theonedirectionfanfic

Jag skrek så högt att det kändes som om mina egna öron skulle spricka. Känslan var som om jag ännu inte hade vaknat upp men genom balkongdörrs fönstret kunde jag se en svart siluett i den mörkblåa sommar natten. Jag rusade ut ur rummet ner för trapporna och slängde mig i mammas famn som redan sprungit ut ur sitt rum förr att kolla vad som höll på att hända. Jag kramade om henne och grät hysteriskt.

”Någon.. utanför.. på balkongen..!” snyftade jag. Mamma tröstade mig och verkade helt chockad över det hon hört mig snyfta fram.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

När mamma uppfattad orden sprang hon upp för trappan med sån fart att jag knappt han reagera. Jag som i rädsla av att bli lämnad ensam rusade efter utan att hinna tänka.

Mamma smällde upp dörren till mitt rum, greppade tag i närmaste hårda föremål som i detta fallet råkade vara skrivbordslampan som hon med all sin kraft drog ut ur eluttaget. Inom bara några sekunder hade hon ryckt upp altan dörren och sprungit ut med mig hack i häl. Jag ville verkligen inte vara där, och jag visste inte varför jag hade följt efter ut men där stod jag och såg hur en gestalt springandes försvann bort och skymdes av grannens häck. Jag grät hysteriskt och mamma tog mig in och satte mig på sängen. Hon kramade om mig hårt och försökte lugna mig utan någon vidare framgång.

”Men hur?.. balkongen är högt över marken? Mumlade hon samtidigt som hon rytmiskt drog handen över mitt hår för att skapa en lugnande känsla.

”Trädet.. han klättrade i trädet..” fick jag fram mellan alla tårar. Mitt i allt kände jag ett starkt beroende av Niall vid min sida. Han skulle få mig lugn igen.

”Niall, kan du ringa honom, nu” snyftade jag fram, fullt medveten om att jag själv aldrig skulle kunna klara av att prata i telefonen och få den på andra sidan att uppfatta vad jag sa.

”Självklart” sa hon och sträckte sig efter telefonen på sängbordet.

 

 

Niall sov fridfullt och kunde inte hjälpa att känna irritation växa inombords när telefonen ringde.

”What?..” mumlade han halvt vaken, halvt sovandes.

”Beatrice needs you” svarade mamma med halvpanik i rösten. Det tog ett tag för Niall att uppfatta vad personen i andra änden sa men de hysteriska snyftandet i bakgrunden fick det att klicka till och han satt spikrak upp i sängen.

”What's going on, what have happened?!” frågade han med chock och panik i rösten.

”It's a long story, can you come over as soon as posible?” frågade mamma.

Niall flög upp ur sängen och var redan igång med att dra på sig närmaste lättpåklädda kläderna han kunde få tag på. Han svarade snabbt att han redan var på väg och la på. Han rusade ut ur huset i sin mys dress och rusade ut ur lägenheten. Precis utanför huset mötte Niall Harry.

”Harry, it's like three at the morning, what are you.. never mind, don't have time, something has happend with Bea!” ropade han när han börjat kuta igen efter att ha stannat till i någon sekund av förvåningen att se honom ute såhär sent. De bodde inte i samma lägenhet men alla killarnas lägenheter låg inom samma område och det var inte allt för många vägar att komma in på.

Niall hade trott att Harry skulle ha hakat på när jag nämnde det sista men han hade bara raskat på stegen in mot huset igen. Niall hade inte tid att tänka på det nu, Bea behövde honom nu.

Londons taxis var i stort sätt lika aktiva på natten som på dagen och det tog inte lång tid för honom att få tag på en taxi. Han hade sprungit om det inte varit så att han inte var säker på vägen ännu, speciellt inte i mörker.

Taxi chauffören hade uppfattat att Niall var i brådska och därför trampat lite extra på pedalen. Det var ju trots allt också ganska så glest i trafiken vilket också gjorde det enklare att ta sig fram snabbt.

När Niall var utanför Beas hus såg han hur det lyste i hennes rum, samt att balkongdörren stod på glänt. Med snabba kliv sprang han mot dörren och drog i handtaget. Så klart skulle de inte vara öppet men inom några sekunder hördes snabba lätta steg ner för trappan. Ut genom dörren flög Bea med rödgråtna ögon och slängde sig i Nialls armar.

”What have happened?” frågade han lugnt men oroligt samtidigt som dom kramade om varandra hårt. Niall ville inte bryta kramen utan lyfte istället upp henne och gick in med Bea till hallen där hennes mamma stod med ett oroligt uttryck.

”Take her into my bedroom and talk, I have to make some calls” sa hon sedan. Niall gjorde som han hade blivit tillsagd och bar in henne och satt dom båda på sängen.

”I'm affraid, he's not going to be able to control himself..” sa Liam bekymrat.

”I know, I'll guess we have to keep our eyes open and be ready to act if some thing is about to happend. He has alot power when it comes to seduce girls. More than he knows” svarade Louis, lika bekymrad han.

Med de orden återvände även Liam och Louis tillbaka in för att hämta de andra så att de kunde börja göra sig färdiga för uppträdandet som bara var några timmar från nu.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag fick aldrig riktigt ett svar på vad dom pratade om men konserten hade varit fantastisk, precis som Danielle och Elenore. Vi hade lärt känna varandra riktigt bra men nu när veckan i Grekland var över så begav sig dom båda hemåt. Inte för att det skulle dröja länge förens dom skulle komma tillbaka men det var ändå ledsamt att dom skulle åka. Jag å andra sidan kunde inte slita mig bort från Niall och jag hoppades innerligt att han inte tyckte att jag var för på. Jag följde även med till Frankrike efter som att dom skulle dit en dag och göra en konsert. Bilder hade tagits i grekland på mig och Niall, då kände vi att det inte längre fanns någon anledning att föröka dölja något. Vist, tiden som ett ganska så normalt förhållande var över med detta betydde ju inte att vi skulle tycka mindre om varandra.

Från flygplatsen hade Niall följt mig hem men var direkt tvungen att åka hem till sitt. Vi skulle med största sannolikhet ses imorgon, men nu var vi alldeles för utmattade efter flyget. Mamma hade suttit upp och väntat på mig ända till klockan var 12 då jag kom hem.

”Hej sötaste!” ropade mamma och kramade om mig. Jag hälsade och kramade tillbaka.

”Åh, vad jag har saknat dig!” sa jag sedan. Och det var sant, tidigare brukade jag tycka mamma var för på och jobbig efter som att jag mest höll mig för mig själv hela tiden men nu var jag riktigt glad över att se henne.

”Så berätta! Hur var det?” frågade hon sedan nyfiket och vi satte oss i soffan.

”Bra! Som alltid! Vädret var helt fantastiskt, Danielle och Elenore har redan blivit som två nya bästa kompisar, konserten gick super och havet var underbart!” sa jag och skrattade.

”Jo det där med stranden och vädret har jag då redan sett vart underbart” sa hon och log ett litet annat leende. Jag antog att hon sätt bilderna som publicerats på mig, Niall och de andra.

”Du vet mamma.. vi får liksom vänja oss vid såna saker tror jag..”

”Jag vet söta du, det känns bara så fel att det är min lilla flicka på alla de där bilderna” sa hon och log samtidigt som hon kramade om mig och kysste mig på huvudet. Jag visste att hon var stöttande i det här, det skulle hon alltid vara.

Vi gick ganska så snart där på och la oss efter som att klockan var sent och dagen hade varit lång. Sömnen där emot blev inte så lång. Jag vet inte vad eller varför men med ett ryck vaknade jag upp klockan halv tre på morgonen. Hjärtslagen dunkade i mina öron och utan att veta vad som hade hänt eller varför så vred jag huvudet automatiskt mot balkongdörren. Jag skrek så högt att det kändes som om mina egna öron skulle spricka. Känslan var som om jag ännu inte hade vaknat upp men genom balkongdörrs fönstret kunde jag se en svart siluett i den mörkblåa sommar natten. Jag rusade ut ur rummet ner för trapporna och slängde mig i mammas famn som redan sprungit ut ur sitt rum förr att kolla vad som höll på att hända. Jag kramade om henne och grät hysteriskt.

”Någon.. utanför.. på balkongen..!” snyftade jag. Mamma tröstade mig och verkade helt chockad över det hon hört mig snyfta fram.

 

---

 

Lite kortare kapitel men ganska så händelserikt, kommentera vad ni tycker! :)

Vi pratade på en stund tillsammans men jag kunde inte riktigt släppa tanken på att han faktiskt var på väg att kyssa mig. Och känslan av att han tittade på mig på ett helt annat sätt än förr fanns där hela tiden. Nej jag inbillade mig säkert bara. Händelsen i bilen var inget alls och vi skulle fortsätta ha det som vi alltid haft det. Jag hoppades så i alla fall.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag kunde inte riktigt koncentrera mig på allt runt om kring och satt mest frånvarande. Niall blev lite orolig och jag insåg att jag helt enkelt fick släppa tankarna på det som hände i bilen igår. Idag skulle vi ha roligt! Elenore och Danielle skulle komma om bara någon timme och möta upp oss i arenan som vi snart skulle dra oss mot för att killarna skulle få börja förbereda sig. Niall och jag hade myst hela morgonen. Vi hade pratat om lite vad som helst och skrattat åt helt olustiga saker, men såna var vi ju alltid när vi var tillsammans. Jag berättade om telefonsamtalet med Sara och Niall lovade mig att jag aldrig mer skulle behöva träffa dom igen. Jag vet att han inte skulle kunna styra över vart dom dök upp eller nått liknande men bara orden av att han brydde sig fick mig på bättre humör. Dessutom vet jag att jag nu är stark nog nu att kunna stå upp mot dom, face to face. Jag var inte den som jag en gång var.

”Time to go!” ropade han innan han slängde sig över mig på soffan, gav mig en puss och lyfte upp mig samtidigt som han sprang mot dörren. Jag skrattade, som vanligt.

”I have my own legs to walk on you know!” skrattade jag fram och kysste honom igen. De andra killarna väntade säkert på oss nere i lobbyn redan, det hände rätt ofta att vi drog ut lite extra på tiden.

När vi satt på oss skorna begav vi oss mot hissen hand i hand och mötte ett gäng glada killar nere vid entrén.

”You looking happy today Liam!” sa jag samtidigt som jag kramade om killarna en efter en, vi hade ju trots allt inte sätts tidigare idag. Nånting sa mig att jag inte borde krama Harry, men allt detta var ju bara fåneri. Inget hade ju hänt och inget skulle hända.

”Of course, I'm meeting Danielle today!” sa han och hoppade lite glatt upp och ner som en liten flicka.

”And Elenore!” tillade Louis med ett högt rop som fick alla huvuden i lobbyn att vridas mot oss.

