig! Kompisar, snälla kommentarer, skratt, allt!

---

Ville bara tacka Sofia för den jätte fina kommentaren! Sånt får mig att vilja skriva mer,längre och bättre! tack så jätte mycket. :)

”What? You're serious!? No way! But what happens with france then?”
”they get their money back and all that already has a ticket will have a chance to get a new one. We taking france the week after we were supposed to be done”
”Oh my god! I can't believe this! Didn't thought that i could be this happy for canceling a show!”
”Niall?”
”Yeah”
”Dont you want to tell her?”
”Oh yeah I do but she doesn't answer her phone. I think see turned it off.”
”Hang on a sec!”
Niall satte sig på soffan, överlycklig. Om han fick tag på henne förstås. Han tackade för att han hade gått ut för lite luft genom bakvägen den dagen, annars hade han kanske aldrig träffat henne och.. hon hade säkert varit sönderslagen innan dom var klara med henne.
”Done!” sa Liam
”With?” fick han till svar.
Checked her up, she lives not too far away from here, go talk to her!”
”You're the best Liam!”
”Hah! I know!”

Jag funderade på att sätta på min mobil igen, men bestämde mig för att låta bli. Mamma ropade nerifrån att hon och Vera drog iväg till butiken en sväng och jag var åter ensam. Igen. Mamma öppnade dörren samtidigt som jag hörde massa prasslande påsar i händerna, förmodligen med nya varor dom kollat in lite extra. Dörren stängdes igen bakom dom. Utanför huset hörde jag mamma börja prata med någon. Inte högt, så jag hörde inte vad dom sa. Jag brydde mig faktiskt inte. Dörren på nedervåningen öppnades igen och steg började gå upp för trappan. Min dörr öppnades. Där stod han! De blå ögonen och det blonda håret. Jag kunde inte ens prata! Vad gjorde han här!?
”Your mum told me you was a little down and that you probably wouldn't open the door so she said that i just could go in..” sa han
”I don't want to play any games Niall, please just go” sa jag när min talförmåga äntligen kom tillbaka.
”I don't want to either. And I don't know why but i liked hanging out with you yesterday and..”
”You'r going to france! Tomorrrow! And I will be alone again, just like normal.”
”Come with me”
”What?!”
Come with me to france”
To france, tomorrow?”
”Yes for a whole week then we see whats happends! Please i beg you! I dont want to leave you, and definitely not like this!”
Jag klev upp ur sängen och gick sakta mot honom, jag var så nära, jag kände hans doft. Helt underbar. Herregud, jag ville kyssa honom, men lät bli, istället viskade jag ”yes” och slängde mig i hans armar.
Niall och jag nästan dansade i rummet innan ha drog iväg med mig, lyckligt vis hade jag redan klätt på mig och conversen drog jag med i farten när vi sprang ut från huset men satte aldrig på mig dom. Jag han inte. Han tog min hand och vi rusade iväg stannade en taxi och nämnde gatan. Sen slog det mig, min mamma. Hur skulle hon låta mig, som sextonåring, flyga till Frankrike med någon jag bara känt i en dag.
”Niall, my mum won't let me..”
”I'll fix it. we have a traveling guy with us, he will call her and make sure that there's no danger. She can check him up whit the security. Then you can go and talk to here. It will be fine”
Jag trodde på honom. Mina hjärna arbetade hårt, lite mer exakt vart var vi på väg? Fast det är klart, förmodligen till det andra killarna. Niall verkade överlyckliga där han satt och log. Genom ögonvrån kunde jag se honom titta på mig och det värmde inom mig. Jag tittade mot honom också. Jag tittade in i dom där förbannat vackra ögonen. Jisses, tänk om alla kund fått ha sånna!
Niall var på väg att säga något men avbröts av chauffören som meddelade att vi var framme. Han tog min arm och visade mig vägen in. Väl utanför hans hotellrum knackade kan på dörren och öppnade, steg in och ropade.
”Guys! Come, come, come! Ropade han. Han var så söt när han var ivrig och jag log.
De andra kom gående från vardagsrummet och Liam var först framme och slängde sig på Niall och de andra hängde på, sist men inte minst kom Louis och slängde sig över alla så att dom ramlade ner på golvet och låg där och skrattade. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra mer än att ta ett steg ifrån och bara skratta åt synen. När killarna var färdiga med att.. aa, vad dom nu gjorde fick jag också en kram från var och en av dom och sist den absolut mysigaste av dom alla, den från Niall. ”We're going to france” viskade han i mitt öra och jag insåg att det här måste vart den bästa dagen i mitt liv so far.

