”Niall, this isn't just her dying..” sa hon lågt och bröt loss från kramen för att kunna se Niall i ögonen. Niall bara tittade oförstående på henne innan hon fortsatte.

”Niall, that thing I needed to tell you..” började hon.

”yeah?”

”There's a baby involved in all this to Niall. She got a baby.. only two months..” viskade hon och klappade sin hand över Nialls kind medans tårarna fortsatte att falla.

”Niall..” sa Veronica och kramade om honom igen. Niall kramade inte tillbaka. Hans hjärna fanns någon helt annan stans och allt runt omkring honom var plötsligt helt irrelevant.

”I didn't want this to be some sad news and I wanted both of you to be with when I told you..” snyftade hon fram och tittade Niall i ögonen.

”For how long have you known?”

”Since the day Beatrice ended up here. It was one of the first things the doctor told me after they had done their research..” sa hon och la båda sina handflator på vardera av Nialls kinder.

”Did she know?” frågade Niall sedan.

Most likely, no..” fick han till svart

”So thats why she was sick?”

”Probably.. You're not mad for that I didn't tell you, huh? I just thought that there was enough to worry about as it was..”

No.. no, of course not..” mumlade Niall. Han satte sig ner på bänken och la pannan i handflatorna samtidigt som han lät sina fingrar greppa tag om håret, allt av ren vrede över hur arg han var över att någon eller något, vad det än var som bestämde över ödet, hade låtit detta hända med Bea. Hon om någon förtjänade det inte. Och hur kunde hon vara med barn? Dom hade ju varit säkra varje gång.

Minuterna blev till en timme och ständigt forsade det ut doktorer och sjuksköterskor ur Beas sjukrum. Killarna hade satt sig hos Niall och försökt hålla hoppet och humöret uppe så got det gick. Allt dom hade fått meddelat under denna tiden var att hon levde och att hjärtat slog som det skulle igen men det var allt.

Den sista kvarten öppnades inte dörrarna en ända gång förens Robie, Beas doktor, kom ut.

”Miss. Fridh and..” började han och lyfte sedan på ett av papperna han hade på sin journal ”..and Horan” sa han sedan.

”How is she?” frågade Veronica. Den meningen hade blivit lite som en standard mening de senaste dagarna.

”Miracles do come true my friends. There's someone in there who would like too see you” sa han och log. Alla av dom flög upp men killarna satte sig ner igen då de insåg att det kanske inte var det smartaste att de alla knökade in sig i rummet. Veronica, Vera och Niall var där emot snabbt framme vid dörren och puttade sakta upp den.

Där inne på sängen låg hon. Lika vacker som alltid enligt Niall, trots att hon var blek, svag och helt ut tärd.

”Hi” sa hon så svagt och hest att det knappt hördes samtidigt som hon log ett svagt leende mot dom. Ingen av dom visste vad de vågade göra förens Niall sprang fram till sängen och tog hennes hand. Sjuksköterskan tog ett steg bakåt för att visa att det var okej för honom att röra henne. Då slängde sig Niall ner och kramade henne. När han slet sig från den kramen som han så länge förfärat att han aldrig skulle få så tittade han henne i ögonen. Hon tog upp sin hand och torkade bort Nialls tårar.

”Don't cry, Niall, you make me cry too” sa hon och log. Niall lutade sin panna mot hennes och de var så nära att deras näsor nästan snuddade vid varandra.

”I've missed your kisses” viskade hon sedan och log stort. Niall började också le stort och böjde sig ner och gav henne en kyss när han förstod att det var det hon menade.

Strax där på backade han undan och satte sig på en av stolarna intill sängen för att låta de andra kramas en stund.

”Det är en sak som Niall behöver berätta för dig nu..” sa Veronica och sneglade över mot Niall. Hon reste sig upp och tog Vera med sig ut genom dörren för att låta dom vara ifred.

”So, what's up?” frågade hon så glatt hon kunde i hopp om att låta lite friskare.

”I don't know how this is posible..” började han och tittade ner mot Beas mage lite snabbt innan han tittade på Bea igen.

”Me neither 'cause you haven't told me” flinade hon och Niall kramade om hennes hand lite hårdare.

”There's alot I want to tell you Bea. Like how perfect you are in every way! How much you mean to me and how I for real never could be able to live without you. You have over the past months showed me how a perfect life is even though there has been like a rollercoaster a lot of the time. And I want you to know that whatever will happen in the future I want it to happen with you for forever and beyond that. I want you to know that I never thought that I would fall in love as only nineteen years old but you have proved me wrong once again, just as with so many other things that I never thought would be possible. I love you and as soon that you'll out of here I want you to stay at my place , fulltime.. you me and..” började han och han såg hur ett leende, så stort som det bara kan bli, spred sig över hela hennes ansikte.

”You, me and what?” frågade hon sedan.

”Are you ready?” frågade Niall sedan och tog tag i båda hennes händer.

”Shoot” skrattade hon.

”You, me and.. and the baby..” log han samtidigt som han såg hennes ögon formas till runda klot. Han tog hennes händer och la dom på hennes mage för att ge henne lite mer förtydligande.

”I don't know either Bea, but everything is going to be perfect, no matter what” sa han som om han hade läst hennes tankar och log sedan och kysste henne samtidigt som det kom ett gäng 'aww's och några applåder vid dörren där killarna, Paul, Vera och Veronica stod. Allt skulle bli bra igen. Allt skulle bli perfekt.

”I really wanted to tell this to both you and Bea but.. you know.. there maybe never be a time for that..” snubblade hon fram och torkade bort en tår som föll ner för kinden.

Niall bara tittade och nickade åt henne att fortsätta.

”It's only fair to tell you this and I don't feel that there is any reason to wait..” sa hon.

”Wha..” var allt Niall han säga innan någon pipigt började skrika genom rummet och bådas huvuden flög mot Bea för att bara mötas av att hjärtmätaren jämnades till en rak linje på den svarta skärmen.

”We need a nurse!” skrek Niall och flög upp ur stolen.

”I'll get one..” Skrek Veronica, mest till sig själv i paniken och flög ut genom rummet.

Niall greppade tag om Beas båda händer och kramade dom hårt samtidigt som han skrek åt henne att inte ge upp.

Sjuksköterskorna var snabbt inne och Niall blev genast bort dragen från henne. Han tvingades ut genom dörren och den slängdes igen framför honom. Där blev han stående mitt i korridoren och stirrade rätt in i dörren. Niall visste inte vad han skulle göra, han bar stod där medans tårarna föll.

De andra killarna var snabbt framme hos honom, höll om honom och satte honom på närmaste bänken när hans knän vek sig och tårarna blötte ner hans kinder.

”She can't die!” skrek han och försökte ta sig tillbaka in till henne utan några framgångar.

”Niall! You can't go in there, you'll only make it worse..” sa Harry som höll tillbaka honom med hjälp av de andra killarna.

”She needs me!”

”They're doing everything they can Niall, you would just be in the way. Stay out here, for her..” sa Liam och Niall stillade sig äntligen. Han blev svag och hjälplös och så fort de andra släppt sina grepp om hans armar sjönk han ner på golvet istället för att sätta sig på bänken bredvid.

Någon minut senare kommer både Vera och Veronica dit springandes, gråtandes och helt förstörda. Inte förens då insåg Niall hur han ständigt var så självisk. Där satt dom, lika starka som han önskat att han också varit, trots att det var deras syster.. och deras dotter, som låg där inne livlös och kanske aldrig skulle få se henne vid liv igen.

Niall var tvungen att vara lika stark som dom, dom behövde någon precis lika mycket som han gjorde. Mitt från alla tårar och kramande reste han sig upp från golvet och gick rakt ut från killarna som hade omringat honom och gick där efter fram till Vera, Veronica hade försvunnit, förmodligen till toan. Efter att han bara stått framför henne en stund reste sig Vera sedan upp och tog ett steg framåt och kramade om honom.

”In all this, I've realised how much of an idiot I have been. I really couldn't have felt so bad for myself through all this when you are suffering just as much, if not more, you're her family. I'm really sorry..” snyftade han fram och Vera kramade åt lite hårdare.

”Niall, you are a part of this family just as much as we are..” snyftade hon fram och försökte le. Veronica kom utgåendes från toan men en skakande han framför munnen. Och Niall gick henne till mötes och kramade om henne också.

”This can't be happening..” stammade hon fram mellan tårarna.

”Remeber how you said that we had to believe?” sa han sedan även fast han själv hade svårt att tro på de orden i denna stund.

”Niall, this isn't just her dying..” sa hon lågt och bröt loss från kramen för att kunna se Niall i ögonen. Niall bara tittade oförstående på henne innan hon fortsatte.

”Niall, that thing I needed to tell you..” började hon.

”yeah?”

”There's a baby involved in all this to Niall. She got a baby.. only two months..” viskade hon och klappade sin hand över Nialls kind medans tårarna fortsatte att falla.

woop, blir vist aldrig slut på drama? :) kom lite sent bed detta kapitlet, ledsen för det, i vilket fall, så gör jag det lite mer spännade om jag inte berättar om jag beslutat mig för happy ending eller inte. Och Tack för att ni läser! :)

”Niall” sa Vera och klämde fram ett leende innan hon tittade ner på Bea igen. Niall gick sakta fram till britsen och beskådade flickan som låg där. Jo vist var det Bea. Hon var blek men fortfarande lika vacker. Han önskade att han skulle kunna få se de där ögonlocken lyftas upp för att visa hennes ögon, men Niall visste att sista gången hon skulle göra det kanske redan hade passerat.

Niall spenderade de närmaste fem dagarna bredvid hennes säng. Dag som natt. Ända gången han gick för att lämna var toa och dusch besök men då var det ett måste att någon annan satt där inne med henne så länge. Mat såg Veronica, Vera och de andra killarna till att han fick. Veronica var helt förstörd, precis som Niall och han var ganska säker på att hon hade stannat lika länge som han själv om det inte varit för att hon var tvungen att sova och sova kunde hon inte göra när hon hade ont i ryggen av att sitta dygnet runt. Trots att de hade ställt in en extra säng så räckte inte det för att hon skulle kunna slippa ryggsmärtan men Niall tog mer än gärna emot sängen under natt tid. Resten av tiden satt han bara vid hennes sida och höll hennes hand, pratade med henne när ingen var i närheten och gav henne små pussar på pannan eller kinden.

”Niall..” hörde han en svag kvinnlig röst säga samtidigt som någon ruskade lite lätt på hans axel.

”Wake up, Niall. You can leave for a for a while, I'm here now” sa rösten sedan och Niall slog upp ögonen.

”Oh, hi Veronica..” sa han och satte sig rak i stolen som han somnat i.

”Go and take a shower, I'm here during the time” sa hon och log svagt.

”What's the time?” frågade han sedan lite nyvaket och släppte sin hand ur Beas.

”Five in the morning” sa hon och satte sig på fåtöljen tvärs emot Nialls på andra sidan av sängen.

”Yeah ok, a shower would probably be good..” mumlade han och ställde sig upp.

Han lämnade rummet och gick ut på gatan för att snappa upp en taxi. Innan han han ropa efter någon ropade någon på honom istället och han vred huvudet åt höger för att möta Zayn.

”Hello man! Where are you going?” frågade han.

”Just home to the flat to take a shower, then I'll be back” svarade Niall.

”Oh, me and Louis just came to visit her, how is she?” frågade Zayns sedan.

”You know.. the same” sa han och tittade ner i backen för att hindra tårarna från att komma igen.

”It'll be fine Niall, Paul's over there, he can drive you home during the time we're here” sa Zayns sedan och klappade honom på axeln.

Väl hemma hoppade Niall snabbt in i duschen för att bli klar så snabbt som möjligt. Han ville tillbaka ifall något skulle hända. Han ville var vid hennes sida om eller när hon vaknade upp.

Duschen var efterlängtad och precis när han tagit på sig sina jeans knackade det på dörren.

”Niall, are you in there?” hörde han Liam ropa.