”I can see you're happy to Louis” skrattade jag samtidigt som vi begav oss mot familjebilen. Både Liam och Louis skuttade riktigt fram medans jag och Niall tog det lite lugnare, fortfarande hand i hand. Zayn gick snett framför och var bra glad han också men Harry såg jag inte. Jag vände snabbt mitt huvud för att möta hans ögon som gått och stirrat på mig. Jag log snabbt och vred tillbaka mitt huvud. Det är inget, Bea! Det är inget! Intalade jag mig själv samtidigt som jag kramade om Nialls hand hårdare. I bilen satte jag mig längs bak där det fanns tre säten på rad. Och mitt i mot fans de två vända bakåt så att man satt som i en tåg hytt med ansiktena mot varandra. Det hade fått plats en till stol bredvid de två som fick åka baklänges men då hade det inte funnit någon öppning så att man skulle kunna sätta sig. Där med satte sig Zayn bredvid Paul i framsätet medans jag, Niall och Liam delade på de tre sätena på rad. Med detta lämnades de två sätena som fick åka bak och fram till Louis och Harry. Det var ingen lång bit till arenan men på något sätt kändes den oändlig. Med den ständiga känslan av Harrys ögon på mig fick tiden att kännas som en evighet. Jag ignorerade det, och gång på gång intalade jag mig att allt var en inbillning. Fast det var ju ingen inbillning och jag visste om det. Bara Niall inte märkte något, jag ville inte ha någon fight i gruppen på grund av mig. Jag hade tur, Niall verkade inte ha minsta aning om vad som pågick med Harry, men det fanns fler and Niall, mig och Harry i bilen och både Louis och Liam verkade ana något.

”Outch, thank you Louis, that's very kind of you..” mumlade Harry frånvarande efter att Louis slagit till honom på armen. Han tittade sedan bort från mig och ner i sitt knä i stället. Jag hade hoppats på att jag kunde sluta vara så nervös nu när jag inte hade han blick fastklistrad på mig men jag insåg då att Niall inte var den enda så kunde märka. Både Liam och Louis hade uppenbarligen sett hur Harry satt och stirrade på mig och utbytte därför blickar med varandra, som om dom pratade genom tankarna. Jag fortsatte att låtsas att jag inte märkt något och gjorde allt jag kunde för att Niall inte skulle misstänka något, för det fanns ju inget att misstänka.

Utanför arenan stod Danielle och Elenore och väntade, det hade ännu inte kommit några fans men det var väl bara en tidsfråga trots att det var flera timmar kvar. Liam och Louis slängde sig ut ur bilen och kramade om dom hårt, mankunde klart och tydligt se att de inte sätts på väldigt länge nu när turnén hade varit i vägen. Vi alla gick in backstage, satte oss och pratade en stund innan de var dags för arbete.

Louis reste sig upp när alla hade börjat röra på sig och pratade hej-vilt med varandra. Jag med Danielle som visade sig vara en riktigt trevlig tjej. Han viskade diskret i Harrys öra innan dom gick ut från rummet där de både fanns stora soffgrupper och sminkbord med gigantiska speglar. Jag följde dom diskret med blicken när dom lämnade rummet. Vad skulle han säga? Jag ville så gärna veta om det hade med det blickar som Louis hade lagt märke till i bilen? Eller var det kanske bara något annat dom ville prata om?

---

Ledsen för att det inte blev något kapitel igår. Annars håller sig väl uppdateringen ganska bra ändå?

 

Efter säker en minut öppnade Harry munnen för att säga något men ångrade sig och stängde den igen. Efter ännu en liten stund hade det förvandlats till en pinsamt tystnad och mitt i tystnade hörde jag hur skinnsätet som Harry satt på började knarra samtidigt som att sakta började sig framåt mot mig. Panik sköt som en blixt i mig och, vad höll precis på att hända?

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag visste vad som var på väg att hända, och det fick det absolut inte göra! Eller? Jag hade inte lång betänketid på mig.. Han böjde sig sakta mot mig och jag fattade det ända rätta beslutet.

”So..! Niall must really trust you, huh? If he let you come and pick me up” sa jag panikslaget och obekvämt, men inte argt, samtidigt som jag harklade mig och satte mig till rätta i bilstolen. Han föll tillbaka i stolen och bara Mm;ade som svar. Han tittade inte direkt på mig utan sneglade i stället på mig i ögonvrån. Herregud, vad hände egentligen? Från en trevlig pratstund men en riktigt bra kompis till en obekväm tystnad med en hemlig förälskelse? Eller vad var det för nått? Bilen stannade vid ett rödljus bara någon halv minut efter den där händelsen som jag inte riktigt vet vad jag ska kalla den och Harry tog chansen att fly från den obekväma position som han satt oss i. Lika snabbt som bild dörren öppnades stängdes den igen men med Harry på utsidan av bilen. Jag slappnade av lite, jag behövde tänka, det var inte lågt kvar till hotellet och där visste jag ju varken vilket rum Niall var på eller om han ens var där.

 

Harry sparkade till en gammal cola burk samtidigt som han gick med händerna i fickorna och med solglasögon på. Trots solen så hade han dragit på sig luvan på tjockis tröjan och han kände svetten rinna på ryggen i värmen. Men ingen fick se honom nu, fans var det sista som han behövde trots att dom alltid gjorde honom på got humör men nu behövde han tänka. Han kunde inte låta bli att fråga sig själv fall han var seriöst hjärnskadad? Det var Nialls tjej, kunde han bar inte få in det i sin hjärna och låta henne vara? Han var arg på sig själv, det sista han ville var att bli ovän med Niall, eller henne för den delen. Men varför ville han ens kyssa henne? Han visste inte och det gnagde inom honom. Det fanns hundra tals tjejer som var precis lika fina som henne, right? Nej.. det var ju det det inte fanns, det fanns ju ingen som henne, hon var speciell. Hon hade en helt underbara personlig het, vackra ögon och ett vackert leende. En fin smal kropp och långt hår som föll perfekt utan att hon ens försökte. Han svor för sig själv, innan han vände på klacken för att bege sig till hotellet, han behövde prata med henne. Harry ångrade starkt att han bara lämnat henne, hon visste ju inget om Grekland, hon hade ju inte den blekaste aning om var hon skulle och Niall hade litat på att han skulle ta henne tillbaka. Niall var med största sannolikhet tillbaka vid det laget och Bea hade säkert ringt honom för att få vägledning upp till rätt rum osv. Men hade hon sagt vad som höll på att hända i bilen? Kanske försökte hon glömma bort det också. Men som det såg ut nu så hade Bea och Niall inga hemligheter alls för varandra..

 

Medans jag satt på rummet efter att ha ringt Niall som fick hjälpa mig till rätt plats så satt jag på sängen inne i hotellrummet.

”So why did you have to call me? Didn't Harry show you the way, I told him to do that?” ropade han inne från köket. Jag tänkte så att det knakade, kanske var det bäst att inte säga något, men å andra sidan ville jag inte ljuga för Niall.

”Ermm.. he saw, someone from the car that he really wanted to met so he said that you probably would be home by now so I just had to call you to find my way..” sa jag och hoppades innerligt på att gjorde rätt med att säga som jag sa. Harry kanske ångrade allt, kanske var det bara onödigt att skapa konflikter mellan killarna för nått som inte betydde något. Niall mumlade något om att Harry faktiskt hade nämnt något om att han hade gamla vänner som flyttat ner hit han umgicks med en del när han var liten. Jag kunde inte låta bli att le åt min tur i lögnen.

Någon minut senare knackade det på dörren och Harry stack in huvudet..

”Bea is Nia...” började han men blev avbruten.

”Hi Harry, was it your old friends you talked about before that you met?” ropade Niall som fortfarande stod i köket och gjorde i ordning mat. Jag hade gått och ställt mig i dörröppningen till sovrummet och tittade på Harry som klivit in precis innanför dörren.

Han tittade för virrat på mig och jag gav honom en ' säg nått då!' blick och han fattade snabbt läget.

”Oh..ermm.. yeah, it was fun to meet them again” sa han, fortfarande lite förvirrat.

”I'm going out for some air Niall” sa jag och gick in och gav honom en kyss innan jag snabbt rörde mig mot dörren och greppade tag i Harrys arm på vägen.

”I think we need to talk..” sa jag när han stängt dörren efter sig

”Yeah, I'm sorry, I really don't know why I did that, I'm so sorry!” sa han men en sorgsen min.

”Eh, it's fine. It was a long time ago we saw eachother last, right? And we all have missing to be together!” sa jag och skrattade.

”Just so it doesn't happening again, ok?” sa jag och log mot honom. Han log tillbaka.

”Promise!” sa han och gav mig en kram.

Vi pratade på en stund tillsammans men jag kunde inte riktigt släppa tanken på att han faktiskt var på väg att kyssa mig. Och känslan av att han tittade på mig på ett helt annat sätt än förr fanns där hela tiden. Nej jag inbillade mig säkert bara. Händelsen i bilen var inget alls och vi skulle fortsätta ha det som vi alltid haft det. Jag hoppades så i alla fall.

”Hoppa på den!” skrattade hon sedan.

”Va?” frågade jag och lyfte på ena ögonbrynet.

”Hoppa på den! Ta ut all din ilska! Denna har vi ju knappast någon användning för”

Jag skrattade och ställde mig upp och hoppade jämfota över den krossade mobilen. De här hoppen var för mitt förflutna. Mobilen representerade mitt tidigare liv. Och mina skratt visade mitt nya.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Veckan när jag skulle få vara med Niall och de andra killarna var nu kommen. Allt som skulle kunna behöva packas för en vecka i Grekland var nere i resväskan och Mamma hade följt mig till flygplatsen där vi höll på att säga farväl.

”Jaha, då åker min lilla flicka ut på äventyr helt själv igen då..” suckade hon men log fortfarande.

”Fast helt själv är jag ju ändå inte.. eller hur” sa jag och gav henne ett leende i hopp om att hon skulle sluta sörja för en stund, hon var självklart glad för min skull men ändå.

”Så länge du inte är med mig så är du själv från min synvinkel!” sa hon men någon sorts bebis röst innan hon började skratta glatt igen.

”Jag bara skojar med dig, off you go!” sa hon sedan när det var dags att gå på planet.

”Bra att du börjar öva in engelskan mamma! Den kommer du behöva!” sa jag sedan innan jag gav henne en sista kram och gick mot gaten. Det skulle bli så härligt att få se Niall och de andra killarna igen, jag hade verkligen saknat alla av dom hur mycket som helst, fast Niall på ett annats sätt förstås.