Nästa dag efter sjukhusbesöket hade jag bara Niall i huvudet. Gårdags eftermiddagen hade jag gått igenom lite undersökningar och smärtan i huvudet var en kraftig hjärnskaknings fel, plus såret i pannan såklart. Bensmärtan antogs vara att knät hade hoppat ur led men sedan hoppat tillbaka av sig självt igen. Detta betydde att jag var helt okej, men skulle stanna hemma och vila hjärnan och knät lite, jag vet egentligen inte hur mycket det behövdes, jag började nästan undra om doktorn kanske sa det efter som att han förstod att jag absolut inte ville tillbaka dit. En vecka kunde jag få stanna hemma från skolan, och jag tackade innerligt för det.
Jag låg i sängen och tänkte, mest på allt annat som också hänt den eftermiddagen, när mobilen  plingade,blev jag uppriktigt förvånad efter som att hela familjen var hemma just nu och ingen kunde vilja mig något. Jag plockade upp den och kollade. Displayen visade ett nytt meddelande från Niall Horan. Jag stirrade bokstavligt talat  i fem minuter. Tankarna gick i högvarv, först och främst, när gav jag mitt nummer till honom och... aha uppenbarligen har han vart inne i min mobil och snokat, med det vill säga letat upp mitt nummer och lagt in sitt. Plötsligt satt jag raklång i sängen, hyper och smilgroparna uppe vid öronen. Jag bet lite i kudden för att inte skrika av lycka. I meddelandet stod det ”Hope you're feeling better, was really nice to get to know you yesterday!”. Jag svarade ”yes thanks, and thank you for caring, meant alot to me”. Skickat. Jag satt och log för mig själv, jag ville veta allt om honom. Vem var han? Varför brydde han sig när ingen annan någonsin gjort det? Varför ville han fortsätta hålla kontakt? Mobilen plingade igen, ”Your welcome, just wondered one thing, I'm going to france tomorrow so I would like to maybe meet you again, before I go, if you would like”. Nu gick det inte längre jag ställde mig upp och skrek för mig själv samtidigt som jag dansade runt i rummet. Men gud! Då insåg jag, den andra delen av meddelandet. ”I'm going to france tomorrow” Ska han åka?! Paniken kom krypandes, nu var jag nästan på gränsen till tårar. Tummarna flög över 'knapparna'. ”What?, are you leaving? Why?”. Jag var på riktigt på väg att börja gråta. Medans jag väntade på svar som kändes som evigheter satte jag mig ner på sängen igen. Mobilen plingade. ”Yeah, sorry would have loved to stay but there's nothing to do about it :(, still would love to meet you at least one more time before.”. Jag suckade, klart att jag aldrig skulle få vara lycklig längre än två dagar. All glädje försvann och skrev tillbaka, ” No, theres no need to play whit my feelings anymore, you made me see the light and you made it disappear again, you won. Your nothing else than the other ones.” Jag skickade iväg meddelandet och stängde av mobilen. Gick och la mig i sängen igen, och jag grät.