”Yeah, two seconds!” ropade han tillbaka och gick för att öppna dörren.

”Hey, Louis texted and said that you were home for a bit” sa han.

”Yeah but I'm leaving now..” sa han och drog på sig t-shirten.

”I'll come with, and I think Harry would like to come too. Go down to Paul and I'll go and get him..” sa han och började springa bort innan han hade hunnit prata klart.

Paul stod och väntade på dom ute vid gatan och bara några minuter efter det satt dom i bilen på väg tillbaka till sjukhuset. Det låg inte allt för långt bort och tog bara cirka 10 minuter att åka om trafiken var på deras sida. Några minuter senare stod de utanför Beas rum igen. När de öppnade dörren satt Zayn, Louis och Beas mamma på varsina stolar och pratade lite.

”Hey Niall” sa Louis och Zayn samtidigt.

”Hey” sa han och gick in i rummet.

”Niall, I need to talk to you.. alone” sa Veronica sedan och tittade på de andra killarna som genast förstod och reste på sig. När de var ute satte sig Niall ner på en av de stolarna som de andra precis suttit på.

”What's gonig on?” frågade Niall och tittade ner på Bea och tog hennes han.

”I really wanted to tell this to both you and Bea but.. you know.. there maybe never be a time for that..” snubblade hon fram och torkade bort en tår som föll ner för kinden.

Niall bara tittade och nickade åt henne att fortsätta.

”It's only fair to tell you this and I don't feel that there is any reason to wait..” sa hon.

”Wha..” var allt Niall han säga innan någon pipigt började skrika genom rummet och bådas huvuden flög mot Bea för att bara mötas av att hjärtmätaren jämnades till en rak linje på den svarta skärmen.

Nu blev det lite mellanrum igen.. aja.. jag funderar fortfarande på om jag ska ha en 'happy ending' eller inte. Jag står i en vägkorsning och jag kan göra lite vad jag vill faktiskt men skulle hemskt gärna vilja veta vad ni tycker! :)

”When can we see her?” frågade han sedan. Vera sneglade upp på honom, orolig över den livlösa ton som han hade i ansiktet innan och la ansiktet i händerna igen.

”Not yet, my friend. They are working hard to try to find out there is any damages that you can't find on the surface and if there is any way that they can make her wake up. Maybe tomorrow, until then, we just have to wait and hope for the best.” sa han och gav honom en beklagande blick.

Niall lämnade rummet lik blek i ansiktet. Doktorns ord var det ända som ekade i hans huvud. If she will wake up..

Niall fortsatte genom korridorerna tills han kom fram till de andra. De var genast uppe på fötterna när de såg Niall och hans ansiktsuttryck.

”What's happening man? How is she?” frågade Harry nervöst.

”'If she wake up'” repeterade han fram, mest som en mummling, fortfarande med blicken fäst på ingenting.

”Is that what the doctor said?” frågade Paul och försökte få Niall att konsertera blicken på honom. Niall bara nickade till svar.

”If she wake up..” repeterade han igen innan han knep ihop ögonen så hårt han kunde, knöt nävarna och slog så hårt som krafterna räckte till, rätt in i väggen. Hela rummet tystnade och alla blickar vred sig mot honom när han skrek. Så fort han slagit i väggen lutade han ryggen mot det och sjönk ihop på golvet med ansiktet i händerna och grät.

”They can't tell me fucking anything more than that she may survive. She's in coma and has two broken ribs.. and all I can do is to sit on my ass and do nothing, they won't even let me see her!” grät han fram.

Han kände hur någon gled ner längs väggen och satte sig bredvid honom och sedan la sin arm runt hans axlar.

”I understad if you don't want to leave, so I'll stay with you..” sa Harry och log trots att Niall inte tittade upp.

”We can stay too if you want, Niall” sa Zayn sedan.

”No, no. No one have to stay, but I'm not leaving this building until I can see her look me in the eyes and tell me that everything is gonna be alright.” snyftade han.

”Niall you know that..” började Liam men tystnade. ”Okay, we all may don't have to stay here but you'll always have someone with you. Harry can start as we go home to rest?” frågade han och sneglade på Paul för godkännande. Han nickade som svar.

”Niall, we're here for you, always and forever” sa Liam och klappade honom på axeln innan dom sakta började lämna byggnaden med huvudena nervända mot marken. Ingen mådde bra av det här. Bea var allas vän och alla älskade henne till döds, men visserligen inte på samma sätt som Niall gjorde.

Niall och Harry hade flyttats till det närmaste lilla väntrummet som fanns nära Bea och i en av sofforna hade Niall somnat gråtandes med Harry tätt intill. Dom hade i timmar tittat på tv som fanns, ända till dom båda dåsat ihop. Inte förens nästa morgon kom en medelkvinna iklädd sjuksköterskeuniform in och ställde sig i dörröppningen. Hon log ett värmande men samtidigt beklagande leende.

”Niall” frågade hon sedan och tittade med sina snälla ögon på honom. Han vaknade med ett ryck, precis som Harry.

”Yes?” frågade han snabbt i hopp om att få veta ifall hon lika snabbt kunde ge honom information.

”Beatrice can now take visitours. Miss. Fridh has already been informated and asked me to come and get you. Beatrice is still in coma and we still don't know when or if she will wake up but speaking to here is the best cure” sa hon log ett leende som visade medlidande.

Niall var uppe på sina fötter lika fort som hon nämnt att han kunde få se Bea och Harry var inte långt efter. Innan de kom fram till rummet ringde Harry mobil och Niall sneglade bak på honom.

”It ok, you can go in. I just gonna take this, it Liam” sa han och log mot Niall som fortsatte några meter tills han stod framför en stängd dörr.

”Go in, darling” log sjuksköterskan och klappade honom lätt på axeln.

Niall var orolig över vad han skulle få se där inne. Kanske skulle han inte känna igen henne. Hon skulle kanske vara uppsvullen och sönderslagen i hela ansiktet, eller så skulle hon se likblek och mager ut. Med ett stort andetag lyfte han handen till handtaget och tryckte försiktigt upp dörren.

Inne i rummet satt redan Vera och Veronica på var sin stol på ena sidan av sängen och höll hennes högra hand samtidigt som dom grät. Niall kunde inte gåta mer, han hade gråtit slut på varenda tår och kvar var bara de röda ögon som spår.

”Niall” sa Vera och klämde fram ett leende innan hon tittade ner på Bea igen. Niall gick sakta fram till britsen och beskådade flickan som låg där. Jo vist var det Bea. Hon var blek men fortfarande lika vacker. Han önskade att han skulle kunna få se de där ögonlocken lyftas upp för att visa hennes ögon, men Niall visste att sista gången hon skulle göra det kanske redan hade passerat.

Så... det häder inte så jätte mycket i detta kapitlet men snart så! ;) tack för att ni kommeterar!

”I have talked to the doctors now but there isn't really much they can tell me at all.. I dont know Niall we just gotta believe..” snyftade hon.

”I'm on my way to the plane now, it will be a few hours on the plane though. which hospital are she at?” frågade Niall.

”The one on green streat..” började hon.. ”Niall there was one more thing..” sa hon sedan och funderade på om detta verkligen var rätt läge att berätta.

”What?” frågade Niall, nervös över Veronicas ton när hon ställde frågan.

”Oh, no. Nothing, don't worry Niall, just make a pray and hope that someone is up there for us..” sa hon och försökte le mellan tårarna. Niall kunde i bakgrunden höra Vera sitta och gråta, precis som Niall gjorde fast borta i en annan världskontinent men över samma tjej. En helt underbar tjej.

Många bilder hade tagits på killarna, och framför allt Niall, på både flygplatsen i Sydney och i London. Inga reportrar hade fått reda på någon ännu och Niall ville att det skulle stanna så, i alla fall ett litet tag till.

På flyget hade Niall sovit den mesta delen för att glömma all oro. Inte minst att Bea var döende, uppe i flygplanet kunde han inte heller nå någon information från hennes mamma. Efter flyget, i bilen, hade tårarna börjat rinna ner för Nialls kinder igen och Veronica hade meddelat att dom fortfarande inte visste mycket mer än att hon låg inne på akuten.

”How is she?! Where is she?!” frågade Niall när han letat fram Veronica på rätt avdelning.

Hon ställde sig upp för att krama om Niall och Niall kramade hårt tillbaka. Dom kände kanske inte varandra riktigt på den nivån men just nu behövde båda av dom all tröst i världen.

”Miss. Fridh?” frågade en vitklädd doktor med engelsk dialekt när vi avslutat kramen. Både Niall, Veronica och Vera vred snabbt huvudet mot honom och tittade med skräck och förhoppning i blicken.

”How is she?” frågade Niall innan Veronica han svara. Doktorn tittade på Niall, sedan på de andra killarna, på Vera och sedan tillbaka till Veronica.
”May I ask how you all know eachother?” frågade han sedan för att få en uppfattning om vilka som var de närmaste anhöriga.

”I'm her mom and and this is her sister” sa Veronica och tittade sedan på Niall precis som doktorn gjorde.

”I'm her boyfriend, Niall.. and the other guys are friends” sa han och nickade med huvudet mot de andra, plus Paul.

”Okey then. I wanna talk to the family. And to Niall if they agree?” sa han sedan.

”Of course, Niall can come with” sa hon och följde sedan efter doktorn med Niall och Vera hack i häl.

”So, You can't see her yet but I wanna give you all the information that I got for now.. I'm Robie buy the way” sa han och sträckte fram handen innan de klev in i ett litet rum med två fåtöljer, ett bord och en kontorsstol.

”Will she be alright?” frågade Vera som satt sig i en av fåtöljerna.

”She has broked two ribs and is for the moment in coma. It is hard for us to tell if she will nether wake up or if she do, have any brain injuries.” sa han och knöt ihop sina händer med varandra på bordet. Veronica bröt ut i ännu en gråt attack men Niall stod som förlamad och stirrade ut i inget.

”When can we see her?” frågade han sedan. Vera sneglade upp på honom, orolig över den livlösa ton som han hade rösten och i ansiktet och la sedan ansiktet i händerna igen.

”Not yet, my friend. They are working hard to try to find out if there is any damages that you can't find on the surface and if there is any way that they can make her wake up. Maybe tomorrow, until then, we just have to wait and hope for the best.” sa han och gav honom en beklagande blick.

Niall lämnade rummet lik blek i ansiktet. Doktorns ord var det ända som ekade i hans huvud. If she will wake up..

”She got hit by.. by a car..” sa hon så lågt att det knappt hördes. Niall var tyst, kunde inte prata, kunde inte tänka mer än på Bea. De andra killarna var snabbt framme när de förstått att något inte stod rätt till med Bea.

”How.. how is she?” var det ända han kunde få fram bland sina egna tårar samtidigt som han tvingades lyssna på mamman till den flicka han älskade över allt annat sitta och gråta hysteriskt i andra änden.

”Veronica, how is she!?” skrek Niall nästan. Alla rummet var tysta, alla stirrade och ingen vågade röra sig. Tårarna forsade ner för han kinder men han brydde sig inte, det var det sista han tänkte på i det läget.

”She.. Shes alive..” var det ända hon kunde stamma fram.

”Will.. will she.. you know..” började han men vågade inte fortsätta på meningen. Bara tanken på att det kanske var sant. Han behövde inte säga mer än så, Veronica förstod var han menade.

”I don't know Niall, they can't tell me anything at the moment..” snyftade hon.

”I just.. how..” började han. Han hade inga ord och allt bara kom fram som en enda röra. Han drog fortfarande med ena handen i håret men nu hade han satt sig ner. ”I'll be over as soon as possible, even if I have to run there! Promise me you'll tell me if anything happens!” sa han och flög upp igen innan han la på.

Han snurrade förvirrat och panikslaget runt några varv inne i rummet och bara stammade på ord som inte gick att tyda.

”What's going Niall? What has happened?” frågade Zayn oroligt och försökte lugna Niall som inte kunde stå still.

”Get Paul! Where is he when you really need him?!” skrek han och skakade bort Zayns hand.