Planet till Grekland tog sin lilla tid,som senaste gången jag satt på ett plan så var jag för taggad för att kunna sova. Jag gjorde allt jag kunde men det slutade med att jag bara lutade mig bakåt och tittade på filmen som visades på de små tv rutorna på planet. Denna gången hamnade jag längst in och bredvid mig hade jag ett kinesiskt ungt par som satt och spelade sina spel på den lilla datorn dom hade med sig samtidigt som dom i mellan åt puttade upp deras glasögon som gled ner på näsan. Man kunde riktigt se hur deras personligheter passade som pusselbitar och jag log åt tanken, det fanns verkligen någon för alla.

Väl framme hade jag problem med att hitta Niall i folkmassan, min första tanke var att kolla efter en klunga med tjejer men jag förstod sedan att han inte skulle ha gjort det så lätt för fansen att upptäcka honom. Jag kunde inte hjälpa att känna paniken komma krypandes, och att någon mysteriös person plötsligt greppar tag om armen och drar med dig gjorde det inte bättre. Jag såg bara hans bakhuvud och det var definitivt inte Niall. Det fans inget blont hår och Nialls händer som jag hållit om så många gånger var inte dessa som tagit tag om mig. När jag började dra emot vände sig mannen om och drog ner sina glasögon. Aha, Niall hade av någon anledning skickat Harry och han hade väl inte den bästa utklädseln, där med de snabba stegen. Jag följde med honom ut och in i en svart bil som stod parkerad utanför. Först då tog Harry av sig glasögonen och sa hej.

”So where is Niall?” frågade jag efter att ha gett honom en kram.

”He had to much to do, so I offered to come and pick you up” sa han och log.

Klart att jag helst velat att Niall skulle ha hämtat mig men jag trivdes riktigt bra i Harrys sällskap också. Medans vi satt i baksätena på bilen så pratade vi om allt, hur dom hade haft det på alla de konserter som jag missat och hur Louis råkade ramla där han skuttade runt på scenen. Jag skrattade högt samtidigt som jag föreställde mig en bild i huvudet på hur det kan ha sätt ut. Han frågade också på om hur jag trivdes och han tjatade på om alla de ställen och restauranger som jag var tvungen att testa. Han verkade kort och gott riktigt glad över att ha mig boendes i London och med sig mig denna veckan i Grekland. Harry hade massa skämt uppladdade och jag hade en riktigt trevlig tid i bilen.

Harry frågade chauffören hur långt det var kvar och vi var framme om bara fem minuter. Då började en tystnad. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla den.. Den var inte pinsam men inte heller jätte behaglig, i alla fall inte från min sida. Han tittade på mig samtidigt som en mungipan åkte upp till ett snett leende, jag visste inte hur jag skulle tolka det men kunde inte hjälpa att jag började rodna lite lätt och var tvungen att titta bort. Efter säkert en minut öppnade Harry munnen för att säga något men ångrade sig och stängde den igen. Efter ännu en liten stund hade det förvandlats till en pinsamt tystnad och mitt i tystnade hörde jag hur skinnsätet som Harry satt på började knarra samtidigt som att sakta böjde sig framåt mot mig. Panik sköt som en blixt i mig, vad höll precis på att hända?

---

Lovar ett till kapitel senare så kika in i kväll också!

Jag trivdes i alla fall, för här var jag nu i London och jag vågade nästan kalla mitt liv perfekt. Aldrig tidigare har mitt liv någonsin känts så mycket på topp som det gör nu och jag kan slå vad om att mitt liv som gått från ett rent helvete nu kommit till ett läge där det är flera gånger bättre än de människors liv som jag så länge önskat att jag haft.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Den första natten i huset hade jag sovit som en ängel och inte ens den irriterande mobilsignalen kunde få mig på dåligt humör trotts att jag önskat att jag hade kunnat få sova lite längre än vad jag fick. Jag kollade på klockan innan jag svarade. 8 på morgonen, herregud, vem ringer såhär tidigt på en lördag?

”Beatrice” svarade jag. Jag kunde ju liksom inte vara säker på om det var en svensk eller engelsk som ringde trotts att chansen att den var svensk var liten, om det inte var mamma eller Vera förstås.

”Hej Beatrice!” hörde jag en glad röst.

”Erm.. hej..” svarade jag förvirrat tillbaka.

”Hur är det med dig då?”

”Jo fint.. vem pratar jag med om jag får fråga?”

”Haha, men Sara såklart!” skrattade hon som om det var någon självklarhet.

”Vem?” frågade jag förvirrat tillbaka

”Din klasskompis dummer! Du är alltid så rolig du!” sa hon. Men gud.. Usch jag behövde spy, på riktigt! Herregud hon måste ju på allvar vara den mest vidriga människan jag mågonsin har stött på. Hade hon sätt bilderna på mig och Niall kanske? Ohja! Det kokade bokstavligt talat inom mig!

”Och du vill...?” sa jag utan att försöka dölja min ilska i rösten

”Fråga hur det är med dig, kommer du till skolan på måndag sen? Vi kanske kan ta följe? Vi bor ju inte så jätte långt i från varandra!”

”Joho-o du, de tro som fan att vi vist bor långt ifrån varandra! Och sen när har du brytt dig ett skit om mig?” sa jag och hade nu ställt mig upp från sängen med varenda muskel på helspänn.

”Såja ta det lugnt, jag har alltid velat vara din vän men aldrig riktigt vetat hur jag ska berätta. Vill du att jag ska komma över så att vi kan prata en stund, du verkar lite ledsen?”

”Ledsen? Ledsen?!.. Det är såna idioter som dig som vänt mitt liv helt upp och ner! Såna som dig som tvingat mig lida i sex hela jävla år! Såna förbannat jävla vidriga människor som dig som fått mig att sväva mellan liv och död och du tror att jag är 'ledsen' när dom helt plötslig vill vara min 'vän'! Tror du jag fattat att du sätt bilderna? Tror du seriöst inte det?!” Jag skrek så att ansiktet började skifta till rött och jag klämde så hårt i telefonen att den skulle spricka när som helst, men den gjorde inte det, inte förens jag, mitt i mitt raseriutbrott, slängde den så hårt jag kunde rätt in i väggen. Hela jag skakade av ilska och jag satte mig på rumpan rätt ner på golvet och tog händerna för ansiktet och började gråta. Mamma kom panikslagget in springandes med andan i halsen och rädsla i blicken.

”Sötaste lilla.. vad har hänt?!” frågade hon och slängde sig ner på golvet och kramade om mig.

”Du har väl inte bråkat med Niall va?” frågade hon sedan lite lugnare. Jag kunde inte prata utan skakade bara på huvudet som svar. Vi bara satt där i några minuter och kramades medans jag grät.

”Vilka tror dom att dom är?” sa jag gråtandes när jag äntligen kunde börja prata igen.

”Vilka då, har nån gjort dig illa?” frågade mamma oroligt.

”Alla svin som under alls år fått mig att lida.. en av dom ringde, låtsades som ingenting, trodde vi kunde vara vänner och ta följe till skolan..”

”Men är det så farligt då?”

”Men du förstår inte, igår läckte det ut bilder på mig och Niall, hon ringde ju för att hon såg att jag hade blivit tillsammans med en kändis, inte för mig, för kändisskapet..”

Mamma suckade åt det hon hörde. När jag tittade upp på henne såg jag att hon spände käkarna för att hålla inne den ilskan som växte inom henne också.

”Tänk inte på dom, släpp bara taget om det förflutna och tänk framåt.. vi skaffar dig ett nytt nummer.. eller förresten, vi skaffar nog en ny mobil också..” sa hon och tog upp den krossade mobilen som låg intill väggen.

”Förlåt, kunde liksom inte hjälpa det..” sa jag och vi båda började sedan att skratta innan hon la den på golvet.

”Hoppa på den!” skrattade hon sedan.

”Va?” frågade jag och lyfte på ena ögonbrynet.

”Hoppa på den! Ta ut all din ilska! Denna har vi ju knappast någon användning för”

Jag skrattade och ställde mig upp och hoppade jämfota över den krossade mobilen. De här hoppen var för mitt förflutna. Mobilen representerade mitt tidigare liv. Och mina skratt visade mitt nya.

---

Sååå.. i nästa kapitel kommer killarna in mer igen, känns som om det har varit lite lågt med dom nu. Snart är ju i vilket fall turnen över så då blir det mer utav dom.

Jag klev snabbt in i det största rummet, det var högt i tak och både väggar och golv var vita. Det var ljust och öppet med stora fönster. Jag pep ett litet glädje skrik innan jag lycklig slängde mig på den stora sängen som redan hade placerats i rummet. Jag kunde inte sluta le. Mitt nya rum i mitt nya hus i mitt nya hemland.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mamma och Vera hade åkt iväg till Veras lägenhet som Lastbilen med de både de nya och gamla möblerna skulle åka till först och släppa av det som tillhörde henne så stannade jag kvar och gjorde mig hemmastadd. Jag öppnade balkongen och tittade ut på den mysiga gatan och alla de andra mysig hus med människor som skulle komma att bli mina nya grannar. Jag njöt och drog in luften medans jag lutade mig mot räcket. Plötslig ringde mobilen och jag hoppade till innan jag tog upp den och klickade på svara.

”Hi Niall!” sa jag glatt

”Hi, have you moved in to the new house yet?” frågade han, inte lika glatt som jag hade förväntat mig.

”Yep, it's really nice!, something's wrong?” frågade jag sedan med tanke på den ledsna rösten.

”No, or yeah, we kind of have a little problem..” sa han lite besvärat. En rynka bildades mellan mina ögon bryn

”What?”

”Yeeaah.. you know when we were in France and i took you to there Eiffel tower with the outher guys..?”

”Yeah, what about it?”

”Someone has a posted a picture of us when we're there.. when we're kissing..” sa han med lite besvära ton på rösten.

”We all knew this day would come, right?” sa jag lugnt.

”Mm, I know, just wish it could last longer, but now you know, I have to go now but I'm calling you later, okey?” sa han lite lugnare än tidigare.

”Love you” sa jag för att avsluta samtalet

”Love you to” sa ha tillbaka och la på.