Niall läste meddelandet säkert 5 gånger och det skar lika mycket i honom varje gång. Den här tjejen kan inte haft en bra start på sitt liv, och det lät då inte som om det var slut på det för henne än. Allt hon sa igår och allt hon skrev nu.. det sved att se en annan människa så förstörd. Niall tänkte tills han fick huvudvärk. Han kunde ju inte stanna längre, dom skulle egentligen redan varit i Frankrike i går om dom inte hade missat planet igår, dom hade inget annat val än att åka med nästa plan som var imorgon. Han skickade ett sms och försökte förklara med det var ju inte så lätt, hon visste ju ingenting om hur hans liv verkligen såg ut. Och hon trodde att han bara var en av dom andra som mentalt försökt trycka ner henne på marken och sparka på henne. Paniken började krypa fram även hos Niall. Han fick varken något svar och känslan av att ha sårat något grävde hål i sinnet på honom.
Bakom honom kom Liam in och det gick inte ta miste på att Niall mådde dåligt.
”How is it bro?” sa Liam med en bekymrad röst.
”You know that girl from yesterday? Svarade han
”Yes ofcourse!”
”Yeah, I texted her, and it seems like I been the only light in her life for a very long time. She's bullied and alone and suddenly I came in to her life and now I have to leave her for going to france.”
”But she can't be mad at you for going on tour”
”Yeaaah.. she doesn't know who we are, and I'd love it to stay that way, cause I haven't talked like that with a girl for a really long time.”
”oh.. I see, you like her..”
”Yeah, it sounds weird for only knowing her for one day, but..”
”But you couldn't stop thinking of her last night, right? I heard you walking around in the department all night”
Liam log och kramade Niall.
”You know what? They just called and said that we won't make it in time to the show because we missed the plane yesterday. All the other days on that week ar booked in the arena we're not going to play the next show in about 1 and a half week. We still have to go to france, but why don't you bring her with?