”Niall..” började Liam men blev bara avbruten.

”Find Paul I need to go back to England, NOW!” Louis sprang iväg några sekunder men kom genast tillbaka. Paul hade redan blivit informerad om Nialls utbrott och kommit springandes.

”Get a plane, we need to go back!” grät Niall som äntligen hade stannat upp för en stund.

”What's happening Niall, you gotta tell us” frågade Paul oroligt och tog tag i hans axlar.

”It's Bea, she's..” började han ben rösten svek.

”Niall what has happened to her?” fortsatte Paul

”She's at the hospital, now please fix a plane back.. I'm begging you!” snyftade han.

”Of course Niall, get your stuff and get in the car..” sa han.

I bilen släppte Niall äntligen till sig folk igen. Liam som satt bredvid tröstade honom så gott det gick men Niall bara grät nonstop. Det var svårt för alla av dom att se på när Niall bröt ner totalt och ingen av dom kunde göra något annat än att säga saker som 'everything is gonna be alright' och ' it will be just fine' trots att alla visste att det kanske inte var så det låg till, som det lät på Niall så var det långt ifrån säkert. Efter en stunds bilresa ringde Nialls telefon och och innom någon hundra dels sekund var han på svara knappen.

”How is she?! Do you know anything?!” frågade han och satt helt plötsligt spikrakt i ryggen från att ha legat ihopkrupen intill Liam

”I have talked to the doctors now but there isn't really much they can tell me at all.. I dont know Niall we just gotta believe..” snyftade hon.

”I'm on my way to the plane now, it will be a few hours on the plane though. which hospital are she at?” frågade Niall.

”The one on green streat..” började hon.. ”Niall there was one moret hing..” sa hon sedan och funderade på om detta verkligen var rätt läge att berätta.

Jag vet att jag har blivit dålig på att uppdatera men ni vet ju nu att det är för att jag har tröttnat på denna berättelse. Förlåt för det! :)

Niall hade fullt upp hela morgonen, efter Beas samtal hade han inte kunnat somna om och låg istället vaken och tänkte på hur mycket han saknade henne. Tidigt samma morgon skulle dom till radio stationen Zed-on för att bli intervjuade och sjunga några låtar. De fick kliva upp tidigt och springa runt i hotellrummet som galningar för att alla utom Niall själv hade snoozat lite för länge.

Niall såg faktiskt fram emot att få sjunga idag, han var på gott humör, han var helt ovetande.. Innan dom gick in i bilen för att åka till stationen försökte han smsa Bea i hopp om att hon skulle göra honom lite gladare. Han ville få någon gullig kommentar som fick honom att le från öra till öra men Bea svarade inte, viket var underligt efter som att hon inte långt tidigare hade haft på sig telefonen och i stort sätt aldrig lämnade den nu för tiden.

”Hey buddy, cheer up. You look awfully sad? How is it?” frågade Zayn som precis slutat skratta åt något som Niall inte uppfattat.

”Naa, just missing Bea. She called this night by the way..” svarade han.

”Nice girlfriend you got there.. disturbing you night sleep like that!” skämtade Louis som var i ett oseriöst humör.

”She actually had something important to say. And also, I don't mind if it's in the middle of the night when she calls..” log Niall.

”Yeah, really, something you wanna share?” frågade Liam sedan.

”She was happy 'cause she caught her mom talking with Beas dad, they seemed to get along prety well..” sa han sedan och knäppte upp säkerhetsbältet. ”Seems like we're here” fortsatte han sedan och väntade på att Paul skulle komma och öppna dörren åt dom.

”That great news Niall. Tell her I said hello next time you talk to her, okay?”sa Harry sedan och började ta på sig sin jacka.

”Yeah, if she gonna answer me some goddamn time..” mumlade Niall utan att veta fall Harry hörde vad han sa eller inte. Det gjorde han inte men Liam gjorde.

”She's not on here phone, eh?” frågade han samtidigt som han klev ut ur bilen efter Niall.

”Nope, and not be 'over protective' but I really get a bad feeling for that she's not answering..” sa han och kliade sig lite bekymrat i håret.

”Cool down mate, the phone just died or something..” sa han och klappade honom på ryggen innan de började gå mot byggnaden. Utanför väntade en hel drös med tjejer som galet skrek när killarna kom närmare. Dom bokstavligt hoppade och slet i varandra för att kanske få vara en av de lyckliga som skulle få nudda någon av dom när dom gick förbi. Paul och några andra livvakter satte på sig sitt 'serious face' och började med all sin kraft att fösa sig igenom folkmassorna.. eller tjejmassorna skulle nog passa bättre.

Väl inne kunde killarna andas ut lite innan de fördes till rummet där de ställt upp stolar på en rad som var och en av dom skulle få sitta på. Några lyckliga fans hade fått äran att komma in i rummet för att titta på. Innan vi gick in så väntade vi utanför dörren då Niall mobil ringde.

”Niall, who is it? This isn't the best time to talk to the phone, we're going in any minute..” viskade Harry över Nialls axel.

”I'm not sure but I remember the number from somewhere..” sa han och klicka på den gröna luren.

”Niall!” sa Harry när han svarade. ”Didn't you here what I said?” frågade han sedan.

”Yeah, it takes two seconds..”mumlade han innan han började prata med den i andra änden ”Hello, can we make this really fast” svarade han för att dom skulle förstå att han hade bråttom.

”Niall?” hörde han en gråtbruten röst säga.

”Yeah? Who is this?” frågade han sedan och lyfte oroligt på ena ögonbrynet.

”Veronica. Than god that I found your number..” hon tog en paus ”I need to..” började hon men avbröts av en gråt attack.

Niall förstod genast att något inte stod rätt till och paniken kom som en våg över honom.

”What, why are you crying?!” frågade han med hög röst. Alla de andra killarna tittade förvånat upp och mot honom.

”Time to go in!” sa en av de arbetande på radio stationen. Niall lyssnade och gick istället snabbt åt andra hållet för att tydligt höra vad Beas mamma hade att säga.

”Veronica, what is going on?!” sa han sedan.

”Im... It Bea.. She's” började hon ben fick ytterligare en till gråt attack.

”What wrong with Bea, please tell me before I freak out here!” sa hon och drog sig i håret samtidigt som han vandrade runt på stället.

”She got hit by.. by a car..” sa hon så lågt att det knappt hördes. Niall var tyst, kunde inte prata, kunde inte tänka mer än på Bea. De andra killarna var snabbt framme när de förstått att något inte stod rätt till med Bea.

”How.. how is she?” var det ända han kunde få fram bland sina egna tårar samtidigt som han tvingades lyssna på mamman till den flicka han älskade över allt annat sitta och gråta hysteriskt i andra änden.

”Mamma, du ska inte tro att jag har något emot att du pratar med pappa. Jag har lärt känna honom och jag tror han har förändrats. Och hans dotter är redan som min egna andra syster..” sa jag och hon log. Jag var lycklig, detta var precis vad jag hade drömt om. Att kunna ha en mamma att prata med, en pappa att prata med, och inga fighter där emellan. Nu var jag på topp, allt som saknades var bara Niall, och Veras reaktion också.. den kunde bli rolig och jag bestämde mig för att jag nu med det samma skulle gå över till henne och berätta.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Innan jag drog till Vera ville jag berätta för Niall. Jag var så glad att det bara sprudlade omkring mig. Det gick några signaler och jag började fundera på vad klockan var där. Kanske sov han eller så hade han någon spelning någonstans. Med trött röst svarade han.

”Hmmyeah?” mumlade han.

”Sorry to wake you, is it okay?” frågade jag.

”Yeah of course, I'll always have time for your calls..” sa han lite piggare när han fått höra min röst.

”Good” skrattade jag fram.

”Ah, your voice makes me happy, I miss you so much, you know that?” sa han sedan och skrattade lite han också.

”Then you know how I feel!” sa jag och flinade lite. Sedan kom jag på varför jag hade ringt. ”Right, Niall I called you for a reason.. I have something to tell you” fortsatte jag

”Yeah, really?” sa han lite nyfiket.

”I chaught my mum talking to Jacob!”

”Oh, is this good or bad news?” frågade han sedan lite oroligt.

”Thats the thing! It's good news because mum was happy and they have talked other times this latest months and they are getting along. You don't know how happy I am for this!” skrattade jag.

”That is awesome Bea!” hörde jag honom sägas genom luren. Jag kunde höra hans glädje i rösten över att jag mådde bra trots att han var trött och direkt efter gäspade ljudligt.

”Oh, I'll let you sleep now.. call me soon!” sa jag och pussade honom genom mobilen innan jag begav mig mot dörren för att dra mig till Vera.

Vinden var bitande kall och jag saknade redan sommaren. Bladen på träden var borta, gräset var täckt av frost och vid vissa ställen fick man passa sig noga så att man inte halkade på den hala asfalten. Vera bodde som sagt närmare centrum i en lägenhet kanske 30 minuter här ifrån och jag önskade att jag kanske tagit ett par vantar med mig.

Medans jag gick hade jag stoppat i hörlurarna i ena örat för att ha något annat än kylan att tänka på. Det var en radio app så vad som skulle komma härnäst var alltid lite av en överraskning och precis innan jag skulle korsa gatan satte den lugna versionen av Dj Sammys heaven på. Jag log för mig själv med tanken på att det var riktigt länge sedan jag hörde den senast . Jag nådde fram till övergångsstället, fortfarande leendes, då jag klev ut i gatan. Mitt i den ljuvliga musiken skrek något till. Förvånat tittade jag åt höger för att möta bilen som fått sladd på isen. Jag han inte tänka, allt gick så snabbt då jag förstått att det var däcken som panikslaget tjöt när det gled fram. Och det var det. Allt var svart, jag var inte där, kunde inte förstå, kunde inte känna, kunde inte höra något runt omkring mig. Allt jag hörde var låten fortsätta spela.. I'm finding it hard to believe whe're in heaven..

Lite kortare kapitel men fortfarnade händelsefullt! Tack för att ni tittar in! :)

”Mitt söta lilla barn ser då inte ut att vara på så bra humör idag ser ja” sa hon när hon la märkte till min allmänt dryga blick och stön.

”Du var seg med att öppna dörren, Niall ska vara borta i två hela veckor och jag tror jag håller på att bli magsjuk så jag kan inte se honom nu heller.. jo men visst, livet är toppen” sa jag sarkastiskt och knökade mig förbi henne för att ta mig upp på mitt rum.

Väl uppe på rummet han jag knappt slänga mig på sängen av utmattning innan det var dags att springa till toan, stanna där en stund, hämta hinken och be mamma köpa något som kunde hjälpa mig överleva den kommande tiden.

I ungefär 5 dagar fick mamma springa runt och serva mig medans jag hängde över hinken framför tvn för att få tiden att gå.. äntligen kunde jag stå upp, mitt humör var glatt och allt illamående var som bortblåst. Den sjätte dagen mådde jag så bra att jag till och med trodde att jag skulle kunna gå ut lite senare på dagen. Den var visst ingen aggressiv magsjuka som jag drabbats av men det var fortfarande extremt plågsam och den hade fått mig att inte kunna säga hejdå till min Niall innan han reste bort ända till Australien i två hela veckor. Han ringde i vilket fall varje dag för att kolla hur det var med mig och denna morgonen kunde jag glatt meddela att jag skulle kunna pussa honom utan problem när han kom tillbaka.

När jag gjort mig i ordning tänkte jag gå ner för en kopp te när jag hörde mamma skratta glatt i telefonen. Hon lät lycklig och sådär lite bubbligt fnittrig som min mamma var så bra på att bli. Istället för att gå hela vägen ner så satte jag mig i trappan för att lyssna på lite. De pratade svenska så jag antog att det kanske var någon gammal kompis hemifrån Sverige och jag fick genast skuld känslor över att jag inte förens nu tänkt på att jag inte var den ända i familjen och att jag faktiskt fått henne att lämna allt bakom sig. Jo vist han hade kommit upp med idén att flytta men genom att bo kvar i Sverige så behövde hon ju inte skära av allt ifrån de vänner hon hade där borta.