Det första jag gjorde var att sätta på datorn som jag lyckligtvis hade haft med mig i den resväska som vi tagit med på planet. Utan att tveka sökte jag på 'Nialls new girlfriend' när datorn var påslagen. Det var inte bara en bild utan flera stycken från den kvällen. Vi håller hand, kramas och kysser varandra på flertal av bilderna. Samtidigt som jag suckade av att veta att inget kommer kunna fortsätta var som det varit så kunde jag ändå inte låts bli att le. Niall var så söt på alla bilder. Jag tjeckade runt lite till för att se om det fanns något mer som hade läckt men kunde inte hitta något så såg inte poängen med att sitta vid datorn när jag har en helt ny omgivning att utforska. Först och främst ville jag ställa i ordning så mycket som möjligt i mitt rum men sakerna hade ju som sagt inte kommit än. Det ända som fanns i mitt rum var massiva garderober som var inbyggda i väggen, en säng och en gigantisk spegel som täckte i stort sätt hela väggen till höger om dörren. Förr hatade jag speglar, eller jag hatade rättare sagt det jag såg i den men nu kunde jag dansa av lycka framför dom. Till att börja med kunde jag ju hänga in kläder och bädda min säng med täcke och kudde. Det fanns mycket som skulle behöva komma in i rummet för att det skulle kännas hemtrevligt, som en lampa på den tragiska glödlampan som hängde i taket, ett skrivbord och den stora vita fluffiga mattan som låg i lastbilen som ännu inte kommit. Kanske några hyllor skulle upp också, och gardiner vid dom stora fönsterna. Att mitt tema med det vita skulle gå i lilla var det första som slog mig när jag tittade in genom dörren till rummet. Aja, här fanns det i alla fall inte mycket mer att göra därför skickade jag iväg ett sms att jag gått ut och kollat mig omkring lite ifall hon skulle komma tillbaka innan jag gjort det. Kvarteret vi bodde i var fint och mysigt. Till min glädje mötte och såg man många små barn som passade på att roa sig under sommar värmen, sånt såg man nästan aldrig i Sverige.

I flera timmar gick jag runt och bara kollade, det var nästan så att jag ångrade att jag inte tagit med plånboken när jag kom in på alla det gator som var sprängfyllda med affärer, stora som små. När klockan närmade sig 7 på eftermiddagen så ringde mamma och sa att hon och alla möbler stod vid vårt hus, lyckligt vis var jag redan på väg hem och det tog inte mer än fem minuter innan jag stod och hjälpte mamma flytta in allt. Det var tungt och jobbigt men flytt killen hjälpte gärna till, det syntes på mamma att hon tyckte om de. Efter hela tre timmar var vi klara med all inflyttning och i ordning ställning. Jag slängde mig på sängen helt utmattad av allt slit. Rummet såg mycket mysigare ut nu, fler saker hade kommit in men det var fortfarande mycket som skulle behöva inhandlas. Jag trivdes i alla fall, för här var jag nu i London och jag vågade nästan kalla mitt liv perfekt. Aldrig tidigare har mitt liv någonsin känts så mycket på topp som det gör nu och jag kan slå vad om att mitt liv som gått från ett rent helvete nu kommit till ett läge där det är flera gånger bättre än de människors liv som jag så länge önskat att jag haft.

---

Det händer kanske inte så jätte mycket i det här kapitelet men jag tror på löite mer drama i nästa! Och igen, tack för all peppning ni ger mig, betyder jätte mycket!

Man kanske kan tycka att det här att fly från sina problem men om man försökt att handskas med dom i sex år och det nu gått så långt som det gjort så skulle jag inte vilja kalla det fly. Jag kallar det överleva. För vem vet, ett slag till från dom där killarna och jag mitt liv kanske hade varit över.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Stackars mamma fick i timmar sitta och prata med olika snubbar varje dag. jag vet inte riktigt vad allt var för men det är ju liksom inte bara och ta sina väskor och flytta till ett annat land. Det fanns massa att fixa och planera innan vi skulle få komma iväg. Allt från att få ut vårat nya hus till salu, att få lite mer exakt koll på skadorna i det nya, vad det skulle kosta att anställa en renoverings gubbe som kunde hjälpa oss, att få in mig på en ny skola och få flyttat alla de möbler som skulle med. Sedan en massa annat praktiskt som jag inte riktigt kunde förstå mig på. Allt med en lokal till hennes butik var redan fixat, hon hade haft extremt mycket tur på den fronten. En ganska så stor lokal med stora fönster och låg hyr ränta på en mysig gata.

Dessa veckor som det tog för mamma att ta reda och fixa i ordning allt gick tiden fort. Vera som skulle flytta med, fast till en egen lägenhet nära butiken, hade redan fått sålt allt här i Sverige och bodde därför hos oss tills vi var redo att ge oss av. Och på huset som vi hade blivit kära i så stod vi som ensamma budare och fick precis därför huset till sitt 'original pris'. Allt gick som på räls hela vägen tills det faktiskt var dags för att flytta. På grund av flytten så kunde jag inte följa med Niall till båda de två sista länderna utan fik följa med på bara den sista konserten då både Danielle och Elenore skulle med. Vi var inte så jätte upprörda över det, vi hade ju trots allt fått se varandra innan under den tiden vi trodde att vi skulle vara tvungna att vara ifrån varandra och dessutom så skulle vi ju inte direkt ha några problem med att träffas efter flytten. Eller det skulle väl alltid finnas problem med att träffas när man var kändis men långt ifrån samma problem som det hade varit om jag skulle bott kvar i Sverige.

 

När tiden var kommen för oss att äntligen flytta kunde jag inte sitta still i en minut. Jag var lycklig över att få släppa alla problem och känna att allt åter igen skulle bli bra, precis som jag hade känt när jag träffade Niall och spenderade tid med honom i flera veckor. Ända skillnaden nu var att jag aldrig mer skulle behöva komma tillbaka, behöva vakna upp från den där underbara drömmen för att tvingas gå tillbaka till skolan och all annan skit.

Planet lyfte från marken och jag kände att de nu var helt avgjort, nu fanns det ingen återvändo, jag ville inte återvända heller för den delen. Jag försökte sova på planet som mamma och Vera men jag kunde inte. Ivrigt satt jag och väntade på att få se vårat nya hus. Första veckan skulle vi bara lära känna staden och göra oss hemma stadda. Försöka fixa med allt som ännu inte har fixats, som skolan till exempel. Sedan när denna veckan gått skulle jag äntligen få dra mig till Niall och de andra killarna på deras sista spelning i Grekland. (Sedan skulle dom ju snabbt en dag till Frankrike efter också efter som att dom missade konserten där.)

Jag hade under hela resan stora tankar och förhoppningar på mitt nya liv och jag lyckades få hela resan att gå snabbt med mitt ständiga tänkande! Innan jag visste ordet av så stod vi utanför huset och bara stirrade på det som skulle förbli vårat nya hem. Detta var inte illa, mycket finare än vad det såg ut på bilden som hade tagits på våren men nu stod hela trädgården i grönska. Jag skrattade högt av förväntan innan jag rusade mot dörren med mamma och Vera tätt i häl. Vera skulle ju visserligen inte bo här men hon ville såklart se hur det såg ut! Jag tittade fascinerat in i alla rum med stora förväntansfulla ögon. Jo, golvet inne i vardagsrummet rummet och köket var fläckigt av fuktskador och skulle helt klart behövas renoveras men det var fortfarande fint. När jag granskat alla rum nere rusade jag upp för trappan till rummet på övervåningen som vi kommit överens om skulle vara mitt. Det lilla rummet bredvid de större rummet skulle få vara mitt egna lilla tv/sällskapsrum och badrummet mitt emot mitt sovrum skulle få vara mitt privata, precis som balkongen som var utanför mitt rum och vätte ut mor gatan. Jag klev snabbt in i det största rummet, det var högt i tak och både väggar och golv var vita. Det var ljust och öppet med stora fönster. Jag pep ett litet glädje skrik innan jag lycklig slängde mig på den stora sängen som redan hade placerats i rummet. Jag kunde inte sluta le. Mitt nya rum i mitt nya hus i mitt nya hemland.

 

---

Får se om jag har tid att kanske lägga upp ett till kapitel senare, vet inte riktigt hur mina planer för dagen ser ut än. Sedan vill jag tacka för alla kommentarer som ni skickar, när jag började denna novellen så var jag inte bredd på att få några över huvud taget men dom får mig verkligen att bli taggad till att skriva!

 

En tår rann ner för hennes kind och hon kramade mig. Sedan tittade hon allvarligt in i mina ögon.

”Då sticker vi” sa hon så seriöst att det inte fanns några tvivel på att hon menade vart ända ord hon sa.

”Va?” frågade jag tyst.

”Då flyttar vi, allt är bättre en här. Låt oss börja om på nytt, låt oss hitta ett ställe där vi inte behöver oroa oss över något.”

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Hennes ord fick förts smälta in innan jag kunde ge en reaktion.

”London” sa jag.

”Ta mig till London!” fortsatte jag. Killarna tittade förvånat på varandra, ingen hade fattat de vi precis hade sagt. Vera var minst lika förvånad innan hon sprack upp i ett leende.

”Mamma, då flyttar jag med er” sa Vera sedan och mamma log. De långa plågsamma sekunderna var outhärdliga.

”Om vi ändå ska böra om så kan vi lika gärna göra det stort.” sa hon till slut och vi kramade om varandra hårt. Vi började skratta och jag kunde knappt sitta stilla. Sjuksköterskorna som stått och tittat på började också le och torkade en liten glädjetår som om dom sätt ett lyckligt slut på en kärleks film men killarna hade fortfarande ingen aning. Jag skuttade upp ur sängen och skrek samtidigt som jag slängde mig över Niall.

”What's going on” frågade han och kunde inte låta bli att skratta han också.

”We're moving to London!” skrek jag och alla killarna sprack ut i sina största leenden. Niall själv kunde knappt tro sina öron has skuttade fram i det lilla rummet med mig i famnen och dansade glatt trotts att alla tittade. Killarna, mamma, Vera och sjuksköterskorna skrattade glatt åt både synen och tanken. Jag kunde knappt tro det. Kanske fanns det ett slut på det här ändå?

 

De två följande dagarna var jag tvungen att stanna kvar på sjukhuset innan jag skulle få åka hem. Killarna hade varit tvungna att åka tillbaka och fortsätta med sin turné redan samma kväll som vi hade dansat runt av lycka. Mamma hade redan sagt upp mig från skolan och hon hade framför allt börjat tänka stort på hur hon skulle få öppna sin butik i en sån stor stad som London. Hon var riktigt uppspelt av det här och det var Vera också. Hon skulle ju trots allt få fortsätta sälja sitt klädes märke i mammas butik. Dom två var redan i full gång med att leta hus och lokal för butiken. Tänk att allt hon behövde var en liten puff i ryggen för att hon skulle inse att det här var precis vad vi behövde. Jag hade insisterat på mamma att huset inte skulle få ligga längre än en halvtimmes gå tid från Killarnas ställe, det var ju trotts allt på grund av dom som vi skulle till just London liksom.

Varje dag ringde Niall och mamma var och besökte mins fem gånger och varje gång med en ny bunt med hus som hon skrivit ut.

”Denna, den måste nog vara bland mina favoriter!” sa mamma.

”Mamma, två tredjedelar av alla bilder ligger i 'dina favoriter' nu!” suckade jag men kunde inte hålla mig för skratt.

”Men allt är ju så fint! Vilken gillar du mest?” frågade hon sedan. Jag kollade igenom dom och granskade dom noga. Jag ville inte bo i någon lägenhet. Jag ville ha en trädgård. Inte förens jag kom till den sista sken jag upp.