Jag låg hemma i sängen och tittade på tv. Aldrig hade det vara så svårt att hålla mig borta från Ipoden och One Directions musik, men jag hade bestämt mig för att koppla bort mig från allt som hade med dom att göra tills deras konsert i Sverige var över så att det inte fans någon chans att jag skulle hitta på något korkat. Jag vågade inte riktigt lita på mig själv när det gällde dom. Deras röst var något extra, det liksom fanns något där som var helt oemotståndligt. Att dom skulle hit till Stockholm var helt oundvikligt att  inte få reda på men mer än så visste jag inte, ville inte vet, för min egen skull.
Som ni kanske förstår var det svårt att hålla sig borta från information när tjejernas munnar i klassen gick i ett om det men jag kände ändå liksom i luften att det var på väg. Med det vill säga att jag isolerade mig i mitt hus dagarna i ända. Ända till jag på kvällen hörde genom mitt öppna fönstret hur några hatade och välbekanta röster träffade mina öron. Jag smög lite närmare fönstret och lyssnade.
”Asså shit, jag kan inte fatta jag faktiskt sätt dom live, på riktigt!”
”Nä, det är helt sjukt, asså jag lovar, Harry typ log och blinkade åt mig! Han måste typ också ha sett vilket perfekt par vi hade blivit tillsammans!”
Jag himlade med ögonen, hur patetisk fick man lov att bli? Jag tittade ut genom fönster och tittade bort mot en klunga tjejer. Jo vist var det väll tjejerna i min klass och på tröjorna stod det utmärkt ”One Direction” på båda fram, bak, på pannan och över hela benen. Jag pustade ut av lättnad när jag sedan också hörde hur ledsna dom var över att dom var tvungna att åka redan inatt och att dom då inte skulle ha någon chans att leta upp dom imorgon. Äntligen tänkte jag!
Jag vaknade upp nästa morgon runt halvt tio, skönt med helg, eller snarare skönt att slippa skolan.. Fönstret hade stått öppet hela natten och fläkten stod på högvarv men inget hjälpte, denna sommaren måste vart den varmaste genom mitt 16 åriga liv, knapp en dag  utan sol. Hela jag var varm och svettig, lakanet hade sparkats av i sömnen. Duschen kändes som en bra ide. När jag klädde av mig skyndade jag mig förbi spegeln, Jag kunde väl inte direkt säga att jag var bekväm med att se mig själv naken, allt var fult! Jag var visserligen smal med en platt mage och smala ben men på nått sätt lyckades de se extremt fult ut på mig. Jag fattar inte varför, usch, det var väl helt enkelt sån jag var född till. Jag trippade vidare till garderoben efter den svalkande duschen. Nästan varje gång jag öppnade den fanns det något nytt i den, både mamma och min storasyster var galet insatta i mode och styling, Min syster Vera hade till och med startat sitt egna klädes märke och jobbade alltid på nya idéer. Jag hade tur på den fronten, jag behövde aldrig vara orolig för att jag skulle sätta på mig fel kläder, dessutom var jag nästan aldrig och shoppade, inte nu längre. Förr tjatade jag alltid på mamma om att få följa med ut på hennes shopping runda som då var både hennes och mitt stora intresse men lik som mobbningen i skolan kom så försvann alla mina intressen.
Jag drog på mig ett Mörkgrått 'guns and roses' linne med lös passform, och ett par hög midjade, svart-gråa jeans shorts. ”ett säkert kort” hade min syster tipsat. Jag gick till spegeln och granskade. Jag suckade, det fick duga. Det mörkbruna håret som mest liknade svart nu när det var blött gick nästan ner till midjan, det var alltid spik rakt och tråkigt enligt mig, och helt underbart vackert enligt Vera. Hon kunde ta det, jag ville då inte ha det.
Solen var stekhet och jag bestämde mig för att dra mig till mammas butik och se ifall hon behövde någon hjälp, jag trivdes faktiskt rätt bra inne i hennes klädaffär. Hon hade fått till en riktigt mysig stämning där inne, ljust och öppet. Ingen var hemma som vanligt så nycklarna åkte med, samt mobilen, inte för att någon skulle sms eller nått men jag gick mest runt med den för att inte göra min mamma besviken när hon överraskade mig med en Iphone i födelsedags present, och sedan kunde man ju gör massa annat kul på den också. Det var ungefär en halvtimmes promenad sträcka men jag njöt av vädret så det var inget som jag brydde mig om, ska jag vara helt ärlig så mådde jag faktiskt ganska bra den dagen. I alla fall ända till jag stötte på ”grabbarna”, alla var runt nitton och hade också fallit ner i domino effekten, det räckte att några få populära slänger skit på dig så är resten där, bara för att inte ta risken att vara ocool eller bli utmärkt som töntens kompis.  Mitt liv sög verkligen och det här killarna var inte att leka med heller, det var bara att börja springa om du inte ville komma hem med näsblod eller nått liknade. ”FAN!” tänkte jag och vände om, jag kunde i alla fall var glad att vi sprang runt i små gator där chansen var större att dom skulle tappa bort mig. Jag tackade gud i farten att jag valde Veras gamla converse som var ganska praktiska att springa i. Varje steg var viktigt och varje höger eller vänstersvängs beslut var viktigt. Såklart skulle jag ha oturen att efter bara ca 5 minuters jagande svänga in på en bredare och lite mer öppnare gata. Jag svor för mig själv igen samtidigt som jag kände hur benen sviker och grabbarna kommer närmare. Inte långt ifrån nu, paniken kom och och bara några sekunder efter kom smällen. Dom hoppade bokstavligt talat på mig och jag slog ner i marken. Olidlig smärta och synen började ramla bort. Innan jag helt svimmat av hör jag en arg röst ropa
”Hey, what the fuck are you doing?!” och kände hur greppen släppte och tunga fotsteg springa bort.

---

Stort leende är internetet kom för en liten stund sedan! Nu kan jag i vilket fall lova en bra uppdatering den kommande veckan. Även detta kapitlet är för att lära känna men på nästa drar det igån!