Efter några minuter av lyssnade så hade jag kommit fram till att hon pratade om gamla minnen. Minnen och upplevelser som hon aldrig hade berättat för mig. Dom lät helt underbara och mamma lät så lycklig när hon tänkte tillbaka på dom. I ytterligare a 5 minuter satt jag och lyssnade.

”Jag tror det är best att vi lägger på nu, samtal mellan England och USA är väl kanske inte det billigaste..” fnittrade hon. Okej? Så hon pratade svenska med någon från USA?

”Jaa, det samma, ha det så bra Jacob..” fortsatte hon sedan. Min haka föll i marken, jag satt stilla i trappan likt en staty, helt förlamad. Sa hon verkligen..? Men hon hatade ju den mannen med hela sitt hjärta? Det måste vara någon annan. Jag menar, det är klart att det finns en chans att mamma känner en svensk i USA, som heter Jacob, och som hon har delat massa minnen med, massa minnen som hon aldrig berättat för att hon vägrat prata om min pappa.. nä, den chansen var inte så stort, det var faktiskt ganska så extremt liten.

Jag slet mig från mitt fastfrusna läge och gick sakta ner för trappan och ställde mig i dörröppningen. Mamma satt med ryggen mot mig och hade inte märkt att jag stod där.

”Mamma..” sa jag, utan att försöka dölja mina känslor i rösten. Hon hoppade till av förvåning.

”Oh, men hjälp, jag hörde inte att du kom..” sa hon och skrattade ett nervöst litet skratt.

”Errmm.. du känner inte att vi behöver prata eller så..?” frågade jag sedan.

”Vad vill du prata om lilla kära?” sa hon och spelade oskyldig.

”Det där samtalet skulle vara trevligt att veta lite mer om”

”Du tjuvlyssnar väl inte på din egen mamma?” sa hon skämtsamt som en undanflykt

”Finns det någon anledning för mig att spionera? Eller tänker du berätta vad det där var om?” frågade jag. Inte surt, bara nyfiket.

”Hmm.. det här var ju inte direkt planerat kan jag säga?” fortsatte hon sedan. Jag slog mig ner på stolen mitt emot och gjorde mig beredd för att höra på vad hon hade att säga.

”Se så.. jag är en bra lyssnare och vi båda vet att jag är envis..” sa jag och log ett lite retligt leende.

Hon satte igång med att berätta. Det var som jag hade anat. Chansen att det inte hade varit pappa var inte stor och det hade inte varit någon annan en självaste Jacob som hon så länge vägrat tala om.

”Vadå så det här är inte första gången ni pratat?” frågade jag när hon var klar.

”Nej.. redan efter att du berättat om dina små äventyr där borta så ringde jag honom för att be honom hålla sig borta.. men.. så blev det ju inte riktigt.. eller alltså.. han förklarade o aa, du vet..” sa hon. Det var rätt gulligt att se min mamma så nervös.

”Mamma, du ska inte tro att jag har något emot att du pratar med pappa. Jag har lärt känna honom och jag tror han har förändrats. Och hans dotter är redan som min egna andra syster..” sa jag och hon log. Jag var lycklig, detta var precis vad jag hade drömt om. Att kunna ha en mamma att prata med, en pappa att prata med, och inga fighter där emellan. Nu var jag på topp, allt som saknades var bara Niall, också Veras reaktion såklart.. den kunde bli rolig och jag bestämde mig för att jag nu med det samma skulle gå över till henne och berätta.

Tack för att jag fick litte uppklarning om hur jag skulle göra. Jag har nog planerat det kommande i berättelsen och jag har nog ett skapligt bra slut men det kommer alltså inte än. Jag kommer med 90% säkerhet att starta en ny berättelse men först där i mellan så kommer jag att ha en stunds avbrott så jag hinner komma på, strata upp och förbereda så att det inte kommer komma upp massa tomma dagar imellan (förhoppningsvis). Tack igen! :)

”you have to come down sometime and meet your other sister to but first I maybe have to tell her.. and my mum.. she has no clue at all about what is going on” sa jag och skrattade.

”Of course! And you have to teach me some Swedish too!” skrattade hon tillbaka innan vi kramades en gång till.

”Bye then..” sa hon.

”Bye Althea” sa jag och vände mig om för att gå tillbaka till de andra. Då var det väl bara att åka tillbaka till London och möta mamma för att sedan chocka henne med att jag bröt mitt löfte och träffade Jacob.. men tur var väl det.

Tillbaka i London hade jag fått en ordentlig utskällning av mamma. Hon var annars ofta ganska lätt på saker men denna gången var hon på gränsen till rasande. Jag tog det, för det var det värt. Om jag aldrig hade träffat Jacob så hade jag aldrig träffat Thea.. det hade vart så mycket som jag inte hade haft någon aning om, så många obesvarade frågor som så länge plågat mig.

De följande två månaderna var lugna, nästan inget hände. Killarna höll sig inom landets gränser och gick på några små radio spelningar då och då.. det var skönt att dom inte slet ut sig totalt, för mycket press skulle bara göra deras uppträdande sämre. Kylan hade även börjat krypa fram och det var inte länge väder för tunna tröjor, linnen eller shorts.

”Hello cutie, what have you done today?” frågade Niall när han slängde sig på soffan bredvid mig efter att precis kommit hem från en intervju som tog hela dagen.

”Not much, don't feel so good today but it will probably go over soon..” sa jag och fortsatte titta på tv.

”Thats not good. I wanna be near you but I really can't get sick now.. we're going to Austraila for two week soon, as you already know..” sa han och satte sig upp från liggande till sittande ställning.

”Yeah, I know, I can sleep out here tonight.. you are leaving in two days, right?”

”Yep, I feels awful to make you sleep here, I can take the couch if you want to..”
”No, no! I like the sofa it's cozy!” sa jag och började skratta. Han skrattade också innan han ställde sig upp.

”I really wanna cuddle with you but I think it's best if I don't so I just go to bed now, night!” sa och och gav mig en kyss på kinden.

”Night sweetie!” sa jag och fortsatte titta på tv. Jag antog att jag var på väg att få magsjukan.. om det var någon gång jag får den så är det på hösten. Kanske vore det bäst om jag åkte hem till mig imorgon så att det inte löpte någon risk att att jag faktiskt smittade honom när han hade två ganska full knökade veckor men många spelningar framför sig.

Nästa morgon när jag vaknade hade Niall ännu inte vaknat. Jag lät honom sova och skrev istället en lapp där jag berättade att jag gått hem efter som att jag bara mådde ännu värre idag. Han hade vanligtvis blivit sur om jag gått utan att säga hejdå, speciellt nu när han skulle vara borta för en såpas lång tid, men både han och jag visste att det var bästa så.

När jag kom hem ryckte jag i handtaget bara för att märka att det var låst. Jag orkade inte riktigt gräva efter nycklarna som låg någonstans längst ner i botten av väskan så jag började istället banka på dörren för att mamma skulle komma och öppna. Klockan var ganska tidigt och hon var, till skillnad från alla andra mammor, ganska bra på att sova länge så jag förstod att hon ännu inte vaknat.

När jag bankat några gånger och hon ännu inte kommit började jag banka lite till och blev även på det ganska irriterad och det slutade med att jag stönade högt och började banka huvudet mot dörren istället. Ja mådde verkligen inte bra.

Efter säkert två minuter när jag gett upp om att någon skulle öppna och började leta efter mina nycklar öppnade hon äntligen.

”Mitt söta lilla barn ser då inte ut att vara på så bra humör idag ser ja” sa hon när hon la märkte till min allmänt dryga blick och mina stön.

”Du var seg med att öppna dörren, Niall ska vara borta i två hela veckor och jag tror jag håller på att bli magsjuk så jag kan inte se honom nu heller.. jo men visst, livet är toppen” sa jag sarkastiskt och knökade mig förbi henne för att ta mig upp på mitt rum.

Väl uppe på rummet han jag knappt slänga mig på sängen av utmattning innan det var dags att springa till toan, stanna där en stund, hämta hinken och be mamma köpa något som kunde hjälpa mig överleva den kommande tiden.

Jag är huuur ledsen som helst för att jag inte uppdaterat men jag har haft lite knepigt med att komma på ideér, tror dock att jag lyckats komma på något interesant men det börjar bli tråkigt att skriva på denna nu.. det är förts och främst inte så många som läser vilket gör det som lite onödigt jobb om jag inte längre tycker det är kul så jag behöver fixa fram mer bra händelser innan jag själv dör av tristhet.. jag hoppas verkligen att den inte blir tråkig, skulle behöva era åsikter? :)

”Okey.. listen to me for a minute Thea. There is something we need to tell..” sa jag och hon vred tillbaka huvudet mot mig

”Go on..” sa hon.

”Niall didn't slip in the bathroom and he didn't hit his face in the counter..” började jag. Thea bara lyfte på ena ögonbrynet.

”Well.. Niall is very protective and when I wasn't near, Jacob and Niall got in to a little fight..” sa jag och tittade på henne för några täcken. Hennes ögon växte när hon insåg vart jag försökte komma.

”My dad hit Niall Horan?!” frågade hon sedan chockat.

En tystnad föll över rummet, ingen sa något under några långa sekunder. Jag var precis på väg att försöka förklara så gott det gick men blev stoppad precis innan av att Paul kom in.

”Sorry but the girl has to leave now, the plane is moved and we got to go now instead of tomorrow morning. You have packed everything as I asked you, right?” sa han.

”What, so we're going now?” frågade Harry förvånat.

”Mhm, hope there is no problem with that. We're leaving to the airport in an hour”

Han försvann ut igen och vi tittade förvånat på varandra.

”Well I need to go anyway, I gotta find my dad!” sa Thea och flög upp ur soffan. Hon sprang ut och jag ställde mig upp snabbt där på.

”Niall, I think it's best if I go with her. Make sure that all my things are packed, I won't be late!” ropade jag samtidigt som jag sprang ut innan någon av dom han protestera. Skorna lämnade jag också.

”Thea!” ropade jag efter henne och hon stannade till för en liten stund så att jag han ikapp.

”Haven't you a plane to catch?” frågade hon surt.

”Why are you angry at me?” försvarade jag mig med och tittade förvånat på henne.

”Why didn't you tell me the truth from the start?”

”Because I knew you were going to react like this and I didn't want it to stop us from getting to know eatch other”

”So you decided that the first thing you are going to tell me is a lie?”

”This fight was between them, and sure, Niall doesn't like him cause he know how much he has hurt me in the past just by not beeing there.. he just don't want me to get hurt again..”

Det blev tyst en stund, Jag hoppades på att hon hade förstått att det bara var försvar och kärlek från båda fronterna som hade fått Jacob att slå till.

”Do you hate him?” frågade hon sedan.

”I did, or I kinda do but I'm willing to see through that to be with you..”

”He's a nice guy, you know..”

”I believe he is now, but he wasn't back then and that's why it all is like it is..”

”So why did you run after me?”

”Well first of all I didn't want you to be mad without hearing the whole story and second, I didn't want that to be our last goodbye.”

”Thank you Bea, for beeing so kind and all that but miss the plane back home isn't the best thing to do so you better go back..”

”Only if you are sure that everything will be fine between you and Jacob”

”I promise, go and don't miss the plane” sa hon.

Vi kramade om varandra hårt en stund innan vi släppte taget och log mot varandra.

”you have to come down sometime and meet your other sister to but first I maybe have to tell her.. and my mum.. she has no clue at all about what is going on” sa jag och skrattade.

”Of course! And you have to teach me some Swedish too!” skrattade hon tillbaka innan vi kramades en gång till.

”Bye then..” sa hon.

”Bye Althea” sa jag och vände mig om för att gå tillbaka till de andra. Då var det väl bara att åka tillbaka till London och möta mamma för att sedan chocka henne med att jag bröt mitt löfte och träffade Jacob.. men tur var väl det.