”Hur långt i från killarnas hus är ligger det här?” frågade jag förväntansfullt.

”Jag skrev ner all fakta på baksidan av pappret, vänta lite..” sa hon och tog pappret ur mina händer för att läsa.

”Den ligger ungefär tjugo minuters gå resa från killarna, det tar dock en kvart med bil efter som att man måste köra runt den stora parken som du annars kan gå igenom. Huset är två våningar med två badrum. En på övervåningen tillsammans med två andra rum, ett stor och ett lite mindre plus en balkong. Bottenvåningen är lite större. Kök, tv rum, det största badrummet, ett stort och ett litet rum. Plus altan på båda bak och framsida. Och en trädgård som du kanske ser.”

”Om det nu är så perfekt som det låter, hur kan det då vara så billigt?”

”Utsidan är ganska så nyrenoverad. Men det är vattenskador i stora delar av nedervåningen som vi i så fall måste fixa till.”

”Orkar vi det?” frågade jag nyfiket. Mamma granskade mig en lång stund, hon kunde se att jag verkligen gillade det här huset. Hon suckade och log sedan.

”Jag orkar om du lovar att hjälpa till..” sa hon sedan

”Jag lovar!” Sa jag och hoppade upp för att krama henne. Hon måste ju helt enkelt vara den bästa mamman någonsin.

”Så, så. Jag kan inte lova något än, kanske finns det budare så att priset höjs, eller så kommer renoveringen av skadorna helt enkelt kosta för mycket men denna ligger helt klart på topp av mina favoriter också!” sa hon. Jag antar att det för min del bara var att hålla tummarna och hoppas på det bästa.

 

När jag äntligen skulle få komma hem från sjukhuset så var jag ju som sagt ledig efter som att mamma redan sagt upp mig från skolan. Hon ville verkligen inte att jag skulle tillbaka dit! Och det ville ju så klart inte jag heller. Man kanske kan tycka att det här att fly från sina problem men om man försökt att handskas med dom i sex år och det nu gått så långt som det gjort så skulle jag inte vilja kalla det fly. Jag kallar det överleva. För vem vet, ett slag till från dom där killarna och jag mitt liv kanske hade varit över.

”I can't go out there..” sa jag lite som en halv viskning.

”Why” frågade han och tog min hand. När minnena hade kommit tillbaka viste jag hur alla avskydde mig. Jag visste hur jag ständigt var i fara av att kunna stöta på någon som skulle skada mig. Det började rinna tårar ner för mina kinder.

”What if I meet them? What if they will find me? I can't go out there!” grät jag och Niall kramade om mig.

”No one will hurt you now! I'll be here by your side all the time” viskade han i mitt öra. Jag kramade honom men kunde fortfarande inte gå. Det gick bara inte.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Efter att få ha satt mig nere och lugnat mig lite hade jag lyckats ta mig ut och gå de få meterna till bilen. Jag förstod inte vad det var med mig? Egentligen var det ju inte så mycket skillnad från förr, jag har ju som sagt blivit påhoppat förr, men kanske inte så allvarligt förstås. Så fort minsta lilla ljud nådde mina öron fik jag panik, det kunde ju vara dom, jag visste ju vilka det var nu!

Niall höll om mig hela vägen tillbaka till sjukhuset. Jag hade börjat skaka lite och Niall oroade sig till döds där han satt och skyddade mig från omvärlden. Det gick lite lättare att andas när han höll om mig och lite lättare att gå från bilen in till sjukhuset men det var fortfarande jobbigt. Niall och Harry tog mig direkt till mitt sjukhusrum medans de andra hämtade sjuksköterskorna.

”I need to call her mum, stay here with her, ok?” sa Niall. Sedan kysste han mig på pannan innan han gick ut. Lite små panik kom när han gick med så tog Harry min hand. Jag tittade på den och sedan honom. Han log mot mig och jag log tillbaka.

”Thank you for caring so much” sa jag.

”I'm always here for you, just so you know that!” sa han och kramade om min hand lite hårdare. Jag sken upp inombords, på något sätt betydde det mer än vad jag kunnat trott av att höra honom säga det.

”I know and I'm always here for you” sa jag och böjde mig fram och kramade honom.

”You have already proved that when we were in spain” viskade han i mitt öra under kraman. Jag gjorde en liten tänkar min innan jag mindes Nora.

”Oh my god, I hate that girl!” brast jag ut när jag, efter några sekunder, hade sorterat allt i hjärnan. Vi båda brast ut i skratt innan vi sedan slutade och bara tittade på varandra. Det fanns något med honom som jag försökte klura ut men det gick liksom inte. Vi avbröts av att de andra killarna kom in och Harrys hand släppte snabbt och diskret min.

”Your mum and sister will be here in any minute, they are in a store right cross the street” sa Niall. Sjuksköterskorna klev bara någon sekund senare in i rummet.

”Vad är det som hände?” frågade en av dom lite oroligt och satte sig på sidan av sängen. Den guppade till, hon var ganska så extremt tjock och när jag sneglade lite åt höger på stolen som Harry satt på så kunde jag se att han kämpade för att inte börja skratta när han såg att sängbenen på ena sidan lyfte lite snabbt från marken. Det fick mig att dra lite i mungiporna. Sedan tvingades jag tänka på världen utanför säkerheten här inne. Jag blev seriös igen och kände paniken komma krypandes.

”Jag får panik” sa jag till dom.

”För?”

”Allt där ute! Jag minns nästan allt igen, jag minns vad som hände och jag minns vilka som gjorde det. Tänk om jag stöter på dom igen? Tänk om jag inte klarar det nästa gång? Allt detta med att jag sitter här nu är bara ren tur och känslan av att dom skulle kunna vara runt hörnet när jag går ut skrämmer mig!” Sa jag och det började samlas sårar i mina ögon och panik i dom synts på lång väg.

”Jag är så rädd” sa jag sedan lågt och drog upp knäna mot ansiktet när jag började gråta.

Niall var snabbt framme och kramade om mig. Då kom även mamma och Vera in genom dörren och såg mig sitta ihop krupen med tårar rinnandes ner för mina kinder.

”Men herregud! Vad har hänt?” sa mamma förskräckt. Niall slutade krama mig och tog istället min hand så att jag kunde få krama mamma.

”Jag kommer aldrig mer kunna gå ut i den här staden utan att behöva oroa mig för att dom finns där. Mamma det finns inget slut på det här helvetet, jag trodde allt var annorlunda nu när jag hade kommit tillbaka och fått nya vänner och nytt självförtroende men vad hjälper det när när knytnävar och muskler kommer in i bilden?” snyftade jag.

”Kära barn, allt kommer bli bra” sa hon men det märktes att hon själv tvivlade på det hon sa.

”Nej mamma! Det kommer inte bli bra! I sex år har jag hoppats på att det ska bli bra, att allt ska få ett slut men dom kommer alltid finnas där! Dom kommer alltid finna en anledning att trycka ner mig, slå ner mig och kasta skit på mig. Vissa är bara födda med ett sånt liv!” sa jag och tittade in med mina rödgråtna ögon in i hennes. Det jag precis sa väckte ilska i henne. Fast vilken mamma skulle inte bli arg när det fick höra sitt barn gråta ut hur eländigt deras liv var. En tår rann ner för hennes kind och hon kramade mig. Sedan tittade hon allvarligt in i mina ögon.

”Då sticker vi” sa hon så seriöst att det inte fanns några tvivel på att hon menade vart ända ord hon sa.

”Va?” frågade jag tyst.

”Då flyttar vi, allt är bättre en här. Låt oss börja om på nytt, låt oss hitta ett ställe där vi inte behöver oroa oss över något.”

Tidigare:

”I just need to ask you, do you remember the other boys?”

”The other boys? Those who are my friends?” Frågade jag och tittade på Vera som hade berättat om dom tidigare. Hon nickade.

”No..” fortsatte jag.

Niall vände sig sedan till Vera.

”Does she remember about us being.. you know..” sa han lite tyst. Vera skakade sedan på huvudet innan hon gick ut för att låta oss vara ifred.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

”What is it I don't remember?” frågade jag lite oroligt.

”Nothing sweetie, we take that when the other guys comes tomorrow.” sa han och log. Jag gjorde lite plats bredvid mig i sängen och han hoppade upp och la sig intill mig. Vi pratade om allt och inget, han berättade allt han visste om mig, oss och honom. Av någon anledning var han den ända som kunde få mig att minnas. Det var inte mycket som kom tillbaka när jag väl mindes något men det var i alla fall något.

”So we've been together for like about a three weeks – a month?” sa jag lite förvånat.

”Yep, it's hard to believe how much I fallen in love with someone on that short time!” sa han och kysste mig på kinden.

”Do you remember the first time we told that we loved eachother?” frågade han sedan.

”I do, but just that we're in a park at night. Where are we at all this places by the way? No memory are like the other one at all. It's all so messy! I mean one is at the eiffel tower and the other one is at a large beach at the middle of the night. What I know, there is no large beaches to a sea in Paris?” sa jag lite förvirrat och kliade mig i nacken.

”It all will soon make sense, let just wait for the other boys first.”

 

Resten av dagen satt vi bara och pratade, vi försökte så gott det gick att hitta saker att prata om som kunde tänkas få mig att minnas minsta lilla grej. Jag var väldigt nyfiken på mitt liv, på mina kompisar som skulle komma imorgon och inte minst vad det var för något som Niall och Vera lite diskret försökte prata om som han inte ville berätta förens imorgon. Vad kunde det vara för något som var så stort att man var tvungen att vänta tills alla kunde få vara med?

Niall hade fått många samtal och han var alltid väldigt uppmärksam. Jag kunde inte hjälpa att tro att han dolde något, för när man inte mins något alls om sitt förflutna så är det ju kanske inte så jätte svårt att hålla något hemligt.

 

Nästa dag när klockan var runt tolv knakade det på dörren in till sjukrummet som jag befann mig i. In klev fyra killar i ungefär samma ålder som Niall. Jag granskade dom noga i hopp om att jag skulle minnas mer men det var blankt.

”Hi” ropade dom allihopa och en efter en kramade dom om mig. Jag kunde inte hjälpa att känna mig lite obekväm efter som att dom än så länge fortfarande var främlingar för mig.

”Do you remember us?” frågade dom, fyllda av hopp. Jag gjorde en liten ledsen min.

”Sorry..” sa jag men kunde se att dom var förstående.

”Maybe if you guys tell me some about you it will help” fortsatte jag sedan och log.

Dom alla började presentera sig och Liam drog även upp att vi träffades allihopa samma dag som jag träffade Niall för första gången och jag kunde då ana ett litet, litet minne av dom men jag hade aldrig kunnat gissa att det var dom om ingen hade sagt det. Så mycket minne hade jag inte.