Skulle jag verkligen behöva göra det här igen? Måste jag verkligen gå igen samma sak dag efter dag? I sex år har jag inte varit något annat än en utstött bortglömd människa som inte betydde något för någon.. jag orkade helt enkelt inte gå till skolan! Vart jag mig än vänder så var jag bara ivägen. Alla de ”coola” tjejerna skrattade åt mig, åt allt jag gjorde, åt allt jag sa. Kunde ju i alla fall trösta mig med att jag fått andra att leva längre pga. alla skratt jag gav dom bara genom att vara jag. Fast jag hoppades innerligt att den teorin inte stämde, då skulle jag säkert vara död vid 30 år ålder, i så fall skulle barndomen var a de ända som höll mig vid liv just nu. 
Livet var ett rent helvete ibland.. Mamma hade till och med varit så orolig för mig att hon dragit med mig till en psykolog, men har dom någonsin lyckas klämma ut sig något bra? Jag förklarade alla skabbiga kommentarer om hur ful jag var och hur allmänt störd jag verkade och allt han fick ur sig var ”Kallar dom dig ful?!” Han hade dragit mig till en spegel och ställt sig bredvid och frågat ”Vad gör dig ful? Varför skulle inte du vara lika söt som alla andra?”. ”Allt!” hade jag skrikit och sprungit där ifrån. Allt jag såg när jag tittade mig i spegeln var alla elaka ord upp kladdade i ansiktet med en svart penna, och hur mycket jag än gnuggade gick dom inte bort. Jag fattade inte vad folk tänkte med när dom sa att jag var söt? Vad fanns det för sött med mig? Inget.
Jag är glad att jag bodde nära skolan så jag slapp sitta på en buss, jag kan bara föreställa mig hur det hade varit. Nej, en promenad för mig själv utan att behöva till upp från asfalten och se något i ögon gjorde mig lättad inombords.
Just som alla andra dagar gick jag själv och försökte synas så lite som möjligt. Det var bäst så. Jag tittade inte upp från marken en enda gång förens jag var framme vid mitt skåp. Inklämd i springan i locket satt en lapp. Oftast läste jag dom inte men jag öppnade det, antog att det inte spelade någon roll vad det stod, Jag kunde ju ändå inte må sämre. ”Beagris” stod det på lappen, det hade tydligen blivit väldigt populärt att byta mitt namn från Beatrice till Beagris. Jag slängde lappen in i skåpet och sneglade upp åt höger. Jo, precis som jag trott så stod ett gäng från klassen och flinade åt mig. I rädslan av att dom skulle komma hit så tittade jag snabbt ner i marken igen och passerade så omärkt som möjligt. När jag var förbi sneglade jag upp mot dom igen  och tänkte ”Nån dag vågar jag stå upp mot er, nån dag kommer ni förstå att jag inte var något att leka med”.
Sista lektionen på dagen var trög och lärarna var för det mesta rätt trötta på eleverna när flumm-humöret hade satt igång. Nästan inget jobb blev gjort, vilket inte var mig emot. Jag hade placerat mig längst bak i klassrummet, som vanligt, i hopp om att man inte skulle bli sedd. Det fungerade ungefär fyra av fem gånger. Istället för jobb hörde jag ivriga pipiga skrik från klungan med tjejer lite längre fram i klassrummet, jag spetsade öronen i hopp om att höra vad som var en sån big deal. ”One direction på Europa turné” slank ut ur folkmassan och jag log samtidigt som jag fått en klump i magen. Jag hade lyssnat på dom en del men tvingat mig att inte bli för insatt, skulle de andra tjejerna få reda på att jag gillade dom skulle dom va på mig som svältande rovdjur. Därför  visste jag nästan ingenting om dom, allt jag behövde hör var deras musik. ska jag vara ärlig så visste jag varken deras namn och knapp hur dom såg ut, bara några få gånger hade jag sätt bild på dom men hade försökt förtränga det så gott som det gick. Och det var nog best om det stannade så.

---

Jag startar upp detta bra känner jag.. Första kapitlet kl 1 på natten och kan inte ens lova att nästa kommer upp imorgon efter som att vi har plågats med internet problem här. På måndag kan jag lova ett i alla fall. Första kapitlet är alltså mest för att lära känna Beatric lite.. förstå hur hennes liv är osv. Så får vi hoppas på nästa kapitel imorgon.