”Oh.. I just.. wow..” började hon innan hon tittade på Niall, ”Niall what have you done to your lip?” frågade hon sedan. Niall slängde en sur blick på Jacob innan han tittade på mig för att se min bedjande blick.

”Oh, erm, I sliped in the bathroom and hit the counter yesterday..” sa han och log lite snett. Jag kramade hans hand lite hårdare som tack. Första lögnen efter 2 minuter men hur kul kunde det vara att få reda på att en egen pappa hade slagit till sin Idol? Att han hade slagit till min Niall?

Den följande veckan spenderade jag nonstop med Althea, hon var en fin tjej, glad och full av humor. Jag fick reda på mycket om henne, målar, spelar gitarr och var vig som ett kokt spagetti strå men inte minst lyckades hon alltid dra ett skämt som fick mig att bryta ut i skratt. Niall hade varit med några gånger men än så länge hade hon inte träffat de andra. jag ville inte lämna USA utan att alla de andra skulle få se vilken fin syster jag hade (Hon var visserligen halvsyster men jag föredrog att kalla henne syster) så sista dagen tog jag med henne till hotellet.

”Ready?” frågade jag henne innan jag öppnade dörren till de rum där de andra befann sig.

”Ofcourse” sa hon och log men det syntes att hon var nervös.

”Just a tips, be yourself and they will love you, I did!” sa jag och log mot henne i hopp om att hon skulle lugna ner sig lite.

”Sure thing” sa hon och skrattade lite.

”So are you sure you are ready?” frågade jag för att driva med henne lite.

”Can we go in already or do you want to kill me of excitement?!” skrattade hon fram och började stampa på stället. Jag bara skrattade till svar.

Jag öppnade dörren och klev in före henne. Utan att bry mig om att ta av mig skorna så tog jag hennes hand och drog henne bakom mig in i tv rummet där alla hade samlats.

”Everybody can I get your attention or is this wrestling match to important?” frågade jag och skrattade när alla förvånat tittade upp på mig och Thea, fullt omedvetna om att vi hade kommit in i rummet.

”Oh didn't see yah there” sa Zayn och drog ett litet nervöst skratt.

”Oh, this is the girl we've heard so much about” sa Louis som var först upp från golvet för att hälsa. Han drog in henne i en kram och hon skrattade nervöst som svar. Resten av killarna var på och hon hade snart fått en kram av dom allihopa.

”So what's the plans?” frågade jag när vi alla hade satt oss till ro i soffan.

”Ah, you know just chillin now when it's the last night here in NY so we're just gonna check a movie..” sa Liam och började riva upp plasten på ett dvd fodral. Alla satt till en början koncentrerade och tittade på filmen men den visade sig var lagom händelse lös och det slutade med godis krig.

”So Althea.. gonna miss your new found sister when she leaves?” frågade Harry när vi alla lugnat oss lite.

”As Hell! This really sucks, I mean.. i got to meet my sister for like a week and then she disappears again!” sa hon lite buttert.

”Naaa... don't be sad Thea, I will make sure we see eachother soon.. promise!” sa jag och kramade henne.

”You better will because I already miss you!” sa hon och vi började små fnittra.

”Yeah, just make sure Jacobs not with..” muttrade Niall lite lågt utan att tänka sig för. Alla killarna vände blicken mot Niall som precis insätt att han tänkte högt.

”What?” frågade Thea.

”He just joking..” skrattade jag men insåg direkt efter att lögnen var lika kass som skrattet var fejk.

”No seriously, why did you say that? Why doesn't want my dad to come?” frågade hon och satte sig lite rakare i soffan samtidigt som hon tittade på Niall.

”Take it easy, he didn't mean it, ok?” sa jag och försökte lugna henne.

”He just can't dislike our dad without a reason..” sa hon och tittade på mig ” why don't you like our dad?” fortsatte hon och vred tillbaka huvudet mot Niall.

”I'm really sorry for saying that, I really am” började han.

”But why!?” sa hon lite högre.. Thea tog uppenbarligen illa upp över att någon pratade illa om hennes pappa och resten av killarna satt som på helspänn och väntade på att få höra fortsättningen av konversationen. Ingen av dom sa någon. Ingen vågade i rädsla av att göra allt värre.

Jag suckade när jag insåg att det ine fanns något annat att göra en att berätta.

”Okey.. listen to me for a minute Thea. There is something we need to tell..” sa jag och hon vred tillbaka huvudet mot mig

”Go on..” sa hon.

”Niall didn't slip in the bathroom and he didn't hit his face in the counter..” började jag. Thea bara lyfte på ena ögonbrynet.

”Well.. Niall is very protective and when I wasn't near, Jacob and Niall got in to a little fight..” sa jag och tittade på henne för några täcken. Hennes ögon växte när hon insåg vart jag försökte komma.

”My dad hit Niall Horan?!” frågade hon sedan chockat.

Det har varit lite sisådär med uppdateringen men det är svårt att få upp ett kapitel varje dag och lov får mig att tappa tidsuppfattningen totalt.. alltså klockan är tillexempel tio minter i fyra på natten nu o aa.. ni fattar... Imorgon kommer det i alla fall inget kapitel, jag ska bort och komemr inte ha tillgång till data vad jag vet. Tack för att ni kommenterar!

”He's not gonna hurt me Niall”

”Seriously? You must kidding with me?! Look at my face! Look what he did! And you just running after him? Believing he's not going to do the same to you? You don't know him Bea! He could be anyone, he could be a liar, a theif, a criminal, he could even be a killer. You dont know, I dont know.. only he knows and are you gonna risk that?” började han med ilska och besvikelse i rösten.

”I'm really sorry Niall but I just got to know if it's true..”

”If what is true? What can be so important that you choosing his words before mine?”

”He told me I have a sister.. or an half sister at least..”

Niall hade ett osäkert uttryck i ansiktet. Han förstod plötsligt varför jag ville springa efter honom men visste att den där mannen inte var att lita på.

”Oh..” var allt han fick ur sig.

”You just can't keep me from finding out if I have a sister Niall, you just can't” sa jag bedjande.

”No.. no of course..” mumlade han fortfarande osäkert.

”Thanks.. and I need to go now, he is leaving and i have to catch up with him..”

”But you're not going alone Bea, I'll come with you” sa han och tog min hand.

”Thank you Niall, it really means a lot” sa jag och log innan jag kysste honom lite snabbt på munnen.

Vi sprang den sista trappan och ut på gatan för att försöka hitta honom. Det var precis att vi han då vi såg honom få napp på en taxi och började öppna dörren.

”Jacob, Jacob!” började jag ropa men han hörde inte. Jag tog ytterligare ett djupt andetag och ropade ”Pappa!” så högt jag kunde. Precis när han var på väg att stänga bildörren tittade han förvånat upp för att möta min och Nialls blickar. Han log stort och bad taxin att vänta två sekunder för att gå och möta oss.

”Jag behöver bara veta i fall du talar sanningen, är hon hemma?” frågade jag innan vi han hälsa.

”Självkart ska du få träffa henne, kom med mig, ni båda två, följ med till mitt hus så kan ni få ses!” sa han glatt som om detta var ett ögonblick han hade drömt om skulle hända i flera år.

När vi satt oss i taxin och började köra kände jag Niall grepp om min hand hårt. Han tyckte inte om det här.

”Niall, I'm really grateful for you agreeing on this” sa Jacob i hopp om att lätta lite på stämningen. Niall bara fnös.

”I still hate you” mumlade han tillbaka för att sedan dra mig ytterligare lite närmare mig samtidigt som han tittade ut genom rutan.

”Hur gammal är hon?” frågade jag, nyfiken på att få veta mer om henne.

”15, fyller 16 den 6 november” sa han, glad över att jag också försökte hålla igång konversationen.

”Oh, då var det inte så lång tid efter att du träffade den där andra innan hon blev med barn alltså?” sa jag undertiden som hjärnan tänkte på flera saker samtidigt. ”Vet hon om att jag finns?” frågade jag sedan.

”Nä, inte direkt, hon vet om mitt tidigare liv och att jag lämnade din mamma för hennes men det är i princip allt hon hört”

”Är hon aldrig med sin mamma? Vad heter hon förresten?”

”Hon eller hennes mamma?”

”Båda..”

”Hon heter Althea eller Thea blir det väl mer.. och hennes mamma heter Fiona och jo, hon är med henne men hon gillar inte riktigt hennes nya man eller hennes besatthet av pengar osv..”

”Är hon ett One Direction fan?” frågade jag sedan lite fundersamt och nickade lite lätt med huvudet mot Niall.

”Jo, men hon är lugn av sig så det är ingen fara men ni två kanske ska väta i bilen medan jag berättar för henne.. det kan nog komma lite som en chock” sa han och betalade chauffören när vi stannat. Jag nickade till svar och berättade för Niall.

”Är vi här?” frågade jag sedan och tittade ut genom fönstret.

”A, vänta där så ska jag prata med henne!” ropade han å vägen upp mot huset.

”Niall this is the house” sa jag och han vakande till lite från sina tankar och kollade ut.

”Fancy.. when can we get in?” mumlade han lite mindre surt nu.

”Soon, he was just going to tell her about... my existence first” sa jag

”Is she a fan?” frågade han sedan.

”He said so, but not the loud one”

”Good, cause you beeing my girlfriend to top the hwole ' you got a bigger sister' thing could be a verry luod story if she was a screamy one..” mumlade han. Efter säkert 10 minuter kom Jacob gåendes mot oss från huset.

”Sanningens ögonblick nu.. I didn't tell her about you and the Niall thing, I figured it would turn in to some joke story from her side then..” sa han innan vi klev ur bilen.

”Vad var det du inte berättade för mig?” sa jag sedan när ilskan sjunkit ner lite.

”Jo jag lämnade ut en liten del när jag berättade min tidslinje från då till nu..”

”Jag förstod det..” mumlade jag otåligt. Han tog ett djup andetag innan han började prata.. Först reagerade jag inte, inte förens några sekunder av tystnad och förvirring kunde jag säga något och allt som slank ur mig var ett häpet ”Va?!”

Niall hade skyndat sig extra mycket för att komma hem till Bea tidigare. Han orkade egentligen inte gå på alla dessa intervjuer, speciellt inte med denna läppen men han var helt enkelt tvungen. Alla reportrarna var på honom och undrade vad som hade hänt och Niall kan väl konstatera att han inte är speciellt förtjust i att ljuga.. Han halvsprang upp för trapporna för att komma fram så snabbt som möjligt. Kanske hade Bea inte vaknat än och då ville han krypa ner i sängen intill henne igen, klockan var inte mycket än och han skulle behöva lite mer sömn än vad han hade fått den natten. Sedan var det lugnande att se och höra henne andas när hon sover. Försiktigt och så tyst han kunde puttade han upp dörren för att inte vecka henne i fall att hon sov men precis när han tog hett kliv innanför dörren hörde han Bea säga ”VA?!” högt, chockat och lite oroligt.

Precis efter att jag förvånat frågat vad det var han hade sagt, trots att jag uppfattade de första gången hörde jag någon vid dörren och bara någon sekund efter stod Niall där, ursinnig.

”What the hell is he doing here Bea?!” frågade han surt och argt. Verkar som om jag hade svikit de löfte jag sa till mig själv tidigare den morgonen, han var verkligen inte glad, varken på mig eller på Jacob som stod där med lite besvärad min när Niall hade klivit in. Jag var alldeles för chockad för att säga något till varken Niall eller Jacob.

”Just get out of here or I make sure someone else is doing it for you!” frästa han åt Jacob.

”Är du okej Bea” frågade han och ignorerade Niall totalt som absolut inte uppskattat från hans sida och bara gjorde honom ännu mer arg och förbannad.

”Get out!” skrek han sedan ännu högre än förra gången och Jacob vände sig sakta och började gå mot dörren när han insåg att han inte hade något val och jag inte tänkte svara. När han var ute kramade Niall om mig hårt.