”Guys, come with me out please..” sa Niall och tittade med en ganska så seriös blick. Var han tvungen att göra allt så svårt? Jag kunde inte sluta tänka på vad det var som ha dolde för mig men jag mådde riktigt dåligt av att behöva oroa mig hela tiden.

Efter en lång stund kom dom tillbaka med två styckena sjuksköterskor.

”Dessa pojkarna har övertalat oss att du ska få lämna sjukhuset ett tag” sa hon glatt.

”Vart ska jag?” frågade jag nyfiket och tittade på killarna som stod och fnittrade. Herregud, vad hade dom nu hittat på? Jag skrattade lite innan jag reste mig upp för att gå och byta från sjukhus kläder. Sjuksköterskorna varnade för värmen som var ute så jag satte på mig ett av det massvis av shorts som Vera hade vart här och lämnat, tillsammans med en grått åtsittande linne som jag stoppade ner i shortsen.

 

Förväntansfullt satt jag på den lilla soffan i det lilla mystiska rummet som dom fört mig till. Jag visste inte riktigt vad jag skulle kalla detta stället för något men det verkade som om dom kände folk här i alla fall. Mitt i all spänning sätts en låt på och killarna ställer sig på rad framför mig. Jag började skratta lite, kunde dom sjunga eller vad skulle dom göra?

Först började Liam sjung, sedan Harry, sedan kom refrängen. Då satte jag mig spikrak upp i soffan med en seriös min och Niall började le större än någonsin. Han hade förstått att jag mindes något, och det gjorde jag ju också. Att låten hette ”What makes you beautiful” var bara en liten del av det som kom tillbaka som ett bombnedslag i min hjärna.

När jag insätt att massa minnen hade kommit tillbaka ställde jag mig upp och hoppade upp och ner innan jag sprang till Niall och kramade honom hårt innan vi all samlades i en gruppkram. Jag mindes dom nu. Och jag mindes min familj, om resorna, om skolan och massa mer.

”Thank you so much!” sa jag högt.

”That's what friens are for!” sa Harry glatt och log brett!När alla hade lugnat sig började jag gå igenom mina nya minnen men inte förens efter några minuter insåg jag att minnet om att killarna, som för övrigt kallade sig One Direction, var ett av världens hetaste pojkband. Mina ögon stornade och jag tittade plötsligt in allas ögon. Dom blev alla lite oroliga över min 'stirreblick' som jag fått.

”Are you alright?” frågade Liam lite bekymrat.

”Oh.. Yeah.. I just realised that you're One Direction and are kind of the biggest boyband right now..” sa jag häpet. Alla började skratta igen och jag förstod dem, jag kunde bara föreställa mig hur mitt ansiktsuttryck var när jag sa det.

”I have to call mum to tell that I know who she is now!” sa jag glatt och de andra började skratta ännu mer, precis som jag, det lät ju faktiskt lite sjukt det jag just sa.

”Mamma! Mamma, jag minns!” nästan skrek jag i telefonen.

”Allt?!” hörde jag henne säga tillbaka i mobilen.

”Nej, men massor, och då menar jag verkligen massor!”

”Men hur? Kan du inte komma tillbaka och berätta allt för mig Beatrice? ” sa hon samtidigt som hon skrattade av glädje.

”Självklart!” sa jag och la på.

”I want to go back! To tell my mum and sister! And also now when I can remember so much I maybe can leave the hospital sooner?” sa jag och hoppade lite jämfota.

”Of course!” sa dom allihopa.

Medan vi gick ut ur rummet såg jag vart vi var. I en studio såklart! Här hade säker killarna hur många kontakter som helst. När vi kom till dörren satte killarna på sig solglasögon och keps. Nu när jag visste så förstod jag varför, fast chansen att dom skulle bli upptäckta här var inte så stor, först och främst så visste ju ingen att dom var i Sverige. Zayn öppnade dörrarna ut och killarna började gå men jag kunde inte. Jag ville inte ut dit. Det gick helt enkelt inte!

”What is it Bea?” frågade Niall som var först med att märka att jag inte rörde mig.

”I can't go out there..” sa jag lite som en halv viskning.

”Why” frågade han och tog min hand. När minnena hade kommit tillbaka viste jag hur alla avskydde mig. Jag visste hur jag ständigt var i fara av att kunna stöta på någon som skulle skada mig. Det började rinna tårar ner för mina kinder.

”What if I meet them? What if they will find me? I just can't go out there!” grät jag och Niall kramade om mig.

”No one will hurt you now! I'll be here by your side all the time” viskade han i mitt öra. Jag kramade honom men kunde fortfarande inte gå. Det gick bara inte.

 

---

ett lite längre kapitel, ska jag kanske slänga in sånna imellan åt också? plus att vi nu sätter igång med 'tidigare' delen där uppe också.

 

Efter tonvis med undersökningar och försök att säga något mer som skulle få mig att minnas blev jag utmattad och somnade efter några timmar igen, klockan var då trots allt 11 på kvällen. Den äldre kvinnan.. eller mamma.. hade sagt att Niall skulle komma hit imorgon klockan 9 på morgonen. Vi alla höll tummarna för att han skulle kunna lirka upp mer minnen hos mig, men man kunde aldrig vara säker. Sjuksköterskorna hade blivit otroligt lättade över att jag kommit ihåg något så tätt inpå olyckshändelsen, det var tydligen alltid ett gott täcken på att chansen att allt skulle komma tillbaka var stor. Det hoppades jag verkligen, detta var inte det roligaste kan jag säga.. jag visste ingenting! Absolut inget.. Varför hade inga kompisar kommit och besökt mig? Eller hade jag kanske inga? Och varför hade inte pappa varit där någon gång? Eller varför var Niall borta i Italien? Det fanns så många frågor som jag ännu inte riktigt vågade fråga om. Men någon gång var jag ju tvungen.Så innan Niall kom så passade jag på.

”Veronica.. eller mamma, mena jag.. vart är pappa? Frågade jag lite försiktigt. Hennes ögon svartnade. Och Vera var snabbt på plats för att skuta allt på banan igen.

”Mamma gå ut en stund så tar jag det med Beatrice” sa hon och lyfte upp mamma som ännu inte sagt något.

”Förlåt..” sa jag tyst och oroligt, och visste inte om jag skulle skämmas eller inte över det jag frågat.

”Det är inte ditt fel, mamma har bara lite problem med att prata om honom. Du förstår att vi har inte riktigt någon pappa, han lämnade både vår mamma och oss när du var bara ett halvår gammal..” började hon.

”Varför?” kunde jag inte låta bli att fråga.

”Han träffade en annan, bara sådär, och stack. Mamma var i depression i lite över fyra år innan hon började ta tag i oss och livet igen. Det var inte lätt under den tiden men nu har hon hittat meningen med att leva igen, så länge man inte pratar om honom förstås.”sa hon och log.

”Jag undrade också om jag kanske hade några vänner här som kunde lirka upp minnet lite? Om det finns några här i närheten som kan komma hit?” Niall skulle ju inte komma förens om tre timmar.

”Alltså.. jag vet inte varför, men du har knappt haft några vänner alls de senaste åren och aldrig har du velat prata med mig om det. Men du har nu den senaste månaden lärt känna 4 andra engelska killar som skulle komma lite senare om jag förstod allt rätt. Men Niall är här vilken timma som helst!”

”Så jag har inte haft några vänner?”

”Nej, det verkade inte så i alla fall” sa hon lite ledsamt. Kanske fanns det delar med mitt liv som jag inte ville minnas? Med tanke på Veras min så såg det ut som om hon tyckte det var jobbigt att prata om den delen av mitt liv.

”Förresten, vad gjorde Niall i Italien?” frågade jag nyfiket.

”Det tycker jag du kan ta med honom” sa hon och log.

”Niall är här när som helst, ska du hoppa in i duschen innan? Jag har både hårfön och andra produkter med mig som du kan använda. Eller vänta kan inte jag få fixa ditt hår? Det var så länge sedan!” fortsate hon och lös upp som en sol.

”Haha, självklart!” sa jag och skrattade, så hon tyckte alltså om att greja med hår styling, bra att veta.

När jag var färdig i duschen, satte jag mig på en stol framför den lilla byrån och spegel som fanns inne i det lilla vita rummet. Jag mådde ganska bramen kunde fortfarande inte gå riktigt rakt och stadig pga. smärtan i magen. Det gjorde obeskrivligt ont!

Hon fönade håret, sedan vågade hon det, inte med en våg tång och hon gjorde inga lockar med en lock tång utan hon använde sig av något annat platt och lock tångs verktyg i ett som hon böjde till naturliga stora, inte allt för överdrivna vågor i mitt långa hår. Hon var duktigt på det där.

”Synd att du måste sitta här i fula sjukhuskläder” sa hon lite buttert och jag skrattade åt henne.

 

Dörren gled upp och i den stod han, Niall, med både lycka och oro i blicken.

”Bea!” ropade han lättat när han såg mig sitta på sängen. Han kramade om mig hårt och jag kramade om honom. Han var det ända jag mindes, det ända som fick mig att ha den blekaste aning om något som hänt i mitt liv. Det ända som kunde visa vem jag egentligen var, i alla fall en del av det.

”Do you remember me, do you know who I am?” frågade han och tittade in i mina ögon. Då kom ännu mer tillbaka, jag såg hur vi träffades första gången. Det var hemskt hur jag mindes att jag blev påhoppad och i nästa stund vakna upp med smärta, men han var där då, Niall.

”I remember only you..” viskade jag och kramade honom igen ännu hårdare med gråten i halsen.

”You do?” sa han lättat och kunde äntligen släppa lite på hans spända muskler.

”Yes, not everything, but you are the only memory I have”

”I just need to ask you, do you remember the other boys?”

”The other boys? Those who are my friends?” Frågade jag och tittade på Vera som hade berättat om dom tidigare. Hon nickade.

”No..” fortsatte jag.

Niall vände sig sedan till Vera.

”Does she remember about us being.. you know..” sa han lite tyst. Vera skakade sedan på huvudet innan hon gick ut för att låta oss vara ifred.

---

Någon önskade ett lite längre kapitle så ska försöka fixa i alla fall nästa lite längre. Jag har inte riktigt klurat ut framtiden i berättelsen än så jag vet inte om det finns något att skriva ett längre kapitel på men vi kan ju hoppas!

Nästa stund vaknade jag upp med smärta över allt. I det ljusa rummet pep en maskin för att hålla koll på hjärtslagen. Vad hade hände egentligen? Vad gjorde jag här och varför hade jag så ont? Jag sneglade lite ner åt höger och såg en kvinna lutandes från stolen med huvudet på kanten av madrassen. Jag skulle kunna tro att hon varit här så länge att hon somnat med tanke på att hon var i sitt ställning. Men vem var hon? Jag märkte sedan att hon höll min hand så jag drog försiktigt tillbaka den mot mig. Av rörelsen vaknade hon till och tittade upp med trötta och förvirrade ögon, hon hade gråtit.