”I'm really mad at you for letting him in but first of all I wanna know if he did anything to you” sa han utan att släppa mig. Jag svarade inte. Jag tänkte på nästa drag. Skulle jag låta honom gå eller skulle jag springa efter? Skulle jag ta reda på om han verkligen sagt sanningen? Efter några sekunder bestämde jag mig. Jag kunde inte låta honom gå utan att få vara säker på att det var så. Så fort Niall släppte sprang jag.

Precis när jag kom utanför dörren ropade jag ”Sorry! Just need to do this!” till Niall och började springa ner för trapporna. Jag borde ha förstått att han inte bara skulle låta mig gå och efter att ha sprungit ner för två trappor och det bara var en kvar fick han tag i mig. Han var arg, nästan rasande och jag blev smått orolig. Det var inte meningen att han skulle bli såhär men jag var tvungen.

”Niall please, trust me!”

”Oh, I trust you, it's him I don't trust”

”He's not gonna hurt me Niall”

”Seriously? You must kidding with me?! Look at my face! Look what he did! And you just running after him? Believing he's not going to do the same to you? You don't know him Bea! He could be anyone, he could be a liar, a theif, a criminal, he could even be a killer. You dont know, I dont know.. only he knows, are you gonna risk it?” började han med ilska och besvikelse i rösten.

”I'm really sorry Niall but I just got to know if it's true..”

”If what is true? What can be so important that you choosing his words before mine?” började han. Jag tvekade lite, försökte hämta andan efter att ha sprungit för att kunna säga vad jag ville få sagt.

”He told me I have a sister.. or an half sister at least..”

Drog ut lite mer på cliffhangern i detta kapitlet också! haha. Tack för att ni kommenterar!

”Okej, I'm sorry, it was really stupid, I know..” sa jag sedan.

”that's what I wanted to hear!” sa Niall och log mot mig innan han gav mig en kram.

”Do never ever do that again!” sa han sedan

”Never ever, you got my word!” sa jag tillbaka och gav honom en puss på kinden.

Nästa morgon vaknade jag utan någon Niall bredvid mig. Istället hittade jag en lapp på hans kudde. ”Gone out with the lads and Paul for an hour or two, take something to eat and STAY IN, your Niall” stod det på den och jag log för mig själv. Nä, idag tänkte jag inte gå någon stans, jag skulle hålla det jag lovat.

I kylen fanns lite mat för mig att göra i årdning och när det var gjort satte jag mig vid köksbordet. Jag tänkte mest. Det var inte länge sedan det var min födelsedag. Klart att allt strul med Harry och det hade dämpat stämningen men Niall hade gjort den dagen fulländad ändå, han gjorde rent ut sagt hela mitt liv fulländat och aldrig mer ville jag göra honom orolig, besviken eller arg. Han var för mycket av en ängel för att förtjäna det.

Mitt i alla tankar knackade det på dörren och jag drog snabbt på mig ett par mjukis byxor till t-shirten innan jag gick för att öppna. Till min förvåning mötte jag precis den personen som jag inte ville se.. Jacob.

”Hej..” sa han lågt och lite försiktigt.

”Hej..” mumlade jag tillbaka och tittade bort.

”Alltså, vi behöver nog prata lite” började han.

”Jag pratar inte med främlingar..!” sa jag och började fösa igen dörren. Det gick inte, något stoppade den från att gå ihop och nere vid golvet stack Jacobs fot fram.

”Flytta foten och låt mig vara!” sa jag argt och tryckte lite hårdare.

”Men kan jag inte få förklara?”

”Förklara vad? Du lämnar mig när jag går i blöjorna, kommer tillbaka och slår till den människa som finns där, stöttar mig, älskar mig, bryr sig om mig, som gör allt det där som du aldrig gjorde? Gör mig en tjänst och gå”

”Snälla, du förstår inte, hand drog mig till vanvett! Jag vet att jag är impulsiv och jag vet att det var fel men snälla kan vi inte bara snacka om det Bea? Det var en sak som jag aldrig han berätta för dig innan du stack igår..” Jag blev tyst en stund.. Vad var det han ville få sagt? Var det viktigt eller var det bara en ursäkt för att få prata med mig?

”Jag har redan lovat att inte lämna hotellet..” sa jag tyst.

”Vi behöver inte gå någon stans, jag är ju här, om jag bara får komma in så vi kan prata.. Niall sa väl inget om det? Jag tänkte en stund, han hade rätt han hade inte sagt något om det. Visserligen trodde nog Niall att jag var smart nog att lista ut det själv men jag kunde inte hålla mig borta från att få vet vad det var han ville berätta för mig.

”Kej, men inte länge, och absolut inte så att Niall får reda på det! Han kommer binda fast mig i badrummet eller nått om han märker att jag pratat med dig igen!”

”Tack gumman..”

”Kalla mig inte gumman! Jag är inte din gumma!” väste jag snabbt. Han bad snabbt om ursäkt och vi slog oss ner vid köksbordet.

”Vi har 10 minuter på oss innan Niall är tillbaka som tidigast, han kan komma senare men jag tar inga risker, okej?”

”Uppfattat. Först av allt vill jag verkligen be om ursäkt till Niall, jag har redan fattat att han inte kommer förlåta mig men din förlåtelse skulle verkligen betyda allt..”

”Jo men vist, jag tycker det är helt okej att springa runt och slå folk i ansiktet bara för att dom försvarar något dom älskar. Du är helt klart förlåten!” sa jag sarkastiskt och skrattade ett surt skratt.

”Tänk på saken i alla fall...”

”Klar!” sa jag surt innan han knappt hunnit avsluta meningen. Han bara suckade besviket. Det var han värd.

”Vad var det du inte berättade för mig?” sa jag sedan när ilskan sjunkit ner lite.

”Jo jag lämnade ut en liten del när jag berättade min tidslinje från då till nu..”

”Jag förstod det..” mumlade jag otåligt. Han tog ett djup andetag innan han började prata.. Först reagerade jag inte, inte förens några sekunder av tystnad och förvirring kunde jag säga något och allt som slank ur mig var ett häpet ”Va?!”

Cliffhanger! älskar sånna! haha! Skönt med lov så att man kan ägna dagen åt att tänka på saker man tycker om! Vad trot ni kommer hända? Tack för att ni kommeterar! :)

(Sedan kommer jag på mig själv flera gånger att jag är lite rörig Med tex. datum och sånt men  jag hoppas att ni förstår vad jag menar och att det blir lite mycket att hållar reda på)

På avstånd såg vi Niall skrika på någon och jag spände blicken för att se min egen pappa spänna nävarna för att sedan slänga sig över Niall och drämma till honom rätt i ansiktet. Killarna hade snabbare reflexer än mig och var redan springandes mot Niall so gjorde sig beredd att slå tillbaka. Jag bara stod där i chock. varför hade min pappa slagit Niall? När allt landat reagerade jag också och fort fram som ett spjut mot Niall med den blödande näsan.

”Vad i helvete håller du på med på med?!” skrek jag så högt att rösten nästan skar sig. Jacob kollade chockat på Nialls blödande ansikte och sedan på mig. Niall var fortfarande ursinnig och slet för att komma loss från killarna som höll fast honom. När jag insåg att Jacob inte tänkte prata vände jag mig i stället mot Niall och kramade om honom för att han skulle lugna sig. Det hjälpte och killarna vågade släppa taget om honom så att han kunde krama tillbaka.

”What are you doing here?” Viskade jag med gråten i halsen.

”Making sure that that punsh was at me instead of you! What were you thinking Bea?” viskade han lite högre tillbaka och kramade om mig ännu hårdare.

”I'm sorry. I shouldn't have sneaked out, I'm really sorry!” en tår föll och vi bröt kramen för att kolla på Nialls näsa. Det kokade i mig när jag såg hur han blödde både från näsan och från läppen som spruckit.

”Din idiot!” började skrika mor Jacob och var på väg att fortsätta slänga skit på honom när jag insåg att han hade stuckit.

”What a bastard!” muttrade jag innan vi började föra Niall tillbaka till lägenheten. När vi var framme och inne i mitt och Nialls hotellrum följde Zayn och Louis med.

”So where are the others?” frågade han när han fått torkat bort allt blod.

”We kinda forgot to tell them when we ran out after you. I should go and get them..” sa Zayn och gick mot dörren.

”Erm.. can we please not tell Paul about this. Feels better to know that he's not gonna lock me in to my room or in worst case split me from Bea..”

”Yeah sure! That crack on your lip will easy be covered with some makeup!” sa Louis sarkastiskt.

”Maybe not,as it's gonna swell up but can't we just tell him i ran in to something in here instead? I meen, can't I've just slipped in the bathroom and hit the counter or something?” frågade han med papper upptryckt i ansiktet för att stoppa blödningen.

Några minuter senare hade Zayn vart och hämtat både Harry och Liam.

”Oh my, you got a really hard punsh in your face man!” sa Liam när han klev innanför dörren. Niall bara halvskrattade åt situationen. Harry log ett halvt leende också.

”Why are you smiling? I just got hit” sa Niall lite irriterat. Han var fortfarande arg för allt som hänt tidigare.

”Well, if it helps, it looks kinda hardcore!” sa han fortfarande leendes.

”Not hardcore Harry.. painful” rättade han men log åt det Harry hade sagt.

”Niall, what did you do out there?” frågade jag sedan, halvt vetande, halvt ovetande.

”No Bea, what did you do out there? I went after you as I saw you sneak out without telling me so I went after..”

”It wouldn't be a sneak out if I told you, wouldn't it?” sa jag lite försiktigt och det fick både Louis och Harry att skratta.

”Bea!” utropade han. ”No time for jokes. You just can't go out alone in a city like NY at this time!” fortsatte han.

”Did you sneak out?!” frågade Liam sedan som hade fått brist på information om vad som verkligen hänt.

”I'm sorry but you wouldn't let me go if I told you..”

”And you didn't even bring your phone!”

”Yeah but that wasn't on purpose, I forgot it. And so did you!” sa jag till försvar.

”Mhm.. but I didn't plan to go out and talk to strangers either!” sa han och det blev tyst en stund..

”Okey, I'm sorry, it was really stupid, I know..” sa jag sedan.

”that's what I wanted to hear!” sa Niall och log mot mig innan han gav mig en kram.

”Do never ever do that again!” sa han sedan

”Never ever, you got my word!” sa jag tillbaka och gav honom en puss på kinden.

Hmm.. jag har inte riktigt kommit på vad som ska hända nu, får fundera på det en stund och hoppas att jag kommer på något läsvärt. Jag kan tänka mig att det kommer ett utfyllnads kapitel men man vet ju aldrig. Lov nu i alla fall!

”Seriously man, I got a lot of power and I'll promise you that if you don't back off and leave her alone I won't be afraid to make your life like a living hell!”

Niall visste att det här inte var sån som han brukar vara. Nästan aldrig hade hand dragit fram den här sidan men nu gällde det Bea och hav var beredd att slå sig blodig för henne om det skulle behövas. Jacob hettade till. Han spände hårt knogarna och Niall insåg att denna mannen kunde gå långt om någon talade till honom så som han just gjort. Han kunde gå riktigt långt.

Jag hade blivit orolig över att dörren var olåst och att Niall inte var där. Han måste ju har varit där och försvunnit ut igen.. förmodligen efter mig. Mina första tanke var varför han inte hade ringt men mobilen låg såklart kvar på sängen där jag satt och pratade innan jag gick. Jag antog att det inte fanns så mycket val än att fråga killarna om hjälp.

När jag knackade på hos Zayn, vars rum var närmast öppnade han ganska så med en gång.

”Hello there, how's things going?” frågade han glatt.

”Yeah.. umm. Have you seen Niall?”

”Well aren't he with you? He was nagging all the time because he didn't want to leave you so we let him go earlier..”

”How much earlier?”

”Like at half eleven or a little after that, I think” sa han och kollade förvåna på mig.

”What's going on, why that face?!” frågade han sedan.

”Okey, listen.. I called my dad and he wanted to see me so I kinda sneaked out cause I knew Niall wouldn't let me and this was like at half eleven and..” började jag.

”you sneaked out all alone in NY at half eleven when you've never been here before?!” frågade han chockad.

”Well.. yes.. I just got home and now I can't find him. I guess he's out looking for me or something..”

”Have you tried the phone?”

”Ermm.. no..”

”Then you should call him” sa han lite halv stressat.

”Don't got my phone on me, can I borrow yours?” frågade jag som också var lite stressad. Zayn gav mig hans mobil och jag slog snabbt numret. Det ringde och några sekunder senare svarade det.

”Helloooo” sa en tillgjord tjej röst.

”Who am I'm talking to?” suckade jag som inte var på humör för sånt just nu.

”Niaalll.. who elseee?” sa den med samma tillgjorda röst.

”Okey, I can hear that It's not Niall and there is no time for jokes. Have you seen Niall?!” sa jag riktigt irriterat.

”Oh sorreey” började Louis. ”What's going on, isn't he with you?” fortsatte han.

”Obviously not and why do you have his phone?”

”He forgot it, not my fault!” sa han försvarligt.

”Damn, how do I get in touch with him now then?” tänkte jag högt.

”He was seriously dying over here cause he wanted to see you. It seems weird that he didnt go to your place. And why are you calling on Zayns phone?”

”He isn't at my place, he maybe was but he isn't now and I have Zayns phone because I forgot mine..”

”And what do you mean with ' he maybe was'?”

”Well I kinda went out, but I expected to be home before he was..”

”You went out alone?! In NY now?! You're crazy woman!”

”I really needed to talk to my dad so..” började jag men blev avbruten.

”You called him?! And went to meet him, a man you don't know, at this time?”

”Yes it was stupid, I know. I'll guess Niall went out to look for me. Zayn said that he got home like at half eleven and that's the time that I went out..”

”Can I talk to Zayn?” frågade han efter en liten tystnad. Jag gjorde som han bad mig att göra och gav telefonen till Zayn. Dom hummade och pratade lite innan han la på.

”So we're going out to look for him and you are going to show where you went, ok?”

”Sure, it's not far away from here” sa jag och vi gick för att hämta Louis. Mitt i all fart glömde vi helt enkelt bort både Harry och Liam, vi ville bara hitta Niall så snart som möjligt. Vi halvsprang och kom snabbt dit. På avstånd såg vi Niall skrika på någon och jag spände blicken för att se min egen pappa spänna nävarna för att sedan slänga sig över Niall och drämma till honom rätt i ansiktet. Killarna hade snabbare reflexer än mig och var redan springandes mot Niall so gjorde sig beredd att slå tillbaka. Jag bara stod där i chock. varför hade min pappa slagit Niall? När allt landat reagerade jag också och for fram som ett spjut mot Niall med den blödande näsan.

Lite drama osv. berätta gärna vad ni tycker! och tack för era kommetarer, får mig verkligen att vilja skriva mer! :)

När han var klar sneglade jag upp mot klockan kvart över elva. Shit! Inte bra! Inte bra alls.

”Fan, klockan! Jag måste gå, tack för pratstunden” sa jag och sprang ut från cafét utan att ge honom en chans att säga hejdå. Gud Niall skulle inte bli glad. Utan för hotellrummet tog jag ett djup andetag innan jag tog tag i handtaget.

Den olåsta dörren gled upp och jag kikade försiktigt in. Jag hade varit beredd på att ha en ursinnig Niall stående precis innanför men det var helt knäpptyst. Först började jag undra om han kanske ännu inte hade kommit hem men jag var säker på att jag hade låst dörren efter mig. Jag gick försiktigt in och började söka igenom lägenheten efter honom men det ända som hördes där inne från var Nialls namn som jag frågande ropade ut. Det var tyst. Han var inte där.

Niall hade haft ångest över att han lämnat Bea så han hade skyndat sig tillbaka. När han kände i handtaget var det låst. Han mindes inte att han låste men skyndade sig snabbt in utan att tänka mer på det. Så fort Niall hade märkt att hon inte befann sig där inne sprang han ut på balkongen. Niall hade tur, Bea hade inte kommit långt alls och han kunde se henne i halvmörkret och gatulamporna. Hon stannade upp, som om hon tvekade ifall hon skulle vända tillbaka men fortsatte sedan. Niall avskydde tanken på att hon hade gått utan att säga något. Speciellt i en stad som denna, hon hade ju inte ens varit här i mer än en dag! Niall for ut ur rummet utan att bry sig om att låsa. Han ville hinna ut så att han inte tappade spåret av henne. Hon gick längs samma väg i några minuter och jag gick diskret med lagom avstånd bakom. När hon stannade och vände sig för att gå in mot en dörr, som i detta fallet var ett café, slappnade Niall av lite men bestämde mig för att fortsätta kolla. Precis när hon öppnat dörren stannade hon till för att stirra på någon eller något och Niall insåg att detta inte var ett besök för att hon blev sugen på en fika. Hon väntade någon där inne. Genom de stora café fönsterna kikade Niall in från kanten, han ville inte att hon skulle se att han smugit efter henne, trots att hon hade smugit iväg utan att säga något.

Efter en stund av vilda diskussioner där inne tittade Niall på klockan. Den visade tolv och jag skulle, om vi gått efter planerna, varit hemma nu. Hon hade alltså låtit honom sitta där och vänta på henne utan att ha en aning om vart hon tagit vägen för hennes mobil låg kvar på sängen, tänkte Niall.

Ytterligare en kvart gick och helt utan förvarning flög Bea upp ur stolen och for mot dörren. Niall reflexer satte in och han svängde snabbt runt husknuten av cafét. Hon småsprang på vägen och Niall var på väg att springa efter för att konfrontera hennes idiotiska drag att gå ut självt i en stad som NY när han märkte att Beas pappa, som hon pratat med, började halvspringa efter. Beas reaktion där inne fick Niall att tro att hennes pappa hade gjort något och utan att tänka flög han fram från där han stod gömd och hamnade rätt framför Jacob.

”Don't you dare to touch her!” väste han fram. Jacob blinkade förvånat några gånger.

”No I'm just..” började han

”Don't you understand that she don't want annything whit you to do? Her life has been a total mess, but i guess you had no idéa, right? because you weren't there! Her lige is finaly start to go in the right direction and then you show up.” frästa han argt fram.

”I don't want to hurt her Niall..”

”If so, then just leave her alone!”

”She's my daughter! I love her!”

”You should have thought about that a little earlier.. for like sixteen years ago or so..”

”I know I have no right to just show up like this but I really neaded to talk to her.. and also, she called me.”

”Why did she run?” frågade Niall sedan

”Huh?” svarade Jacob förvirrat.

”Why did she ran off like that and why did you ran after her?”

”No, no! Don't take it wrong, I didn't do anything. She just watched the clock and said she had to go..”

”Then why did you ran after?”

”I just.. ok, I really don't know but..”

”Do you think stalking here will help? I know that girl and neither Bea or her mum want's you back in their life. I don't know about Vera but I'm pretty sure she don't want that either”

”But..”

”Seriously man, I got a lot of power and I'll promise you that if you don't back off and leave her alone I won't be afraid to make your life like a living hell!”

Niall visste att det här inte var sån som han brukar vara. Nästan aldrig hade hand dragit fram den här sidan men nu gällde det Bea och hav var beredd att slå sig blodig för henne om det skulle behövas. Jacob hettade till. Han spände hårt knogarna och Niall insåg att denna mannen kunde gå långt om någon talade till honom så som han just gjort. Han kunde gå riktigt långt.

Jag stannade när jag tittade in genom de stora fönsterna för att se honom sitta vid ett litet bord och titta ner på sina händer som han flätat ihop med varandra och placerat på bordet. Ett djupt andetag av mod behövdes innan jag gick mot dörren och tryckte upp den. Dörr pinglan plingade till och pappas huvud vreds för att möta mitt.

Jag stannade till när mina ögon mötte hans. Ingen av oss sa något ända tills han ställde sig upp. Jag ville inte att han skulle krama mig eller nått i den stilen så jag gick därför fram till hans bord och satte mig på den plats mitt emot honom. Han satte sig åter igen och ingen sa något och allt slutade i pinsam tystnad.

”Ermm..” började han men blev avbruten av servitören.

”Would you like to order?” frågade hon med ett påklistrat leende. Någon gillade verkligen inte sitt jobb..

”Just a cappuccino” mumlade jag och tittade på Jacob.. eller pappa, för att se vad han ville ha.

”Oh, erm, just black coffee, please” sa han och vred lite på sig i fåtöljen.

”Be right back!” sa hon och försvann. Åter igen kom den pinsamma tystnaden men jag ville att han skulle gå först, det var han som ville ha mig här.

”Så.. det är verkligen roligt att..” började han men jag avbröt honom. Han hade nu börjat och jag behövde inte höra alla hans smöriga kommetarer.

”Jag ville bara klargöra att jag inte är här för att bli vän med dig.. jag är här för att få svar” började jag och tittade med iskalla ögon in i hans.

”Oh, jag förstår..” mumlade han tyst och tittade ner i bordet.

”Jag kan inte stanna länge. Jag borde egentligen inte ens vara här men jag måste få veta. Varför sökte du upp mig igen?”

”Jag såg dig i alla tidningar och jag såg även en bild på din mamma och Vera. Det var verkligen roligt att se er igen efter en sån lång tid..”

”Du svarade inte på frågan Jacob..” sa jag sedan. Han ryckte till lite vid tanken på att jag talat till honom med hans namn istället för pappa.

”Du får gärna kalla mig pappa..”

”Kallar du dig själv pappa så har du missat precis allt vad det innebär, nu, kan du svara på min fråga?”

”Ermm, alltså, jag hade gärna sökt upp er tidigare men jag visste inte hur..”

”Varför ville du göra det över huvud taget?”

”För att se hur det är med er såklart”

”Du bryr dig ju inte ett jävla skit om hur vi mår i den här familjen!” skrek jag nästan på honom.

”Beatrice, jag har alltid brytt mig..” började han men jag avbröt.

”Hur då? Hur i helvete har du brytt dig?! Mamma låg i depression i flera år och klarade inte av att ta hand om oss helt själv på grund av dig. Du lämnade oss när vi behövde dig, och mamma har aldrig kunnat lita på en man igen.. Allt på grund av dig! Tänkte du någonsin på hur vi skulle ha det efter att du stack?!” skrek jag på honom utan att släppa blicken från hans. Han vek undan av skam och tittade åter igen ner i bordet utan att svara.

”Men svara då? Du ville ju snacka! Annars kan jag väll lika gärna gå igen!”. Det var tur att det var så sent, det fanns knappt någon folk där alls och stället var ganska så litet. Endast personalen och de två andra personerna där inne hade slutat upp med de dom gjorde för att stirra på oss.

”Snälla gå inte!” började han

”Men du klämmer ju inte ur dig ett skit..” mumlade jag och reste mig upp.

”Jag är ledsen okej?”

”Nej, det är inte okej! Det är fan i mig inte okej!”

”Det jag gjorde var korkat och jag ångrar det, jag önskar verkligen att det aldrig hänt! Ända sedan dess har jag ångrat mitt val men det fanns aldrig en chans för mig att komma tillbaka..” började han. Jag vände mig om efter att jag varit på väg mot dörren.

”Och vad får dig att tro att du har en chans nu?” Mitt i allt föll en tår från hans kind och jag fick plötsligt skuldkänslor i hela kroppen. Jag hade precis fått en vuxen man att gåta. Vi var tyste en stund innan jag suckade och gick och satte mig igen lagom till att tjejen kom en kaffet. Denna gången log hon ett annat leende. Jag kunde se att hon var en sån som roade sig över att se folk bråka trots att hon inte förstod vad vi sa.