”Åh, Beatrice! Du är vaken, min lilla älskling!” sa hon och hon var på väg att börja gråta av lättnad. En mörkhårig tjej med page vaknade också till från en av stolarna borta i hörnet, henne hade jag inte ens märkt. Hon ryckte till och kom framspringandes till sängen hon också. Den första, lite äldre kvinnan kramade om mig medans den unga ropade efter sjuksköterska. Allt jag kunde göra var att titta mig förvånat omkring, vad var det som hände? Bara några sekunder efter kom en två sjuksköterskor och till min lättnad så bad dom kvinnan att backa undan.

”Hur mår du, kan du berätta vart du har ont?” sa dom medans dom tittade allvarligt in i mina ögon.

”Över allt..” sa jag men rösten svek och det lät mer som en viskning. Bara av att säga orden fick det att värka i magen.

”Minns du något, vad heter du?” sa den andra. Jag tänkte till så mycket jag kunde men inget fungerade, allt bara bankade och slog.

”Jag vet inte” sa jag tyst och kände hur det började tåras i ögonen. Kvinnan på stolen snyftade till och kramade om den yngre tjejen.

”Vilka är de?” sa jag och nickade mot de två gråtande kvinnorna som då började gråta ännu mer.

”Din familj, minns du ingenting? Vet du vad det är för år?” sa en av de två sjuksköterskorna.

”Min familj?” sa jag och tittade på dom som åter igen hade tagit min hand. Jag lät dom hålla i den denna gången.

Ja, snälla Beatrice, kan du berätta mig vad det är för år?” sa den yngsta av de två kvinnorna som skulle vara min familj, hon var lite mer sansad än den andra, som inte tycktes kunna sluta gråta.

”Jag vet inte..” sa jag på den frågan också och tittade ner. Den ena sjuksköterskan tog med sig den äldre kvinnan ut och den andra stannade kvar och fortsatte fråga frågor, jag hade inte något svar på någon av dom.. Hon gjorde några tester innan hon också gick och jag satt själv med den unga kvinnan.

”Vad heter du?” frågade jag försiktigt. Hon fällde då en tår men torkade snabbt bort den.

”Vera, jag är din syster” sa hon och log medans hon fortsatte att fälla tårar. Jag upprepade hennes namn några gånger i huvudet så att jag inte skulle glömma bort det.

”Och jag heter..?” frågade jag sedan.

”Beatrice” sa hon och log ännu en gång åt mig. Jag upprepade de några gånger också. Plötsligt ringde hennes mobil och hon reste sig upp samtidigt som hon klickade på svara.

Jag tittade förvånat på henne när hon började svara på engelska innan hon la på igen.

”Jag ska berätta allt jag vet, så kanske du kommer ihåg, då kanske du börjar minnas. Vill du att jag ska göra det Beatrice?” sa hon när hon satt sig ner.

”Jätte gärna” sa jag och log. Jag kunde se att hon var en god människa. Och att inte veta något om varken sig själv eller något annat var riktigt jobbigt, så hon fick absolut göra vad hon kunde för att få allt bra igen.

”Jag är som jag sa din syster och heter Vera. Kvinnan som satt här förut är din mamma och heter Veronica, vi alla heter Fridh i efternamn..” började hon

”Vad hände, vad gör jag här och varför minns jag inget?” avbröt jag henne.

”Vi vet inte riktigt men som det ser ut så har du blivit ner slagen” sa hon lite dämpat. Hon tyckte inte om att prata om det.

”Av?” frågade jag sedan.

”Vi vet inte, det vara bra du och den, eller dom, där. Det finns inga vittnen” sa hon.

”Vill du att vi ska prata om något roligare kanske?” sa hon och log. Jag log tillbaka och nickade.

”Du kanske vill veta om din kille? Han är från England, vänta lite det finns bilder på honom i din mobil” sa hon och började bläddra efter en bra bild att visa.

”Vad heter han?” frågade jag nyfiket.

”Niall, han är på väg hit nu från Italien” sa hon samtidigt som hon höll upp bilden och visade mig. Då mindes jag! Inte mycket men jag såg de ögonblicket då jag föll till marken och alla bilder med honom och mig flimrade förbi. Jag mindes! Jag stirrade utan att röra en min på bilen på honom och mig.

”Jag minns honom” sa jag tyst och tittade sedan på Vera, som chockat tittade tillbaka på mig innan hon sprang ut i korridoren efter vår mamma.

---

Jag såg att ni tyckte det var spännande så jag tänkte att jag lägger upp nästa del nu så fort jag vaknade! Också hoppas jag på att jag lägger upp en till del senare och jag tror de men lovar inget.

Morgonen där på var det upp till skolan igen. Jag fick huvudvärk bara jag tänkte på det. Om en månad var det sommarlov, något som jag helt glömt bort ända tills Vera försökte pigga upp mig när jag pratade negativt om att komma tillbaka till skolan. Det första jag hade gjort då var att ringa Niall och säga att jag då de två sista veckorna kunde komma med honom till de två sista länderna. Han var så glad att jag kunde höra hur han skuttade runt och hur de andra killarna skrattade åt honom. Den sista veckan  skulle även Elenore och Danielle vara med så jag skulle få chansen att träffa dom. Jag såg fram emot det så sjukt mycket. Det jag såg mindre fram emot var att de följande timmarna i skolan. Jag gick med tunga och motvilliga steg mot skolan. Det var tisdag och tack gode gud för att var den kortaste dagen.

Väl framme gick jag raka vägen mot mitt skåp men jag kände en förändring. Denna gången gick jag inte med huvudet ner i backen, huvudet var rakt fram och alla kunde se mitt ansikte som nu inte var gömt bakom mitt mörka hår. Jag kände mig starkare och allt jag behövde göra var att tänka på Niall.

När jag kom till klassrummet var det två minuter kvar tills vi började.

”Nämen, vem har vi här då? Kan det inte vara Beatrice som har vågat sig tillbaka till skolan igen?” Började en av killarna och skrattade lite, de andra hakade på. Jag bara tittade på honom och lyfte på ena ögonbrynet innan jag tittade bort. Det dom sa gjorde inte ens ont längre.

”Lite oartig har hon visst blivit också ser jag. Brukar man inte passa sig jävligt noga när man blivit nedslagen och inte ens vågat sig till skolan?” sa han, lite mer upprörd den här gången. Alla stirrade på mig men jag brydde mig inte. Allt lät så patetiskt att jag, hur mycket jag än försökte, inte kunde hålla inne ett leende och det började dra lite i ena mungipan.

”Vafan är problemet!?” skrek han sen och jag bara fäste blicken i hans ögon. Han han inte längre innan läraren kom.

”Jasså, Beatrice, det var då inte igår! Vart har du hållit hus?” sa läraren medans han låste upp till klassrummet.

”Första veckan var jag skadad – hjärnskakning. Andra veckan var jag bortrest och tredje var jag sjuk.” sa jag och log mot honom. Jag hade allt planerat i huvudet.

”Jasså på det viset” mumlade han och släppte in eleverna.

Under hela skoldagen var allas blickar fästa på mig, ögonen var fyllda med hat och jag skrattade högt inombords. Inget är längre som det än gång var!

Hela veckan försökte dom trycka ner mig med samma metod som förr, den fungerade då men inte nu.

Jag gick ut på eftermiddagarna och jag gick rak i ryggen i skolan. Jag pratade på med mamma och Vera och log mer än på en dag än vad jag gjort sammanlagt på en hel månad förr i tiden. Alla besvär och all den obehag som jag gått runt och burit i sex hela år var nu borta och jag kunde leva livet igen. Jag behövde inga vänner här, Jag hade min syster om jag behövde prata med någon nu och Niall var till största del tillgänglig på mobilen. Även de andra killarna hade ringt och pratat lite med mig då och då. Vi hade alla helt enkelt blivit riktigt bra vänner. Jag och Vera hade till och med gått ut på en shoppingrunda och jag insåg hur mycket jag faktiskt älskade det. Jag kände att mitt liv var precis lika bra som Veras var, jag hade alltid varit avundsjuk på att hon alltid haft vänner att lita på och långvariga förhållanden med trevliga killar medans jag gick och gömde mig i min egen kropp.

Varje kväll pratade jag i timmar med Niall och jag blev bara starkare och starkare för varje gång. Det kändes verkligen som att inget kunde såra mig nu.

 

Jag vaknade nästa morgon fem minuter innan alarmet skulle slås på. Klockan var fem i fem på morgonen så jag skulle ha en halvtimme på mig att göra mig i ordning och äta. Kanske inte så jätte mycket tid men tidigare än så gick ju knappast att gå upp. Igår hade vi inte kommit upp till rummet förens klockan tolv och efter det hade vi inte direkt somnat heller. Jag log för mig själv och blev alldeles varm inombords när jag tänkte på igår. Herregud vad jag älskade den pojken!

När klockan ringde stängde Niall av det och jag kramade om honom.

”Ahh, I wish we could stay here all day, but we don't have much time.” Suckade Niall

”I know, I don't want to go!” sa jag lite deppigt tillbaka.

Stämningen var på något sätt ändå bra inne på hotellrummet. Niall var hur gosig som helst och kramade om mig varannan minut, och precis lika ofta sa han hur mycket han skulle sakna mig. Jag skulle sakna honom hur mycket som helst också. Han hade ju trots allt de andra killarna men allt jag hade var skoldagar fyllda av mobbning.

Paul knackade på dörren och ropade att det var dags att ge sig av nu. Jag hade inte gjort så mycket styling i dag. Håret satt i en tofs och på mig hade jag ett par shorts och en tjockis tröja, eller snarare Nialls tjockis tröja. Den luktade som honom och jag skulle då förhoppningsvis kunna stå ut dessa sex veckorna utan honom.

 

På flygplatsen var var det en mindre pigg stämning, Niall och jag var deppiga och ingen av oss ville att en sekund till skulle gå, vi ville stanna tiden så att vi kunde fortsätta vara hos varandra. Men sån tur hade vi inte, ur högtalarna ropade dom att gaten som tog en till Sverige nu var öppen och det var dags för mig att ge mig av. Jag fällde en tår innan jag gick på och Niall torkade bort den med sin tumme. Han stod mitt framför mig och jag saknade honom redan.

”Bye honey..” sa han lågt och kramade om mig.

”Bye” sa jag och gav honom en kyss innan jag vände mig om för att gå på flygplanet.

På planet grät jag lite. Usch, detta skulle bli en jobbig flygresa, och inte minst att komma tillbaka till skolan. Ända sättet att sluta gråta och oroa passageraren bredvid var att somna och för förhoppningsvis inte vakna förens vi var framme i Sverige igen.