”Förklara dig..” sa jag bara och han började lugnt att berätta, ända från början.. Ända från hur han träffade en annan, en med massa pengar och strandvilla här i New York. Hur hon lockade med dyra bilar och andra gåvor som han helt enkelt inte kunde stå emot. Han berättade hur han länge övervägde men att den unga hjärnan tog övertag och fick honom att välja lyxlivet före familjelivet. Kvinnan hade kort där på hittat en kändispartner och lämnat honom. Han hade lyckats tigga till sig att få behålla huset och bilen efter som att det ändå bara var småpengar för henne och hon var inte ute efter att lura skiten ur honom, hon hade förmodligen stannat med honom om hon inte hade träffat en kändis så hon lät honom behålla det. Det är där han bor nu och det är där han har levt ensam i snart tio år.

När han var klar sneglade jag upp mot klockan kvart över elva. Shit! Inte bra! Inte bra alls.

”Fan, klockan! Jag måste gå, tack för pratstunden” sa jag och sprang ut från cafét utan att ge honom en chans att säga hejdå. Gud Niall skulle inte bli glad. Utan för hotellrummet tog jag ett djup andetag innan jag tog tag i handtaget.

Snabb update.. denna veckan är ritkigt hektisk för min del. Alla lärare har någon sort förkärlek till att lägga prov och sånt veckan innan lov så det är fullknökat med provplugg nu. Uppsatser, nationella prov, läxor, lite mer prov.. aja ska försöka uppdater varje dag men kan absolut inte lova något nu känner jag. Kram och puss! tack för alla kommetarer!

Så mycket som jag hade beskådat de siffrorna så kunde jag det med all sannolikhet utan till nu. Min hjärna spelade sitt egna lilla spel och livet var på botten just nu så varför inte? Varför inte bara ringa och se vad som händer? Inget kunde ju bli värre än vad det var nu. Snabbt skrev jag in numret och övervägde mitt val i någon minut innan jag klickade på den gröna luren och tonerna började slå.

Långa sekunder passerade sakta och hjärtat slog hårt. Vad höll jag på med egentligen? Jag hade lovat mamma att inte ringa. Dessutom hade jag sedan jag var liten lovat mig att aldrig låta en vidrig människa som min pappa komma in i mitt liv. Jag hade visserligen inte syftat direkt på min pappa utan mer på en person, lika hemsk som honom. Men samtidigt visste jag att det var något som måste göras, annars kommer jag gå runt resten av livet och undrat vad som hade hänt om jag just den dagen, som råkade vara denna, hade ringt upp honom, träffat honom och pratat med honom. Jag var helt enkelt tvungen.

”Jacob” svarade en mansröst i andra änden av telefonen. Jacob, jag hade nästan glömt bort namnet på min egna pappa.. han var aldrig nämnd och fick aldrig nämnas, ändå satt jag här och var på väg att prata med den man som förändrat hela min uppväxt. Hur hade den varit om han hade stannat?

”Hej.. det.. det är Beatrice” sa jag lågt och försökte hindra mig själv för att börja gråta.

”Du förstår inte hur glad jag är att du ringer!” sa han och jag kunde höra honom le genom telefonen. Jag svarade inte utan lät honom föra samtalet vidare.

”Jag vill så hemskt gärna träffa dig Beatrice, jag vet att det är sent på kvällen men finns det någon chans?” frågade han sedan. Jag sneglade upp mot klockan på väggen. Halv elva, Niall skulle aldrig låta mig gå ut nu.

”Jag vet inte..” började jag lite osäkert.

”Beatrice, vi har inte träffats sen du var ett halvår gammal. Jag dör av längtan efter att få se dig igen!” sa han bedjande. Jag funderade i några sekunder. Jag hade redan brutit löftet om att inte ta kontakt med honom så varför inte fortsätta. Niall skulle som sagt inte låta mig gå, om han visste om det. Han var ännu inte tillbaka från de andra och skulle säkert inte vara det förens klockan elva.

”Okej, men inte länge. En halvtimme max och inte långt ifrån mitt hotell..”

”Åh du förstår inte hur mycket jag har sett fram emot den här dagen!”

”Det finns ett café ungefär 500 meter från hotell Balice, 'half cup of sunshine' heter det. Vi möts där..” mumlade jag och vi sa snabbt hejdå innan vi la på.

Gud, vad höll jag på med. Han må vara min pappa men han var inget annat en en främling för mig. Inte minst att jag ljög för både mamma och Niall, nu ska jag smita ut i en stad jag aldrig tidigare besökt och träffa den man som fått min mamma att falla ner i depression och ständiga tårar. Han hade gjort min och Veras uppväxt så många grader mer komplicerad den vad den behövde vara och han hade inte minst av allt lämnat mig helt ovetande om hur känslan att ha en hel familj och en pappa var. Kort sagt, han hade mer eller mindre slitit sönder vår familj och nu när vi äntligen fått allt ihop lappat igen dök han upp som om han var tillbaka efter en dag på jobbet och trodde allt förblivit som det än gång var. Men han hade fel, denna familjen hade utvecklats och växts sig starkare efter alla problem som vi stött på. Här fanns ingen plats för några hjärtekrossare. Kanske var det fel av mig att gå trots allt. Kanske borde jag vända tillbaka till hotell entrén och glömma allt som hade med honom att göra. Men det gick liksom inte. Hjärnan sa nej men hjärta sa något annat, jag var tvungen att få veta vem min egna pappa var. Mannen som gav mig liv. Jag skulle träffa honom.

Pulsen ökade ju närmre jag kom. Varje steg ledde mig närmare sanningen om honom. Jag tänkte inte komma för att vara artig jag skulle konfrontera honom. Fråga honom hur det kändes att ha krossat en annans hjärta och fått någon att gå ner i depression. Jag ville veta vad han tänkte när han lämnade sina bart och tvingades ta hand om sin mamma och var beroende av en barnmorska för att hon var för svag och för krossad för att klara av att ta hand om oss. Tänkte han någonsin på oss, på våra liv eller på vår framtid? Eller var han helt enkelt en för känslokall människa för att förstå att vi faktisk hade känslor över huvud taget.

Jag stannade när jag tittade in genom de stora fönsterna för att se honom sitta vid ett litet bord och titta ner på sina händer som han flätat ihop med varandra och placerat på bordet. Ett djupt andetag av mod behövdes innan jag gick mot dörren och tryckte upp den. Dörr pinglan plingade till och pappas huvud vreds för att möta mitt.

Jgag vet att jag sa att det skulle komma två kapitel igår men jag har nu listat ut at internetet lägger av under kvällen/natten, aja här är ett till i alla fall! :) och tack för kommetarerna, dom får mig verkligen att vilja skriva mer!

Snabbt vände jag på kortet för att läsa de mobilnummer som var inskrivet samt de datum som hade skrivits in med en annan sorts penna och förmodligen vid ett annan tidpunkt.

”Is it for sure, you on the picture?” frågade Niall sedan och tog beskyddande sina armar om mig.

”I'm to young to see but it is definitely mum and Vera on there. Which makes it kinda obviosly that is me.. and my dad..” sa jag sedan.

Jag låg på hotell sängen och stirrade på kortet. Från badrummet hördes det hur duschen sprutade. Jag hade gärna också tagit en dusch men det fanns för mycket annat som tog plats i mitt huvud så jag brydde mig helt enkelt inte. Mascaran hade runnit ner och gett lite lätta märken på mina kinder och klänningen var fortfarande på, oavsett hur obekväm den var så orkade jag inte ta av den. Jag bara stirrade på kortet. Då och då vände jag på det för att beskåda numret som har skrivits dit. Skulle jag ringa honom? Vågade jag? Var detta ens något att tro på? Mina tankar avbröts när mobilen på sängbordet började vibrera. Den hade legat där hela kvällen, det kändes liksom oartigt att ta med den till en sån föreställning som denna. På displayen visades mammas namn. Så fort jag klickat på svara började hon prata utan att jag ens hade hunnit säga hej.

”Bea, Oh herre gud, jag såg på galan, vad hände?” frågade hon med andan i halsen.

”Vad det han?” viskade jag med gråten i halsen samtidigt som jag förbannade mig över att det såklart skulle ha varit en av de live sändandes tv kamera som hade fångat allt.

”Bea min lilla vän. Håll dig borta från honom, det svinet. Lova mig att han inte kommer i närheten av dig, förstått?” sa hon sedan snabbt, så snabbt han hon nästan snubblade över orden.

”Så det var han.. min pappa” snyftade jag. Hon suckade tungt och det var lagom av ett klartecken för att jag skulle förstå att det var precis det de va.

”Jo men.. en pappa är mer än kött och blod, en pappa finns där när du upplever det första sakerna i ditt liv. När du lär dig gå, cykla, läsa, simma. Men Bea han fanns inte där, han sket fullkomligt i dig och resten av den här familjen. Han är ingen pappa och kommer aldrig att vara en..” sa hon och jag hörde att hon började gråta. I sånna här stunder önskar jag att minnet aldrig kom tillbaka efter smällen och minnesförlusten. Hur jag sätt min mamma efter allt han gjort. Niall hade kommit ut och satt sig bredvid mig i bar överkropp och kramade om mig.

”Bea hörde du vad jag sa, håll dig borta från honom, för min skull Beatrice” snyftade hon sedan.

”Okej” snörvlade jag och min röst var knapp hörbar.

Vi avslutade samtalet några minuter senare och Niall tittade frågande på mig med ledsna ögon, I just sånna stunder förstod jag att han önskade att han förstod svenska.

”It's him.. my dad” snyftade jag sedan och kramade om honom.

”It's okey sweetie. Crying is always good.” sa han.

”How are you so sure now?” frågade han sedan.

”It was the live tv reporters that caught it all and mum watched it.. like the rest of the world. Fun.” sa jag lite buttert.

”I thought so..” mumlade han.

”So what happening now then?” fortsatte han efter någon minut.

”Mum begged me to not meet him again..”

”Is that what you want?”

”I don't know what I want.. I don't know anything at all about him or my life for the moment..” snyftade jag.

Vi kramades en stund till innan jag tog den där efterlängtade duschen. Värmen stod på max och det var på gränsen till brännande men det fick mig i alla fall att tänka på något annat för en stund. Jag kunde inte undgå tanken på hur jag ständigt råkar ut för saker som får mig att falla i tårar. På nått sätt kändes allt det här som ett straff för att jag faktiskt var lycklig. Och straffen skulle bara pågå ända tills den dagen då jag inte längre kunde finna någon glädje alls i mitt liv och den dagen skulle inte komma förens jag förlorade Niall, mina vänner och min familj. Dom gjorde mitt liv värt att leva.

När jag klev ur duschen var det som att kliva ut i en lätt dimma. Jag hade verkligen duschat varmt. Huden var svagt, svagt rosa av det varma vattnet. Snabbt gjorde jag mig i ordning och kröp ner under täcket. Niall hade sprungit över till de andra efter som att dom behövde prata om något och jag tog åter igen upp kortet. Mina ögon stirrade på kortet under en lång stund innan jag vände på det och kollade numret igen. Så mycket som jag hade beskådat de siffrorna så kunde jag det med all sannolikhet utan till nu. Min hjärna spelade sitt egna lilla spel och livet var på botten just nu så varför inte? Varför inte bara ringa och se vad som händer? Inget kunde ju bli värre än vad det var nu. Snabbt skrev jag in numret på mobilen och övervägde mitt val i någon minut innan jag klickade på den gröna luren och tonerna började slå.

Ledsen att det inte blev ett kapitel igår, hade inget internet. Kommer förmodligen ett till kapitel senare. Och tack för kommentarerna! blir hur glad som helst.

Vänta lite” sa han. Jag log åt hans snällhet och såg hur han tog upp ett kort ur plånboken som han just plockat fram. Han granskade de lite snabbt med ett leende på läpparna och gav det sedan till mig.

”De var då ett tag sedan vi sågs sist. Du har verkligen förändrats mycket sen när du bara var ett halvt år” sa han och jag hängde plötsligt inte med i svängarna. Mina ögon gled ner från hans och jag såg på kortet. Mitt leende dog ut och allt ljud försvann. Där i handen höll jag ett kort på min familj, hela min familj. Mamma, syster Vera, jag som en bebis och till och med en man som höll om mamma.