Jag kanske inte somnade riktigt så snabbt som jag hoppats på men det sista biten sov jag faktiskt. Den gamla damen som satt bredvid väckte mig som lovat tio minuter innan vi skulle landa.

 

”Hej gumman!” ropade mamma när jag kom ut från gaten. Jag log stort och kramade henne.

”Jag har saknat dig så mycket!” sa jag och kramade sedan om Vera.

”Hur har det varit?” frågade hon lika glad och förväntansfull som ett barn på julafton.

”Allt har bara varit bra.. nä, det har faktiskt varit mer än bra, det har varit fantastiskt!” sa jag och log så det värkte i mungiporna.

”Ah, jag är så glad för din skull, du måste berätta allt!” sa hon lite hyper. En sån söt mamma man kunde ha då!

”Lugna dig, först resväskan, sen bilen, sen kan jag berätta!” sa jag lite retligt till henne.

Mamma lugnade sig lite, Jag och Vera kunde inte låta bli att skratta åt henne.

När vi satt oss i bilen satte jag igång med min berättelse, det fanns så många händelser att ta upp men det var bara att börja från ruta ett. Jag berättade allt från Resan dit, alla kvällspromenader, alla skumma stunder och den första kyssen. Jag berättade om konserten när jag fick reda på allt och om min reaktion, jag tog även upp allt som hände i de följande dagarna i Spanien, om Nora och allt krig henne, om hur vi åkte till Italien och hur jag fick stå backstage. Jag gick inte in så mycket i detalj på dagarna efter konserten, och nämnde definitivt inget om igår kväll. Det var något som jag delade med Niall, och dessutom vet jag inte riktigt vad mamma skulle sagt om det, Vera skulle nog tyckt det var spännande att prata om med sin syster dock. Min mun gick kort sagt i ett hela bilresan hem.

 

Klockan 11 ringde alarmet och Niall gjorde en mödosam rörelse med armen för att stänga av det. Jag var redan vaken, hade säker vart det i en halvtimme nu men under den halvtimmen hade jag bara legat och tittat på honom där han låg och andades tungt.

”I love you..” viskade han sömnigt och kysste mig på munnen.

”I love you too..” sa jag glatt och la mig på hans axel.

Ingen av oss orkade gå upp riktigt än, vi ville bara vara nära varandra en stund, för imorgon åkte jag ju.. tidigt, tidigt var jag tvungen att gå upp för att vara på plats när flyget gick halv sju. Paul skulle köra mig och Niall skulle följa med och säga hejdå. För första gången i mitt liv skulle jag åka själv på ett flygplan och jag var extremt nervös för det. Jag hade ju knapp åkt flygplan med sällskap tidigare. Mamma och Vera skulle i alla fall vänta på mig i Sverige, dom ville verkligen veta allt om vad som hänt, jag hade ju trots allt varit borta i nästan en månad.

Vi försökte den dagen hinna med så mycket som möjlig. Som att besöka platser, ta oss ut till någon mysig restaurang, bada i havet och alla andra spontana saker som dök upp i våra huvuden. På kvällen gick vi ut utan de andra och vandrade på de mysiga gatorna i mörkret, precis som i Paris. Niall hade tidigare under dagen faktiskt klätt ut sig lite och han hade lyckats bra. Bara några få hade känt igen honom inne på den lilla mysiga restaurangen. Men här i mörkret kunde han vara precis som han var. Det var visserligen många folk ute här till skillnad från i Frankrike men vi blev inte igenkända. Hela natten skrattade vi åt allt och alla. Hela natten var det bara vi och det var helt underbart.

När klockan närmade sig elva klev vi på en 'natt båt'. Över däcket hängde lampor och längs hela räcket runt båten satt brinnande facklor. På varje bord fanns ett stearinljus men det var allt. Stämningen som skapades på båten var helt magisk. ”Come” sa han och tog min hand. Han drog med mig upp till översta däck på den ganska så stora båten. Och när vi var där uppe på den lilla 'balkongen' som bara hade två små lampor på vardera sida av dörren som vi kom in i såg man stjärnhimlen klart och tydligt.

”It's beautiful!” sa jag och tittade upp utan att kunna slita blicken från det.

”I know..” sa han och tittade sedan ner på mig och log. Jag log mot honom också sedan la han sig ner på trägolvet och klappade bredvid sig att jag skulle komma och lägga mig intill honom. Jag gjorde som han sa. Det lilla däcket, om man nu kan kalla det så, var folktomt.. alla var nere på botten våningen och dansade till musiken som härifrån var väldigt avlägset, precis som de rofyllda skratten.

Klockan tolv var vi hemma det var tyst och vi smög in på varat rum fnittrande och skrattande.

”Ah, the bed!” sa jag och slängde mig på den full av skratt.

Niall hade ställt sig i ingången till sovrummet och lutade sig mot dörr karmen.

”Do you really gonna sleep with your dress on?” sa han och tittade på mig.

”No..” sa jag lite lågt samtidigt som jag ställde mig upp igen, Niall fortfarande ståendes i dörröppningen. Jag drog över mitt långa hår över ena axeln innan jag tog tag i dragkedjan uppe i nacken. Klänningen föll ner på golvet runt mina fotleder och jag klev ur den. Nialls steg kom närmare jag jag vände mig om. I bara underkläder tog han tag om min midja och kysste mig. Mina händer åkte bak under hans tunna tröja och den gled snabbt av också. Han lyfte upp mig på sängen och la sig över mig.

”Are you sure?..” viskade han innan vi fortsatte.

”I'm sure” viskade jag tillbaka och kysste honom.

---

väldigt kort kapitel men lovar ett till snart!

 

Nästa morgon gick vi upp ganska tidigt, ingen tid fick spillas när jag inte skulle vara där hur länge som helst. Vi kanske inte hittade på något speciellt mer än att hänga på pool området med vi var där tillsammans och hade det trevlig med varandra, det var det ända jag önskade. Detta hotellet var riktigt dyrt och hade därför inte så många 'barnfamiljer', med det vill säga inte heller så många tonåringar som betydde fans. Dom flesta såg mest ut som rika snobbar som bodde på stora rancher med både egna pooler, golf -och tennis banor.
Senare på kvällen när klockan hade slagit 11 smög vi oss alla ner till stranden, den var helt folktom, bara något kärlekspar badade i vattnet en bit bort men dom drog sig snart undan när vi kom. Vi hade inte planerat att bada eller så men när Louis 'råkade' putta till Harry så att han ramlade ner i vattnet så slutade det med att alla puttade ner alla. Inget kunde vara bättre än vad det var nu. Vi hade det verkligen hur kul som helst ända fram till klockan 2 på natten då vi, genomblöta och fnittriga, smög oss tillbaka till vårat hotell.

Ett hemskt ljud skrek i mina öron morgonen där på och jag drog kudden över huvudet.
”Niall, turn off the alarm..!” sa jag trött och lite grinigt.
”Mmm..” mumlade han tillbaka samtidigt som han fumlade med handen efter mobilen på sängbordet.
”What's the klock?” sa jag och gäspade.
”Half seven, we have to go up and start preparing för the show tonight” sa han och kysste mig på pannan. ”You can stay in bed if you want to and come later” sa han.
”No, i don't want to lose a second with you, remeber that we won't see eachother in six weeks after this two following days” sa jag och log mot honom. Med mitt huvud mot hans bröst hörde jag hans hjärta slå, och även hans djupa suck när jag nämnde det sista.
”Six weeks is a very long time” sa han sorgset. ”It's a half of a half of a half year..”  Jag hade inte riktigt tänkt på det så tidigare men han hade rätt, det var hälften av ett halvt halvår och så mycket tid ville jag inte förlora med honom.. men samtidigt var jag tvungen att komma tillbaka till skolan. Jag kunde inte bara släppa allt.
”We can't lay here and be sad when we are together, get up now so you're prepared for doing the most amazing show you've ever done!” sa jag och drog upp honom ur sängen. Ska jag vara ärlig så orkade jag inte ens tänka på att återvända till mitt gamla liv där jag tvingades stå ut med all dålig skit du skulle kunna tänka dig. Fast jag visste ju denna gången när jag återvänder att Niall kommer vara vid min sida, kanske inte fysiskt men psykiskt.
Under tiden vi satt och åt frukost på rummet pratade vi om allt som inte hade med min hemresa att göra och vi höll oss på så vis på gott humör. Den taktiken fungerade hela dagen. Och att se killarna öva inför kvällen var helt overkligt, jag menar tänk dig själv att få sitta i en arena, som rymmer hundratals människor, själv och se dom uppträda bara för dig. Magiskt.
”They start letting in people in ten minutes, you better go back stage now!” ropade Niall som sprungit ut på scenen lite snabbt.
”On my way!” ropade jag tillbaka och reste mig från den stol jag suttit på. Det här liknade verkligen en dröm, tänk att jag bara varit en tjej som lyssnat på One Direction genom Ipoden och blivit förförd av deras inspelade röster och nu helt plötsligt stod här och fick höra deras röst på riktigt, varje dag. Mitt i mina tankar hörs det hur tjejer släpps in, förväntansfulla skrik och glada skratt. Jag älskade att se hur lyckliga killarna kunde göra folk bara genom att sjunga.
”Hi babe! We're going on soon, I'm so happy to have you here, for the whole concert this time to!” sa han och skrattade.
”Haha, I promise I won't run away so don't worry!” skrattade jag och gav honom en lång kyss innan han var tvungen att springa tillbaka till de andra killarna, det var bara några minuter kvar innan dom skulle upp på scenen nu. Jag var extremt nevös av någon anledning, jag visste ju trots allt att det skulle gå bra, det gjorde det ju alltid.
Lamporna släcktes ute över publiken, dom tystnade, strålkastarna lyser upp scenen med ett bländade vitt sken, introt till ”What makes you beautiful” börjar, killarna springer ut och ett våldsamt skrik börjar hos fansen. Kvällen var magisk, mellan varje nummer sprang Niall fram till mig och gav mig en kyss, oavsett hur stressigt det var så var han tvungen att kyssa mig. Niall var det finaste jag hade!

”Good night Barcelona! Hoped you had an amazing time!” Hörde jag Liam ropa ut över den skrikande publiken som om ens möjligt började skrika ännu högre.
Konserten var över och killarna sprang backstage och hoppade av energikicken som rusade i deras kroppar över att ha fått uppträda.  Niall sprang rätt fram till mig, lyfte upp  och kramade mig.
”I love you so much !” sa han medans han skuttade runt med mig i famnen och sprang bort med mig till de andra killarna.
”I don't think I ever seen you this happy” skrattade jag och kysste honom
”Nothing makes me happier than being with you!” sa han och dansade runt fast klämde runt mig och jag runt honom.

---

Då var det lov! om jag inte lyckas sova bort hela dagen så tror jag att det kan bli en rätt bra uppdatering så kika in ofta!